Jag kan bara gissa, men så länge de grundläggande motsättningar som är bakgrund till årtionden av lågintensivt gerillakrig inte har lösts, så länge kommer våldsamheterna att fortsätta. Fattigdomen är en sak, med 77% av indierna under fattigdomsgränsen, storbolagens strävan att ta över mineralrika områden där stamfolk bor, eller att expropriera bondejord för industriprojekt mot tveksam betalning, är andra.
Staten skyddar inte flertalet av medborgarna. Det kommer att krävas mycket mer än att inrikesminister Chidamabram och maoistledaren Kishanji utbyter telefonnummer för att det skall bli förhandlingar. Det hela verkar mer som spel för gallerierna. På tal om storbolag som vill ta över mark; någon officiell indisk instans kallade detta för "den största markstölden sedan Columbus".
Offer för en sammanstötning i samband med ett industriprojekt i Kalinga Nagar i delstaten Orissa. Staten må vara mjuk och ineffektiv i många avseenden, men skjuta ihjäl folk kan den och samarbeta med stålhårda storbolag tillika.
Med tanke på uppgifterna om att regeringen vill försöka sig på riktade mordattacker (i israelisk stil och med israelisk utrustning) mot ledarna för upproret kommer dessa nog inte att kliva fram i onödan. Erfarenheter från tidigare lokala fredsförhandlingar, i Andhra Pradesh, pekar också åt det hållet. Däremot har en viss typ av förhandlingar fungerat: maoisterna har tagit regeringstjänstemän som gisslan och tvingat delstatsregimerna i Västbengalen och Jharkand att frige personer som man hävdar är oskyldigt gripna civilpersoner. Intressant nog har man alltså inte använt gisslan för att få loss egna fängslade kadrer.
I bakgrunden Lenin, i förgrunden något som uppges vara ett några år gammalt porträtt på signaturen Ganapati, generalsekreterare för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Maoisterna verkar rätt smarta, vad garanterar att han inte ser helt annorlunda ut, eller att man har en ledning för partiet som är okänd utåt?
Maoisterna har gott om folk men dåligt med vapen. Hos upprorsrörelserna i nordöstra Indien är det tvärtom. Genom att knyta förbindelser åt det hållet kan maoisterna fortsätta upprustningen av sina gerillastyrkor (förutom genom sin egen vapenindustri och vad man kan köpa eller erövra från motståndarna). Siffror på hur många kämpar maoisternas gerillaarmé kan ställa upp varierar kraftigt, och lägger man till lokal milis blir det ännu osäkrare. Men även med måttlig beväpning blir det tiotusentals personer. Med en kärna av erfarna partikadrer och hårdföra djungelbor blir styrkan formidabel. Den kan inte slå ut den indiska staten men är stark nog för lokal kontroll på sina håll, och stark nog för att stå emot stora fientliga angrepp.
Den ungefärliga utbredningen av maoistisk aktivitet i Indien. Förmodligen räknas även grupper som inte deltar i den väpnade kampen med, det finns ju ett helt spektrum av maoistiska grupper från rent militära och underjordiska till legala och parlamentariska,
Vem är då motståndaren? Vi kan kalla det "den mjuka staten", ett uttryck som kom fram för över fyrtio år sedan. Gunnar Myrdal använde det när han beskrev stater som är svaga och som helt enkelt fungera illa och ineffektivt. Indien är ett exempel. Folk sköter sina jobb dåligt, kan man också säga. Fallet med den stora attacken i Västbengalen där maoisterna ödelade ett läger tillhörande The Eastern Frontier Rifles EFR är betecknande.
EFR låter som ett skytteregemente men är en delstatlig paramilitär styrka som skall ingripa vid större oroligheter men vars effektivitet påstås ha minskat under senare år. En del av mannarna verkar närmast överåriga för hårdare fronttjänst också. I indisk press kallas de "jawans" vilket låter förbryllande - javaneser? - men som kommer av ett indoeuropeiskt ord för "ung man". I det här sammanhanget är det dock att jawan = soldat. Hur som helst borde 50 välorganiserade halvmilitärer kunna hålla tillbaka en mindre och kanske sämre beväpnad och tränad angripare. Dessutom bör den veta vad som händer i omgivningen.
