Jag har bläddrat i årgångar av en gammal vänstertidskrift från sjuttiotalet och därmed blickat tillbaka mot en försvunnen värld. Det var en tid när socialdemokraterna försökte spela lite radikala, när Vänsterpartiet kallade sig Vänsterpartiet Kommunisterna, när det förekom strejkvågor härhemma och stora folkkrig ute i världen, när det skrevs om hotet om ett förestående världskrig mellan USA och Sovjet.
USA och Sovjet, de två supermakterna. Men det fanns andra krafter i rörelse, och borta i Kina satt gamle ordförande Mao och formulerade en hypotes om hur världen ser ut. Den kom ut som teorin om de tre världarna, väckte stor uppmärksamhet och debatt på sin tid, men är nu bortglömd. Jag har intrycket av att även de som kallar sig maoister idag har glömt bort den. Fast det tycker jag är tokigt.
Det var inte första försöket till en överblick över världens utveckling. Marx och Engels var inne på ämnet när de författade Manifestet. Under första världskriget försökte Lenin analysera vad som hände och resultatet blev bland annat hans skrift om Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera: högsta, inte sista. De dåtida stormakternas kamp om ekonomiska resurser jorden runt, och om marknader för att få avsättning för sitt inhemska överskottskapital, spelade en viktig roll för krigets utbrott. Efter andra världskriget gjorde Stalin liknande analyser och kom fram till att mycket visserligen ändrats men att den ekonomiska maktkampen ändå fanns i botten. USA var nu stormakt nummer ett, men de mindre makterna var inte nöjda med det förhållandet och skulle säkert försöka göra omfördelningar av inflytandet.
Och så kom sjuttiotalets början, Kina och Tredje världen började se ut som makter att räkna med, USA gick mot nederlag i Indokina och Sovjet var inte revolutionärt längre. Mao skissade upp en värld som bestod av 1) de två supermakterna USA och Sovjet, 2) av den enorma Tredje världen, samt 3) en mellanzon av mindre imperialistiska stater. Det viktiga var att isolera supermakterna, särskilt Sovjet som vid den tiden sågs som mer aggressivt än USA och att "ena de många för att besegra de få". Vidare hävdade han att "huvudtendensen i dagens värld är revolution" samt fällde ett uttalande som ungefär lät som att "nationer vill ha frihet, stater vill ha oberoende och folken vill ha revolution".
Jag tror att det viktigaste, när man ser resonemangen från Marx/Engels och framåt, är att världen har förändrats samtidigt som den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ligger kvar och hela tiden blir starkare. Vad Mao gjorde var att försöka få grepp på hur motsättningarna fungerade under hans tid, inte hur det såg ut femtio år tidigare eller kunde se ut om femtio år. För det finns mängder av motsättningar i världen, men alla är inte alltid lika viktiga och varaktiga. Under sjuttiotalet hade en massa stater bildats som inte fanns under Lenins tid, men de flesta var ändå dominerade av de imperialistiska makterna. Att de gjorde motstånd och försökte ta sig loss var bra i kampen mot imperialismen, även om det i första hand gynnade lokala maktklickar. Detta var samtidigt inget hinder för att progressiva människor i dessa undertryckta länder skulle mobilisera folk till kamp mot de egna härskarna.
Om man skulle föra det här tänkandet vidare, har det någon relevans idag, och i så fall hur? Vi ser direkt en uppenbar skillnad: det finns bara en supermakt kvar, och dess position är rätt skakig. Vidare har de flesta stater som kallade sig socialistiska försvunnit och gått över till någon form av kapitalism. Men det kapitalistiska världssystemet skakas av allt värre kriser och fungerar inte bra. Ändå lyckas en del stater i Tredje världen arbeta sig fram till mer oberoende för den egna borgarklassen gentemot de gamla imperialistiska makterna. I en del länder sker detta med mer eller mindre brett folkligt stöd. Detta sker samtidigt som en rasande snabb teknisk och vetenskaplig revolution gör socialism möjlig i en del avancerade länder.
 |
| Om vi kan se stora perspektiv kan det bero av att vi kan klättra upp någonstans där det finns god utsikt |
Jag tänker inte leka Mao och kläcka ur mig en ny stor syntes av världsläget, bara göra en förmodan: Även om somliga makter inom världskapitalismen är på väg uppåt och andra nedåt, är tendensen generellt nedåtgående på grund av systemets svagheter. I förhållande till Lenins analys kan vi kanske tala om ett efterimperialistiskt förfall.
Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin.
 |
| Ungefär så här kan det fungera, du kanske kan räkna ut sammanhanget själv |
4 kommentarer:
Är det inte besvärligt nog med en värld utan att man behöver flera.
