Det som jag skrev igår, på tal om källkritik och Wiki-läckorna, illustreras ganska väl av krigar-socialdemokraten Urban Ahlins besvärliga situation idag. Vad har A sagt till B, och har A rapporterat riktigt hem till basen om vad A sade? Om man lägger ihop Ahlins något fladdriga svar, och hans anklagelser om felrapportering, med den linje för svenskt agerande i Afghanistan och Kosova som han drivit offentligt, verkar det ändå inte troligt att allt som rapporterats om hans möte med USA-diplomater är gripet ur luften.
Och läget för Mona Sahlin borde inte vara så mycket bättre. Är det bara ur USAmerikansk synpunkt som hon framstår som en lakej, eller skall vi ta det som vad hon (och Ahlin) verkligen är? Hur tänker hon förklara det här, och kommer det annars så kuschade partiet att tolerera det? Förkortningen SAP brukar normalt tolkas som Socialdemokratiska ArbetarPartiet, men vill man vara stygg kan man i stället säga Svenska AmerikaPartiet, på grund av dess eviga bugningar (om än ofta i det fördolda) västerut.
Kanske falluckorna snart öppnas under några riktigt obehagliga slingerbultar?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
16 kommentarer:
Det finns knappast någon anledning till att en USA ambassadör skulle rapportera önsketänkande, typ den svenska politiska eliten ligger och krälar framför våra fötter och ber om vår välsignelse. Det må vara si och så med imperiet men det knappast så att ambassadörer riskerar nackskott om de inte rapporterar vad ledaren vill höra. Ahlins jämförelse med Nordkorea är närmast absurd, man kanske skulle mejla några amerikanska tidningar om att landets största part jämför USAs statsförvaltning och dess offentligt anställda tjänstemän med Nordkorea.
Nej, att delar av dagen S-ledarskap faktiskt är krypare är nog ingen hemlighet. Men den historiskt intresserade vill ju alltid ställa de kritiska motfrågorna för att försöka få fram vad som är hållbart och mindre hållbart i utsagorna, och hur de klarar av "de källkritiska kriterierna".
I norra Korea slarvar man inte omkring som i USA, där håller man sakerna "inom familjen", så att säga.
Förmodar att det inte är så lätt att hacka Nordkoreas myndigheter från internet. Är de ens datoriserade och uppkopplade på nätet?
Om vi antar att det nu är autentiska dokument så kan förstås någon ambassadör rapportera önsketänkande men generellt sett tror jag att USAs utrikesförvaltning är kloka nog att inse att korrekta sanningsenliga rapporter gynnar dem bäst, om de sen vill utmåla intressen i Iran eller typ kommunister i Indonesien som ett stort hot ser det nog på snäppet högre nivå. Men ord står mot ord om de inte har bandat samtalet. Men de lär väl inte vara så intresserade av att bevisa om Ahlin ljuger.
Ahlins slingrande är nästan som ett erkännande. Nog trodde man att toppolitiker var mer slipade än så.
Kan det bli sjaskigare än så här, landets största parti ber i princip imperiet om hjälp att vinna valet i utbyte mot att svenska unga män och kvinnor ska skickas i strid för imperiet. Sen dribblar man bort de ministerhungriga småttingarna i Mp och V med en "kompromiss" om tillbakadragande som är ihåligare än en Schweizerost.
Har för mig att jag sett rapporter om en egenkonstruerad koreansk webbläsare. Man skall nog inte underskatta människorna i norra Korea (heller). Är de smarta kör de nog den viktiga kommunikationen på annat sätt än via nät som går att avlyssna.
Egentligen så har ju de svenska politikerna redan officiellt och öppet deklarerat att de är beredda att offra svenskar i Afghanistan så det är inte så konstigt att det sägs på en ambassadträff också. Men att Sahlin hävdar att det inte är ett amerikanskt krig är märkligt, det låter som inställsamhet. För länge sedan fanns det en utrikesminister i Sverige som hette Östen Undén och som kunde säga nej till propåer från imperiemakter. Det var länge sedan ...
Det var inte i avsikt att underskatta folk i Nordkorea, men det isolerade läge de befinner sig i torde utvecklingen av tekniskt komplicerade grejer vara svårare. Moderna datornätverk för myndigheter är varken en billig eller lätt historia.
