söndag 23 maj 2010

Superinflation i Sverige


På Sveriges Riksbank ägnar man sig inte bara åt att räkna pengar och putsa på guldreserven, utan det bedrivs också historisk forskning som kan intressera den som vill få veta mer om Sveriges ekonomiska historia. Man har exempelvis försökt räkna fram prisförändringarna i Sverige sedan 1290.

1290 var Sverige ännu ganska dåligt definierat som geografiskt begrepp, och de flesta som bodde här levde i penninglös själv- och byteshushållning (och räknade sig inte som svenskar utan inbyggare i något landskap), men det kanske vi kan blunda för. Det här är intressant i alla fall, vilket framgår av diagrammet ovan. Kanske särskilt vid det ställe där kurvan gör ett stort skutt och jag har lagt till en pil för att ingen skall missa företeelsen.



Johan III - inflationskungen

Vi kan se att det inte var några våldsamma prisförändringar under de första århundradena. Men ungefär år 1500 börjar kurvan stiga mer märkbart, för att till slut skjuta våldsamt i höjden i slutet av 1500-talet. Det ser nästan ut som om inflationen släpptes loss ungefär när Sverige bröt sig ur unionen med Danmark och Gustav Eriksson av vasa-ätten blev kung och införde arvkungariket i Sverige i början av 1520-talet.

Varför inträffade den där inflationschocken? - Man får tänka på att det där var en tid utan sedlar eller plastkort. Man betalade med pengar som var av metall, och det värde som var stämplat på myntet var vad myntet antogs vara värt, exempelvis en viss mängd av silver. Ett silverstycke som var stämplat som att det innehöll fem gram silver skulle verkligen innehålla fem gram silver.

Det var här som systemet kraschade. Antag att vi har ett mynt som innehåller fem gram silver och har präglad inskrift som säger att "detta är en mark". Nu gör kungen ett enmarksmynt och går ut och köper en säck rovor av en bonde. Bonden tycker att en säck rovor är värd fem gram silver och tar emot mark-myntet. Men kungen har andra dyra utgifter - han måste anställa en massa legosoldater för att föra krig exempelvis - och kommer på en listig plan. Han gör ett nytt mynt, fortfarande med påskriften "en mark", men det innehåller bara 2½ gram silver. Och då har han 2½ gram över och kan göra ytterligare ett mynt. Samma mängd silver, men räknat i mynt så har kungen två mark i stället för en.

Vad händer nu? Han kan köpa en säck rovor och betala med en mindre mängd silver samt kanske köpa en tysk legoknekt. Men hur länge varar den bluffen? Bonden kanske luras första gången men upptäcker snart vad som hänt: han får bara betalt för en halv säck rovor fast han levererar en hel! Och då blir han förb., och nästa gång kungen vill köpa rovor begär bonden två mark för att få de fem gram silver som han tycker att rovsäcken är värd. Och så brakar inflationen igång. Kungen är inte så smart utan försöker med ännu mindre silver i mynten, och de som vill sälja något svarar med att höja priserna för att inte förlora.

Mitt exempel här är grovt tillyxat, men det är ungefär vad som hände. Kung Johan III prånglade ut mynt som var allt mindre värda, vilket fick till följd att varupriserna rusade i höjden. Dessutom försvann en massa fina äldre mynt med rätt metallinnehåll ur marknaden. Folk sparade värdefulla mynt hemma hos sig och försökte bli av med de nya värdelösa inflationspengarna. Men egentligen ville ju ingen ha de nya skräppengarna, så handeln blev lidande. Det blev en plågsam ekonomisk kris.



I den vänstra delen av det här fina huset bodde penningskojaren Johan - det är gamla slottet i Stockholm, Tre Kronor, som brann ner 1697.



Köpare och säljare var inte glada åt det här. En del synpunkter finns nedtecknade i något som heter Stockholms stads tänkebok. Tänkeboken var egentligen mest protokoll från Stockholms domstol, men den innehåller också reflexioner över andra problem. I boken från 1592 kan man läsa (jag har moderniserat språket en del för att underlätta förståelsen):


Vid denna tiden var svenskt mynt så fördärvat, så att då ingen ville ha penningar för sitt gods, utan de som försiktiga vore, de bytte gods mot gods, men de som sålde deras gods för penningar blev besvikna, och många platt utarmade.

Penningcirkulationen försvann alltså och ersattes av byteshandel.

Myntfuskaren själv, kung Johan, dog år 1592, och samtidigt försökte myndigheterna genom myntreformer stabilisera penningvärdet. Det var ett segt projekt, och det underlättades väl inte genom att det var oroligt under 1590-talet: förutom det utdragna kriget med Ryssland som krävde resurser som Sverige inte hade så efterträddes Johan på svenska tronen av Polens kung Sigismund. Några år senare lyckades Johans brutale yngre bror Karl jaga bort polackerna och göra sig själv till svensk konung - en historia som krävde mycket blodspillan.

Som vi ser gick dock den värsta inflationskrisen över efter några år och det blev lugnare prisstegringar. Kriser som påminde om penningvärdets försämring kom tillbaka några gånger senare, som under Karl XII:s krig på 1710-talet och inflationen under Första världskriget.

11 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Men Björn, har du inte hört talas om den våldsamma inflation som härjade i hela Europa i mitten av 1500-talet?

Den påstås ha berott på det ohejdade inflödet av myntat silver från de spanskägda silvergruvorna i Sydamerika. Resultatet av den blev i alla fall att alla priser gick upp medan motsvarande löner hade svårt att hänga med. Enligt Fernand Braudel ledde det hela till att en genomsnittlig hantverkare i Strasbourg (och förmodligen även andra delar av Europa) fick sin levnadsstandard nedskuren till en tiondel, räknat i vete.

Allt medan överklassen uppnådde en lyx som de inte hade åtnjutit sen antiken.

Det här kan man läsa mer om i min bok på http://www.folkrorelser.nu/demokratins/kap4.html

Lasse Strömberg sa...

Bra beskrivning som kan väcka en och annan tanke trots den grova tillyxningen.

Björn Nilsson sa...

Jan, jo den generella inflationen som spred sig från Sevilla och norrut känner jag till (men tänkte inte på den när jag skrev bloggposten). I det svenska fallet kan kontinentala prishöjningar ligga i botten, men den extrema försämring av penningvärdet som kom särskilt under Gustav vasas efterträdare förefaller ha inhemska orsaker. I Tänkeboken pekas de ständiga krigen ut som en orsak. Redan Erik XIV:s krig mot Danmark och Lybeck påstås ha gjort slut på de rikedomar som Gustav samlat ihop. Johan kom i krig med ryssarna när statskassan var tom, och då tog han till det gamla fula knepet med myntförsämring. Nikolaus av Kusa varnade för sådant redan på 1300-talet tror jag.

Till slut var det inte mycket silver kvar i de officiella svenska silvermynten och förtroendet bröt samman. En skrift från Kgl. Myntkabinettet om Sveriges Mynthistoria säger samma sak.

En indikation på att det var extra illa i Sverige hittar man i Tänkeboken: Skomakarna i Stockholm klagade över att köttmånglarna, som hade djurhudar, inte vilja sälja hudar till dem utan föredrog att sälja skinnen till utlandet. Man hade alltså större förtroende för icke-svenska pengar (och för gamla svenska mynt, men de ville folk helst behålla för sig själva).

Intressant ämne. Tur för Johan III att han inte straffades på samma sätt som vanliga ofrälse falskmyntare: de falska mynten smältes och hälldes ner i halsen på syndaren. Denne avhöll sig nog från kriminell verksamhet i fortsättningen. Ett fall med komiska poänger, som inte gick så långt, beskrivs i Tankeboken.

Anonym sa...

Mycket intresant inlägg Björn.
Jag har inte tidigare funderat över varför förtroende försvann för de svenska mynten.

Antagligen har det funnits flera valutor som hr drabbats

Eldorado

Björn Nilsson sa...

Idag finns det ju ingen relation kvar mellan det materiella innehållet i våra betalningsmedel och den värdesumma de antas motsvara. Därför kan inte den gamla typen av penningförsämring som Johan III ägnade sig åt (och många andra furstar också)inte förekomma längre. Fast i de gamla kronorna var det fortfarande riktigt silver när jag var liten. Tror det lönade sig att smälta ned dem och sälja silvret som råvara till mindre nogräknade juvelerare när inflationen gjorde att myntens köpkraft föll och metallvärdet i en tvåkrona var högre än två kronor.

