Lite i skymundan fortgår gerillastrider i de kurdiska områdena, från Turkiet över Irak och in i Iran. Det är väl mest om det smäller en bomb i närheten av en turistort som det blir mer uppmärksamhet i omvärlden. Ändå har den kurdiska frågan varit storpolitik länge. (Jag antar att denna "fråga" kan formuleras som: skall det bildas en egen stat för kurder?) Och olika stormakter har varit inne för att utnyttja kurdiska grupper för egna syften vilket knappast gynnat den ordinäre kurden.
Nu vill Turkiet - som alltid köpt vapen i stora kvantiteter - få drönarflygplan från USA. Alltså förarlösa fjärrstyrda flygplan som kan flyga runt och spana och eventuellt skicka iväg raketer mot något som kan vara PKK:s gerillastyrkor. Men USA sätter sig på tvären. Att Turkiet är allierad inom NATO spelar ingen roll. I Washington är man sura för att turkarna framgångsrikt tillsammans med Brasilien försökt medla angående Irans kärnenergiprogram, samt gillar inte att turkarna är arga för att israelerna dödat turkiska medborgare på internationellt vatten. Tidigare har USA utan att blinka tolererat råa turkiska militärdiktarurer och fruktansvärda övergrepp mot kurder och andra oppositionella, men då satte sig turkarna inte upp mot USA och Israel och det hela var därför naturligtvis acceptabelt. Nu är det annat ljud i skällan!
En intressant fråga är vad israelerna gör i detta läge. De har länge samarbetat med turkarna men nu genom sin egen klumpighet sänkt de goda förbindelserna till nära nog fryspunkten. Det kan bero av att professionella diplomater ersatts av ideologiska amatörer. Man skulle kunna tro att detta skulle räcka, men det kan vara så att israelerna försöker utnyttja "den kurdiska frågan" åt två håll: dels att bakom kulisserna stödja PKK, dels genom att stödja kurdiska grupper i Iran. En gång i tiden hejade israelerna på Hamas för att islamisterna verkade vara till besvär för PLO, så varför inte försöka upprepa bravaden (utan att fundera på långsiktiga konsekvenser)? Antagligen finns israeler i de kurdiska områdena i norra Irak, där de kan arbeta relativt ostört i skydd av amerikanerna och kanske de lokala kurdiska politikerna.
På tal om "konsekvenser" så är sådana väldigt tydliga i Libanon. Utan den israeliska ockupationen under slutet av 1900-talet är det mindre troligt att Hetzbollah hade funnits, i alla fall inte som den formidabla politiska och militära maskin man är idag. Det israeliska förtrycket skapade det libanesiska motståndet.
Kanske är det så att Hetzbollah genom sin uthållighet drar andra med sig - på sista tiden har ju den reguljära libanesiska armén skjutit mot israelerna, vilket kan vara ett sätt att motivera sin egen existens. Men detta är ju helt emot den plan som bland annat innebar att USA trodde sig ha köpt en Israelvänlig libanesisk regim för ett tag sedan. Antagligen tänkte man sig att detta skulle leda till att Hetzbollah försvagades, men resultatet verkar vara det omvända. Organisationen verkar vara mer stark och välrustad än under kriget för några år sedan. Och när USA nu vägrar att leverera vapen till Libanon är Iran berett att träda in. Snacka om politiskt självmål från USA:s sida. Dess diplomati verkar ha klara drag av "amateur hour".
En intressant detalj som kan vara betydelsefull är att Israel skickar in obemannade flygplan över Libanon för fotospaning, men att Hetzbollah under lång tid påstår sig ha kunnat uppfånga signalerna från planen och titta på filmerna. Tidigare har Hetzbollah kunnat plocka bort en hel del av Israels markbaserade spionage och nu påstår man sig ha koll på det luftburna. Stämmer det här vet man en hel del om vad israelerna ser, eller tror sig se. Och vet man det kan man vidtaga motåtgärder, peppra terrängen med skenmål som israelerna kan bomba hur mycket som helst utan att det gör något, samtidigt som raketbatterier och andra viktiga installationer kan ges ett bättre skydd.
