 |
| Man måste vara minst två om man vill ägna sig åt pardans! |
Finanskrisens utbrott 2008 mördade egentligen den liberala ideologins mest konstiga idéer, men somliga av dess bärare tycks inte ha upptäckt det ännu. De dväljs i kommentarsfältens slaskrännor med sina märkliga hojtanden ... "om var och en själv ...", "jag ska inte behöva betala för andra...", "om staten bara slutade reglera ..." - Ja, ungefär så låter det från typerna som tror att det inte finns något samhälle utan bara individer, var och en i sitt tomrum. Observera särskilt det plågade JAGet som ofta dyker upp, den arma individen som av ett ondskefullt samhälle tvingas bära alla andra människors bördor! Eftersom vi här talar om svenska individer så innebär det en pajsare som under barn- och ungdomstiden fått jäkligt mycket från det samhälle som han nu försöker riva ned. Han alltså, antalet hon inom den här ultraindividualistiska branschen verkar inte vara så stort.
Dags för lösning av problemet? - Så här gör vi. Samla ihop hela gänget och deportera dem till en (1) obebodd ö i Antarktis och håll dem isolerade från yttervärlden i ett år minst. Då är det dags att kolla upp läget, och skulle några överlevande hittas kan man gott avliva dem som varande hycklare. För om de överlevt måste det ha inneburit att de på något sätt samarbetat med varandra och tagit beslut gruppvis, alltså bildat någon sorts samhälle. Det är klart att man kan tänka sig att det samhället skulle kunna vara en diktatur där en minoritet bestämmer, men det är nog i så fall det logiska slutet på ultraliberalernas frihetssvammel!
Och så är man av med dem!
8 kommentarer:
Alltså det finns så många sorters individualister. Det finns en konstig individualist, karriäristen, röstar på FP och är en fri individ som satsar på sig själv, men kämpar dagarna i ända för att bevisa sin förträfflighet för en maskin. Han gillar betyg och rangordning, allt annat vore kaos, men han är minsann en fri individ, fri att rangordnas och stämplas, fri att klättra så länge det är uppåt eller nedåt tillsammans med alla andra i fållan.
När man skalar av allt fint flum om den fria individen, penetrerat allt filosofiskt mumbo jumbo. Kvar finns då bara en liten persons rädsla för sin omgivning, en beröringsskräck. Friheten inom civilisationen finns inte, det är en känslomässig företeelse, känslan att vara fri. Men denna känsla domineras av de saker som skrämmer en, är man rädd är man inte fri. Därför har dessa personer, rädda för sin omgivning, ett behov av att kontrollera omgivningen för att få sin frihetskänsla. Därav nattväktarstat, därav kontroller och betyg, rangordning och elitism. Det är ur denna beröringsskräck som relationen till fascism ligger, där kan den fria individen känna sig fri, fri från skrämmande avvikare och störande moment. Där kan den fria individen vara trygg, där alla är stöpta i samma form kan jag känna mig fri, då alla ser ut som jag, tänker de och beter sig säker som jag också, därmed har jag koll på vad de kan tänkas göra.
En observation jag gjorde i individualisternas högborg USAs medelklass, en rädsla för medmännsikan. En observation jag gör allt oftare i den medelklass jag rör mig i här i Sverige. Här ser jag allt oftare individualister som står i begrepp att falla ned från medelklassens trygga famn. Dessa fria individer som enligt sin tro bara kan skylla detta på sig själva, de genomgår en inre kris, påfallande ofta kommer de inte att göra samma bedömning som de gjorde om andra människor som hade det svårt. Om dessa brukade de säga "de får skylla sig själva, de var fria att lyckas som jag", men när det gäller dem själva, då vänds blicken utåt. De håller fast vid tron att maskinen är ofelbar så det måste vara några andra, det måste vara några som är grus i maskineriet, det måste vara invandrarna, vänstern, feministerna, bögarna eller muslimerna.
Jag gillar lösningen med antarktis, så ska de tas.
Martin, man kanske inte skall kräva fullständigt konsekvent tänkande hos rädda människor - eller är det så att de tänker konsekvent, fast inte på samma sätt som personer som har en hyfsad kontakt med människorna runtomkring? Det blir en ond och destruktiv konsekvens där de gör ner såväl andra som sig själv om spelet dras till sin yttersta konsekvens.
Lasse, om de inte stör pingvinerna och sjölejonen kanske någon holme i Sydgeorgien eller Sydshetlandsöarna kunde vara lämplig uppehållsplats för missanpassade liberaler?
Bra sagt och helt sant. Ingen överlever bara med sin egen kraft och förmåga, utan det krävs samarbete.
Det här vill jag att dina läsare också läser:
http://skvitts.wordpress.com/2012/03/18/bara-lite-gemenskap/
/Skvitt
Det här inlägget på bloggen "Reading the maps" har på sätt och vis ett besläktat tema, fast de befarade deporteringen är frivillig och ön inte obebodd: http://readingthemaps.blogspot.se/2012/11/are-republican-refugees-from.html
Björn: Det är inte bara medelklassen som blir allt räddare och allt mer individualistisk. Se t.ex. Olivier de Marcellus' redogörelse för hur man bär sig åt för att driva oss åt det hållet: http://www.folkrorelser.org/rorelsemapp/bakgrunder/marcellus.html
New Public Management med sin mäthysteri och sin individuella lönesättning är ett exempel.
Så ska du deportera alla till Antarktis lär det blir rätt fullt där.
Tror jag lyfter upp och gör en separat blänkare för Skvitts och Jans förslag. (Tror det finns ett översättningsfel i den senare, 'samhällsfabriken' skall nog vara 'samhällsväven'.)
Vad det gäller USAmerikaner som vill utvandra pga missnöje med Obama förefaller det mig ganska konstigt att de inte funderar på om andra länder är villiga att släppa in dem. De tror tydligen att det bara att ta sina väskor och dåliga uppförande och slå sig ned på något annat ställe utan att be om lov. Och utan att veta något om de lokala förhållandena.
Tack för korret, ska fixa det.
Skicka en kommentar