Förvisso ändrar inte Sahlin och Ahlins agerande sak läget i inställningen till kriget men ändå anmärkningsvärt att man är beredd at ställa sig i tacksamhetsskuld till imperiet för tjänster som ska gynna den egna valrörelsen.
"Under mötet ska Ahlin enligt en hemligstämplad rapport från Silverman sagt sig vara villig att ”spela en användbar roll gällande Afghanistan och Kosovo”"
Vad säga om Ahlin? - Kanske att "även idioter kan vara till nytta om de ställer upp som 'nyttiga idioter'"? Hoppas han försvinner genom en fallucka snart, tillsammans med vissa andra 'nyttiga' figurer.
"Dessutom ska man vara klar över att ibland är det rena önsketänkandet i de här rapporterna."
Man kan fråga sig vilken allmän kännedom Ahlin har om USA ambassadörers hemligstämplade rapportskrivande. Är det inte att överskatta sig själv en aning om man inbillar sig att amerikanska ambassadörer i Sverige sitter och önsketänker att SAP politruker ska be dem om tjänster.
Men det är kanske en sådan verklighetsföreställning man får i ett parti där ja-sägare premieras.
Ahlin kanske själv önskedrömmer i sina rapporter och tänker att "alla andra gör nog samma sak"? - Äsch, det vet väl alla att USA:s ambassadör sitter hela tiden och bara väntar på att ledande socialdemokrater skall träda in genom grinden och utropa: "Här är jag, vad vill Du att jag skall göra, store herre!"
Under efterkrigstiden styrde USA hårt upp den italienska "mönsterdemokratin" för att mota bort de populära kommunisterna, vad vilar för hemligheter i vårat lilla mönsterland när fjäskande för imperiet verkar viktigt för att få regeringsmakten. För något år sen var där uppgifter från en fd imperieambassadör, när hemligstämpeln fallit från dennes dagböcker eller vad det nu var, att den unge S påläggskalven Palme rapporterade till imperiets ambassad efter han bevistat ungsocialistmöten i öst. Det fick nästan noll uppmärksamhet, typ som så mycket annat i det lilla mönsterlandet, det går ju inte att undvika nyheter men det är liksom onödigt att göra affär av det och älta i onödan. Det finns ju så mycket petitesser och nonsens att göra mediedrev av. Agrell nämnde i en bok att den största konflikten vi haft med imperiet var Datasaabaffärren:
"Den värsta krisen mellan Sverige och skyddsmakten USA var inte den diplomatiska frosten 1972-74, orsakad av Vietnamkritiken. Den reella säkerhetspolitiska kölden kom 1979-82 när USA djupfrös tillförseln av militär teknik efter Datasaabaffären.
Alltsedan 1950 hade Sverige i olika former deltagit i Atlantpaktens handelsembargo mot kommunistblocket (känt i Moskva men dolt för svenska folket), från 1952 i utbyte mot militär toppteknik. Men statliga Datasaab smugglade amerikansk elektronik som sattes in i Sovjets luftförsvar, i praktiken ett sabotage mot USA-flygets krigsplanläggning och Sveriges egen återförsäkringspolitik västerut. Det skedde under de förment västsinnade borgerliga regeringarna, vilka saknade full insikt i den dolda politiken.
Först sedan Olof Palme återkommit som statsminister 1982 vred USA åter på kranen."
Man kan även notera att imperiets ambassadörer lite mer inofficiellt tog Palmes vänslande med Vietnamrörelsen och nordvietnamesiska ambassadörer med upphöjt lugn i sina inofficiella rapporter (de där de önsketänker enl Ahlin), typ: jo det var väl besvärande oväsen med en demonstrerande Palme men det störde på inget sätt det gängse försvarssamarbetet allt var lugnt när det gällde det väsäntliga.
Palme-perioden var mycket egendomlig ur vissa avseenden. Undrar om karl på något sätt lyckades hypnotisera både sig själv och delar av omgivningen att han verkligen var radikal socialist? Eller att han bara var en vindflöjel som noterade åt vilket håll vinden för tillfället blåste? Socialdemokraterna var dock bättre än dåtidens borgare att hålla igång det politiska dubbelspelet, jag har väl lite minnen av bråket om Data-saabs export bland annat.
