Bristande krismedvetande?

Hur många mäklarskyltar måste ut på gatorna samtidigt innan vi kan tala om kris?

Jag brukar ibland läsa en bloggande ekonom vid namn Dani Rodrik som kan ha intressanta synpunkter. Sålunda skriver han här att en anledning till att många ledamöter i USA:s riksdag inte röstade för det aktuella krispaketet (700 miljarder dollar i livräddning för slarvputtar i finansvärlden) är att deras väljare ännu inte har känt av någon kris.

Det kan vara en orsak till deras handlande: politikerna riskerar att förlora sina platser om de ställer upp för en krisplan som väljarna på hemmaplan inte gillar. Då kan man fråga sig varför väljarna tänker på det sättet. Ser de ingen kris, eller tycker de att krisen är oviktig så länge den inte gäller dem själva? Varför finns inget krismedvetande?

I själva verket är det kanske så att det finns en permanent kris som rullar på hela tiden, men den är normalt förvisad till fattiga områden och väcker därmed ingen uppmärksamhet (utom hos en del forskare som studerar fattigdom i USA exempelvis). Fattiga människor i USA röstar inte i någon större utsträckning.

Röstar gör däremot många bättre bemedlade. Uppmärksamhet blir det därmed när det händer något bland mer välbärgade människor. Om det skulle bli för många utmätningar och konkurser i de "finare" områdena, och detta kan kopplas till finanskrisen, skulle nog väljarna där kräva att staten och deras politiska representanter omedelbart ingrep med hur mycket pengar som helst för att rädda deras skinn.

"Det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön" som det stod i visan.