Låga löner och höga vinster - dålig kombination

De två föregående inläggen här handlade, med viss slagsida mot USA, om hur företagens vinster frikopplas från anställning och löner. Ett par artiklar i Dagens Arbete kan tas som påfyllnad av detaljfakta vad det gäller Sverige (här och här).

Bakgrunden är att IF Metall skrämdes till att teckna ett dåligt löneavtal i våras, varpå företagen som då lägligt gick dåligt sedan i stället har upplevt en "vinstexplosion".

De två senaste årens sparpaket med stora uppsägningar i industrin har lett till en arbetslöshet på 20 procent bland IF Metalls medlemmar. Det är den minskade kostymen som bidrar till företagens vinster och att marknaden i framförallt Asien tagit fart.

På många håll, särskilt i storföretagen, har det visat sig svårt för facket att få lokalt få ut mer än de 0,9 procent som stipuleras i det centrala avtalet. Folk kan känna sig blåsta. IF Metalls ordförande kommer med en from förhoppning:

Nu förväntar jag mig att företagen som gör vinst delar med sig till sina anställda och inte bara ökar aktieutdelningar och ger höga chefer bonus. Det kan vara lokala löneökningar eller vinstdelningssystem, säger Stefan Löfven.

Nja, de höga cheferna tycker nog att bonusen är det viktiga, samt att aktieägarna får tillräckligt så att de håller sig lugna. Resten kan vara. Men med en lönehöjning som på sin höjd betyder oförändrad reallön, samtidigt som produktiviteten fortsätter att öka, är vi inne på fenomenet som jag skrev om i de föregående inläggen: varje enskilt företag gör vad som är bra för dess ledare och ägare, samtidigt som man undergräver den totala ekonomin genom att urholka köpkraften för de många små konsumenterna. Kanske dags att damma av gamla paroller som "högre lön på profitens bekostnad"?