fredag 6 augusti 2010

Vem konsumerar vad?

(Den här bloggposten kan ses som en uppföljning av en tidigare som finns här.)

Konsumtion är viktig för att hålla näringslivet igång. Keynes och tidigare ekonomer har ju förklarat att produktionens mål är att få fram något som kan konsumeras. Annars är det ju meningslöst att producera. Men det är också viktigt att fundera på vem som konsumerar, och vad. Det var tanken som kom för mig när jag läste en post av Paul Krugman.

Jag tror det var redan på 1600-talet som en medlem i den schweiziska matematikersläkten Bernouilli lade grunden till marginalismen genom att påpeka att pengar har olika värde beroende av om man ger dem till en rik eller en fattig person. Det är samma fenomen som uppträder om man erbjuder en riklig måltid till en proppmätt respektive uthungrad människa, nyttan och tillfredsställelsen av den där extra tilldelningen varierar. Krugman är inne på något liknande, och det handlar om skatter i USA.

Jag har inte satt mig in i detaljerna, men det verkar som om Bush gjorde skattesänkningar av temporär art som huvudsakligen gynnade de rika, och nu är frågan om sänkningarna skall förlängas. De rika skriker naturligtvis i högan sky om det, via sina politiker. Men jag skulle tro att om vi ser till inkomstförändringar som något som påverkar konjunkturerna (och nu skriver jag inte bara om USA, utan också om Sverige) så kommer de att få olika effekter beroende av vem som får mer eller mindre pengar, och det är inte de rika som skall ha mer. Man kan se det som en moralisk ståndpunkt, men också som rent förnuft för att inte samhället skall kollapsa. "Det dånar i förnuftets krater" som det står i den franska originalversionen av Internationalen.

Är det lågkonjunktur är det inte särskilt meningsfullt att slänga mer pengar åt den lilla gruppen rika. De har ju redan pengar som de tydligen inte kan göra sluta på. De kommer inte att köpa mer dagligvaror för där har de vad de behöver redan, de kanske köper mer lyxvaror samt spekulerar - det är vad som händer. En eventuell ökad konsumtion av lyxvaror kan dock inte motverka dåliga konjunkturer, det är massproducerade dagligvaror som är basen för den kapitalistiska ekonomin. Teorierna att bättre inkomster för de rika skulle medföra att en del av dessa inkomster skulle "strila ner" till de fattiga har inte hållit. Snarare har pengarna sugits uppåt vilket skärper kristendenserna (vilket socialister har kunnat tala om i över 150 år vid det här laget).

Då får vi i stället se till folk med dåliga inkomster. De är många fler, och deras huvudsakliga konsumtion består just av de där dagligvarorna som är basen i vår ekonomi. De köper bara ringa mängder lyxartiklar, och de spekulerar inte så mycket. Slutar de handla rasar hela kedjan från affären till råvaruproducenten, samt industrierna och transporterna däremellan. Man bör således angripa de rikas spekulationer (vi vet att spekulationsbubblor kan vara oerhört skadliga) och i stället understödja den grundläggande konsumtionen av dagligvaror om man verkligen vill bekämpa en lågkonjunktur. (Det finns de som protesterar häftigt mot detta och hävdar att alla kriser löses bäst om man inte gör något, men dessa personer är nog inte lågavlönade utan snarare välbetalda professorer i nationalekonomi.)

Ja, det är väl ungefär så här långt som man kan komma inom ramen för en reformistisk modell, där den spekulerande överklassen får vara kvar men åtminstone hålls inom vissa tyglar. Samtidigt slussas en del medel över till de stora konsumentgrupperna. Eller, snarare är det nog så att de får behålla en större del av den produktion som de själva skapar. Det tycks som om de perioder när kapitalismen har mått bäst är när de arbetande kunnat behålla en stor del av produktionsvärdet. Inte så konstigt: någon måste ju köpa allt som produceras, och för att göra de inköpen krävs att folk har inkomster. Att pressa ner löneandelen betyder att man gröper ur köpkraften för de många och förvandlar den till missbrukade resurser för de få, om man skall uttrycka det drastiskt.

Men samtidigt gnager frågan: är vi framme vid en systemgräns, kommer den här typen av krisåtgärder att fungera en gång till? Wigforss' linje fungerade bra på trettiotalet, liknande åtgärder fungerade så länge industrin kunde byggas ut och dra till sig alltmer människor under några årtionden efter Andra världskriget, men kommer det att fungera med "efterfrågestimulering" (hemskt ord!) i en postindustriell miljö som nu finns i en del länder? Den enorma passivitet som socialdemokraterna och vänsterpartiet visat inför den nuvarande krisen antyder att reformismen är död nu - det finns inga bra idéer kvar för krishantering i de där partierna och rasar systemet rasar de också. De vågar inte ens hålla fast vid de gamla idéerna. Jag undrar om det inte lutar åt att man på något sätt får konkursa bort spekulantekonomin och den kapitalistiska tillväxtmodellen, och kanske börja leva som människor i stället. Var finns rörelser för det? - Jag får fundera på saken och kanske återkomma.

