Det här inlägget anknyter delvis till föregående inlägg, och frågeställningen om när/hur/av vilken/vilka anledningar som kapitalismen kan falla. Bilderna kommer från
Michael Roberts blogg.
 |
| Här har vi en berg-och-dalbana med hög- och lågkonjunkturer som inte verkar ha något slut ... |
 |
| ... medan här sker en långvarig obeveklig uppgång som så småningom ersätts av en lika långvarig och obeveklig nedgång. Men när kan det tänkas inträffa att sammanbrottet blir definitivt? |
 |
| Tänkbart svar: när en kraftig lågkonjunktur inträffar i slutet av nedgångsperioden - då orkar inte systemet med fler påfrestningar utan faller samman. |
Här illustreras en debatt inom den marxistiska ekonomin som är över hundra år gammal vid det här laget. Frågan är om kapitalismen kan tuffa fram genom kris efter kris och ändå återhämta sig, eller om systemet så småningom kommer att falla ihop av egen oförmåga att utvecklas och anpassa sig. För att göra det senare alternativet riktigt dramatiskt kallas det ibland 'katastrofteorin' på svenska.
Roberts har ett förslag: vi lägger ihop de två. Det innebär att någon gång kommer krisen som blir den sista, droppen som får bägaren att rinna över, halmstrået som knäcker kamelens rygg. Den krisen, som väl bör vara en vanlig lågkonjunktur, sammanfaller med en period när vinsterna i systemet faller och produktivkrafterna inte längre ryms inom rådande system. Kraschen så att säga underlättas förmodligen av att "
världen styrs av blindstyren".
6 kommentarer:
Folk finner alltid en väg. Verktyget kapitalism må vara uselt. Men om det är allt folk har att tillgå så bygger de upp samhället med det igen. För det är människor det handlar om, de slutar inte pga av en krasch eller systemhaveri, de slutar inte med sina aktiviteter och sin kamp för överlevnad för något så trivialt som lite papperslappars värde eller några siffror i datorer som de ändå inte får se. Människan gräver där hon står och med det verktyg hon har, visst svär hon över att inte ha en riktig spade, men inte slutar hon gräva för det.
Jag tror en svensk forskare som heter Hornborg hävdar något liknande: en katastrof innebär att samhället går vidare men byggs upp från en enklare nivå igen. Man kan ju se det som en konkurs som städar bort en massa onödigt, skadligt och ohållbart skräp för att man skall kunna gå vidare.
Förhoppningsvis är det överklassen som går under och folket finns kvar. Men man kan ju misstänka att överklassen kommer att slå vilt omkring sig när det är dags för avsättning/avrättning, och försöka ta så många med sig i fallet som möjligt.
Först kan vi ju skilja mellan regimer och samhällssystem. Regimer förändras (ibland) genom revolutioner men samhällssystem tar längre tid på sig att växa fram.
Kapitalismen tog ju flera hundra år på sig, med början i de norditalienska städerna på 1400-talet. Under tiden den har funnits har fler revolutioner inträffat som har berott på att de styrande har gjort bort sig och som har förändrat nyanser. Men samhällssystem har de inte förändrat.
Jag tror inte på den stora konkursen utan på långsamma förändringar i systemet, överlagrade av plötsliga förändringar i regimer här och där, när sittande regim har gjort bort sig och det finns alternativa regimer med tillräcklig organisation bakom sig för att bära upp något. Alternativet "barbari" skulle väl vara att sittande regimer har gjort bort sig men att ingen törs göra det bättre.
Nja, jag undrar om inte minskat armbågsutrymme (diverse 'pikar') i samklang med tekniska revolutioner kommer att driva på processen mycket snabbare nu än tidigare. Kommunismens förutsättningar växer fram inne i kapitalismen enligt Marx, och växer det inte ganska fort nu, samtidigt som krisryckningarna blir allt värre? Det skulle kunna tyda på ett kraftfullt omslag inom 10-20 år.
Kortare tid än 500 år tar det väl. Men min poäng var att revolutioner inte förändrar samhällsystem utan regimer. Regimer kan för all del främja eller motverka systemförändringar - men sådana inträffar inte i ett land för sig utan över hela världen (eller världssystemet som Wallerstein skulle uttrycka sig).
Jag skulle faktiskt säga tvärtom (och hävda doktor Marx som stöd). I den mån regimer faller så kan det vara antingen vanliga kupper eller uppror, eller också som en del i revolutionerna när man går från ett system till ett annat. Revolutionerna är historiens lokomotiv, som Marx skrev.
Skicka en kommentar