Första gången jag såg homo-aktivister i en demonstration var i det radikala Enhet-Solidaritet på första maj, 1972 eller 1973 tror jag. Det var nytt och modigt då. Problem fanns och problem finns, och det är som vi vet huvudsakligen i omgivningens attityder och handlingar (hela vägen från otrevligt bemötande till otäcka våldsdåd) som problemen finns.
Men det betyder inte att Prideparaden står över kritik. Jag brydde mig inte om den i år och inte var jag där förra året heller. Här finns kommentarer och bilder från senaste och kanske sista gången. Har för mig att en del i anarkistiska kretsar också hade fått nog och inte var med (eller inte fick vara med) utan höll sin egen tillställning på Kafé 44. Problemen är uppenbara, åtminstone ur vänstersynpunkt, här är några:
När jag stod på Skeppsbron för flera år sedan och blev halvdöv i oväsendet dånade det förbi en lastbil innehållande delar av Sveriges krigsmakt - just det, de som deltar i kriget i Afghanistan (som inte förs för att talibaner är homofober, kanske vi bör tillägga). Vill man demonstrera tillsammans med sådana?
Sista gången (se länken ovan) noterade jag att en del företag tagit sig in i tåget. Är det för tolerans och frigörelse, eller för att kränga någon smörja, som de dyker upp? Förmodligen läggs kostnaderna på firmans avdragsgilla marknadsföringskonto. Något för vänstern att ställa upp på? De flesta HBTQ-personligheter är väl vanliga knegare, inte kapitalister? Jag såg för övrigt någonstans att grupper i London reagerat mot hur företagen tar sig in i de här paraderna.
Som jag skrev enligt länken: om man skulle döma av verksamhetsberättelsen för Vänsterpartiet i Storstockholm var Prideparaden dubbelt så viktig som första maj. Det är en konstig prioritering för ett parti som först och främst borde vara en klassorganisation, inte en underavdelning till nöjesdetaljen. Nu vet jag inte om den kritiken är giltig längre eftersom det blivit så mycket rädisa av V: ett rött skal, tunt dessutom, runt ett vitt inre. Eftersom det mest akuta behovet nu är att slå tillbaka högerns (däri inkluderas nog de höger-bögar som drog förbi i en bil av gammal jänkar-typ på Skeppsbron) offensiv är det rent åt h-e med prioriteringarna, men det kanske avspeglar vad tongivande V-partister har för intressen och förankring i tillvaron.
Men det verkar som om de politiker som vågar ha avvikande synpunkter får löpa gatlopp, och det vågar de flesta politiker inte. Kristdemokrater skälls för homofobi, och partiledare Hägglund får bannor för att han inte ställer upp när Pride visslar, men varför? Ibland känns det på sätt och vis skönare med folk som har åsikter som man inte delar men som åtminstone står upp för dem, jämfört med opportunister som först kollar åt vilket håll vinden verkar blåsa och vilka ståndpunkter man kan ha utan att riskera något. Som dansargänget på bilden ovan. Vad händer om de tror att vinden blåser åt något annat håll i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar