... hittar du här.
Det finns några problem i broschyren som rör hur man samlar ihop en revolutionär armé och utrustar den innan revolutionen utbrutit (jag tror att åtalspunkten för detta kallas 'olaglig kårverksamhet'). Vi kan också lägga till en fundering som författaren har om olika typer av anslutning till rörelsen. Det finns pigga ungdomar och mindre pigga äldre personer. Hur kombinerar man det?
Men kanske vi kan se en lösning ändå. Jag föreställer mig denna scen:
Plats: regeringskansliet Rosenbad i Stockholm. Ondskefullt flinande regeringsledamöter skall till att ta beslut om nya attacker mot folket. Då slås dörren upp och en vakt sticker in huvudet.
- Öh, uschäkta, men det är bråk på gatan. En massa arga pensionärer, det är Kampgruppen Röda Rullatorn ...
- Äh, det skiter vi i, snäser den skallige statsministern. Pensionärer gullar man med när det är val, annars kan dom hålla käften.
- Å så kommer Proletära Elopeder i mängder längs Drottninggatan, å dom har en onager med sej också, på släp efter elopederna!
- Va, va e de?
- Hm, jo, enligt vad underrättelsetjänsten utrönt så har ett antal panchonärsgubbar gått på ABF-kurs i hur man bygger antika vapen, och där har man byggt en onager, det är en jäkligt farlig romersk kastmaskin som ...
Krasch!
... som just skickade in en sten genom det där pansarglaset. Vad var det mera ... jo, några tusen från Socialistiska Stavgångare är på väg över Riksbron, och så är det en jävla massa panchonärer som kan gå alldeles själva och som verkar helförbannade ...
 |
| Arga pensionärer förbereder ett skott med onagern |
- Fan också, det är ju inte illegalt att bygga kastmaskiner, fräser justitieministern. Det har vi missat. Vi skulle ha förbjudit allt!
Krasch igen!
Nu visar statsministern sin välkända blixtsnabba beslutsförmåga:
- Lystring, alla ner i garaget omedelbart. Det här klarar vi inte av. Samling igen på Arlanda om 45 minuter och så snabbt som fan ur landet! - Nej Göran, du hinner inte hämta din bibel, nu brinner det i knutarna!
- Bokstavligen, muttrar vakten. Dom har börjat skjuta eldpilar också...
9 kommentarer:
Jag tycker att man föregriper självförsvarstanken i revolutionen. Jag kan förstå den, nån kommer bli skjuten och man föredrar om det inte är en själv.
Men man sitter faktiskt inte och filar på statskupp här. Man filar på revolution. Då handlar det om att samla ihop en revolutionär hop som i akt av sin överväldigande storlek kan marschera in och ta över de demokratiska institutionerna en och en. Naivt säger någon då, de kommer ju börja skjuta. Ja, kanske är det så och gör de det, så skall de såklart få smaka svarseld. Men tänk om de inte skjuter, tänk om poliser ändå på något sätt är människor, som inte vill skjuta på sina medmänniskor, tänk om de vill bli del av hopen. Hade vi bössor i handen så hade maktens drängar inte haft den valmöjligheten.
Viljan att ha ett streck i sanden är lite gammalmodig. Tanken på den där bataljen som skall lägga en fråga i graven för gott. Det är inte så enkelt. Om du kan förneka fienden strid så gör det, det bör vara de revolutionäras princip också, vi borde vara bäst på den taktiken.
Åk ned till Indien och snacka med dem, de är i en värld där man strider med dödligt våld. Vi har inte gjort det i Sverige på många herrans år och jag vill fan ta mig inte se vänstern gå i bräschen för att återinföra det. Det är högern som är mördarna och revolutionen är naiv tills första skottet faller, då jävlar, men inte en sekund innan dess, fram till dess skall revolutionen vara naiv.
Indien, intressant fall: pil och båge ingår fortfarande i den lokala milisens utrustning i djungelområdena. Samt hemmagjorda mynningsladdare.
Gamle ordföranden Mao skrev vid något tillfälle att det var bäst att låta fienden skjuta först. Det visar vem som är den aggressiva parten. Problemet med det kan vara att fienden bara behöver skjuta en gång, den första och den sista, om man inte ser upp och har organisation för att ta hand om detta. (Du kanske minns citatet från Enver Hoxha som jag lade upp för en tid sedan?) Revolutionen är en stor demokratisk handling, men det är inte säkert att dess motståndare är särskilt demokratiska. Kapitalister och socialmoderater som tror att de är på väg att förlora kan bli fruktansvärt aggressiva och fula vad det gäller metoderna.
Glömde påminna om att jag för något eller några år sedan hade en ganska upprörd brytning med en MLM-bekant som förespråkade det långvariga folkkriget även i Europa (och Sverige). Jag gillade inte alls tanken på inbördeskrig. Men tänk om denne hade rätt och jag hade fel? Ett otäckt alternativ, men det måste tänkas.
Indierna befinner sig vid fronten, de behöver inte vara naiva.
Fienden kommer adrig undan med att bara skjuta en gång. Den demokratiska hop som tar över har bäst fingret på samhällets puls, de vet om samhället rustat för att höja insatserna och kan anpassa sig därefter.
Din bekanta kan ha rätt om man ser det så här. Fronten för kapitalismens krig emot revolutionen är i indien, vi är långt bakom fronten, men kriget pågår lika fullt. Vad skall folket bakom fronten göra? De skall skapa en motståndsrörelse för att störa arbetet vid fronten. Så din bekanta kanske har rätt, fokkriget måste starta även här för att de vid fronten öht skall ha en chans.
Jag menar egentligen att den revolutionära hopen skall agera naivt, inte vara naiv. Jag praktiserar det själv, när man väljer att vara naiv blir världen trevligare, visst blir man blåst nån gång, men bara en gång av varje sort. Man lär sig identifiera svinen. Men möter man folk med naivitet så skall man upptäcka att världen är, i stort, en fin plats med fina medmänniskor, i utbyte får man folk i sin omgivning som är justa emot en, bara för att man är en hyvens prick. Cynikern som är övertygad om att världen är full med svin, han skall finna att världen är full med svin. För svin behandlas som svin av alla, även mig.
Jag har träffat värre svin än de flesta, lata rikemansbarn som lovar stort och håller tunt, konsulter från välrenommerade konsultbyråer som är lata, inkompetenta och giriga. De har kostat mig och min naive kompanjon hudratusentals kronor, försökt kväva vår verksamhet och ta vår uppfinning. Ändå argumenterar jag för fortsatt naivitet, räntan på att vara juste kan vara enorm, det har betalt sig bara av att leva i en värld omgiven av människor som vill en väl. Men det har betalt sig rent pekuniärt också.
Rätt använt är naivitet inte en svaghet, det kan vara en oerhörd styrka.
Så ett gäng beväpnade ML:are är onaiva, de har dragit ett streck i sanden och fjärmat sig från folkflertalet genom sin cynism. Du rekryterar inte folkflertalt genom att agera som en cyniker. Det gäller interaktionen människa till människa, det gäller interaktionen organisation - människa.
Våld kan bli självuppfyllande profetior. Rustar du för det, så skall du finna det.
Jag har ju haft funderingar om framtiden för den gamla typen av folkkrig http://bjornbrum.blogspot.se/2011/12/en-epok-gar-mot-sitt-slut.html
och fått skäll för det http://bjornbrum.blogspot.se/2012/08/har-far-jag-kritik.html . Kanske kan lyckas i Indien och några länder till, men annars är jag ganska skeptisk mot mycket i teorierna om folkkrig. Och de indiska maoisterna verkar nu arbeta hårt för att komma ut från djungelfästena och bygga stöd i städerna.
När halva Jordens befolkning nu bor i städer måste det ha betydelse för hur kampen utvecklas. Folk undandras "lantlivets förslöande inverkan" som Marx så vänligt uttryckte det, och det lär påverka kampformerna. Men sist och slutligen är det utfallet av kampen som bestämmer om metoderna är lyckade eller inte. Vad det gäller Europa är jag väldigt tveksam i alla fall, och det är nog ingen tillfällighet att MLM-are måste se till borgerliga väpnade grupper av terroristtyp för att över huvud taget hitta några förebilder här. Det tyckte jag verkade olustigt, avsöndringar från IRA eller ETA som aldrig hade begrepp om att sluta när läget var som mest förmånligt utan måste fortsätta i all evighet utan hopp om framgång. Nä ...
Tja, vad kan jag säga. Många av krigen i sydamerika är inte alls av den typ som Richard talar om. Han talar om att upproret existerar, utan kommunisterna och organiseras av kommunisterna. Men det är väsensskiljt från kommunister som upprorets anstiftare. Kommunister som anstiftare har väl en ganska diger lista med misslyckanden som Richard väljer att bortse ifrån, trots att du tar upp exemplet Peru. Men det finns väl fler, gerillor som lever inte med folket som bas utan med vapenhandel, kidnappningar och narkotikahandel som bas. Dessa misslyckas i sina upptåg aldeles oavsett deras syften med gerillakrigföringen.
Att de till lite illegal kårverksamhet i sverige bland nazister och olika separatistgrupper vore ett misstag för kommunisterna. Dessa blir alltid organisationer som skaffar en annan bas för sin existens än folkflertalet, bankrån som RAF och narkotikahandel som vissa sydamerikanske dito. Jag gissar på att vi i afrika hittar upprorsrörelser som är inblandade i konfliktdiamanter och annat.
Så går det när man springer före folket och vill höja insatsen till en nivå som folket inte följer med i. Då har man snart sprungit ifrån foket i sin iver att nå snabba framsteg.
Jag tycker den gode Richard läste min text något slarvigt. Men det är ju så sällan man ens ser försök till sådan polemik numera att det nästan känns rörande. Att den cubanska revolutionen lyckades, men inte försöken till efterföljare, bör ge anledning till eftertankar. Cubanerna improviserade sig fram i hög grad tror jag, eventuella planer för upproret fick de slänga illa kvickt. Och när Che försökte upprepa bravaden, först i Kongo och sedan i Bolivia, gick det som bekant inget vidare. Samma sak med en massa andra besläktade gerillagrupper i Latinamerika. Peruanerna var väldigt framgångsrika ett tag i och med att de följde en annan linje än den cubanska, men sedan sprack det. Jag har mina misstankar om att personkulten runt ledaren Gonzalo spelade in.
Såg just att min favorit-MLM-are skriver om det här problemområdet med folkkrig igen. Inte för att jag håller med om allt, men killen är filosof och kan formulera problem och frågor på ett bra sätt. Se http://moufawad-paul.blogspot.com/2012/11/pigs-and-running-dogs.html
Ibland funderar jag på om det inte är först när giljotinens svisch hörs som herrarna börjar lyssna till folkets röst!
Fast jag förespråkar ju en oväpnad revolution, utan våld.
Vi har ju giljotinen på ett museum här i Stockholm tror jag ... kanske dags att putsa upp den och vässa bladet!
Skicka en kommentar