fredag 23 juli 2010

Postindustri. Kunskapssamhälle. Kreativitet.

Pratet om postindustriellt samhälle eller kunskapssamhälle lät skumt redan när jag hörde om det för årtionden sedan. Industrierna producerar allt mer även om vi inte ser så mycket av dem numera på hemmaplan. Det är som med jordbruket som producerar allt mer och vi fortsätter äta dess mat och använda dess andra produkter, trots att vi formellt lämnat agrarsamhället bakom oss. Och inte fasen var folk okunniga förr men blev plötsligt kunniga för att det började poppa upp datorer överallt. Ibland blev det snarare tvärtom eftersom en dator knappast kan ersätta breda yrkeskunskaper. Alla samhällen är kunskapssamhällen, bara det att den nödvändiga uppsättningen kunskaper skiftar.

En ytterligare aspekt är att övergången från ett samhälle till ett annat som påstods ske i själva verket berörde ganska små grupper. Det var inte så att alla stod i fabriken och drog i en spak ena dagen, och nästa dag satt de och knappade på en dator. Snarare stod de i fabriken (eller stålverket, skeppsvarvet, kolgruvan) ena dagen och var utan jobb nästa. Det var ganska små grupper som verkligen kunde utnyttja de här förändringarna, de som tillhörde ett överskikt bland de arbetande. Men eftersom dessa skikt tillhörde de grupper i samhället som var bra på att göra reklam för sig kunde naiva media och politiker, "framtidsforskare" och liknande figurer tuta ut att nu var framtiden här! Från de andra hördes inte så mycket, men de tillhörde ju det döende industrisamhället så varför skulle någon ändå bry sig? Och de som verkligen kunde sko sig var de som profiterade på spekulationsbubblorna som blev allt värre.

Några tänkare i USA verkar ha upptäckt det där, när det redan förmodligen är för sent. Det var lönsamt för kapitalet i USA att utlokalisera sig till Kina, men vissa konsekvenser uppträdde som inte är så bra. Det postindustriella projekt är dött, påstås det. Det har inte skapat några nya värdefulla jobb i hemlandet. Det som kommer är lågbetalda servicejobb, inte sådana som skapar avancerade och inbringande exportprodukter. Kanske en retorisk överdrift, men inte helt fel tror jag. Det finns inte tillräckligt med högstatus- och högbetalda jobb för att kompensera för nedläggningen av gamla industrier. Och det torde inte bara gälla USA, utan alla de gamla industriländerna.

Flyttar man tillverkning kommer förmodligen en del kunskaper att följa med, och så småningom kommer alltmer av kunskapstillväxten att ske där tillverkningen ligger. Visserligen brukar firmorna påstå att forskning och utveckling skall ligga kvar i hemlandet, men när de tittar på prislapparna kommer de att se att det är billigare att anställa kvalificerade asiater i stället. Det finns gott om duktigt utbildat folk därborta.

Men återverkningarna är ännu mer omfattande. När Kina och liknande länder stampar fram kadrer av arbetare, tekniker och forskare kommer de också att kunna bryta sig loss och bygga oberoende positioner. Varför skulle de vara nöjda med att bara vara underleverantörer och låta utlänningar bestämma? Steg ett är att de är elever och lär sig de grundläggande knepen, steg två är att de själva blir mästare. Den industriella revolution som Kina inte genomgick på 1600-talet (trots att man hade goda förutsättningar) kommer nu i stället, och med enorm kraft. Klarar man av att hålla tillväxten på cirka tio procent per år betyder det en fördubblad bruttonationalprodukt på drygt sju år. På knappt sjutton år kan man femdubbla med den tillväxttakten. Det finns frågetecken om man kommer att klara av det (miljö, resurser, korruption, klassmotsättningar, finansbubblor och annat kan stöka till det) men även lägre tillväxttakt är imponerande och visar på vem som har ledningen numera. USA sjunker, även om man sprattlar och skriker hysteriskt.

Via ett inlägg hos Lennart Frantzell kommer vi vidare till en artikel som uppges beskriva dalande kreativitet hos barn i USA enligt tester som pågått sedan slutet av femtiotalet.

