Det visar sig att de mest uppmärksammade inläggen på denna blogg under de senaste tiderna har dels varit bilderna från Syrien-demonstrationen på Sergels torg, samt de två inläggen (detta och detta) om tvister i och omkring Kommunistiska Partiet, KP. Ett antal kommentarer som drar åt olika håll har gjorts av kamraterna Anonym. En av dessa Anonym har meddelat en nätadress till broschyren med titeln Vart går kommunistiska partiet? författad av Erik Pettersson (EP). Alltså finns det större möjligheter för de kunskapstörstande att få inblick i hur diskussionen går från en av parterna.
Det finns mycket (eller litet, beroende av tycke och smak) att säga om broschyren. Efter lite funderande fann jag att en del av de centrala avsnitten berörts av mig i ett tidigare blogginlägg, för 2½ år sedan. Jag tror att en hel del i det inlägget har relevans när broschyren diskuteras. Det är konstigt att inte det här ganska enkla citatet kom med. Det borde vara rätt känt samt sammanfattar mycket av problematiken om man vill vara en snäll samhällsomdanare i ett samhälle som styrs av folk som inte är snälla och gladeligen struntar i sina fina demokratiska principer när så passar:
Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbete, inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.Jag kan gissa på två/tre anledningar till att det inte kom med: antingen känner EP inte till det eller anser det vara irrelevant, eller också är det fel upphovsman. Det var den albanske ledaren Enver Hoxha som sade detta i Moskva 1960, och eftersom EP är inne på den maoistiska linjen kan det kanske vara så att han bedömt Hoxha som olämplig att ta upp - albanerna bröt ju med kineserna med buller och bång! Enver har varit död länge, men jag tror att många maoister fortfarande är förbannade på honom.
Det är sällan den här sortens texter är roliga, men det kanske inte är meningen. Det här är ju allvarliga saker - men Engels kunde ju vara roligt på sin tid! Och åtminstone formulering om KP som "den förlegade reformismens skrotnissar" låter kul. Som det ofta är i brytningsdokument blandas stort och smått, grundläggande principer och mindre väsentliga gräl i en ansträngande röra. Enligt EP har KP nu blivit så förslappat att det verkar som politiska soffpotatisar som jag skulle kunna bli medlem ... men så illa är det väl inte!?
Jag kanske återkommer med ytterligare ett eller ett par inlägg med funderingar i detta ämne. Texten är tillräckligt intressant för att kunna ge uppslag till vidare reflexioner och kompletteringar av positivt och negativt slag. KP må vara litet, men det är inte ointressant vad som händer i partiet och dess närmaste omgivningar. De som har synpunkter eller vill skälla i största alllmänhet kan ju skriva en kommentar här, det kanske kan bli något som jag tar upp i de vidare diskussionerna.
32 kommentarer:
Tja, de flesta marxistiska rörelser har stött och blött frågan om revolution. Att det diskuteras och kritiseras nivån av revolutionär praktik i KP borde göra få förvånade också, särskilt med tanke på vår långa period av socialistisk stagnation inom arbetarklassen. Vad som däremot förvånar är att du Björn vill att diskussionen ska utgå från ett interndiskussion inom KP som varken du eller andra utomstående heller förstår kontexten av. Diskutera gärna nivån av militans en revolutionär rörelse kan ha i dagens Sverige, men att hålla på och jämföra med Hoxha ser komiskt ut då det handlar om en medlem i KP som självmant gått ur partiet. Medlemmar i KP vill inte diskutera interna angelägenheter på din blogg, men intresserar du dig så för partiet är det bara att kontakta närmaste avdelning och se om dina övertygelser får gensvar.
Slutsats: jag är dum i huve' då? Eller har KP ett internt liv som är så märkligt att ytterst få människor förstår det trots nära femtio års bläddrande i marxistisk litteratur? Problem som har diskuterats i den kommunistiska rörelsen sedan begynnelsen kan väl knappast vara intern KP-angelägenhet? Hoxha råkade få till en slående formulering i en väldigt knepig fråga, och den rör i sanning inte bara KP.
Nej som jag skrev i tidigare inlägg är diskussionen om revolutionär praktik intressant osv., men att spekulera om att det sker en "brytning" i KP likt den -67, eller Hoxhas, eller den stora polemiken finns det ingen grund för. Ifall att det gör det kommer det inte undgå vänster-om-vänstern-sverige. Det som hittills hänt är att några kamrater valt att gå ur KP vilket inte ger grund för att spekulera på det viset som du och andra tidigare kommentatorer gör.
