Det är raskare utslagning i år än förra året: då passerade man inte hundra-strecket förrän i oktober. Det kan tolkas på olika sätt, kanske att krisen är värre i år, eller snarare att myndigheterna känner sig säkrare så att de vågar rensa hårdare i år än förra året när paniken var ännu värre.
Men det är ingen ordentlig återhämtning på väg. Arbetslösheten är fortsatt hög och marknaden för bostäder (inklusive vräkningar av folk som inte klarar av bolånen) är dyster. Lägger man till några andra "småsaker", som krigföringens stora svarta ekonomiska hål och det svarta som pyser ut i Mexicanska golfen, samt att den offentliga ekonomin på många håll i USA krisat ihop, ja då ser det rätt illa ut för framtiden.
Egentligen borde det inte se illa ut, möjligheterna är goda för att rätta upp konjunkturen, men då måste man vara beredda på att blåsa på med offentliga utgifter för att sätta folk och resurser i arbete. Om inte den privata sektorn gör det, utan ligger på sina pengar, och allmänheten i den mån den har några pengar trycker på dem och skär ner sin konsumtion, finns bara den offentliga sektorn kvar. Om den sparar på fel ställe (och fortsätter ösa ut pengar på fel ställen) kommer krisen bara att förlängas och kanske förvärras.
Är detta en gruppbild från en neoliberal nationalekonomisk "think tank" månne?
För stater som USA, som ju som bekant trycker sina egna pengar, är det här inte ett problem. (Till skillnad mot de länder i EU som inte har egen valuta längre.) Man kan naturligtvis ge ut statsobligationer och dra in oanvända pengar från marknaden och se till att de kommer ut i cirkulation, men man kan ju också trycka pengar och handla för utan några mellanhänder. Det borde vara ett billigare alternativ, och så slipper man tjat om skulder och skuldräntor. Faran för inflation på grund av mer pengar i cirkulation får betraktas som minimal i dagens läge när det värsta hotet snarare är prisras av deflationstyp som får ekonomin att stanna helt.
Det där gäller inte bara USA, det gäller ett antal länder som har konstiga prioriteringar och där dessutom olika internationella organ som IMF och OECD försöker driva igenom nedskärningar i de offentliga utgifterna. Det är "underskottshökarna" ("deficit hawks") som är i farten och som försöker skrämma för de ruskiga underskotten som på något sätt antas vara stöld från kommande generationer. Hur man nu kan tycka att investeringar för dagens och morgondagens samhälle kan vara stöld. Skall jag betrakta järnvägsnätet i Sverige, som till stora delar finansierades genom lån på 1800-talet, som en fräck stöld från mig?
Intressant nog är det nu de gamla industriländerna som underskottsfanatikerna (kallas ibland underskottsterrorister också) ger sig på. De växande ekonomierna i Asien och Latinamerika, där staterna agerar kraftfullare, kommer man inte åt längre. Skall man se det här som att EU och Nordamerika och ytterligare några länder skall jagas ner i Tredje världen-status, medan stora delar av Tredje världen går åt andra hållet? Trötta och förvirrade och skrämda människor i ett Europa på nedgång skall intalas att försämringar och slakt på efterkrigstidens välfärdsstater på något sätt skall leda fram till ett nytt ekonomiskt mirakel - när det snarare är en ny offentlig expansion som behövs, och nya socialpolitiska reformer.
På tal om Europa och motståndet som formerar sig på olika håll: den holländsk-amerikanska filosofen Saskia Sassen skriver om ett upprop från maj i år som vänder sig mot linjen att medborgarna skall betala för något de inte ställt till med, och som varnar för vad främlingfientlighet och övervakningssamhälle kan ställa till med. Själva manifestet finns här också.
6 kommentarer:
"beredda på att blåsa på med offentliga utgifter för att sätta folk och resurser i arbete."
Och det kräver skattehöjningar och sådana har man ju skrämt folk från vettet för.
Inflationshotet fungear också bra som folkligt skärmskott varför tryckning av nya pengar knappast är ett alternativ som folk kommer acceptera.
... fast som alla? vet så behöver man inte "trycka nya pengar". Det räcker med att skapa några konton som egentligen bara består av ettor och nollor. Skattehöjningar är inte ett sätt att dra in pengar, det är ett sätt att se till att en del pengar inte används så att de skadar ekonomin i stort. Dessutom är det kanske inte höjningar utan färre hål i skattereglerna, samt rejäla åtgärder för att se till att skatterna drivs in, som behövs. Grekland är ju ett av de värre exemplen på just underlåtenhet att se till att de som har pengar verkligen betalar skatt.
