lördag 10 juli 2010

Nyöversatt artikel av skriftställare Myrdal

Varmt som attan är det och man orkar inte göra så mycket. Men den som orkar kan ju läsa en artikel av Jan Myrdal om det pågående inbördeskriget i Indien. Artikeln (ursprungligen på engelska) finns här och jag kan inte undandra allmänheten upplysningen om att jag bidragit till den svenska översättningen. Den kan ju tas som en kortare uppföljning till Arundhati Roys jättereportage som publicerats tidigare på svenska.

8 kommentarer:

Teckentydaren sa...

"Det är inbördeskrig i Indien. Inte att undra på. Medan BNP ökar med omkring 8 % per år lever 77 % av befolkningen under fattigdomsstrecket. I det globala hungerindexet rankas Indien nedanför det subsahariska Afrika."

Det borde tarva en notis, den officiella siffran på "befolkningen under fattigdomsstrecket" är 25% för 2007.
Nu vet jag inte vad Myrdal grundar sin siffra på men för några år sen var där några mer progressiva ekonomer i Indien som tyckte de officiella fattigdomssiffrorna inte verkade stämma med vad de såg ute i verkligheten. De undersökte då statistiken och metoderna. Denna statistik var i stort indexuppdaterad sen lång tid tillbaks och hade lite eller inga nya empiriska undersökningar om folks levnadsförutsättningar. Bland annat hade de matvaror som var tillgängliga för de fattiga ändrats, man hade dessutom justerat ner nivån på kaloriintaget för fattigdomsgränsen. Jag har för mig man bland annat använt det absurda argumentet att vikten på den fattige sjunkigt så denne behövde normalt sett färre kalorier.

Om folk inte har råd att köpa tillräkligt med mat tenderar de att bli magrare och vikten minska, då kan man ju justera ner de nödvändiga kalorierna för att bibehålla vikten och få dessa ovan fattigdomsgränsen. Kan man ana den osynliga nyliberal handen här som ägnar sig åt kreativ bokföring.

Har för mig att fattigdomsgränsen tidigare för folk på landet var drygt 2300 kalorier och för folk i städerna var ca 2000, de på landet förmodas väl behöva röra på sig mer än i staden. Jag kommer inte ihåg hur mycket de var nedjusterade, men oavsett vad är det inte speciellt många kalorier, något egentligt grovarbete lär det inte räcka till eller för att tala om att de skulle börja motionera.

I början av 1970, talet tror jag det var, var antalet under fattigdomsgränsen över 50% (kommer inte ihåg den exakta siffran 55-65% kanske) och när de bångstyriga indiska ekonomerna justerat sina siffror till den gamla kalori fattigdomsgränsen och tagit hänsyn till den mat som nu fanns tillgänglig på marknaden har jag för mig att de kom upp i siffror som inte låg så långt ifrån de som Myrdal nämner. De nämnde också det som Myrdal var inne på att folk i Indien var mer undernärda än folk söder om Sahara där detta annars anses vara värst.

Jan Wiklund sa...

Våldsromantisk som alltid.

Problemet med våld är ju att de styrande praktiskt taget alltid har mer av den varan, och att när man börjar föra kampen på den nivån är man i automatiskt underläge.

Nästan alltid, alltså.

För att undantaget ska inträffa krävs att det finns en mycket bred rörelse som man kan gömma sig bakom. I den indiska självständighetsrörelsen fanns en sådan. Det fanns ett solidariskt kontinuum från konservativa kongresspolitiker till bonderörelsen i Telengana, som blev för starkt för kolonialisterna. Hade bara den våldsamma självständighetsrörelsen funnits där hade de inte haft några problem.

Förmodligen skulle det gå lättare att diskutera den här frågan om man bestämde sig på förhand för att absolut moral inte gäller i politiken. Den enda moral som finns är att lyckas. Våld, utövat av underklassen, kan bara vara moraliskt fel om det är opraktiskt och slår tillbaka. Inte av något som helst annat skäl.

Själv har jag inga problem med detta. Jag deltog i en av Sveriges enda få lyckade folkliga politiska våldsaktioner - Almstriden - och är makalöst stolt över detta, samtidigt som jag agiterar mot våldsromantiska anarkister. Men jag har märkt att nästan alla andra tar till moralistiska brösttoner från det ena eller andra hållet. Och båda är alltså fel. Oavsett om man säger att våld är rätt eller att det är fel.