The accepted definition of creativity is production of something original and useful, and that’s what’s reflected in the tests. There is never one right answer. To be creative requires divergent thinking (generating many unique ideas) and then convergent thinking (combining those ideas into the best result)

(Passar inte detta in på en kreativ bloggare också?) Fram till 1990 ökade kreativiteten hos barn i USA enligt vad testgubbarna kommit fram till, sedan har det gått utför. Inte bara med barnen utan hela landet, kan vi väl säga. Artikeln har inget definitivt svar på varför, TV och dataspel pekas ut som möjliga orsaker, men jag undrar om inte den allmänna situationen hjälper till. En mindre del av befolkningen har kunnat rädda sig över till "kunskapssamhället" medan resten i stort sett kan skråla den gamla punkrefrängen No future, no future, no future for you. (Allrahelst som risken ökar för många att de kan sluta se fram mot en trevlig pension efter ett långt arbetsliv - de kommer inte att ha råd att pensionera sig, spekulanterna har knyckt pensionspengarna.) Möjligen gör felriktad patriotism, kunskapsförakt och konstiga idéer om USA:s roll i världen det hela ännu värre - tror man sig vara perfekt finns det väl inget att förbättra?

Kan man backa processen (och nu tänker jag på Sverige, inte några konstiga utländer)? Jag undrar om inte Stockholm skulle må bra av viss återindustrialisering. Det kanske inte går att packa in industrier mitt i stan som för hundra år sedan, men jag undrar om inte mer industri och stadsnära jordbruk faktiskt skulle kunna få fart på en hälsosam kreativitet i regionen. Eller om man verkligen skulle kunna klämma in en del mikroindustrier centralt ... kan vara något att fundera på.

Historien går inte att vrida tillbaka. Det är inte önskvärt. Däremot kan man se till att den rullar framåt i önskvärd riktning. Och "önskvärd riktning" handlar om att inte rasa ner i träsket av okvalificerade låglönejobb med en fritt svävande spekulationsvärld där ovan.

------

På tal om kunskapssamhället: på radion sägs nu att Ericssons dåliga senaste rapport bland annat hänger på svårigheter att leverera på grund av komponentbrist. Vi som har kunskaper om "hur det var förr" känner igen det där. Till och från under årtiondenas lopp hände det även i det förflutna att L M Ericsson hade svårt att leverera för att man inte fick fram komponenter till sin tillverkning. En gång var det på grund av att bilindustrin köpte upp alla elektronikkomponenter, en annan gång var det en fabrik för mikrochips som brann upp. Det måste ha varit fler tillfällen, men de där kommer jag ihåg.

7 kommentarer:

Kerstin sa...

Intressanta reflektioner. Jag har också ganska länge varit inne på tanken att vår egen Västerländska kultur har påbörjat sitt sammanbrott och om något århundrade är det Asien som är den utvecklade och överlägsna kulturen och härborta i vår del av världen lever de underutvecklade.

Nyliberalismen kan nästan inte annat än leda dithän.

Björn Nilsson sa...

Asiaterna har inga konstiga ideer om att individer som är helt för sig själva kan bygga stora saker. Eller att statens uppgift är att vara frånvarande utom när företagen krisar ihop och måste tigga pengar. De stater i Asien och Latinamerika som klarat den senaste krisen bäst är de som struntat i nyliberalismens påbud. För närvarande är de gamla industristaterna på väg att köra huvudet i väggen, och där spelar liberalismen en viktig roll.

Teckentydaren sa...

Man får ju inte glömma att det är flera saker som skett de senaste decennierna. Dels den konservativa högerrevolutionen som gjort att det mesta av produktivitetsökning/tillväxt hamnat i fickorna hos ett litet fåtal. Ett av medlen för detta var att bekämpa den förmenta inflationen med hög arbetslöshet, det har ju "bieffekten" att försvaga de mångas makt på arbetsmarknaden och där överskottet är som störst på arbetskraft pressas lönerna mest.

Dels den sk globaliseringen där många löpandeband flyttat till låglöneländer, där inte minst de olika statskapitalistiska länderna i Sydostasien varit framgångsrika och främst de som av geopolitiska eller varit stora nog att kunna ignorera den påbjudna nyliberala Washingtonkoncensus ordningen.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är så att de industrijobb som försvunnit var speciellt mer kvalificerade än andra jobb. Det finns ingen naturlag som säger att just industrijobb skulle vara bättre betalda än andra jobb. Vår konkurrenskraft är fortsatt god och export relativt BNP har växt till rekordnivåer, överskottet av exporten är sedan länge rekordstort. Att det inte skulle finnas en produktiv plats för alla som bor i ett samhälle är en befängd och ond ideologisk ståndpunkt. Likaså att en del av dessa inte ska ha hyggligt betalt. Att det blivit så är ett resultat av den konservativa högerrevolutionen och inte den förmenta glovaliseringen.