Eventuellt mixtrar israelerna med kurdiska gerillaförband i Iran för att ställa till oreda där. Men tänker man angripa Iran med egna resurser (vilket i sig är en galenskap som kan leda till fruktansvärda konsekvenser) går det inte att bortse från Libanon. Det går inte att garantera att ett angrepp mot Iran inte utlöser ett libanesiskt raketregn över stora delar av Israel. Hetzbollahs arsenal har uppdaterats och lär nu innefatta även datastyrda mycket träffsäkra missiler. Israelerna kan ju naturligtvis angripa ändå, men det förutsätter nästan att hela deras militära och politiska ledning är galningar och det tror jag inte på. Förklarar man staters agerande med "galenskap" har man egentligen inte sagt något annat än att man inte förstår varför de gör som de gör. Israelerna fortsätter nog snarare att småfiffla, i samarbete med korrupta arabregimer och missnöjda minoritetsgrupper, i förhoppningen att saken löser sig på något sätt ändå. Men det låter inte som en hållbar lösning på lång sikt.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
13 kommentarer:
En ny stat för kurder kanske du kunde skrivit. Under 11 månader fanns den kurdiska flaggan som symbol för "iranska"-kurdistan på 1940-talet. Stalin fixade det, men Thehran godtog ingen republik.
Ja, du har givetvis rätt. Ett av flera exempel på hur kurderna blivit blåsta. Men den statsbildningen lämnade inga större spår efter sig vad jag vet.
Man kan förstås känna sympati med folk som är förtryckta och vill ha en egen stat. Men detta med att dela in territorier och kontinenter i enheter som är endast för en viss etnicitet är det hållbart i dagens värld.
"The logical implication of trying to create a continent neatly divided into coherent territorial states, each inhabited by a separate ethnically and linguistically homogeneous population, was the mass expulsion or extermination of minorities. Such was and is the murderous reductio ad absurdum of nationalism in its territorial version, although this was not fully demonstrated until the 1940s. … The homogeneous territorial nation could now be seen as a programme that could be realized only by barbarians, or at least by barbarian means."
E.J. Hobsbawm, Nations and Nationalism since 1780
Två stycken sådana bildades i slutet av 1940-talet med hjälp av det förmenta världssamfundet. Bägge två har inte varit annat än elände så här långt. De som inte var av den rätta etniciteten/läran har utsatts för förföljelse och diskriminering. I de västra delarna av landet för de med den rätta läran har de som inte har denna minskat till ett fåtal procent. Sentida konstruktioner i Europa ser inte ut att bli mer framgångsrika.
Rapporter om att Israel kom i kölvattnet på den Amerikansk/brittiska invasionen till den kurdiska delen kom tidigt.
Antar att en del personer skulle uppskatta om ett multietnisk komplex i stil med det gamla Ottomanska imperiet upprättades, med turkar, kurder, araber etc. Alla samlade under en hatt med självstyre, inga statsgränser, inga uppträden som när araber och kurder bråkar om vem som har rätt till olika (oljerika) områden i norra Irak, etc. Andra tycker nog att idén är kass.
Det är ingen lätt fråga. Sett ur demokratisk synvinkel är staten som national dito eller som ide dito den högsta enheten av demokrati vi har. Här har individen sitt skydd för mänskliga rättigheter etc, om nu staten är sådan förstås.
Få moderna demokratiska stater definierar sig som stater för en viss etnicitet eller religion, man är stater för de medborgare som bor där. Detta har förstås sina brister då många är sprungna ur gamla nationalstatsidéer.
En bra sak med en del imperiekonstruktioner som det ottomansk, Sovjet, Jugoslavien, Kina och en del andra är att de implementerade ett gemensamt språk, om detta är ett frivilligt gemensamt språk och lokala språk inte förtrycks är det en utmärkt ide. Ett gemensamt språk är i praktiken förutsättningen för demokrati och den debatt och diskurs som den kräver. Som det verkar har människan om de från barnsben får detta inga problem med att bli flerspråkig.
Förövrigt var det en rätt låg jämförelse med Ottomaska imperiet, en repressiv diktatur där all makt är samlad hos sultanen som enväldigt kunde bestämma över det mesta.
Eller också kan man uttrycka det så att om förtroende kan upprättas spelar det ingen större roll om man talar samma eller olika språk - jämför Schweiz. I det fallet var det till stor hjälp att man kunde definiera ett "vi" som kämpade mot kejsaren.
Att upprätta förtroende är dock mycket svårt, oberoende av språkskillnader etc. Jfr Ryssland, där alla tar för givet att någon sticker kniven i en om man vänder ryggen till.
