14 juli - folk i gemen är förbannade över överklassens vanstyre. Hela landet jäser av missnöje, stubinen brinner och lågan närmar sig raskt krutkaggen ... och så PANG! Den franska revolutionen spränger den gamla världen i bitar. Den blir sig aldrig lik.
Monarkin faller (inklusive monarkens huvud). En enad odelbar republik skall göra slut på den feodala splittringen - frihet, jämlikhet, broderskap (systrarna hade man glömt bort även om de försökte göra sig hörda) eller döden!
Länge nog har folket tvingats bära överklassparasiterna på sin rygg. Eller som det senare skrevs i Internationalen: Många rovdjur på vårt blod sig mätta. Men ...
... den nykonstruerade giljotinen kan bidra till att göra bördan lättare.
Under årtiondena omkring den franska revolutionen lades grunden för de flesta politiska -ismer som vi har i Europa idag. Liberalism, konservatism, socialism, ekologism.
Kampen mellan revolution och reaktion var skarp då, och den är fortsatt skarp. Vad som hänt under de gångna tvåhundratjugoett åren är att några av de politiska ståndpunkterna ändrat position i samhället. 1789 kunde en borgerlig liberal betraktas, och betrakta sig själv med rätta, som ultraradikal och med sikte på framtiden. En man för idag och i morgon. Idag kan liberalen inte göra mycket mer än försöka klamra sig fast vid ett samhälle som trots alla hans ansträngningar ändå håller på att falla i bitar och som revolutioneras trots hans desperata motstånd. I alla fall inte om han vill fortsätta som borgerlig liberal. Men det finns ju andra alternativ.
8 kommentarer:
En gedigen insats av fransoserna för att avskaffa ståndssamhället. Det sände chockvågor runt om i den europeiska adeln. Folket var inte helt ofarligt. Överenskommelser med folket som tidigare varit otänkbara blev nu inte bara tänkbara utan rent av en förnuftig ide om man var fäst vida att ha huvudet fast förankrat vid resten av kroppen.
Men som Zhou Enlai sa det är för tidigt att uttala sig om det varaktiga resultatet. Som det ser ut med dagens utveckling hade han nog mer rätt än han kunnat föreställa sig. I ett europeiskt perspektiv blev det en halvmesyr. Det var ju i praktiken så att adeln och ståndsamhället kunde kompromissa på många håll och inte alls kastades över ända när man hade tillfället.
I dag har vi ju till och med förmenta socialister, iofs kopplade väl Persson bort socialismen från SAP, som går ut och agiterar för monarkin. Nalin Pekul tycker att det bara är så förlegat med kravet på republik och att monarkin är en bra symbol att samlas under.
I stort en gedigen insats av fransoserna som förde mänskligheten framåt.
Du är inte rädd du, i en tid när det är olagligt att uppmuntra till uppror och regeringen har alla uppgifter om varenda en av oss och kan sy in vem som helst på hur lösa grunder som helst (ja utom sexbrottsanklagade politiker förstås).
Du har min fulla beundran :-)
Förmodligen lika farligt att uttrycka en sådan förresten.
Kerstin, jag har redan antytt att papuanerna på Nya Guinéa kunde ha användning för autmatvapen för att hålla storbolagens landtjuvar borta - inget hände, så jag är inte orolig. Och varför skulle borgare protestera mot en borgerlig revolution eller en revolution som stödjer sig på det bästa hos den borgerliga revolutionen? Det vore väl som att ta avstånd från sina föräldrar?
"Tydarn", gamle Zhou sa också att "en tendens döljer en annan" och det är viktigt i sammanhanget. Den frihet, jämlikhet och broderskap som de borgerliga ideologerna förespråkade hade som baksida helt andra tendenser. Det är väl därför som den borgerliga revolutionen inte kan nå hela vägen fram med sina stolta paroller och ibland faller tillbaka i allianser med de gamla feodala härskarna. Fullständig frihet och jämlikhet är dålig för borgarnas affärer, därför måste de hålla delar av folket nere. I Frankrike har ju den där kampen böljat fram och tillbaka, med revolutionära höjdpunkter som 1789, 1830, 1848 och 1871.
Nej, ett delar sig i två, som Mao sa.
Förresten är det inte bara liberalism som betyder något helt annat nu än på 1810-talet då spanska motståndare till det absoluta kungadömet uppfann termen. Även begreppet socialism har haft märkliga öden.
Det uppfanns på 1830-talet av det franska välgörenhetsborgerskapet som en beteckning för att de inte var asociala som sina mer giriga klassbröder. Sen approprierades det 1848 av arbetarrörelsen, med baktanken att deras grepp var bättre än välgörenhet. Sen kom en tid från slutet av 1800-talet då alla möjliga ansåg sig vara socialister - tyska professorer som ivrade för tullar och arbetarskydd, arbetarrörelsens politiker förstås, Hitler, Nehru, Nasser, Stalin. Det enande skulle väl vara att man hade nån sorts idé om statlig redistribution, inte olik vad de ursprungliga välgörenhetsborgarna menade. Sen föll begreppet i glömska i slutet av 1900-talet, kanske för att folk kände på sig att det var bluff över det hela.
Men det är inget konstigt med det. Säg det begrepp som inte har ändrats över tiden - särskilt när det har varit attraktiva begrepp som många har slagits om att få klistra på sig.
Brukar inte Babeuf på 1790-talet räknas som en socialistisk föregångare? "De jämlikas sammansvärjning".
Men vad du skriver om 1830-talets "socialister" förklarar varför Marx och Engels tyckte illa om dem. Det handlade om borgare som ville putsa upp det befintliga samhället, inte radikalt omstörta.
Babeuf kallade sig aldrig själv socialist, det ordet fanns inte då. Den organisation han bildade kallade sig "Société des égaux", dvs "De jämlikas samfund".
PS. Antagligen kallade han sig jakobin som alla andra.
Som Marx skrev några gånger så skall man inte lita till vad en person eller epok påstår om sig själv. Vad än Babeuf kallar sig kan vi väl utnämna honom till "hedersfarfar" för den moderna socialismen:-)
Skicka en kommentar