Den här bilden hittade jag på en norsk hemsida, men jag tycker inte snubbarna ser riktigt norska ut i alla fall - det borde ha varit lite mer lusekoftor och toppluvor!
Här är tips på en sajt som handlar om Kina, och som verkar skriva ganska informerat från en vänsterståndpunkt utan att direkt kännas överpolitiserad: China Study Group. Själv har jag skrivit ganska oinformerat om Indien då och då, men här har sajten en artikel som jämför Indien och Kina. Det rör ju bortåt 2½ miljard människor, så det är inte småsaker vi pratar om.
En annan artikel studerar de brutala förhållanden som ledde fram till några av de senaste och framgångsrika strejkerna i Kina, men den ser också på situationen i stort. Den tid när kinesiska arbetare kunde behandlas som kulier (eller som europeiska arbetare i industrialismens barndom) är över. Marx kanske skulle notera att den kinesiska arbetarklassen går från "klass i sig" till "klass för sig" (för att blanda in lite hegelsk dialektik i resonemanget). Efter Maos död kom årtionden av bakslag för arbetarna, men nu verkar de vara på gång igen.
Det finns drömbilder av Kina och det finns en massa kinesiska verkligheter. Partiets ledning har mycket att grubbla över. Nu kan de ha ett intresse av att inte slå ner arbetarna utan till och med uppmuntra att de agerar och kör över de officiella fackföreningarna. För med högre inkomster stiger den inhemska konsumtionen, och då blir man mindre beroende av export till sopiga ställen med tvivelaktig betalningsförmåga (läs: USA). Leder kampen till att en del odugliga och/eller korrumperade lokala funktionärer rensas bort borde det också vara ett plus. Hur som helst så har drömbilden av ett superliberalt Kina aldrig varit annat än just fantasier hos några ungliberaler.
En del har väl en drömbild av att den kinesiska maoismen som den såg ut för fyrtio år sedan kan återuppstå, men det tvivlar jag på. Mao är den vördade skaparen av det nya Kina, och dessutom en ledare som drev fram stora reformer inom hälsovård och utbildning som tjänade de fattiga miljonerna, men tiderna har ändå förändrats. (Har diskuterat det tidigare här.) Kampen kan mycket väl fortsätta "under maozedongtänkandets stora röda banér", men då bör det vara under åtminstone delvis andra former. Själva grundtanken är ändå det viktiga: revolutionen inom politik, produktion och vetenskap skall tjäna de breda massorna. Undrar hur de kinesiska miljonärerna ställer sig till det? Eller de kanske just nu gruvar sig mer för att den stora kinesiska fastighetsbubblan skall spricka?
3 kommentarer:
Erik Bengtsson har hittat en del klipp om den kinesiska strejkvågen: http://erikbengtsson.blogspot.com/2010/06/strejkvag-i-kina.html
Det hela stärker en gammal tes från Silver & Arrighi: En generation efter en massiv industrialisering får vi en massiv arbetarrörelse.
Förhoppningsvis kan den gryende kinesiska arbetarrörelsen också sätta lite fart på vår egen. Något annat har vi egentligen inte att hoppas på.
Puh, en läsvärd blogg till ...
Har det inte gått nära två generationer efter att Kina satte igång att industrialisera, om vi räknar en generation = trettio år?
Jo, det fanns en tidig industrialisering på 50-talet. Men arbetarna där fick stora privilegier så de protesterade inte. Och de ser sig än idag som nån sorts aristokrati som inte vill beblanda sig med dagens industriarbetare, se http://www.folkrorelser.nu/blogg/2008/06/.
Eller noga taget fanns ju en industrialisering under första världskriget också, vars arbetarrörelse har beskrivits utförligt av Jean Chesneaux. Inte minst borde vi minnas generalstrejken i Hongkong som varade ett år, se http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/hongkong.html
Skicka en kommentar