Splittringar och möjligheter

Strax efter år 2000, innan det stora IT-kraschen, hade den fete kapitalisten Stenbeck fått för sig att Finanstidningen skulle delas ut gratis. Tidigare hade det väl varit en dyr prenumererad veckotidning tror jag, men nu kunde man få den gratis utanför pendeltågsstationen. Vi levde i den nya ekonomin, kriserna var över, nu gällde nya modeller för att bedriva affärsverksamhet ... och jag minns en mupp som skrev i tidningen att nu behövde inte Stockholm resten av Sverige mer. Stockholm klarade sig ändå. Däremot minns jag inte om Stockholm skulle gå upp i någon annan enhet, men malmen, skogarna och elkraften från landet klarade vi oss utan verkade det som. De fick väl sjunka i glömskans moras därute, de som inte var med i den nya ekonomins obegripliga affärsmodeller!


Jag kom att tänka på det där när jag läste något helt annat för ett par dagar sedan, på bloggen Naked Capitalism. Alla samhällen av någon storlek är uppdelade i grupper av olika slag. De kan samarbeta, bekämpa varandra, eller ignorera varandra. Här hävdar en jeppe att de rika i USA inte behöver "Amerika" (= USA, alltså) längre. De producerar i Kina och säljer till Indien. Det är naturligtvis en retorisk överdrift, de superrika i USA är har fullt upp med att försöka plundra det egna landet in på benknotorna, men det finns en del sanning i det hela också misstänker jag. Ju mer avancerad men också svårstyrd kapitalismen blir, desto mer försöker den lossgöra sig från sina besvärliga rötter, går från jobbig produktiv verksamhet som är lokal till spekulationer och svindel som är global. Storkapitalet i USA frågar sig inte vad det kan göra för USA, utan möjligen vad USA kan göra för att öka dess vinster.

Ett kapitalistsvin? - Nej, jag tycker det här ser ut som en trevlig gris! Nöff!

Den härskande klassen i USA, och diverse andra härskande klasser, möttes på G20-mötet i Toronto för ett tag sedan. Det var den gamla "mogna kapitalismens" stater som mötte de nya fräscha utmanarna. Vi börjar alltmer se en värld av den typ som avtecknade sig i det Kommunistiska Manifestet: världsproletariatet står mot världsbourgeoisin. EU och andra regionala organ för samarbete och frihandel bidrar till den tendensen.

På samma blogg finns en annan post som visar på andra nedbrytande tendenser i USA:s ekonomi: småföretagen har dålig framtidstro. Det är inte så konstigt. I allmänhet är det dessa som håller igång den lokala ekonomin, med små verkstäder, affärer och liknande, men då krävs det ju att det finns en kundkrets som kan betala för varor och tjänster också. Men USA:s ekonomi lokalt tycks ha varit väldigt beroende av kredithandel som inte längre finns. Skall småföretagsamheten överleva krävs faktiskt att kunderna har inkomster att handla för, i form av löner, pensioner, sociala bidrag och liknande.

Men i den oerhörda splittring som nu råder är inte det härskande finanskapitalet så intresserat av att folk har pengar att handla med. De är intresserade av sina spekulationer som inte kräver att folk har några dollar för att handla i butiken på hörnet (i alla fall inte på kort sikt).

Liberalen Krugman oroar sig för utvecklingen, det onormala skall bli normalt:

I’m starting to have a sick feeling about prospects for American workers ... Yes, growth is slowing, and the odds are that unemployment will rise, not fall, in the months ahead. That’s bad. But what’s worse is the growing evidence that our governing elite just doesn’t care — that a once-unthinkable level of economic distress is in the process of becoming the new normal.

Eliten - det är Wall Street och dess politiker, inklusive herr Obama som så många trodde på.

Puss!

Det här är USA-specifikt i viss mån, men vi ser ju liknande tendenser här också. Ta storbankerna som skulle erövra Baltikum och sedan måste räddas av friska pengar från staten (något behov av att rädda balterna fanns dock inte - det där med "tyck synd om balter" upphörde samtidigt med att Sovjetunionen upplöstes). Mindre företag har nog svårare att få gehör för sina problem hos banker och företag. "Företagarvänligheten" hos regering och opposition kan man nog ta ganska lätt på.

Vare sig det gäller USA eller Europa kanske det är dags för radikalerna att titta i sina gamla gömmor av politiska idéer och ta fram saker som diskuterades för ungefär fyrtio år sedan. "Front mot monopolkapitalet" var ett slagord, och där kunde såväl lönearbetare som småföretag ingå för att gemensamt försvara sig mot Jätten Gluff-Gluff.

En intressant sak att utreda skulle kunna vara om man kan utnyttja ytterligare sprickor: med "monopolkapital" avses en sammansmältning av industri- och bankkapital, en process som var fullt märkbar redan för över hundra år sedan. Men i dagens värld kanske man kan säga att bank- (eller spekulations-) kapitalet också försöker göra sig fritt från industrin. Det är jobbigt att producera varor och tjänster för att få fram nya vinster, så spekulationskapitalet försöker göra pengar av pengar direkt utan några mellanled. Då kommer förmodligen motsättningar att uppstå även mellan större kapitalistiska grupperingar. Även om bankerna har ett stort inflytande över industrin måste det väl finnas en del industrimän med självkänsla också, som inte bara utan vidare vill se sina livsverk rivas?

Jag undrar om frånvaron av industripolitik i Sverige beror av att det politiska etablissemanget helt går i spekulationskapitalets ledband? Därmed skulle krav på en progressiv industripolitik kunna ingå i programmet för en anti-monopolistisk front med udden riktad mot spekulanterna, och mot deras politiker. Eftersom detta händer i ett läge där varken kapital eller arbete längre entydigt kan sägas ha ett hemland blir kampen med nödvändighet internationell. I den processen gäller det att de parasitära krafter som avskiljt sig från samhället - man kan med rätta kalla dem samhällsfiender - effektivt och slutgiltigt avvecklas. Vi har inte råd med dem.