Indien igen

Demonstranter i delstaten Orissa

Det var några dagar sedan jag skrev något om Indien, vilket dock inte betyder att inget händer där. I världens näst folkrikaste land händer det alltid saker.

Det är generalstrejk (den indiska termen är "bandh") i ett antal delstater i östra Indien. I princip betyder det att de som utlyser strejken försöker stänga av allt som går att stänga av. I det här fallet är det CPI(maoist) som försöker samla opinionen mot den offensiv från delstatsregeringarna och centralregeringen som officiellt riktas just mot maoisterna men som i grunden mer verkar handla om kontrollen över mineralrika områden där det bor stamfolk. För att understryka att det är strejk har gerillagrupper sprängt järnvägsräls på flera ställen.

Några stora strider verkar inte ha inträffat hittills under offensiven, och det är inte att vänta heller på ett tag. Det är som en boxningsmatch där en stor stark kille skall slåss med en som är liten och inte så stark - utgången borde vara given, men den lille har snabbt fotarbete, får in en irriterande träff ibland utan att själv bli skadad när den store vevar med armarna, och utgången ... ja, den är inte given på förhand. Den händelse i Chhattisgarh nyligen, där en stor patrull (300 man) med poliser slog till reträtt efter att ha förlorat ett par man i minsprängningar antyder hur det kommer att fortsätta ett tag.

Jag har sett några artiklar som triumferande förklarar att gerillan är på flykt, dess reträttvägar är stängda etc etc, men så enkelt är det nog inte. Antagligen är den här artikeln om situationen i Västbengalen mer rättvisande för vad som händer nu.

Mannen under handduken, Kishjenji, högste ledaren för maoisterna i gerillaområdena i Västbengalen, pratar med journalister

Formellt har regeringen återtagit det område som maoisterna och stamfolk tidigare övertog, men på natten kommer maoisterna in till byarna, samlar information och håller sina försörjningslinjer öppna. Underrättelseverksamhet är viktig, maoisterna får direkt vetskap om rörelser hos regeringsstyrkorna och kan därmed raskt flytta sig. En av de högsta ledarna för hela maoiströrelsen befinner sig i västra Västbengalen, och det skydd som information från lokalbefolkningen ger gör att det är svårt för regeringen att komma åt honom. Och samtidigt väntar små välbeväpnade gerillagrupper i skogarna på lämpliga tillfällen att slå till. Det mäktigaste vapnet är ännu minor som gör vägarna livsfarliga att beträda även för pansrade fordon, men man har också automatvapen i arsenalen. Kanske granatkastare också.

Maoisterna samarbetar bland annat med en befrielserörelse i den östligaste delstaten Manipur och man skulle ju kunna tänka sig att vapen skulle kunna smugglas in den vägen. Däruppe i nordöst finns det mycket vapenhandel, bland annat från Kina. Men jag såg en uppgift om att maoisterna själva börjat producera automatvapen av bästa kvalitet. Tidigare har de arbetat med raketvapen utan att använda dem utom vid något enstaka tillfälle, men man kanske väntar till ett lämpligt läge. Man kan tänka sig att gerillaarmén inte vill skjuta bort sin ammunition i onödan. Det kan regeringstrupperna få göra.

Vapenträning hos maoisterna. Ledaren har ett automatgevär, mannarna ha räldre typer av bössor. Modellen med ett litet magasin alldeles framför avtryckaren måste vara över hundra år gammal vid det här laget. Men det är ju ändå modernt jämfört med de pilbågar som många i maoistmilisen använder

Underrättelsetjänst finns alltså på lokal nivå. Förmodligen finns den också på högre nivå, med folk inom olika regeringsorgan som sympatiserar med maoisterna och levererar information. Man kan väl anta att det finns många som var med i vänstervågen omkring 1970, som sedan klev in i det borgerliga livet igen men som ändå har sina sympatier kvar. En del av dem kan ha avancerat upp i organisationerna och därmed få insyn även i centralregeringens och delstatsregeringarnas hemligare planer.

Är det ett eller två krig som utkämpas? En maoist skulle nog hävda att det är två. Ett folkets krig, och ett som är överklassens. Det viktiga ur maoisternas synvinkel är politiken, att få med sig folk i kampen, och sedan vid nödlägen ta till vapen. Man följer alltså inte Che Guevaras linje att ge sig ut med en väpnad grupp och hoppas att den skall växa till uppror och politiskt parti. Praktiken visade att det fungerade ganska illa, dessutom. Men linjen med nära och goda kontakter mellan partiet, gerillan och folket gör att man kan uthärda svåra förhållanden. Det visar exempelvis vietnamesernas motståndskamp mot Frankrike och USA.

För maoisternas motståndare i regeringen är det den omvända linjen som gäller: först går man ut med statens våldsmakt, sedan tror man att ekonomiska och sociala reformer kan genomföras för att lugna ner folk. Med tanke på hur stamfolkens och de fattigas intressen vanskötts under Indiens existens som självständig stat (62 år nu) är det tveksamt om folk går på detta. Skulle folken i de eftersatta områdena resonera enligt en liberal modell för nyttomaximering skulle de säga: "Men vi fick ju ingen hjälp förut, bara ert polisvåld. Sedan kom maoisterna och jagade bort polisen. Nu kommer ni med utveckling, men det visar ju bara att det är bra för oss med maoistiska uppror för då får vi hjälp som vi annars inte skulle få. Dessutom kommer det mesta av era hjälppengar att beslagtas av korrumperade tjänstemän."

Tror man att man får vänner och inflytande på det här sättet tror man fel

Källkritik är viktig när man läser artiklarna. En väsentlig fråga är alltid: vem påstår vad? Om det exempelvis meddelas att ett antal maoister dödats och man funnit vapen, litteratur och annan utrustning på platsen. är det automatiskt trovärdigt? Eller att en fångad maoist sagt si eller så under förhör? Eller att maoister gett upp och överlämnat sig till myndigheterna?

Det kan ju vara så att poliserna mejat ner några människor slumpmässigt, lagt dit lite saker från sina egna förråd, och sedan proklamerat en seger. Det gäller ju att visa resultat! Eller att man hittar på något som en fånge påstås ha sagt (Indien är för övrigt känt för tortyr inte bara av politiska utan också opolitiska fångar) för att sprida ut som psykologisk krigföring. Eller att några fattiga stackare under hot eller mot betalning ställer upp som "kapitulerande maoister" för att användas i propaganda. Påståendena kommer ju från en part i konflikten, även om de publiceras via ordinarie media, och bör därför behandlas kritiskt. (Detta med källkritik tillhör grundkursen i historia, om någon funderar).

Vad det gäller påståenden som kommer från maoister eller folk som sympatiserar med dem och/eller stamfolken och de fattiga så är det nog lättare att se tendensen. De försöker inte dölja sig under någon sorts "opartiskhet". Men naturligtvis gäller källkritik och skepsis även åt det hållet.

En sak till innan jag stänger Indien-lådan för idag: i en maoistfientlig artikel någonstans såg jag en intressant anmärkning, nämligen att kriminaliteten sjönk i områden med maoistiskt inflytande. Det påminner mig om något jag läste om Filippinerna för många år sedan: man kunde märka om gerillans inflytande ökade i ett område genom att se att folkets efterfrågan på tvål och papper ökade, samt att buffeltjuvarna försvann.