Idag finns ju egentligen de mesta av våra pengar bara som ettor och nollor i databaser. Jag hanterar tusentals kronor varje månad utan att se dem annat än som siffor på dataskärmen. Reda pengar har jag inte mycket av, någon tjuga och lite småpengar bara. FÖr att ett sådant system skall fungera krävs verkligen säkerhet och förtroende.

Teckentydaren sa...

Spanien myntade 1500-1520 45 000 kilo silver, 1545-1560 270 000 kilo, 1580-1600 340 000 kilo. Från 1545 till 1600 beräknas det ha kommit 200 000 pund silver per år från Sydamerika.

Detta slog igenom i hela Europa, men det var ju inte bara det handeln (plundringen) från den nyupptäckta värden gjorde att köpmännen ökade sina förmögenheter. Allt blev mycket dyrare och många drabbades, speciellt illa gick det för de som hade på något sätt fasta intäkter, jordägare som hade övergått att få arrende i pengar istället för dagsverken. Avtalen var långa och hade inte förutsett denna inflation. Man kan tänka sig att kanske Johans intäkter var begränsade och att krgande och andra utlandsaffärer tarvade allt högre kostnader han var ju även förtjust i att bygga och ta hit utländsk expertis för detta. Han kan ha fått allt mindre kvar för att slå mynt hemma.

Allt detta "välstånd" som plötsligt svämmade över Europa användes ju inte minst för vidlyftigt krigande som blev rent förödande på 1600-talet, de måttligt begåvade inavlade furstarna kom allt mer i händerna på bankirerna för sina affärer. Förödelsen under denna tid av överflöd för de få var monumental, allt krigandett satte stopp produktiv verksamhet, befolkningen i Europa lär ha minskat med en hel del. Och i någon mening är vi förmodligen kvar i det beroendeförhållandet om man ser till vad som utspelar sig i Europa idag.

"1610... måste en hantverkare i Rutland (England)... arbeta fyrtiotre veckor för att tjäna vad en hantverkare fick 1495 med tio veckors arbete'."

"Fuggers tidsålder var också tiggarnas tidsålder. Antalet tiggare var under femton- och sextonhundratalen häpnadsväckande. En fjärdedel av Paris befolkning på 1630-talet var tiggare, och på landsbygden var deras antal lika stort; i England var förhållandena skandalösa; Holland myllrade av tiggare och i femtonhundratalets Schweiz
'organiserade de rika, när det inte fanns något annat sätt att bli av med de tiggare som belägrade deras hem eller vandrade i följen längs vägarna och genom skogarna, veritabla jakter på dessa eländiga Heimatlosen (hemlösa).'
"

Fakta från Leo Hubermans "Människans rikedomar"

När det regnar manna har den fatige ingen sked.

En del mer nutida exempel på rejäl inflation lär ha haft det omvända som grundläggande orsak, Weimarinflationen lär ha primärt orsakats av när utländska Frankrike och Belgien ockuperade industrierna i Ruhr. De tyska arbetarna slutade jobba och produktionen stannade medan tyska staten betalade deras löner. Varubrist uppstod. Liknade i Zimbabwe när jordbruken skiftades över från de vita farmarna. Moraliskt rätt men ekonomiskt förödande. I sådana lägen bör förstås folks nominellla köpkraft drastiskt minskas. Det är i princip två delar som kan ändras när det blir inflation, mängden pengar som finns tillgänglig och mängden varor.

Anonym sa...

Intressant, jag vill minnas att Polen hade en inflation på runt 10.000% runt 1989.
Den sjönk så småningom först till 100% och sedan ner mot nivåer som blev hanterbara.

Givetvis fick övergången till marknadsekonomi skulden men var det hela sanningen?

eldorado

Björn Nilsson sa...

Eldorado: jag har ingen aning. Men kan det ha något att göra med att industrin säckade ihop och de gamla industribossar som knyckt tillgångarna helt enkelt sålde varulagren för allt högre priser i stället för att dra igång ny produktion (vilket hade medfört lägre priser)? Jag tror något sådant skedde när den sovjetiska industrin privatiserades/stals under Jeltsins tid. Det fanns en massa pengar hos folk, men de försvann genom en inflatorisk politik.

Björn Nilsson sa...

Teckentydarn: det verkar finnas så mycket att läsa på Bill Mitchells blogg att hälften vore nog!

