Dagsnotering: 113. Konjunkturklyvning

Nu är summan 113, antalet banker i USA som hittills i år slagit vantarna i bordet. "Hela listan" hittar man här som vanligt. Krisen för de små bankerna fortsätter, i de stora bankerna och finansbolagen badar bossarna i bonus (i stort sett som vanligt alltså).

Frågan om hur den pågående lågkonjunkturen ser ut är en fråga om världsbild. Den beror av något som kallas "klasståndpunkt". (Och det handlar inte om skolklasser kan jag tala om.) Är läget på väg att bli mindre påfrestande när aktiekurser och bonus åter stiger? Eller är det en "doubledip", en lågkonjunktur som följs av en kort uppgång och sedan ett nytt ras? Eller är det, som jag själv nog skrivit någonstans, att det alltmer håller på att bli två konjunkturer: en för överklassen på några procent av befolkningen, och en för alla övriga? En liten extremt rik grupp lever i permanent högkonjunktur, så finns det mellangrupper på någon eller några tiotal procent som ännu klarar sig hyggligt, men de flesta där halkar ändå nedåt mot underklassens permanenta lågkonjunktur. Det verkar vara en ganska logisk följd av den klyvning av samhället som Marx och Engels skissade upp för länge sedan. I Sverige är det inte så klart synligt ännu som i en del andra länder, men vi deltar helt klart i kapplöpningen mot botten.

Det pågår en ideologisk strid om det här: hur ser krisen ut, vad kan/bör/får man göra åt den? Robert Reich som jag brukar hänvisa till ibland är inne på den permanenta krisen igen. Han jämför med trettiotalsdepressionen som varade i tretton år (det var rustningarna under Andra världskriget som lyfte ekonomin till slut). Kanske nuvarande depression blir lika långvarig.

För USA:s del idag fungerar inte privat efterfrågan, företagens investeringar eller exporten för att driva ekonomin uppåt igen. Det som återstår enligt Reich är offentliga insatser. Och här har vi den stora stridsfrågan: skall de extremt rika få fortsätta att vara det, och skall staten gå in med olika typer av åtgärder för att stödja de som drabbas hårt av krisen - eller är det viktigare att sänka statens budgetunderskott och i övrigt inte göra någonting?

Eller om man ser till delstaterna i USA: är det rimligt att en delstat varje år måste balansera sin budget hur än konjunkturerna är? Det logiska svaret är att det är orimligt, för det innebär att man skär ner utgifterna när det är lågkonjunktur (genom att sparka folk eller tvinga dem till att arbeta till lägre lön) och därmed gör nedgången ännu värre. - Reich tror i alla fall att enda räddningen är att delstaterna får hjälp från central nivå. Han är ändå bara, som de snällare socialliberalerna, ute efter att rädda kapitalismen. Och då kan man ju undra om inte nästa kris blir ännu värre.

Liberal iller (?) ute efter en gratismiddag på det arbetande folkets bekostnad

Jag tycker det känns alltmer tydligt att den nyliberala ideologin är en tro på evigt vackert väder. Den fungerar i någon mån om det är högkonjunktur - då kan liberalerna strutta omkring och meddela att staten behövs minsann inte och den är så stygg mot "individerna". Jag misstänker att det är välstånd som skapar liberalism, inte liberalism som skapar välstånd. Få fattiga människor torde tro på idén att en ensam individ kan bygga välstånd. För det krävs det många människor som samverkar på olika sätt. Däremot kan en ensam "individ" knycka välstånd som skapats av många fattiga.

Men när krisen kommer, och det gör den ju, kraschar ideologin tillsammans med de sprickande bubblorna. Frågan är då om liberalismen skall sopas åt sidan och ersättas av något bättre, eller om det gamla liket skall fortsätta att sprattla ett tag till. Dessvärre är det det senare som gäller, även om det finns motkrafter som Bill Mitchell. Efter ett kort panikartat återfall i keynesianism för ett tag sedan är liberalerna ute på banan igen. De har inte mycket förmåga kvar att övertyga i kraft av argument längre, det verkar dock som om de klarar sig ett tag till genom att sticka näsan i vädret och låtsas som det regnar.

En del hjälps de också av att delar av det som kallar sig vänster ännu opererar med begrepp som "ofinansierade skattesänkningar". Det förutsätter att det finns en rak linje mellan offentliga intäkter och offentliga utgifter, men kärnan i en keynesiansk krispolitik är ju att så är inte fallet. Staten kan ta lån, staten kan producera egna pengar utan att ens ta lån, och därmed använda lån eller egna pengar till att sätta fart på oanvända resurser. Vad det gäller skattesänkningar för redan rika är det andra problem som kommer in (skadliga snedvridningseffekter i ekonomin på grund av att rika och mindre rika har olika konsumtionsmönster), men det är en annan historia.