Länken fungerar inte för mig. Dokumentet verkar ha tagits bort.
Jag hade förresten ett kritisk blogginlägg i januari om partiets syn på bankerna som jag tyckte liknade lite väl mycket Vänsterpartiets. Det låg nära till hands att använda ordet "revisionism", men nu gillar jag ju inte det ordet:
http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2012/01/vad-gora-med-bankerna.html
Den här länken till broschyren fungerar just nu i alla fall:
http://minfil.se/p476Yfafbf
Intressant att KP då gärna gottar sig i andra partiers interna diskussioner...
http://www.kommunisterna.org/politik/kommentar/2010/12/splittring-i-rattvisepartiet
Hannu, jag kollade länken nu på morgonen, och då gick det bra. Men nu har vi ju två inkörsportar och det är också bra ifall det skulle inträffa ett defintivt försvinnande.
Hannu, att etikettera KP som revisionistiskt kan väl inte vara fel? Däremot är V inte revisionistiskt utan milt reformistiskt, och S har övergett reformismen helt och hållet. KP har följt med i högerglidningen helt enkelt. Vad man kan fundera på är i vilken grad den opposition som luftas i den här broschyren är ett fungerande motmedel. Kommer M-L-M att kunna bli ett alternativ?
Anonym, jag använder broschyren som avstamp för vidare resonemang i en serie debatter som förts ända sedan den kommunistiska rörelsen startade. Det borde väl inte vara så svårt att inse, såvida man inte lagt historien till handlingarna och struntar i klassikerna. Hur ofta ser man en diskussion grundad på klassiker-synpunkter i Proletären numera? Kan det bero av att partiets nuvarande politik är rätt svår att motivera med hjälp av marxist-leninistiska argument?
Hannu, vid närmare eftertanke: även om jag kallar KP revisionistiskt kanske en gardering för reformism kan vara på sin plats!
Undrar om den förste Anonym i denna tråd, som verkade på gränsen till grötmyndig, kan vara någon ledande kamrat i KP som känner sin position hotad av kritiken mot yrkespolitikerna i partiet - det står ju en del om det i EP:s broschyr. När folk blir osams kommer sådant fram, ungefär som i en jobbig skilsmässa.
Ett problem med att använda begrepp som "revisionism", är att det förutsätter uppfattningen om att det finns en lära, som finns klappad och klar att vaska fram ur de "fem storas" skrifter. Och att det bara återstår att "tillämpa" dessa "allmänna sanningar" på den konkreta verkligheten.
Men med åren har jag kommit fram till att det där är en falsk bild. Det finns inga eviga sanningar som aldrig behöver ifrågasättas och diskuteras.
Den där tanken som Anonym har i första inlägget, att medlemmarna i Kommunistiska Partiet ska få diskutera politiken "internt" i fred, avspeglar en dålig tradition i den kommunistiska rörelsen. Den traditionen har inte alltid funnits. Annars hade vi ju inte kunnat läsa de offentliga, klassiska polemiker som Marx, Engels och Lenin skrivit. "Vad bör göras?" av Lenin är bara ett exempel.
Jag uppfattar det mer som att revisionism är ett fifflande med den politiska inriktningen i en rörelse som ännu är revolutionär, på så vis att det som är organisationens stora mål, revolutionen, gradvis skjuts i bakgrunden. När det gått tillräckligt långt sker ett kvalitativt omslag som gör att rörelsen inte ens är revisionistisk längre, utan blir reformistisk. Det kan ske medvetet eller omedvetet. Det handlar inte om att man slutar rabbla citat från Mästarna, det handlar om att glida bort från den huvudriktning av politiken som de stod för.
Du har en poäng där Hannu. Det kanske räcker om KP hemligstämplar Anders Carlssons skrifter? KP har ju ännu kvar Klasskampen som teoretiskt organ, jag vet inte om det bara är för intern diskussion eller om tidningen sprids utåt (och om det förekommer någon riktig diskussion i den).
Om du läser mina inlägg en gång till ser du att jag vänder mig mot okunniga spekulationer om KP:s interna förhållanden, men uppmuntrar den allmänna diskussionen om revolution. Ditt "avstamp" i form av tre inlägg med följande spekulationer tycks inte leda diskussionen vidare. Detta blir mitt sista inlägg också´då jag inte som medlem vill eller har mandat att diskutera ännu ofärdiga debatter inom partiet på en blogg. Jag vill hindra falsk ryktesspridning om att det skett eller sker en splittring i partiet - de som påstår detta måste använda trotskistisk matematik: två lokala uteslutningar inte gör en omelett.