Enligt diverse artiklar så tycks dock paramilitärerna helt eller nästan helt svävat i okunskap om att något var i görningen, vilket verkar mycket konstigt om man slår läger i ett område där man vet att motståndaren kan finnas i närheten. Däremot kan man räkna med är att maoisterna har ett bra underrättelsenät. Vakande ögon har funnits nära militärlägret, har noterat vad som pågick och var de svaga punkterna fanns, och så har gerillaarmén fått bra underlag för angreppsplanen. Här har staten varit svag men gerillan stark.
Själva attityden bland paramilitärerna är avslöjande. Det var möjligt för angriparna att slå sig in i lägret på nolltid, motståndet var minimalt, en del soldater brann upp tillsammans med tälten de ännu befann sig i. Man har struntat i föreskrifter för hur läger i gerillaområden skall organiseras. Det är vanligt förekommande: återkommande minsprängningar av bilar brukar bero av att folk suttit kvar i bilarna i minerade områden trots att instruktionerna säger att sådan platser skall passeras till fots. Ingen preussisk disciplin här inte.
I skottlinjen i Chhattisgarh - mest civilpersoner som råkar bo på fel ställen (med åtråvärda naturtillgångar nämligen)
Hur stor den attackerande styrkan var varierar uppgifterna om, men eftersom paramilitärerna förlorade har de allt intresse av att hävda att det var över hundra maoister, inte 40-50 stycken. Här är en beskrivning av situationen:
It has emerged that the Eastern Frontier Rifles camp in Silda, West Midnapore had no sentries to guard the entrances; there were no watchtowers; the surrounding fence had one entire side missing; was located in the premises of a health centre in a crowded marketplace; and even had a toilet meant for use by the public – a perfect recipe for the Maoists to come and over-run the camp.Här ser vi alltså vilken sorts kompetens som den mjuka staten kan stödja sig på. Inte mycket att hänga i julgran. Sedan finns det ju fantastiskt effektiva commandostyrkor i indiska krigsmakten också, men de fungerar nog bara som sådana - de kan inte spridas ut som ockupationsstyrkor över enorma landområden under lång tid som någon sorts poliser. Och där har vi upprorets starka sida: massmobilisering av folk över stora områden gör att det blir svårare att komma åt.
The 24 jawans of the paramilitary force had perished without giving a fight as 100-odd Maoists, who came on motorcycles and four-wheelers, swamped the camp with grenades and automatic fire.
The jawans were only sitting ducks for the attackers, as their weapons were not in reach and some of them were not even in uniform.
Gerillastyrkorna och milisen slår ner svaga polis- och paramilitära enheter, undviker att slåss mot de få elitförbanden, och löser därmed bit för bit upp den apparat som ändå håller "den svaga staten" samman. Det där vet maoisterna, och de arbetar intensivt för att sprida sig från inlandet ut på de stora slätterna och in i städerna. Att breda ut sig är en förutsättning för att överleva medges av en av deras högsta ledare. Den som har tid, lust och ork (jag nådde inte riktigt ända fram) för ett jättelångt dokument på nätet kan läsa det här om partiets arbete i stadsområden. Har för mig jag såg det på nätet för flera år sedan på en annan sajt, så jag tror inte det är purfärskt.
Indiens högsta domstol har dock synpunkter på hur operationerna mot upproret drivs, exempelvis inslag av tortyr eller massakrer på civilpersoner. Man frågar, i samband med en utredning om dödande av stamfolk i delstaten Chhattisgarh:
"Should everything ordered in the name of operations? Is there no concern for human or Fundamental Rights? We want to know why such incidents took place and how the security forces conducted themselves," a two-member bench of Justices B Sudershan Reddy and SS Nijjar observed.
"If someone is fighting or sympathising with Naxals so what? First you say that operations are conducted against Naxals, then Naxal sympathisers and then sympathisers of such sympathisers. What is all this?" the court asked while hearing a petition on killing of over 10 tribals in Chhattisgarh.
På lokalplanet verkar rättvisan vara ett tvivelaktigt begrepp i Indien, men centralt kan ännu några personer säga ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar