Kalhuggning

Sålunda säger den nu sparkade lokföraren vid SJ, Alf Carlsson:

Om man tar över en skog och skövlar den, där är det klart att man skapar en vinst. Men nu står vi vid kalhygget och ska förklara...

 En förtvivlad röst från USAmerika:

"Somewhere in China it is entirely possible that a businessperson sat down for a ride on a 200mph state-of-the-art levitating bullet train, and cracked open the Wall Street Journal, and read about how in American we've decided we can't afford paved roads anymore." Is that how we want the rest of the world to think of us? Do we really want to become a broken-down, corrupt, uncompetitive 3rd-world country?

 Jo, det handlar om det jag nämnt tidigare, i den allmänna slakten på det offentliga i USA slutar man asfaltera vägarna också. Intressant, jag har för mig att just vägar är något som åtminstone tidigare generationer av USAmerikaner har fattat att de måste finansieras med offentliga medel för att fungera. Och man har ju det där enorma nätet med motorvägar tvärs över landet som byggdes under Det Kalla Krigets dagar, hur går det med det numera? Blir det grusvägar av alltihop? Sjunker USA ner i Tredje världen?

Vi kan ta det här som goda indikatorer på att systemet gnisslar både i Sverige och på andra håll. En del människor protesterar. Vad vet jag, kanske Carlsson sade åt en idiot och rövslickare till chef att han just var det, som lät SJ:s material förfalla. En del USAmerikaner är upprörda när gatbelysningen släcks och skolorna går till fyrdagarsvecka. Men det hela kan ses som typiskt för ett samhälle där vinsten sätts i högsätet och den vinsten skall uppnås till kortsiktigt allra lägsta kostnader. Helst skall man gå direkt från vinst till nästa vinst utan att göra något däremellan.

Kapitalism ser ut så här (P = pengar, V = vara, P* betyder att det skett en ökning):  P -> V -> P*. Man har alltså pengar, köper varor (produktionsmedel och arbete) och ser till att de behandlas så att det blir en vara som kan säljas till ett högre pris än för kostnaden att tillverka den. Mellanskillnaden mellan P* och P är vinsten, och i en expansiv kapitalism kommer det mesta av mellanskillnaden användas för att köpa in mer produktionsmedel och därmed kamma in ännu högre vinster. Hela maskineriet är välsmort och fungerar ganska bra.

Och så håller det på ... tills systemet börjar gå trögare. Det krävs allt större insatser av pengar för att skaffa fram mer produktionsmedel och en del tycker det verkar trist. I stället upptäcker man att det via spekulationer går att hoppa direkt från P till P*, utan något mellansteg i V. Fast den sortens vinstjakt är mer riskabel och har en hel del att göra med de olika "bubblor" som uppträder (och spricker) då och då. Bankerna gör affärer med allt konstigare "värdepapper" som nästan ingen begriper sig på. Kineserna har inte kommit till det stadiet helt (fast de har en farlig fastighetsbubbla) och kan därmed skratta åt de dumma amerikanerna, men i de gamla kapitalistiska länderna är vi där. Marx skrev om det 1847 förresten, hur hela länder ibland grips av galenskapen och vill göra pengar utan att göra något för dem.

För att ta en omväg i resonemanget: titta gärna på de här bilderna (och en del intressant text) från och om Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet. Någonstans i mina hyllor har jag dokument från Solidaritets första kongress, och där pekar man på hur det dåvarande systemet låste produktivkrafternas utveckling i Polen. Vi har samma fenomen idag, fast inom andra politiska ramar. Det nuvarande systemet är inte bra ens för att ta hand om den kapitalstock vi redan har (som järnvägar och annan infrastruktur). Det blir, som lokförare Carlsson säger, ett kalhygge utan några ansatser till återplantering. När ett system trögar och inte ens kan ta hand om sig själv - men samtidigt är fientligt till nödvändiga nyordningar - är det dags att byta ut det. De nya produktivkrafter som redan finns måste släppas loss för att tjäna oss alla och säkra framtiden på den här planetet, inte vara bundna och misskötta för att en minoritet skall vara nöjd - idag.