Var den här teckningen kommer ifrån ursprungligen vet jag inte, men jag hittade den i ett inlägg hos den intressante bloggaren Archaeological Haecceities som i verkligheten heter Johan Normark. Han forskar i mayanernas märkliga förflutna och är därmed i elden när det gäller blajet med 2012. Själv tillhör jag den konstiga grupp människor som tycker det är mer fascinerande att läsa om riktiga grejor som hänt under historiens gång än konstiga påhitt om Atlantis, besök från yttre rymden eller andra underligheter för att förklara människans kulturella utveckling.
Jag höll på att skriva "konstiga teorier" i stället för "konstiga påhitt" men hejdade mig. För ämnet i det här inlägget är vetenskap, och en vetenskaplig teori är inte bara en lösryckt idé eller ett infall. Teorin består av en uppsättning väl genomtänkta antaganden som skall hänga samman logiskt och dessutom vara möjliga att testa för andra än bara upphovsmannen.
Ibland krävs det rätt mycket kunskap för att förstå modellerna, exempelvis om de bygger på komplicerad matematik och teknik. Det är bland annat detta som gör klimatdebatten så pinsam ibland. Vem skall vi tro på - folk som tittar ut genom fönstret och meddelar att de inte ser någon uppvärmning för att det ligger snöhögar där, eller forskare med tillgång till satelliter, superdatorer och specialkunskaper?
En del "klimatförnekare" är dessutom särskilt obehagliga eftersom deras sätt påminner otäckt mycket om den arrogans som man möter hos "förintelseförnekarna". Ämnet skiljer men mentaliteten tycks vara likartad. Medan vetenskapen idealt ständigt är självkritisk och alltid beredd att göra korrigeringar (det är därför forskare sett från lekmannens synpunkt ofta verkar "oeniga") erkänner den här sortens "förnekare" bara andras fel, inte sina egna. Man sysslar gärna med smådetaljer som inte har med den stora bilden att göra och försöker därmed dölja vad som händer eller har hänt, viftar undan invändningar utan att försöka göra en seriös diskussion, angriper hellre person än diskuterar sak, bekymrar sig inte om normal vetenskaplig metodik, blandar gärna in anklagelser om förfalskningar och konspirationer.
God vetenskap bör, liksom den här dinosaurien, ha hög och stolt svansföring och inte vika undan inför mörkmän och okunskap. Nu har man kommit så långt att det går att lista ut färger på dinosaurier också.Men på teckningen överst är det en tredje, stundtals obehaglig och vetenskapsfientlig grupp som får sig en känga - kreationisterna. De har sin sanning klar redan, vad som behövs är bara fakta som skall bevisa att sanningen är sann. Vad som händer med motstridiga uppgifter där är lätt att förstå. Ibland finns ett direkt kunskapsförakt. Det kan vara en måhända omedveten reaktion på det förhållandet att man inte klarar att "ta debatten" med kunniga vetenskapare. Då löser man det genom att framhålla okunskap som ett ideal, "saliga äro de enfaldiga ...".
På tal om enfaldiga, här är ett bra inlägg från Kerstin på Motvallsbloggen.
Eller man kan ju sprida ut påståenden om att "forskarna är oeniga". Jag skall ta ett exempel på ... tja, hur tolkar man detta: En person som forskar om evolutionen hävdar att det är en lugn och stadig process utan några ryck, medan en annan hävdar att det är en process som ibland gör snabba språng? De är oense om en viktig bit i evolutionsteorin, men själva teorin är de ense om!
Hej, jag heter Pan Troglodytes men är mer känd som chimpans. Jag är social och delar med mig av mat till mina fränder (när jag känner för'et) och får därför en hel del uppmärksamhet från forskare som ger mig bananer. Därigenom tror de att de kan lista ut varför även mänskliga samhällen kan fungera utan att alla omgående slår ihjäl varandra. Från min synpunkt är det närmast ett sätt att utforska det smartaste sättet att få bananer utan att anstränga sig för mycket.
Fast om vi ändrade i texten i teckningen litegrann kunde vi få fram två metoder för vetenskap. Till vänster samlas fakta och ur dessa byggs kunskaper och teorier. Det är den induktiva metoden. Till höger finns en teori, och en samvetsgrann forskare kan ta den som utgångspunkt för en undersökning - det är den deduktiva metoden. En gång var tanken om en enda gudomlig skapelse lika god som alla andra idéer, men fakta från ett antal vetenskaper har malt sönder den världsbilden. Därmed har den tappat alla möjligheter att göra anspråk på vetenskaplig sanning. Andra teorier kan däremot fungera bra som underlag för deduktiva undersökningar. Gravitationen är ju en teori om hur saker uppträder, och den förnekas väl inte av någon religiös person? Man kan ta gravitationsteorin som underlag för en undersökning om hur olika himlakroppar rör sig i förhållande till varandra exempelvis.