Sen verkar det som om den nyliberala ideologin som från början mest verkade vara ett utanpåverk för att ge den konservativa högerrevolutionen en "rationell" förklaring för att blanda bort korten har fått ett eget liv och fått fotfäste som ideologi ho eurokraterna.

Härrom dagen kom där en ny attack på välfärdssamhället med vård och liknande för alla på lika villkor - Borgkommisionens utredning om välfärdens finansiering – en kommison som Timbro och Arena står bakom. Ordförande en socialdemokrat, inkl denne är där 3 st (S), en st fd ordförande Vårdförbundet, en st (Fp), en st (M) och en st bankekonom från SEB. S är i klar majoritet och med den fd facklige företrädaren för vårdtjänstemän skulle man kunna tycka att löntagarintressen var i majoritet.

Karl Malghult sa...

Lustigt att du väljer att skriva om det här ämnet (i korthet: med dagens teknik och samhälle har vi fått oerhörda mängder onödiga arbeten och alltfärre människor som försörjer alltfler). I dagens SvD intervjuas sociologen Roland Paulsen som skrivit en bok på detta tema:

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/jobbar-vi-i-onodan_5026931.svd

Än värre vad ett par ideologer som har härskarnas ögon och öron för sig eller de som mer eller mindre medvetet går maktens ärenden ser jag i den förlust av värdighet som omfattar alltfler människor: Behövs jag och mitt arbete? Vad får man för självrespekt av att tvingas pracka människor på telefonabonnemang och sekunda varor de inte behöver och inte har bett om? Apati och förlust av en kultur är förödande för kreativitet och nya uppslag (vore så inte fallet skulle Englands slumområden vara sjudande paradis).


Här kanske vore en utgångspunkt för en ny folkrörelse: Människor som kräver att de behövs, detta i en tid när färre människor behövs.

Björn Nilsson sa...

Kerstin, det kanske är tid att plocka fram Spenglers "Västerlandets undergång" ur bokhyllan igen. Jag tror att den brukar vara populär när det är dåliga tider.

Teckentydaren: det där med att verkstaden har betydelse för konstruktion och vice versa diskuterade vi på Det Stora Bolaget för många år sedan. Det räckte faktiskt med att införa de tidigaste datorerna med konstruktionsprogram för att det skulle ske vissa kvalitetssänkningar, i och med att konstruktörer fick mer kontakt med programmet än med levande verkstadsfolk och deras kunskaper.

Välkommen åter Karl (varit borta på semester månne?): Både du och Teckentydaren är inne på en riktigt mina under dagens samhälle, nämligen det där med alla som "inte behövs". Eller, som sociologen i SvD påpekar, gör helt onödiga och själsdödande saker. Detta händer medan viktiga uppgifter inte görs. Kortare arbetstid, sänkt pensionsålder, in med resurser där de verkligen behövs (för det finns ju en massa behov av mänskliga insatser)- att kräva sådant i dagens läge är faktiskt revolutionärt!

Jan Wiklund sa...

"Kunskapssamhälle" och "informationssamhälle" innebär väl bara att alltmer av kunskapen och informationen förvaruligas och inordnas i kapitalackumulationen? Det viktiga är inte längre vad som är sant, utan vad man kan få folk att köpa.

För övrigt är det en bra idé att återindustrialisera Stockholm. Gärna mitt i stan; industrier är inte längre smutsiga (eller behöver inte vara det), så det finns inga skäl att lägga dem långt bort. Det finns massor av dödyta att använda, inte minst vid motorvägarna, se t.ex. http://www.alternativstad.nu/resources/sodertaljevagen.pdf

Björn Nilsson sa...

Skicka över idén till Yimby: det var någon där som klagade över att Hägerstensbadet ligger väldigt utsatt för trafiken på Södertäljevägen. Då kunde en rad av industrikåkar fungera som avskiljare.

Marknadsföring handlar väl inte om att att en hammare är bra att slå in spik med, utan här är medlet som gör att du kan förverkliga dina drömmar om det perfekta någonting.