The image of work in the IT industry is dominated by the clever nerd lacking social skills and the highly paid consultant, kan man läsa här. Det handlar om den fortgående proletariseringen av IT-branschen. Det är inte bara smartskallar som jobbar där. Det är frågan om det någonsin varit så. Det är nog bara så att smartskallarna fått mer uppmärksamhet. Men nu räcker det inte ens med att vara smartskalle för att klara sig. För att återgå till artikeln:
As the industry has matured there are fewer products and services built specifically by one company or for just one customer. Competition is based more on price than functionality. Likewise, the job skills in the industry are increasingly standardised. Many IT workers are periodically transferred between companies as part of outsourcing contracts - staff are bought and sold like equipment and orders.
Greater price competition leads to relentless cost-cutting drives and working staff harder for less pay and benefits. Standardisation of skills is reducing workers' ability to resist this individually. As jobs become less individual, less creative, less rewarding and increasingly routine, supervision intensifies. Clocking in and out of work was scrapped decades ago, but many now have to complete "timesheets" to account for what they've been doing. Failure to submit timesheets leads to disciplinary action. Many mobile engineers have tracking devices fitted in their cars and call centre staff are often monitored by the second. Pressure on productivity and cost often leads to bullying.
Most companies use individual performance appraisals, sometimes with "forced distribution", where managers have to award the worst scores to fixed percentages of staff no matter how well they are really doing or whether problems are genuinely their fault. Employers try to "manage out of the business" those who score badly, through so-called "performance improvement plans", disciplinary measures and hounding people until they quit.
Many fear their jobs will be moved to lower-wage countries, so an increasing number work on customer sites which can't be offshored. Many spend long periods working far from home, encouraging long working hours.
För att sammanfatta: IT-branschen har standardiserats och blivit en bransch bland andra där kunskapskraven sänks (jag har tidigare skrivit om kunskap här) och personal liksom maskiner köps och säljs på marknaden i en allt vildare jakt på vinster. Proletären är en figur som bara kan leva genom att sälja sin arbetskraft, kan vi påminna oss om.
Det är inte konstigt. Kapitalismen fungerar så. Om det krävs en civilingenjör med flera års akademiska studier för att konstruera en hemsida på nätet blir det dyrt. Om man kan göra samma sak efter att ha gått en liten ABF-kurs kommer priset på hemsidekonstruktörer att sjunka högst betydligt.
Vartefter mer intelligens byggs in i datorerna kommer kraven på de personer som jobbar med dem att sjunka. Jämför ett ordbehandlingsprogram från 1985 med ett från 2010 och du kommer förmodligen att upptäcka en väldig skillnad i användarvänlighet. Och därmed behöver man inte betala så mycket för att få folk som kan jobba med programmet. På de flesta arbeten idag är det förmodligen ett krav att man vet något om hur man använder en dator. När de flesta vet det så betalas inget extra för den kunskapen.
Men man vore ju inte en gnällig gamling om det inte här kom in ett påpekande om att "det här är verkligen inget nytt". Att det fanns missnöje bland programmerare som sattes i serieproduktion och bara fick små programsnuttar att jobba med, det hörde jag för över tjugofem år sedan.
Och går vi tillbaka ytterligare ett tiotal år kom Harry Braverman och hans epokgörande bok om hur kapitalet försökte eliminera självständiga kunskaper hos arbetarna. Mycket handlade om fabriksarbete, men han kom också in på den då ganska nya branschen med datamaskiner. Där fanns en topp av systemerare och programmerare, men basen bestod av tempoarbetare: det var arméer av stansoperatriser som satt vid sina maskiner och febrilt knackade på tangentborden. De hade förlagor och så gjorde de hål i papperskort som sedan fungerade som indata till den enorma datamaskinen som fyllde upp ett stort rum. Deras arbete var fullständigt osjälvständigt.
Stansoperatriserna hade inte mycket till status på arbetet, och så fort företaget fick chansen så kom arbetet på ackord. Och en sak vet man vad det gäller ackordsarbete - på sikt är utsikten större att det är företaget än den anställde som vinner på den löneformen. Det var egentligen ingen större skillnad mellan dessa kontorister som slet vid sina hålkortsmaskiner och tempoarbetarna som slet på verkstaden med att bocka plåt eller löda kretskort och hade tidsstudiemännen i hälarna.
Nu ser vi detta igen: de vinster som många arbetande tillfälligt kunnat göra i IT-branschen har tagits tillbaka med råge. När antalet arbetssökande är större än efterfrågan, och när dessutom den nödvändiga kunskapsnivån sjunker för arbetena så är proletariseringen oundviklig. Den hippa branschen är inte så hipp längre, det är dålig betalning, dålig behandling, dåliga utsikter. Företagarna själva behöver inte vara några datasnillen men de kommer snart nog att upptäcka att de som igår verkade vara gudabenådade snillen och datortrollkarlar kan köpas billigt utan att det skadar verksamheten. Och då gör de det.
Är dessutom branschen full av ungdomar utan förståelse för fackligt arbete blir det ännu värre. Frågan är hur det går, om de socialt inkompetenta nördarna och datakonsulterna kommer att gå samman, slå tillbaka och marschera framåt med alla andra proletärer under något lämpligt banér?
2 kommentarer:
Festligt inlägg. I början av 60-talet arbetade jag på Datacentralen på Svenska Liv (försäkringsbolag) i Stockholm. Där hade man just den stansmaskin du visar här (jag stansade dock inte). Själva datorerna var stora våmliga monster som upptog en jättesal.
Men, sedan var det också så att i början kunde en skicklig stansoperatris tjäna ganska bra med pengar. Om de gjorde det så länge man höll på med hålkorten eller om deras löner sjönk ganska snabbt vet jag inte emellertid. Här i Sverige var det i alla fall inte något riktigt lågstatusjobb eller dåligt betalt sådan i början.
Vid forskning hittade jag uppgifter från mitt gamla bolag just från början av sextiotalet - där började man införa "prestationslön" för stansoperatriserna. Skall se om jag har kvar anteckningar om det. I USA var väl lågstatusstämpeln mindre dold än i det mer egalitära Sverige men kapitalets logik fungerade på samma sätt.
Skicka en kommentar