Via Radikalt økonominettverks blogg får jag tips om en artikel av Joseph Stiglitz där denne vänder upp och ned på ett resonemang som förts på senaste tiden. Det handlar om krisen för euron, om hotet att EMU skall spricka och att Grekland (och kanske fler stater med skakig ekonomi) skulle tvingas lämna valutasamarbetet.
Originalartikeln av Stiglitz finns här. Han pekar på en sak som även die Linke nämner i sitt utkast till nytt partiprogram: Tyskland ägnar sig åt sparsamhet inåt och exporterar, och blir därmed det avvikande överskottslandet i Europa. Sparsamheten går ut över miljoner tyskar som inte har det så fett, och dessutom exporterar alltså Tyskland ihjäl andra länder i eurozonen som har högre kostnader men inte kan kompensera för detta genom att låta sin valutakurs falla. I stället måste de svälta ut sina egna arbetande genom lönesänkningar och låta annan "sparsamhet" drabba hela befolkningen (utom de rika skattesmitarna och storbolagen).
Vore det då inte rimligare att det är det avvikande landet som får lämna samarbetet? Det tyska storkapitalet gör sig rikt på andra euroländers bekostnad i god kapitalistisk anda, men dessa kan inte försvara sig. Skulle Tyskland lyftas ut skulle den enorma snedbelastningen inom eurozonen minska betydligt. Sedan kunde ju tyskarna reformera sin ekonomi genom bättre löner och sociala förmåner och utbyggd offentlig sektor exempelvis.
Det här är ju snudd på en skoj-lösning, Stiglitz tror inte själv på den, men det är bra att frågor av den här typen lyfts upp till ytan: skall ett mäktigt och rikt land kunna slå ut mindre rika kollegor inom ett valutasamarbete utan att det leder till konsekvenser för den mäktige?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
5 kommentarer:
Men jag har faktiskt sett seriösa kommentatorer här i Storbritannien som spekulerat om hemliga tyska planer på att lämna euron tillsammans med några av de starkare ekonomierna i euro-zonen.
Sen kan man kanske dra på munnen åt britterna, när de säger "thank heavens" att vi inte är ett euroland - med hänvisning till den grekiska krisen.
Med tanke på läget i den brittiska ekonomin antar jag att euro-länderna tackar himlen för att Storbritannien inte är med!
Men det var väl en självklarhet redan när EU konstruerades att den starkaste makten i centrum,s om råkar vara Tyskland, till slut skulle bli den helt dominerande staten och de andra staterna bli en slags utsugna randstater.
Det är ju så det brukar gå - liksom, även inom enskilda länder, och i synnerhet med nyliberal ekonomisk politik där stödåtgärder inte tillåts.
Carl, om man bara resonerade ekonomiskt skulle Tyskland och några andra starka och stabila ekonomier i nordvästra Europa kunna bilda en valutaunion. Den skulle kunna tänkas bli hållbar just för att länderna där har ganska likartad utvecklingsnivå.
England är ju ett specialfall som visar att man kan köra ekonomin i botten även utan euro. Kanske vore bättre om engelsmännen definitivt slopade alla tankar om att man ännu är stormakt. Sådant kostar ju. Det kommer att bli spännande att se hur starkt motståndet mot den nya regeringens "besparingar" kommer att bli.
Kerstin, jag tror att du vinklar till det hela litegrann. Var det inte meningen att Tyskland skulle balanseras av ett antal andra före detta stormakter på ett sådant sätt att vi slapp ett nytt storkrig i Europa men fick ekonomisk utveckling i stället? Dåtidens engelska, franska, belgiska etc. politiker hade ju inget intresse för att röja vägen för Tyskland att åter bli herre på täppan (fast det nästan gått så ändå).
De liberaler jag umgås med (oundvikligt men jag kan skilja sak och person) de är och har varit emot att Sverige skulle gå med i Euro. De förstår den liberala strävan, men de förstår också att nationalstaten fortfarande är ett faktum som måste vägas in i sammanhanget. De avviker från renläriga nyliberaler genom att de betraktar verkligheten och är pragmatiska, egentligen är de sossar, men det förstår de inte.
Men kritiken emot Euron som gick ut på det vansinniga i att ha EN centralbank för en zon med så olika lokala förutsättninger, den kritiken kan väl nu närmast betraktas som empiriskt demonsterad. (Spelar iofs ingen roll, ideologerna på högerkanten har sedan länge slutat betrakta verkligheten.)
Jaa, ibland är verkligheten så påträngande att man får acceptera den som den är, inte som man vill att den skall vara ...
Skicka en kommentar