Vad det gäller Sverige under 1500-talet så var landet fattigt och det gällde nog även kungen. Koppargruvan i Falun och Sala silvergruva var de stora tillgångarna, men de räckte knappast till för ett land som var i ständigt krig och måste köpa in militära resurser (legoknektar) utifrån. Dessutom ville väl Gustav vasas söner ha en kontinental och dyr livsstil som skulle imponera på omvärlden.

Spanjorernas motsvarighet till Sala var silvergruvorna i Potosi. När silvret från Amerika vällde in i Europa, myntades och kastades ut som ny köpkraft på marknader med relativt låg och oflexibel produktivitet är det klart att detta kan ha drivit priserna uppåt. Vad jag funderar på är hur stora delar av samhällena som inte berördes så mycket. De som levde i självhushåll eller i förhållanden där byteshandel rådde måste ha klarat sig lindrigare undan. Vad det gäller Sverige under slutet av Johans regering verkar det som om byteshandeln fick ett uppsving. De klagomål man ser i Stockholms stads tänkeböcker verkar komma från köpmän och hantverkare, alltså sådana som var långt inne i penningekonomin och hade svårt att komma ifrån de nya dåliga pengarna. Samtidigt var handeln ganska hårt reglerad och det är frågan om det påverkade priserna åt något håll.

Teckentydaren sa...

Det lär ha varit så att den spanske regenten spenderade den så friskt med den nya rikedomen att skeppen var intecknade innan de kommit i hamn. Dessa europeiska furstar och nobless som ärvde/ärver sin position har långt ifrån alltid varit de skarpaste knivarna i lådan. Det lär även vuxna dylika nuförtiden som måste ledas genom livet av sina föräldrar.

Priserna steg men det verkar ha varit en stor diskrepans i vems priser som steg, de nämnda hantverkarna i Strasbourg och Rutland verkar ha haft små eller inga möjligheter att få till speciellt mycket inflation i sina egna priser medan de som handlade med vetet verkar ha haft bättre möjligheter. Som vanligt verkade det vara så att det var lite si och så med nedsippringseffekterna av den nyvunna rikedomen. Men det är nog inte så ovanligt att sådant här innebär betydande omfördelning av reala resurser, rent tekniskt skulle ju den ökande penningmängden kunna ha inneburit att allt fick ett nominellt högre pris men att realt så förblev välståndsfördelningen oförändrat.

De flesta på den tiden var väl verksamma i lantbruket och dessa var hårt beskattade av lokal och central överhet inkl att de andliga coacherna skulle ha sitt och man kan förmoda att i dyrtider drogs tummskruvarna åt. På 1700-talet i Frankrike lär den beskattningen av bönder ha varit en 80-90% om man översätter det till dagens skattesystem, 10:e och liknande beskattning var på bruttot och dåtidens bönder kan jämföras med egenföretagare, alltså när utgifterna var betalda plockade adel, kung och präster dem på i stort sett hela förtjänsten de skulle leva på. Inte konstigt att de uppfann giljotinen i Frankrike

En aktuell intressant jämförelse är med 30-talets kristider, då var det fortfarande en bytande del av arbetskraften verksamma i jordbruk och på landsbygden, många i städerna hade förmodligen släktförbindelser uti landsbygden och kunde få ett stöd därifrån för det dagliga brödet från självförsörjning på landet. I dag är läget helt annorlunda när alltmer av kontakten med det lantliga klippts av hos stadsborna. Vet själ att mina föräldrar berättat att det under kriget åktes hem till landet och det slaktades gris svart, vilket var förbjudet

Alltså jag ser inte en länk som ett tvång att läsa vad som står i länken, det är bara som en vänlig gest om någon mot förmodan skulle vilja läsa mer. :-)

Björn Nilsson sa...

... och så har du en länk till New Economic Perspectives som jag aldrig hört talas om, men som verkar underhållande också.

De första uppslagen om kvantitetsteorier för pengar kom väl på femtonhundratalet, men i allmänhet trodde nog folk att bara man kom över hur mycket guld och silver som helst så blev man hur rik som helst också. Varorna skulle trilla fram av sig själv på något sätt, det var bara att köpa. Efter hundra års inflöde av ädelmetaller började Spanien komma på dekis som världsmakt medan mer penningmedvetna holländare och engelsmän jobbade sig uppåt.