Björn Nilsson sa...

Jag hade de där 77 procenten uppe på bloggen tidigare, 2007: http://bjornbrum.blogspot.com/2007/08/indien-77-riktigt-fattiga.html

Vem var det som var våldsromantisk: Myrdal, jag, eller naxaliterna?

Jan Wiklund sa...

Ja, båda, tycks det. Åtminstone Myrdal suger ju vällustigt på hur våldsamma naxaliterna är.

Beträffande effekten av detta i Indien kan jag inte ha nån uppfattning. Men om man ska få nån svensk sympati för en rörelse nånstans måste man göra väldigt klart att det handlar om ett, tyvärr nödvändigt, självförsvar mot ett våld som i första hand kommer från nån annan. Och så i första hand fokusera på positiva saker som dom gör. Zapastisterna var (är?) ju duktiga på det, oavsett vilka svagheter dom kan ha i övrigt. Som vi berörde i ett tidigare inlägg finns det ju annars starka paralleller mellan dem.

Björn Nilsson sa...

Båda? Då är det väl Myrdal och Charu Mazumdar då?

Det finns en del skrivet om naxaliternas civila verksamhet som en alternativ utvecklingsväg, men det har jag själv inte skrivit så mycket (eller inget alls? svårt med minnet i sommarvärmen!)om. Utan den hade nog den militära sidan inte varit särskilt stark.

Man kan väl inte dra slutsatsen att god moral är att lyckas (såvida man inte omfattar någon sorts evangelikal framgångsteologi eller liknande)?

Jan Wiklund sa...

En folkrörelses enda plikt är att göra det bättre för sin bas, enligt de kriterier för "bättre" som basen har bestämt. Kan vi vara överens om det?

Om det är så, är det viktigt att man försöker undvika dödligt våld, eftersom detta kostar, ibland ohyggligt mycket. Åtminstone bör det dödliga våld som riktas mot ens egen bas minimeras om man kan.

Min kunskap om indiska maoister är ytlig så jag kan inte säga något bestämt om dem. Men jag skulle känna mig lugnare om inte deras retorik vore så bloddrypande. Det får mig att bli misstrogen, det för tankarna till blodsmystik och offerkult, ungefär i stil med Patrick Pearse, Röda Brigaderna och Hamas' lunatic fringe. Och såna har jag inget förtroende för. Få andra har det heller.

Blotta det faktum att de kallar sig maoister är lite misstänkt i sig själv, det får en att tro att de direkt eftersträvar ett blodbad i stil med det kinesiska inbördeskriget. För de ursprungliga maoisterna var detta en olycklig konsekvens som tvingades på dem och som de inte kunde förutse. Men vad är det för poäng i att köra den historien i repris?

Nu är det fullt möjligt att citat har klippts ur sitt sammanhang så jag vill inte döma dem. Men jag vidhåller att Myrdal inte gör det lättare för dem att finna solidariskt stöd i Sverige.

Björn Nilsson sa...

Kanske bäst att du frågar Myrdal direkt? Jag har ju bara vad han, Gautam Navlakha och Arundhati Roy skrivit (samt en del enklare reportage) och någon särskild blodtörst har jag inte hittat i alla fall från naxaliternas officiella nivåer. Däremot brukar Myrdal peka på hur våldsamt det generellt brukar gå till vid bondeuppror överallt och under alla tider, och att naxaliterna faktiskt försöker hålla igen en del excesser för att de är skadliga. När folk hackas i bitar tycks det snarare vara en anvisning på att det maoistiska centrets kontroll över skeendet är svagt - och då kan man ju fundera på vad som skulle hända om det inte ens fanns. Dessutom verkar det vara en hel del skillnad mellan den tidiga naxalitiska rörelsen och den nya våg som kom efter 1980, bland annat i synen på våldsutövning. Den indiska staten och den indiska överklassen verkar dock ungefär vara densamma helatiden.

Jan Wiklund sa...

Vi får hoppas att det är så. Även om förtjusningen i uttryck som "folkkrig" är nog så illavarslande. Man kan ju få uppfattningen att krig är vad de vill ha.

Vilket väl skulle få samma effekt som i Colombia - jättemajoriteter som stöder regeringen.