12 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Intressant inlägg. Men jag är inte säker på din slutsats om S och V är sann, Snarare är det ett tecken på att de partierna, V i högre grad än S, inte kommer fram i debatten. Och det i sin tur beror på massmedias ägarstruktur.
Revolutioner funkar nog bara när läget är fullkomligt desperat, och det är det nog inte - ännu.

Björn Nilsson sa...

Hade V och SAP kommit med något vettigt hade vi fått veta det ändå - då hade nämligen total hysteri brutit ut i borgarmedia. Om man exempelvis krävt förstatligande av de fallfärdiga bilfabrikerna, och att de ställde om produktionen under ledning av de anställda.

"Revolution" ur marxistisk synvinkel är lite speciell. Kanske lägger upp en speciell post om det. Det handlar mindre om vad som är desperat och mer om vad som är praktiskt utförbart och nödvändigt.

Lasse Strömberg sa...

Björn:

Men det var väl just hysteri som bröt ut när partierna, litet försiktigt, förslog att staten skulle gripa in för att rädda bilfabrikerna? Åtminstone tillfälligt.
Nåja, nu försvinner ju åtminstone en av dem till Kina så småningom.
Vad som händer med den andra återstår att se, kanske försvinner den till Ryssland.

Björn Nilsson sa...

Här handlar det om RIKTIG hysteri, inte lite politiskt skådespelande som alla vet bara är ett sätt att göra skäl för arvodena. Maud O:s maniska skrikande räknas liksom inte i det här sammanhanget.

Teckentydaren sa...

Varken S eller V har något vettigt alternativ till rådande ordning. V stödde Feldts högervridning på 80-talet, detta i på tvärs mot den reala vänsterfalang som då fortfarande fanns hos S. Man kan bara spekulera varför, man vill bli tagen på "allvar" genom att vara "seriösa", man är rädd för att man halkar ur riksdagen om man inte är lydig dörrmatta åt S. Att sitta i riksdagen gerererar ju hygglig försörjning åt de där uppe i V. Som sagt man kan bara spekulera.

Även i de kapitalistiska husorganen som FT och The Economist genererade den märkliga passiva svenska inställningen till bilproduktionen en del höjda ögonbryn, inte de märkliga uttalanden som en del alliansare gjorde.

Även rekordhöga konsumtionskatter gör ju sitt till för att dämpa möjligheten att folk ska kunna köpa vad som är möjligt att producera. Med överskottsmål, budgettak och sk finansiellt sparande överbeskattar man medborgarna utan att de offentliga går in och kompenserar det gap som finns mellan folks köpkraft och vad som skulle vara möjligt att konsumera med fullsysselsättning.

USA och andra brukar ju föredra att ge mer pengar till folk genom tillfälliga skattelättnader eller liknande. Det är väl politiskt omöjligt där att göra det genom offentliga investeringar i något nyttigt som gör att man faktiskt garanterat får något för spenderingen i första vändan. Men om den offentliga investeringen ska bli en stimulans får man ju inte neutralisera den med att dra i konsumtion/köpkraft någon annanstans.

De rödgröna pratar ju en del om hur de ska investera i olika saker som järnväg och infrastruktur. Man frågar sig då om de kommer att ta tag företeelser som Arena skriver om:

Skattefusk och utnyttjade arbetare i statens miljardprojekt
"Svinesundsbron var den tyska byggjätten Bilfinger Bergers genombrott på den svenska marknaden. I dag, fem år senare, sitter företaget på kontrakt värda miljarder kronor, bland annat inom tre av de största statliga infrastruktursatsningarna på flera decennier: Norra länken och Citytunneln i Stockholm, samt Citybanan i Malmö. Investeringar på sammanlagt 37 miljarder kronor.
...
I Sverige har Bilfinger Berger bara 55 anställda. Samtliga byggnadsarbetare har genom åren i stället hyrts in från ett pärlband av olika bemanningsföretag, företrädesvis polska. I snitt byter Bilfinger Berger bemanningsföretag varje tolvmånadersperiod.
"

Nog för att Polen m.fl. nog kan behöva stimulans av sina ekonomier men hur intresserad är svensken att stå för det.

Björn Nilsson sa...

De är så fångade i sin politiska klass av struntpratare att de inte kan strunta i den och i stället gå ut och mobilisera hela den potentiella väljarbasen (och därigenom få majoritet - märkligt!). Kanske de är rädda för vilka krafter som kan sättas i rörelse.

En del i gamla Sveriges Kommunistiska Partis förfall var när man vek sig i frågan om konsumtionsskatter. OMS hette det på den tiden. Omsättningsskatt. Och detta trots att de visste vilka som drabbas hårdast av den sortens skatter.

Jan Wiklund sa...

Det är väl också så att för att det ska skapas någon kraft bakom såna idéer måste dom organiseras utanför borgerliga medier.