Området där det bor kurder täcker fem nationalstater. Skulle man verkligen försöka karva ut en kurdisk stat skulle det förmodligen bli värsta sortens blodbad, Ungefär i stil med vad som hände i Kaukasus och delar av Centralasien när Sovjet avvecklades, kan man tänka sig. Hur man tycker att det Ottomanska imperiet skötte sig beror nog på vilken epok man betraktar: det sena förfallet, eller den tidigare glansperioden (som när man öppnade en fristad för judar som jagades bort från Spanien).
Angående Schweiz ör det ju så att man på olika sätt uppmuntrar och premierar folk på olika sätt att bli flerspråkiga och utan att kunna tyska som är den största gruppen (65-70%) inser nog de flesta att för att ha en möjlig arbetsmarknad inom hela landet så är det nog bäst att lära sig tyska och förstås helst också franska om man kommer från italienskspråkig del.
Jag är allmänt lite skeptisk till uppolerande av imperiernas glansperioder, då när alla var en enda stor lycklig familj, jag misstänker att det inte så lite bygger på imperiets bild av sig själv. Inte för att de inte då säkert fungerade ganska bra men de var trots allt även då imperier som genom sin makt och militära styrka lagt under sig vidsträckta områden. Imperier gör förstås även de det goda ibland, det kan man nog finna exempel på hos de flesta.
På tal om Schweiz.
"You know what the fellow said – in Italy, for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace – and what did that produce? The cuckoo clock."
Orson Wells i tredje mannen
Om man jämför det mer onda med det mindre onda så är väl i alla fall det sistnämnda lite bättre? (Om man nu inte är självplågare eller så?) Sedan kan man ju komma in på saker som klassförtryck, despotism och allmän överhetsdumhet, men där tror jag att utanförstående betraktare gav de ottomanska och kinesiska rikena goda betyg jämfört med Europa under den tid de fungerade bra. Jag har mer skeptisk inställning till ett eventuellt framtida kurdiskt "imperium".
En väsentlig skillnad mot förr är att då var betydande delar för att inte säga det mesta var bondesamhällen som i stort var självförsörjande. Om inte tributen till centralmakten var allt för hög kunde man fortsätta att leva som alltid gjort och vilka intressenter som stod för centralmakten var nog inte så viktigt för det dagliga livet. Det kunde i en del fall ta flera decennier innan perifera delar visste om att de centrala makthavarna bytts ut.
Ja, det var väl de där nästan oberoende och till synes oföränderliga samhällena som gav Marx idén om "asiatiskt produktionssätt".
De nationella rörelserna i Europa kom igång i slutet av 1800-talet då det plötsligt producerades en massa studenter som ville ha offentliga tjänster och fann att de talade fel språk.
Men jag vidhåller Schweiz som positiv och Ryssland som negativ modell. Att det är förtroendet som är avgörande. Och det finns inget som talar för att sådant självklart produceras bara för att man talar "samma" språk. Eller att det självklart skulle saknas bara för att man talar "olika" språk.
Ett vettigt projekt typ "välfärdsstat" eller "jordreform" eller så kan mycket väl tjäna samma syfte.
Kurdiska, för att ta ett exempel, är uppdelat på en diverse nätt och jämnt ömsesidigt förståeliga dialekter, så det finns gott om lingvistiska vägar att uppnå brist på förtroende även om man slår ihop dom i en stat. Om inte annat kan man slåss mellan klanerna Barzani och Talabani.
Ytterligare ett frågetecken är hur stor en stat behöver vara för att vara effektiv - dvs kunna hävda sig i en imperialistisk värld. Uppenbarligen finns det dom som hävdar att Sverige är för litet, och det är ändå världens 22a största industristat. Hur mycket kan man splittra upp befintliga stater utan att göra dom till hjälplösa offer för imperialistisk aggression? Borde inte snarare de flesta normalstora fattiga länder slå sig ihop för att matcha USA, EU, Indien och Kina?
Kan det vara så att ganska små enheter men med god sammanhållning är de som klarar sig bäst även om de inte är ekonomiska supermakter? Det behöver inte vara stater, utan regioner eller ännu mindre enheter. I det laget hittar man väl såväl Schweiz som en del regioner i närheten i alpområdet, områden där man har en historia av någorlunda bondedemokrati. I Ryssland var det ju tvärtom med mongoler och tatarer och inhemska härskare som bankade ner bönderna i skoskaften.
Befolknings- och resursmässigt skulle nog ett Kurdistan kunna klara sig, och jag antar att man har tillgång till en massa utbildat folk runtom i världen, men bland annat det där med klanerna och deras partier och miliser gör mig fundersam. Finns det anledning att ge de där korrupta skojarna en egen stat att leka med?
Skicka en kommentar