En massa galaxer, och ingen av dem vågar ens tänka på att bryta mot gravitationen!
Men vi bör vara medvetna om att även vetenskap kan stelna och bli oärlig på det sättet om den inte tillåts utvecklas och kritiskt granska sig själv. Det kan väl räcka med att en grinig professor lyckas barrikadera sig någonstans och blockera nya tankar. Så småningom kommer dock förhoppningsvis en revolt, och bättre teorier kan utvecklas. Det är också klart olämpligt att, som det har hänt, vissa uppfattningar görs lagliga respektive olagliga. Hur kan man forska om den tyska folkutrotning om parlamentet i landet X redan fastslagit hur många människor som dödades, exempelvis? Vad händer om en samvetsgrann historiker kommer fram till andra siffror, skall då personen åtalas?
Avslutningsvis: om man bortser från ren grundforskning där resultaten kan vara svåra att förutse så har den forskare som drar igång ett projekt förmodligen vissa idéer om vad det kan leda fram till. En forskare är nog aldrig helt opartisk i förhållande till sina egna tankar och preferenser. Då blir det en hypotetisk-deduktiv forskning. Man vet vilka grundläggande teorier som finns, man tror att de möjligen kan användas för att nå fram till ett visst svar (det är hypotesen) och så kör man igång. Risken med den här metoden är ju att man, kanske omedvetet, får fram de resultat man vill få fram genom att för lite hänsyn till fakta som talar emot dem, men då ankommer det på andra forskare att komma med synpunkter och kritik.
Vad är slutsatsen av detta då? - Ja, en slutsats kan ju vara att vetenskapens värld är betydligt oroligare än osäkrare än den värld man får sig tilldelad av religiösa och liknande auktoriteter. Sanningen är bara sanning tills någon kommer med en bättre sanning. Men så är verkligheten. Kan vi hantera den osäkerheten blir världen ändå säkrare än om vi skall lita till "ofelsbara" religiösa eller politiska ledare.
12 kommentarer:
Intressant, tack för resonemanget och redogörelsen
Varsegod. Hoppas det kan vara till hjälp i eventuella vetenskapliga projekt. (Ja, en riktig vetenskaplig reaktion skulle väl ha varit att ha hackat på fel i min framställning, men det kanske kommer?)
Ja kanske det. Jag hänvisar till Kerstins inlägg och diskussionen därunder som du angav i länken;
Jag är inte tillräckligt kunnig i ämnet för att hacka på din framställning... ;-)
Jag tror att man måste göra skillnad mellan de olika vetenskaperna. Naturvetenskapen är en relativt exakt vetenskap som står modell för andra. Men samhällsvetenskaperna kan aldrig bli lika exakta.Dessutom är forskningen så fragmentiserad att det är svårt att få en helhetsbild.
Anders:
Men jag är :-).
Björn:
Du skriver många väsentliga saker här, men förstås, jag tar upp det jag inte håller med om, i "god" vetenskaplig anda. Så nu ska jag säga lite om vetenskapsteori, fast jag brukar undvika det för det mesta, inte i första hand för att det finns knäppgökar som idiotförklarar mig när jag gör det, utan mest för att jag kan för mycket om området :-). Det blir så obekvämt att skriva kort om något man skulle behöva, eller vilja ha en hel bok för att förklara, eller fem timmars föreläsning.
Ju mer man kan om något, desto mer komplicerat blir ju området. Så, bara lite om en enda sak:
Jag tror nog inte att någon enda forskare idag tror på möjligheten med den induktiva metoden. Dess urmoder stipulerade att den objektive, nollställde forskaren samlade in en mängd data, analyserade dem och fick fram "sanningen", förklaringar om hur världen är beskaffad (Bacon).
Idag anser man, och jag också, att ingen forskning är induktiv utan all forskning är deduktiv i det att man alltid börjar med en hypotes (ett problem menade Popper), med ett antagande om något samband, som man sen testar för att se om hypotesen stämmer.
Dels kan man bara inte gå ut i naturen, blank som ett blad, och avläsa den, dels skulle man inte hitta något av intresse om man inte visste vad man letade efter, hade en idé om hur sambandet kan se ut. Det krävs nämligen principer för hur dataurvalet ska göras, i det myller av data som omger oss och det är hypotesen som bestämmer den saken (nåja,så enkelt var det inte riktigt, men för det mesta).