För en annan som inte är anhörig är Palmes förtida frånfälle synd då om han fått leva hade man förmodligen fått en mer objektiv bild av hans tid som S-ledare. Motståndet mot Vietnamkriget tog rätt lång tid att bli stort i USA, publiceringen av Son My-massakern kom 1969. Om man får tro Pilger så var det fallet inte unikt men att vid den tiden hade opinionen svängt så pass att motståndet även fått fotfäste i reala maktintressen i USA annars hade det inte blivit publicerat som det blev. Jag vet inte när Palme blev engagerad i Vietnamfrågan, men man kan väl förmoda att det kom vid den här tiden.
Om manfår tro M Hudson var fackföreningensrörelsen och det som kan liknas vid socialdemokrati i USA för kriget initialt, de hemska kommunisterna skulle bekämpas, hur länge de höll fast vi det vet jag inte.
På tal om Pilger har han en ny sida där man kan se alla dokumentärer han gjort.
http://www.johnpilger.com/videos
Åtminstone mer officiellt vände Palme vid julbombningarna av Hanoi 1972, men rimligen bör han ha haft kritiska synpunkter tidigare. Och det var ju inget unikt, även andra (som de Gaulle) försökte ju tipsa lomhörda jänkare om att de faktiskt var fel ute - till ingen nytta. Facken i USA var då ganska exklusiva smågrupper av mest vita konservativa arbetare, och de stödde väl med få undantag krigen. Sedan tyckte kapitalet att facket var överflödigt, lade ner de industrier där de fanns, och idag är det inte mycket kvar av USA-facket.
På Wikipedia säger de att den socialdemokratiska Svenska kommittén för Vietnam (SKfV) bildades i början av 1968, G Myrdal var ordförande. På hösten samma år anordnade de det fackeltåg där Palme gick med en Nordvietnametisk ambassadör.
Nixon skrev på att USA skulle betala 3 miljarder i skadestånd till Vietnam, fredsavtalet sa också att USA skulle städa upp gamla bomber och landmior USA varken betalade eller städade upp.
"The destruction was mutual. We went to Vietnam without any desire to capture territory or impose American will on other people. I don't feel that we ought to apologize or castigate ourselves or to assume the status of culpability."
Jimmy Carter
Vietnam var under handelsembargo till 1994. När väl Sovjet fallit och något realt kommunistiskt "hot" inte längre existerade kunde även kommunistländer få inordna sig i den kapitalistiska ordningen som låglöneleverantörer, förstås om de följde spelreglerna och inte hade fri allmän sjukvård, skolgång och annat liknande otyg, 1994 hävdes handelsblockaden av Clinton. Vietnam fick förstås göra rätt för sig och först betala en gammal skuld på 140 miljoner dollar som de "ärvt" från USAs klientregim i Sydvietnam.
Vid den här tiden hade folk i olika långlöneexporterande länder i Sydostasien börjat få lite bättre löner börjat kunna se lite förbättringar i sitt hårda slit. Då kommer länder som Vietnam och speciellt Kina in på banan som låglöneländer och bjuder under kraftigt och rycker undan mattan för de som förhävt sig i den globala ordningen. Från slutet eller mitten av 90-talet till en bit in i början av 2000-talet minskar USAs lågprosimport från Sydostasien lika mycket som den ökar från Kina.
SKfV sågs väl åtminstone bland de unga vietnamaktivisterna som ett sätt att leda in solidaritetsarbetet i socialdemokraternas fålla, och FNL-arna vann den kampen. Solidariteten kunde utövas utan partistämpel.
Palme höll ett berömt tal i Gävle redan 1965, där han i försiktiga ordalag kritiserade USAs politik i Vietnam. Palme var ingen antiimperialist, men han var intelligent och skulle nog knappast ha slickat röven på Obama i Afghanistanfrågan. Som blåbär som Mona och Urban...
Gävle 65 - det hade jag glömt. Tack för påminnelsen.
Om Palmes intelligens kan vi nog vara ense. Sedan hade den sina goda och mindre goda sidor. Hans motståndare var inte alltid lika slipade.
Skicka en kommentar