Här ser man "de gyllene åren", med höjda reallöner (trots gradvis tilltagande inflation) fram till mitten av sjuttiotalet. Inte undra på att många var glada och optimistiska. Sedan kom oljekriserna, expansionen i efterkrigstidens ekonomi tappade farten, en del nya hårda konkurrenter kom fram internationellt och inflationen sköt fart. Det var den berömda "stagflationen" där priserna rakade i höjden trots att ekonomin stagnerade (eller var i kanske i själva verket "på grund av ..."?). Det föreföll som den keynesianska modellen för att lindra kriser inte fungerade längre. Strax därpå drog datorrevolutionen igång på allvar.
Mot slutet av diagrammet kan man få en antydan om varför krisen inte omedelbart utlöst ett svart hål i den svenska ekonomin. Det har varit låg inflation och reallönerna har stigit ända sedan nittiotalet. Därmed har köpkraften i viss mån underhållits, grundad på löneinkomster och inte (som i USA) på krediter. Frågan är om det håller på sikt. Frågan är också vad som skall räknas som inflation. Det är ju lätt att tänka sig att noll procents prisförändringar skulle vara ett trevligt tillstånd, men en del ekonomer är tveksamma till det. En blygsam inflation på någon eller några procent per år skulle vara hälsosammare tror de. Det skulle dels hindra ekonomin från att falla ner i deflationshålet, dels stimulera till konsumtion och göra skulder billigare att betala tillbaka. Frågan då kan vara hur mycket konsumtion vi vill "stimulera" fram på en Jord där resurserna faktiskt inte är obegränsade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar