Hur var det med de sociala utgifterna i ett antal länder under den viktiga epoken 1880-1930?
Vad hände med bruttonationalprodukt och och reallöner i Sverige från 1500/1600-talen och fram till 1800-talet?
Hur utvecklades arbetarlöner i Europa från medeltiden till Första världskriget?
Genom att titta bakåt kan vi få vissa indikationer om framtiden. Om det var så arbetarlöner normalt har legat nära existensmininum kan den kraftiga lönestegring som följde med industrialismens bästa perioder vara en historisk tillfällighet. Vad betyder en utveckling av sociala skyddsnät i offentlig regi för att massan av arbetande skall kunna leva bättre än detta existensminimum? (Ett minimum som ekonomerna från den för- och tidigindustriella perioden för övrigt tog för givet.)
En notis till om ekonomi: här hittar man en förödande jämförelse mellan verkliga utfall och vad EU-kommissionen trott om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.
Det svarta är hur det blev, gissningarna i diverse bruna och rödaktiga nyanser. Inget vidare utfall. Något fel i modellen kanske? En del nationalekonomer älskar ju modeller. Och det går väl an, så länge man inte försöker göra verklig politik av eländet. För då blir det elände på riktigt, med ett land som faller sönder och svartskjortor som marscherar på gatorna.
10 kommentarer:
Den "historiska tillfälligheten" kan ju ha att göra med effektiv facklig organisering.
Det fanns förvisso gesällorganisationer även före industrisamhället, men de var oftast hårt splittrade och slogs lika ofta sinsemellan som mot mästarna och kapitalisterna.
Jag antar att händiga ekonomer kan knåpa ihop en regressionsanalys där man eventuellt skulle kunna urskilja fackföreningarnas verkan på exempelvis BNP-utvecklingen. Svårgheten är väl att det är så många variabler som påverkar BNP att ju fler man tar med i en analys, desto meningslösare blir svaret. Å andra sidan, har man med för få variabler kanske man missar någon viktig. Lönens andel av BNP kan ju påverkas genom att folk flyttar från lågproduktiva jordbruk till högproduktivare näringar exempelvis, men vad händer om man lägger till en fackföreningskomponent till det? Det kan ju vara så att 'den solidariska lönepolitiken' som LO drev under en del år gjorde att en massa folk fick lägre betalning än vad de fått med annat fackligt upplägg.
Den "solidariska lönepolitiken" är ett uttryck som man inte hört på år och dag. Men vad var det den gick ut på igen?
Handlade det inte om att man skulle "hålla igen" i företag och branscher med högre vinster och gasa på i företag med lägre vinster? Det "solidariska" bestod väl i att lönen skulle bli någorlunda lika oavsett företagets betalningsförmåga.
Men var inte motiveringen till den här politiken att man på detta sätt skulle slå ut mindre lönsamma branscher så att de som arbetade där skulle flytta över i lönsammare. Och därmed göra AB Sverige totalt sett rikare och mer konkurrenskraftigt på världsmarknaden.
Nackdelen var väl att politiken var så framgångsrik så att så gott som all industriell produktion försvann från landet...
Det kanske inte är så stor skillnad ändå mellan tänkandet hos den gamla tidens välfärdssocialdemokrater och dagens "affärsplaner" à la Löfven? Idag är det ju "tjänster" vi ska konkurrera med.
Det här var en affärsplan som tillhörde en annan epok än vad vi har idag, och bitvis var den lyckad. Idén var att hålla ner lönerna i den framtidsinriktade storindustrin (med baktanke att få mer investeringar och arbeten där) och att via höga löner slå ut olönsamma branscher och industrier. Sko- och textilbranschen försvann i stort då och ersattes av billigare import. Samma med gamla risiga järnbruk, samt oerhörda mängder små lantbruk. Under en tid fungerade det bra. Men storbolagen fick det för bra. Staten, kapitalet och LO gick hand i hand - tills kapitalet bestämde att det var tid att släppa handen.
Synd bara att tillverkning av skor, kläder, järn och livsmedel är ganska bra att ha i ett land, när krig och ofärd drabbar det...
Man kan väl lägga exempelvis livsmedel till listan. Det var rätt många år sedan jag hörde att det inte finns några kvarnar för spannmål kvar norr om Dalälven (kan det verkligen stämma?), och de flesta mejerier och slakterier med lokal prägel torde väl vara ihjälslagna av 'bondekooperationen'. Men ur kortsiktiga ekonomiska kalkyler, som inte inkluderar stora katastrofer, så är det ju bäst med stordrift på ett fåtal ställen. Det finns ju alltid billig olja till lastbilarna som kör ut grejerna.
Facklig kamp påverkar faktiskt BNP. Ju mer arbetarna kan driva upp sina löner, desto mer tvingas kapitalisterna rationalisera och förbättra tekniken. Och desto rikare blir hela samhället.
I länder med usel facklig kamp och låga löner kommer man att få ägna sig åt lågeffektiv produktion, typ den som gynnas med RUT. Undrar om det finns något samband där.
PS Lokala slakterier tycks uppleva en renässans. En köttbonde i bekantskapskretsen har startat ett litet kooperativt sådant i Ramsele och säljer kött direkt till konsumenterna via internet. Tack vare detta klarar han sig bra på hälften så många djur som andra bönder behöver ha, säger han.
Om RUT-politiken slår igenom blir det dåligt med RUTer i Sverige. Ner i låglöneträsket bara!
Men när systemet vacklar kan det uppstå sprickor som med hjälp av lokala initiativ och global teknologi ger utvägar, som köttbondens exempel visar. På sikt får nog Sverige se till att återuppliva en massa lokal produktion av livsmedel och råvaror, även om detta döms ut som olönsamt att räkne-nissarna.
I värsta fall, ja. Att leva på mat och råvaror blir ingen fet på - se på Afrika. Det är bara industri, och avancerade tjänster som bygger på den industri man har, som ger några inkomster att tala om. Se t.ex. http://wp.respublica.no/wp-content/uploads/2012/10/Reinert-om-jordbruk-kopi1.pdf
Skicka en kommentar