Forskare börjar med ett problem, konstrurerar en hypotes, som bestämmer dataurval, och i slutänden dessutom ofta tolkningen av data. Data måste nämligen tolkas, de talar nästan aldrig för sig själva, enkelt och okomplicerat.
Lena, det är klart att naturvetenskap åtminstone ser exakta ut. Man brukar ju tala om de "exakta vetenskaperna" som kan uttryckas i matematik. Det kan stämma, men kan också delvis bero av att man helt enkelt kan abstrahera bort en massa förhållanden i sina modeller utan att det gör så mycket. Men medicinsk forskning bör inte fungera så, den måste ta hänsyn till att människor är oerhört olika.
Samhällsvetenskaper kan också uttryckas i matematik i enkla modeller, men där blir det ju mycket känsligare om modellen bygger på antaganden om mänskliga beteenden som är tveksamma. Nationalekonomi är typfallet, där skadorna kan bli oerhörda.
Kerstin, jag visste att jag kunde lita på dig! Inlägget var ju långt som det var och du förde tankarna vidare. Det ingick lite vetenskapsteori när jag läste historia för några år sedan, men i de kursböckerna tror jag man pratade mest om induktion och deduktion. Termen "hypotetisk deduktiv" kom bara fram i förbigående, men i de tre uppsatser på magisternivå som jag skrev (nationalekonomi, historia och samtidshistoria) definierade jag i alla fall metoden som just hypotetisk deduktiv. För det stämmer ju att vi inte är några tomma blad, visserligen kan vi stöta på oväntade data men vi har ju en redan programmerad hjärna som tolkar dem.
Vad det gällde vänstra delen av teckningen var det Comte och positivismen jag tänkte på, Bacon hade jag glömt. Det verkar i alla fall hoppfullt när folk i forskningssfären förstår att de inte kan abstrahera bort sig själva. Jag har inte läst Comte själv, men vad jag förstår så trodde han att teorin skulle komma av sig själv bara man samlade på sig tillräckligt mycket data. Men det låter knappast rimligt.
Under lång tid har naturvetenskap, eller om vi säger "matematik", kunnat göra sig bred även in i samhällsvetenskap och kanske humaniora. Men det räcker inte även om man kan få fram intressanta resultat och nya infallsvinklar. Någonstans finns forskaren med sina förprogrammerade tankar med i sammanhanget. Det är väl här filosofin har en chans att komma tillbaka som en resonerande instans som ber forskarna att tänka på vad de håller på med. Icke-naturvetarna borde vara tuffare mot naturvetarna! Du har ju skrivit en del om medicin och dess verkningar, och om biologi, och där är det uppenbart att modellbyggare utan människokunskaper behöver rejäla mothugg!
Björn (men även Lena Källman):
Visst är det som du skriver här, fast det var ursprungligen Francis Bacon (1561-1626) som föreslog att man skulle kunna läsa naturen som en öppen bok, bara man nollställde sig.
Det var kanske, även om vi inte tror på det idag, en bra utgångspunkt då (när den vetenskapliga revolutionen började), när Bibelns ord så att säga lade ett rejält raster över hela verkligheten och då man började inse att en massa gammal skåpmat var helt galen (som föreställningen om det absolut oföränderliga himlavalvet), även om man trott på det under flera tusen år.
Vad gäller Comte (1798-1857), så var väl hans huvudidé att samhällsvetenskaperna skulle sträva efter samma exakthet som naturvetenskaperna, och att de skulle uppnå detta så småningom, i det positiva stadiet (därav "positivism", att han kallas "positivismens fader"). Ja de skulle nå detta positiva stadium så småningom som genom en naturlag.
Alltså började det sena 1800-talets samhällsforskare "matematisera" även samhälls- och de social vetenskaperna. För matematiken är ju sann, vad som kan uttryckas med matematik imponerar och ger intrycket av exakthet. Men inte ens inom naturvetenskapernas naturvetenskap, fysiken, handskas man med absoluta sanningar, utan med sannolikheter.
Matematiken är dessutom i sig tom. En siffra är en siffra, och den innebär ingenting förutom att den är en del i ett logiskt och regelbundet system. Först när man fyller siffrorna, med något, låter dem repesentera något, blir matematiken användbar för att beskriva verkligheten med (eller för att ljuga om den).