Det gamla socialdemokratiska sättet var att åka runt och agitera och grunda föreningar överallt. Det lär man nog vara tvungen att göra nu också.

Teckentydaren sa...

Arbetsgivarintressen, nyliberaler mm är välorganiserade och har en rad organisationer för att agera kollektivt och gör det med framgång. T.o.m. delar av underklassen som är de stora förlorarna på av den förda nyliberala politiken har förmått organisera sig kollektivt i protest mot sin situation och gjort det med relativ stor framgång med tanke på förutsättningarna. De har en inte speciellt genomtänkt analys av problemen för att inte säga direkt felaktig, ger heller inte intrycket av att vara de skarpaste knivarna i lådan, men trots det har den nu efter träget arbete en real chans att komma in i riksdagen.

För att travestera Remarque "på vänsterfronten inget nytt", emellanåt mycket väsen men väldigt lite eller ingen verkstad alls. Man skulle kunna spekulera i att det egentligen är här man hittar de verkliga "randisterna", de självtillräckliga individualisterna som inte förmår att göra de nödvändiga kompromisserna och förmåga till självkritik som behövs för att göra något kollektivt.

Björn Nilsson sa...

Det som Jan tar upp är viktigt: personliga kontakter. Om det finns ett supertätt nätverk av lokalt förankrat och omtyckts folk med positiva ideer över hela landet som ständigt i personliga möten kan vederlägga borgarpressens dyngskvättande så kommer dyngskvättandet att bli bortkastat arbete. Det där är till och med viktigare än kontakter på nätet tror jag. Det personliga mötet smäller högst.

Vad det gäller vänstergruppernas oförmåga att samarbeta så är det ju intressant att de har nästan samma ideer allihop, går på samma demonstrationer, och sedan går de hem till sig igen. Jag tror att om de började jobba med framtidsprojekt tillsammans så skulle det bli mindre tid över för individuellt ofog och ältande av gamla konflikter. Fast det är bara vad jag tror.

Kerstin sa...

Jag är rädd att det faktiskt inte finns så mycket att göra med totalt öppna gränser och då kapitalet kan flytta när det vill. Så länge de rika dessutom tjänar mer på spekulation kommer de att spekulera med alla pengar de får, i skattesänningar och bidrag av olika slag, inte investera i jobbkspande verksamheter, som teorin om "trickle down" nog förutsatte att de skulle göra.

Jag har frågat tidigare men aldrig fått något svar: Finns det något land som lyckats komma upp till vad vi kallar ett modernt välstånd utan kraftig statlig styrning? Jag känner inte till något.

Björn Nilsson sa...

Vad det gäller sista frågan, och om du avser ett generellt välstånd utan märkbart stora grupper fattiga, så torde svaret vara "nej". Den offentliga sektorn måste in vad det gäller skolor, hälsa och andra åtgärder för att välståndet skall spridas. Det sprider sig inte av sig själv.

Vad det gäller gränserna så är det ändå så att skogar, malm, vattenkraft, åkerjordar, fabriker, kunniga människor etc. tar man inte bara och stoppar ned i en resväska och bär iväg. Med andra ord är en massa produktionsfaktorer svåra att flytta på, och även om de rika flyr över gränserna med väskorna fulla av pengar så är det egentligen bara ett problem om man tillåter att det blir ett problem. Det har jag varit inne på tidigare: finns resurser är pengar inget problem, finns inga resurser är pengar meningslösa.

Teckentydaren sa...

"Jag är rädd att det faktiskt inte finns så mycket att göra med totalt öppna gränser och då kapitalet kan flytta när det vill."

Det är märkligt vad lättvindigt denna dogm från de nyliberala accepterats som en allmän sanning. Det finns många hål i denna "sanning". Används gärna av de som säger sig stå på de svagas sida, "vi står helhjärtat på er sida men tyvärr kan vi inte göra mycket på grund av [den förmenta] globaliseringen". Jo det är ju bekvämt sätt att samtidigt inte stöta sig med de mäktiga penningintressena och samtidigt grunda sin ställning på de mångas röster. Ju mer de "ansvarsfulla representanterna för de svaga går på den linjen desto välvilligare behandlas de av de mäktiga penningintressenas media.

"Passar du dig inte jävligt noga så kommer den elake kinesen och tar dig, denne arbetar minsann nästan gratis ."


Vår politiska elit har varit rörande överens om att en låglönesektor ska skaps i enklare tjänstesektor. sk "avreglering" av Taxi var sådant, [förmodligen primärt för att göra färdtjänst billigare], Outsourcing av städning är ett annat exempel. Privata företag organiserar sina verksamheter som de vill men när den offentliga sektorn gör det samma är det ett politiskt beslut. Varför det offentliga outsourcade var ju uppenbart, som anställda hade denna låglönesektor en starkare facklig position, det offentliga kunde inte bete sig lika illa mot dessa alla de privata skumraskföretag som florerar i städbranschen. Vad jag inte begriper är hur detta skulle kunna skyllas på att kapitalet kan flytta över gränserna.