Det som inte dödar dig ...

... gör dig starkare, enligt ett osmakligt påstående. Men det kan kanske ändå tillämpas inom den ekonomiska sfären. Låt oss fundera:

Det pågår onekligen en ekonomisk kris just nu. Centralbanker på olika håll i världen vräker in pengar i finansiella institutioner för att de inte skall gå omkull och kanske dra världsekonomin med sig i fallet. Börsyran är nu inte av välbehag utan snarare av den illamående typen. Och krisen i den finansiella sfären sprider sig in i andra delar av det ekonomiska systemet. Riktiga värden står i riskzonen att ödeläggas.

Det är inte första gången något sådant händer - en högkonjunktur förvandlas till svindelekonomi som slutar i en krasch. Kriser av den här typen har följt den kapitalistiska ekonomins utveckling sedan tidigt 1800-tal, men trots allt lidande kriserna orsakat har de stärkt systemet som sådant. Gamla och ineffektiva delar av ekonomin har slagits ut, nyare och effektivare grenar har fått mer utrymme för att utvecklas, den allmänna välståndet har kunnat höjas. Det är sådant som kallas kreativ förstörelse.

Det här fungerade fram till den stora krisen på trettiotalet. Hur den egentligen slutade vet vi inte, för Andra världskriget kom emellan med ännu mer förstörelse. Inte bara konkurser utan bombmattor hjälpte till att slå sönder mycket gammal industri. Och efter kriget blev det ingen riktig fred utan rustningskonjunkturen fortsatte under det kalla kriget (som var otäckt hett på en del ställen i själva verket) och kapitalismen var starkare än någonsin. Det var guldåren från 1945 till 1970 ungefär. Sedan har utvecklingen blivit mer tveksam igen. Ekonomerna tog över från ingenjörerna i styret av industrierna, och så började det gå utför för de gamla fabrikerna.

En hundrakronorsfråga är hur länge det här kan hålla på. Äldre samhällsmodeller har nått sina höjdpunkter, blivit allt mer utsatta för nedbrytande krafter inifrån och utifrån och slutligen kollapsat. Det låter orimligt att kapitalismen skulle vara undantaget sådana processer. Man kan inte säga att varje enskild kris under nuvarande förhållanden är dödande, däremot försvagas systemet. Och som med en sjuk människa - till slut når man en punkt där kroppen inte orkar med längre. Då kommer nästa fråga: kan man få till en någorlunda snygg avveckling, eller måste det till en katastrof med fruktansvärda följder för mänskligheten? Eller kan man förvänta sig en utveckling där saker och ting sköter sig själv så att allt blir bra tillslut?

Kanske centralbankernas ingripanden är lika lyckade som om man försöker hålla en darrig narkoman på benen genom att ge denne mer gifter - det lyckas ett tag och sedan blir kraschen total. Eller man kanske kan jämföra med att ge arsenik till en gammal nedgången häst - den sprattlar till och verkar pigg ett tag, men sedan är den väl mogen för slakt. Vilka konstiga liknelser man än drar till med så verkar det som om politiker och bankirer bara kan skjuta problemen framför sig medan de funderar på att rädda sitt eget skinn. Några verkliga lösningar har de inte. Däremot vakar de strängt över att ingen skall våga komma med några förslag till lösningar som går utanför de tillåtna ramarna. Man kan nog se de upphetsade diskussionerna om fildelning som ett symptom för att det faktiskt börjar bli svårt att se systemets ramar och handskas med dem.

Alltså: även om det kan bli en svår kris kommer den förmodligen inte att slå ut kapitalismen under de närmaste åren. Däremot kommer påfrestningarna att göra systemet svagare och mer i behov av regleringar. Det kommer att bli allt sämre som leverantör av de tjänster som folk önskar. Vad som kommer att behövas är rejäla omställningar för att komma förbi hela den uppsättning av kriser (ekonomi, miljö, resurser) som nu gör att systemet hackar och dess invånare inte mår bra. Alternativet är inte att försöka återuppbygga en ekonomisk modell som kanske har passerat sitt bästföre-datum utan att leta efter nya modeller som är bättre anpassade till tidens krav.

En annan faktor som bidrar till krisen är förmodligen den våldsamma koncentrationen av världens tillgångar hos små grupper av individer. Omfördelning kommer att tvingas fram. Och i längden kan det leda till serier av kriser, reformer och revolutioner som gör slut på den världsordning (eller kanske världs-oordning) som vi ser idag.

En aspekt på kapitalismen är att den behöver potentiellt lönsamma icke-kapitalistiska fält för att kunna expandera. Det börjar bli brist på sådana. Dessutom kan man inte vara säker på att den kapitalism som uppstår i "nyerövrade" områden som Ryssland, Kina eller sydöstra Asien ser ut som den ursprungliga europeiska modellen. Här finns alltså en tänkbar gräns för systemet, och en tänkbar förklaring att spekulation blir viktigare än tråkiga investeringar i produktion av jordnära varor och tjänster. Medel dras undan från den reella ekonomin och undergräver konsumtionen som är ekonomins bas. Men skulle dessa pengar i stor skala komma tillbaka till den reella ekonomin hotar inflationsbomben i stället. Hur löser man den knuten? Man kan säga att vansinniga spekulationer utlöser kriser av den typ vi har idag, men den grundläggande orsaken kanske snarare bör sökas i det förhållandet att hela stater missköter sin reala ekonomi, gör sig av med den, och i stället försöker leva på kredit.

Den närmast skenande teknisk-vetenskapliga utvecklingen kommer att ge viktiga bidrag till omvälvningen. Det kommer inte att vara möjligt att avvisa planerad ekonomi med hänvisning till 1900-talets planekonomier. På 2000-talet finns det andra möjligheter att styra och kommunicera utifrån en demokratisk bas. Att jag kan sitta och skriva det här och skicka ut mina synpunkter i världen utan att resa mig ur fåtöljen är faktiskt ett bevis på detta. Datorerna och World Wide Web kommer inte att utlösa någon revolution, men den kan väl hjälpa till i alla fall.

Om detta resonemang inte låter glasklart beror det av att det inte är det. Jag sitter bara och funderar hur den förvirrade och kaotiska världen utvecklas och hur den kan tänkas utvecklas. Det borde många göra. För aspekterna som bör täckas upp är många. Det finns oerhörda risker framåt - men det kanske finns oerhörda positiva möjligheter också.