På tal om god utsikt kommer jag att tänka på visdomsord från Reefat el Sayed, en miljonskuld är som en kvarnsten om halsen, en miljardskuld är som ett berg, där man kan gå upp och titta på utsikten.
Proletariatet gjorde stora framsteg under efterkrigsdecennierna, världsbourgeoisinen hämtade sig och gick till motangrepp. Det märkliga var att en del av proletariatets företrädare närmast blev skrämda av detta, "vi har gått för långt", det kan inte vara möjligt att kreti & pleti ska få det så här mycket bättre, och patron och direktörerna säger ju att vi inte har råd.
Den som definierar verkligheten har makt.
Som W Buffet på ett ungefär sa: "det är klasskrig och det är min klass som krigar och vinner".
Man gör allt för att få proletariatet att tro man är i praktiken oövervinnliga nu, att det minst skulle krävas närmast orealistisk grad av internationell organisation av proletariatet för att ha en chans. Vilket i praktiken förmodligen är omöjligt om man inte är stark på hemmaplan. Bourgeoisien och dess lakejer försitter inte något tillfälle att påpeka för proletariatet att de är chanslösa på hemmaplan bara genom att ge upp helt på hemmaplan och ge er på det omöjliga företaget att organisera er internationellt kan ni lyckas. Utan att vara stark på hemmaplan har man ju inget att mobilisera för internationellt samarbete när det gäller.
Precis som det kan ligga en fördel att dölja sin styrka för fienden kan det var taktiskt fördelaktigt att framställ sig som oövervinnlig. Man kan jämföra med USA och dess militärförmåga och hur mycket som satsas, dess oövervinnlighet trumpetas hela tiden och underblåses gärna av vad som förmodas vara motståndare till imperialismen. Denna militära virtuella förmåga gör förmodligen mer nytta när den inte används utan bara finns där som ett hot. Förmodligen trodde neocon gänget själv på propagandan. När den väl användes sjönk respekten för dess förmåga och effektivitet.
När den perversa bourgeoisin har störtats blir det en värld där "we live as one" som framlidne John Lennon skaldade!
Det är klart att om proletärerna i varje land inte säkrar hemmabasen (utan ägnar sig åt EU och liknande hyss) blir det svårt att uppnå något. Marx och Engels kom ju fram till den slutsatsen också. Varje lands proletariat måste börja med att ta hand om det egna landets bourgeoisie på lämpligt sätt. Men när exempelvis avsevärda delar av den USAiska och japanska kapitalistklassen har sina affärer i Kina kompliceras ju bilden en del.
Det hoppingivande är att man inte alls behöver ha för avsikt att göra något jättelikt när man gör uppror; det kan handla om en liten struntsak i det stora globala perspektivet, men det sätter igång en kedjereaktion som skapar något stort på vägen.
Ta t.ex. bronsgjutarnas strejk i Paris 1867. De besvärades av att arbetsköparna hyrde in svartfötter från Belgien och appellerade till den alldeles nybildade Arbetarinternationalen om internationellt stöd. Och det hela spred sig som en löpeld - arbetare i hela Västeuropa gick i strejk och appellerade till Arbetarinternationalen. Som naturligtvis inte kunde göra så mycket, men samtidigheten i händelserna etablerade arbetarrörelsen som politisk aktör i hela Västeuropa.
Eller när bönderna i den lilla byn Anenecuilco i Mexico invaderade den mark som nyss hade stulits av sockerplantagen för att så majs där, år 1910. En missnöjd politiker hade just gjort uppror i en annan delstat så regeringen hade inte resurser att hindra dem, och fler bönder bestämde sig för att göra samma sak. Det tog ett par år innan Anenecuilcos bönder hade etablera jordreform och slagordet Tierra y libertad som slagord för hela världen. Men inget blev riktigt som förut efter det.
Visst skulle det vara lättare om inte hjärnspöken hindrade oss. Men till stor del kan man ändå lita till strukturernas makt.
Eller som gamle ordföranden Mao menade: "En gnista kan tända en präriebrand." Det är sådant som gör revolutioner så svåra att förutspå. I efterhand ser man hur de olika bitarna hängde ihop, men i förväg är det så många förvirrande variabler som gör att man kan få hur fel som helst när man försöker göra spådomar, eller om man försöker göra revolution under fel antaganden om hur landet ligger. Först händer ingenting, sedan brakar händelserna iväg som en explosion - eller också blir det bara platt fall. Varför började Hötorgskravallerna i Stockholm 1965 - var det för att en man med hund gick förbi och någon blev arg för något?
Skicka en kommentar