I övrigt är det en pedagogisk fråga. Inflation är inget "som bara händer".
"Det är "underskottshökarna" ("deficit hawks") som är i farten och som försöker skrämma för de ruskiga underskotten som på något sätt antas vara stöld från kommande generationer."
De flesta av de nymornade "underskottshökarna" hade inga som helst problem med Bushadministrationens stora underskott när det handlade om att ge stora skattelättnader till de välbeställda eller att engagera sig i meningslösa krig i Asien.
En udda notering, när Italien var ordförandeland (2003, 2004?) föreslog Berlusconi att EU skulle dra i gång EU ekonomin med stora europeiska infrastruktursatsningar, detta var tvunget att ske i offentlig regi och som han motiverade det var det ungefär för att privata intressenter klarade inte projekt i den storleksordningen. Han ville att det skulle finansieras med speciella EU-obligationer för detta. Nu kan förstås diskutera detaljer men det vår nog mest ses som ett övergripande förslag och ideutkast. Detta avvisades av det "sparsamma" EU.
De som skrämmer med inflationen om det blir ökad förment penningmängd måste då förmodligen veta vad som är den optimala penningmängden. På något sätt verkar den optimala penningmängden alltid infinna sig när det pratas om offentlig stimulans av ekonomin. Nu är det ju så att Friedmans idéer om att reglera penningpolitiken med mängden pengar stendöd. Man klara inte av att på något vettigt sätt mät penningmängden. Riksbanken och de flesta centralbanker nuförtiden har inga penningmängds mål, man ska styra med räntan enbart, bankerna får i princip låna så mycket de vill av RB.
Jag skulle förmoda att "tryckning av nya pengar" inte alls är en fråga om vad folks kulle acceptera då folk inte har en aning om hur detta fungerar, inte ens den ekonomiska vetenskapen verkar ha en klar bild av hur detta med penningens liv och leverne fungerar.
Några funderingar (bortsett från det intressanta faktum att signor Silvio tydligen har andra intressen än galanta damer ibland!):
1. Fungerar kvantitetsteorin för pengar när de flesta pengar inte finns som hårdvara utan som ettor och nollor i cyberrymden? Intressant notering att det verkar vara omöjligt att fastställa en optimal penningmängd. Kan det också bero av att en massa andra saker som centralbanken inte kontrollerar fungerar som betalningsmedel? Om folk ger sig phan på att de vill göra affärer kommer de väl att skapa betalningsmedel även om banken försöker strama åt genom att minska penningmängden? Har för mig att Marx var inne på funderingar om att monetär politik inte fungerar (och inte fiskal heller, för den delen) när han diskuterade Bank of England på 1850-talet.
2. Formulerade jag mig rätt när jag skrev om att "blåsa på med offentliga utgifter", när det förmodligen är nära nog kostnadsfritt för staten att ordna konton som formellt innehåller hur mycket pengar som helst? Det är inte "pengarna" som är det väsentliga, det är om det finns resurser och behov. Om de finns är pengarna det lilla problemet, det stora problemet är att få fart på resurserna. Exempelvis se till att våra vänner vård, skola och omsorg inte går på knäna på grund av personalbrist samtidigt som mängder av människor är arbetslösa.
3. Situationen i USA är väl lite speciell, med de hysteriska republikanerna och de ynkliga demokraterna, men tyvärr finns det spridningseffekter. Om England vårdade sin ekonomi bättre ströps alla anslag till kriget i Afghanistan med en gång.
4. Eftersom Östros bestämmer vad som får sägas om ekonomi inom oppositionen i Sverige blir det ingen opposition mot konstigheterna här.
Det finns ett norskt ordspråk om det här, säger Erik Reinert: Å spare seg til fant". Fröding var också inne på det i sin dikt De bondsnåla. Den kanske borde ges ut i folkupplaga?
För övrigt har de amerikanska underskottshökarna fortfarande inget som helst emot skattesänkningar för de rika, säger Krugman: http://www.nytimes.com/2010/07/16/opinion/16krugman.html?_r=1
För ett land finns givetvis bara ett enda sätt att spara: att öka på sin produktiva förmåga. Och det kräver investeringar.
Tja, om man sänker skatterna för de rika kanske de kan spara lite mer? - Äsch, man skall inte vänta sig någon hundraprocentig konsekvens från de där människorna. De anser att rika jobbar mer om de får mer pengar men att fattiga jobbar mer om de får mindre pengar.
Skicka en kommentar