Sist om dina frågor. Svar från PS på Petterssons text motiverades naturligtvis också ideologiskt. I Proletären har det aldrig förts någon ideologisk debatt mellan olika medlemmar eftersom det är en nyhetstidning med agitatorisk uppgift. Ideologisk diskussion förs i Klasskampen.
Revisionist = "marxist i ord men reformist i praktiken", är väl ungefär den innebörd som historiskt lagts i ordet.
Men antagligen såg den förste store revisionisten Bernstein ordet "revisionist" som något positivt. Och det är ju positivt att ständigt vara beredd att ompröva och revidera gamla sanningar. Det var på sätt vis "revisionistiskt" av motståndarna att falla i fällan och ta över Bernsteins självberömmande uttryck.
Ett vanligt alternativ på för drygt 100 år sedan var ju annars att använda ordet "opportunist", som ju inte låter lika trevligt...
En annan brist med ordet är att det antyder att orsaken till urartningen av revolutionära partier skulle beror på felaktiga idéer och teorier. Istället är de nog snarare följen av simplare orsaker: privilegier, korruption och simpel girighet.
Man får väl vässa till begreppet, i stil med "galen revisionist-hund" - då kanske även de trögtänkta förstår att det måste vara något galet på gång ...!
Det är så lätt att vara revolutionär när det inte finns nån revolution att ta ställning till. Då är det bara akademiskt munväder. Ju högljuddare desto mer.
När och om det finns kommer det att visa sig att revolutionärerna är helt andra än dom som har pratat innan. Ofta folk som inte ens har reflekterat över möjligheten - praktiskt folk som inte spekulerar i sånt som inte går.
Ja, själv tänkte jag sitta och mysa i fåtöljen när det blir så dags. Ett glas vin och lite frukt kanske kan vara bra tillbehör, samt en liten röd vimpel att vifta med!
PS. Cervenka och Neurath kanske kan övertalas att ställa upp som revolutionsledare? De har ju en massa nyttiga specialkunskaper. DS
Citatet är ganska bra. Jag tänker själv på det där ofta. För att revolutionären skall kunna göra sitt jobb i fronten, måste det finnas folkrörelser som kan fånga hen när hen faller och skydda hen när hen angrips av "economic disincentives" eller angrips på annat sätt av maskinen. Skall folk riskera sitt leverbröd genom att ta striden, då måste rörelsen kunna skydda dem, annars tar ingen striden.
Inte för att jag är särskilt revolutionär eller renlärig. Men jag upplever en stor rädsla för ekonomiska sanktioner odyl. Inte för mig själv, när jag var ensamstående hade jag sakt "bring it on!", men folk med familj måste tänka på hur det påverkar barn och familj. Där kommer rörelser med kraft att försvara, resurser att rädda de som faller in i bilden. De finns inte idag. Fackföreningarna skiter i arbetslösa, för de är inte arbetare enligt dagens rörelser, till exempel.
Tänkte fråga: "Hur gick det för svarta listornas folk?" Men frågan är inte relevant idag, att få ett jobb då var en baggis jämfört med att få ett jobb idag. Så att det gick bra för dem till slut har nog mer med hur samhället såg ut då att göra än att KP var framgångsrika i sitt försvar av svarta listornas folk.
Om det krävs deltar man, så enkelt är det. Dels av egennytta kanske, men kanske framför allt för att det är vad alla andra förväntar sig av en. Att inte svika gänget är den starkaste av alla mänskliga drivkrafter, enligt Amitai Etzioni, det är den som får folk att utan att tveka gå i döden.
Och alltså även att delta i revolutioner.
Detta är ett av skälen till att jag misstror småsekter. De har ju redan avskilt sig, vilket är då deras "gäng" som de inte sviker? Sekten, förstås.
För KP:s del är frågan nog utagerad: organisationen är vidöppen. Vanliga medlemmar presenteras med bild och namn i tidningen. Och jag undrar hur hemliga andra mer tillbakadragna organisationer är: hur hemligt är det med anarkister, djurrättsaktivister etc om man tillhör en grupp (polisen exempelvis) som 'vill veta'?
Jan, indirekt kommer det här upp i broschyren, i ett intressant avsnitt om 'yrkesstolthet' hos den revolutionära kadern. Kanske tar upp det separat, för det är en sak som kan tolka positivt (det finns en ledande grupp som kan sina saker) eller negativt (det finns ett gäng som sätter sig på dels sina höga hästar, dels på andra som inte tillhör gänget).