Vem blir klokare av att någon säger "två" rakt ut i luften? Ingen. Om man säger "två äpplen" däremot, får siffran en empirisk innebörd. Har jag två äpplen i väskan och talar om detta, så yttrar jag en sanning. Men har jag två päron i väskan men säger att jag har två äpplen, då är min utsaga falsk.
Så, fyller man siffrorna med fel innebörder, så kommer matematiken inte att göra oss klokare. Ett bra exempel är ju just intelligenstesten, som är (var) ett försök att exakt mäta egenskapen "intelligens". Men vad är "intelligens"? Efter att den frågan hade ställts och begreppet kritiserats rejält, retirerade psykologer till den operativa definitionen: "Med intelligens menar vi det som mäts med intelligenstest", vilket är ett praktfullt cirkelresonemang.
Dock, sådana kan vara användbara. Om man exempelvis finner att de som är bra på intelligenstest klarar sig bättre i samhället, blir rikare, blir bättre generaler (etc), då har man ju ett instrument att använda för att förverkliga/vidmakthålla det samhälle vi redan har, vare sig man vet vad intelligens är eller inte. Vetenskapliga teorier, förklaringar etc. kan alltså fungera (för vissa syften) även om de inte är sanna i normal mening, ja även om de är faktiskt felaktiga ibland. Sanning måste skiljas från praktiskt fungerande alltså. Således uppstod vid förra sekelskiftet bl.a. en vetenskapsfilosofisk inriktning som kallades "pragmatism": Vi struntar i om våra teorier (förklaringar) är sanna eller inte, bara de fungerar - ungefär.
Ha, vetenskapsteori är kul :-).
Och du har helt rätt i att somliga "naturvetenskaper", som medicinsk sådan ex. inte är naturvetenskaper i samma mening som fysik eller kemi, då de också handlar om människor och/eller är så komplexa att tolkningar och förhoppningar tar väldigt stor plats inom dessa.
Har för mig att Milton Friedman tog ett steg till och hävdade att man skall lägga fram tokigast möjliga modeller för att bevisa hur sanna de neoklassiska teorierna är. Men han var ju som sagt nationalekonom och lite konstig ...
Regressionsanalys kan jag bara ytligt, men det är ju ett sätt att både sätta definitiva siffror på saker och ange hur säkra eller osäkra sifforna är. Samtidigt ingår det i analysen att man måste fundera själv om man valt rätt saker att mäta, har kombinerat dem på rätt sätt och sedan dessutom måste man avgöra om siffrorna som datorn spottar ut är rimliga. Och det kan ju vara svårt ibland.
Mycket av den statistik som körs ut som bergsäker i media har förmodligen en regressionsanalys i bakgrunden. Då kan man fråga om murvlarna gjort en egen tankeinsats innan de publicerar siffrorna, talar om hur stora felmarginalerna är exempelvis.
Skulle tro att intelligens är mindre viktigt och rika föräldrar mer viktigt om man nu vill komma långt i samhället. En åsna lastad med guld kan klättra över de högsta murar, eller hur nu det gamla talesättet lyder.
Björn skriver:
Skulle tro att intelligens är mindre viktigt och rika föräldrar mer viktigt om man nu vill komma långt i samhället.
Jo, och det kom liksom när man insåg misstaget att tala om och försöka mäta intelligens. Då började man i vissa kretsar tala om "social kompetens" istället, vilket handlar om det du säger här. Ett annat, och kanske mer målande ord för denna numer positiva egenskap är "nepotism" alternativt "kompisbedömning", "mygel" eller tom "korruption" :-).
"social kompetens" "nepotism" "kompisbedömning", "mygel" "korruption" ... kärt barn har många namn!
Det vore ju intressant om man kunde samköra data för "intelligens" med "social rörlighet". Den senare åtminstone har minskat i USA på senare år, uttryckt i att barnen inte längre får bättre villkor än sina föräldrar. Många får det sämre. Kan det innebära att ungarna har blivit dummare nu än för femtio år sedan? Om man nu antar att fattiglappar är detsamma som dumskallar?
Björn:
De har i alla fall sämre social kompetens än folk hade förr - enligt modern terminologi :-).
Förr lär det ha funnits en bildad borgerlighet, samt resterna av en gammal överklass, där man fick en uppfostran som skapade "social kompetens". Den bildade borgerligheten är väl avskaffad till förmån för busar som knappt kan läsa en bok.
I övrigt är det ännu en av dessa motbjudande termer - på senare år har denna kompetens väl mest betytt att underställd personal säger ja och amen till chefens alla dumheter, vad de än innerst inne tycker.
Skicka en kommentar