En sak som jag funderat på: varför kan man inte kräva rimlighetskontroll och återställningsmöjligheter vad det gäller politiska beslut? Jag har skrivit om systemförfall på bloggen ibland, som när infrastrukturen faller i bitar utan att det sker kraftfulla åtgärder. Oförmåga att rätta uppenbara fel borde nog dras in under samma kategori som att missköta samhällets infrastruktur.
Antag att några politiker med ringa kunskaper i ekonomi men djup förankring hos snikna väljare säger: nu sänker vi skatterna! Det är bra för ekonomin, för det höjer sparandet och vi har lärt oss att sparande är lika med investeringar, och ökande investeringar kommer att höja sysselsättningen och tillväxten och därmed vara bra för hela ekonomin och oss alla!
Och så gör man det, de rika får mer pengar ... men inget händer! Varför? Kanske för att de rika har använt pengar till slösaktig konsumtion eller till spekulation som inte bidrar till några produktiva investeringar. Kanske för att det finns inbyggda fel i teorin som säger att skattesänkningar leder till sparande som leder till produktiva investeringar. Kanske för att det är dåligt med lönsamma investeringsmöjligheter eftersom kapitalet redan halvt om halvt sågat av den gren det sitter på och dödat sin egen efterfrågan.
Då kan man tänka sig, för det första rimlighetskontroll: bara de som verkligen investerar produktivt bör åtnjuta en skattesänkning. De som slarvar bort pengarna eller använder dem där de inte skulle placeras skall inte ha något.
Och sedan återställning: fungerar inte skattesänkningen (eller vilken åtgärd det nu rör sig om) får man trycka på "reset"knappen hur mycket odågorna än skriker och backa en bit.
Man skulle kunna tillämpa det här på många områden. Elförsörjning, apotek, privatskolor, all möjlig utförsäljning av offentlig verksamhet och egendom, järnvägar ... Gudomliga lagar är givna av gudarna och kan inte ändras av människor, men människornas lagar och beslut kan ändras av människor. Om uppenbara felaktigheter som avslöjas av rimlighetskontroller inte orsakar ett rejält tryck på återställningsknappen har vi ett systemfel som måste åtgärdas. Om det inte görs riskerar vi att hamna i ett läge där faktiskt ingenting görs utan vi sitter i en kris och ett förfall som aldrig verkar ta slut.
Jag hörde en gång en vänsterledare (låt oss kalla honom "Lars") som klagade över att såld offentlig egendom är borta för alltid. Det bidrog till att min förståelse för att det partiet är väldigt långt under isen (och knappast kan kallas "vänster") tilltog högst betydligt. Jag trodde att vänsterns mål var att se till att vi har en välskött offentlig sektor som tjänar folket, och att det borde vara självklart att ta tillbaka det som förskingras, men så är det tydligen inte får alla. I alla fall inte för de som lever på sina riksdagslöner och kan se fram mot goda pensioner.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
6 kommentarer:
"såld offentlig egendom är borta för alltid"
Det behöver den givetvis inte vara för alltid. Men frågan är om man ska acceptera demokratin eller inte?
Min gissning är att med tiden kan det som utsålts mycket väl återkomma till kommunal och statlig ägande. Men på kort sikt måste det nog till en revolution för att ta tillbaka allt som utförsålts.
Det viktiga är pilens riktning och det viktiga är att den pekar åt vänster...
Signaturen "Lasse" (varmed inte avses Strömberg bör påpekas) verkade tro att det som är borta är borta för alltid. Och det ser snyggast ut om återvinningen sker innan kapitalisterna lyckas göra slarvsylta av allt (och sedan kommer och skriker att de vill ha hjälp för att få liv i vraket igen).
Men man får förstå den där vänsterledaren m.fl. tänk om de nu sagt något om återställning eller rent av yppat något om något nytt sk naturligt monopol som borde vara i gemensam ägo. Som ett brev på posten hade det kommit stora rubriker, ledare och debattartiklar i de borgerliga drakarna (inkl Ab förmodligen) och förstås public service som utpekat dem som "kommunister", ett sådant trauma vill ingen vänsterledare genomlida, denne kan få livslånga psykiska men. Det hade nog blivit till att löpa gatlopp mellan TV-studiorna och göra avbön inför obevekliga inkvisitorer som i samhällets tjänst hade strött salt i såren.
Ett sätt att undvika att bli beskylld för att vara kommunist är att man säger sig vara just det. Då har man ju redan sagt det och slipper töntiga "avslöjanden". Och sedan kan man hålla borgarpolitiker och mediamuppar korta på ett sätt som vinner anklang hos massorna. Vill folk i gemen bli strandsatta i dåligt underhållna tåg ute på vischan för att det är viktigt för Reinfeldt och Sahlin att vara fantastiska antikommunistiska marknadsliberaler? Bara för att ta ett exempel.
Om viljan finns kan man ju alltid byta namn, om ett begrepp blir alltför illa åtgånget kan man byta benämning men behålla innehållet, Moderaterna verkar ha gjort så med framgång. Tvärtom verkar inte vara lika framgångsrikt, typ S och V som behållit namnet och slagorden men bytt ut innehållet.
Byta namn? Tja, man kanske kunde ta beteckningen "Nya Moderaterna" under parollen "vi försvarar alla gamla fina värden!" Då kan Reinsvält allt få stå där med lång näsa!
Skicka en kommentar