Björn: Sekt är man inte för att man är hemlighetsfull. Även religiösa småsekter är helt öppna med vad de gör. Det som gör dem till sekter är att de drar en knivskarp skillnad mellan "oss som skådat ljuset" och "dom andra".
Ja, ibland har jag faktiskt tänkt på partitrogna socialdemokrater som sekterister - de vet ju alltid bäst!
Helt riktigt, Björn! De beter sig mer sekteristiskt än de flesta.
Historien upprepar sig! Det som nu händer i KP är samma sak som hände i VPK och KFML. Ni tror nog att ni är nyskapande, men MLS som säger sig studera marxismen-leninismen är den ungefärliga motsvarigheten till 1970-talets MLK. MLK skulle övertyga tveksamma KFML medlemmar att gå över till KFMLr. Dagens MLS vill att man ska lämna KP och ta steget ut över kanten och ner i avgrunden. Tur att dom bara är 20 stycken!
Tror inte jag fattar riktigt ... "Ni"? Jag är inte medlem i någon organisation utan beskriver något som verkar hända. "MLS" skall det väl inte vara, utan KSG?
Och MLK var ju dåvarande VPK:s ungdomsförbund som vacklade mellan att vara sig själv och gå med i KFML. Att det skulle ha varit en plattform för värvning åt KFMLr har jag aldrig hört, MLK hade inte den inriktningen. Är du säker på att den historia du tycker upprepa sig finns i denna värld, och inte i någon parallellvärld?
Kronprinsen blev vald 5/1!
Erik P:s text finns under:
http://www.oktoberrorelsen.se/forum/download/file.php?id=5
Få se om den andra personens utgång också uppfylls snart...
Se sid 44-46. Ett axplock nedan pga max tecken.
13 Kronprinssystemet
Av de organisatoriska brister orsakade av borgerliga idéer som skadar Kommunistiska Partiet finns det en företeelse som få har självförtroendet att kritisera öppet. Jag kallar det för "kronprinssystemet". I Kommunistiska Partiet utses efterträdare på alla viktiga maktpositioner av föregångaren och arbetsutskottet (Tidigare politbyrån). Även partistyrelsen har otroliga svårigheter att påverka vem som blir partisekreterare, internationell sekreterare, redaktör samt partiordförande. Traditionen har blivit att en eller högst två utvalda kamrater skolas och odlas under lång tid för sitt ämbete. När det gäller internationell sekreterare och ordförande rör det sig nu definitivt om en person per titel. Partiets näste internationelle sekreterare heter Patrik Paulov. Den näste ordföranden heter som ni nog förstår Robert Mathiasson. Det finns inget någon kan göra åt vem som blir utsedd, om de inte fraktionerar eller gör en fullskalig revolt inom partiet (Vilket är förbjudet). Det är ordförande Carlsson som väljer Mathiasson, inte kongressens delegater. Precis som Frank Baude en gång valde Carlsson långt innan den dåvarande kongressen ens påbörjats. Han var ju dessutom så fräck att han enligt sägen talade om det för borgerliga journalister redan innan teaterpjäsen vid kongressen tagit vid, vilket givetvis orsakade sura miner men ingen ändring av planerna.
För att komma tillbaka till huvudfrågan gällande partiets ledarstruktur så finns det specifika historiska situationer som skulle kunna ligga till grund och försvar för det jag kallar "kronprinssystemet". Att låta partidemokratin stå åt sidan för stabilitet under mycket svåra förhållanden. Jag anser dock att inga av dessa föreligger i Sverige. Under brinnande folkkrig eller tillbakatryckt illegalitet lyckas många kommunistiska organisationer i världen betydlig bättre med interndemokratin och jämställdhet än vad Kommunistiska Partiet gör i nuläget. Den påtvingade traditionen med kronprinssystemet är inte en produkt av rörelsens svåra situation, utan kommer sig av en liten ledarkrets kontrollbehov och karriärism.
Men en fraktion finns. Liten men stark sitter den på Marx Engels-huset i Göteborg, där den i många års tid fraktionerat i eget intresse mot partiets medlemmar för en annan politik än den revolutionära kommunismens. De har snart rott sina planer på ett brett vänstersocialistiskt parti i hamn.
Slutligen kan vi konstatera att Carlsson, om han nu verkligen är en så innerlig demokrat, främst borde oroa sig för det "demokratiska underskottet" i det egna partiet, snarare än hos forna socialistiska stater.
Jaha, Erik Andersson skall ersättas av Paulov då? Verkar inte vara en högoddsare!
Skicka en kommentar