tisdag 3 augusti 2010

Ernst Wigforss mot "underskottsterroristerna"

Här är en uppföljning till ett tidigare inlägg om att pengar inte är något problem när det gäller att ta hand om arbetslöshet och stillastående resurser i största allmänhet.

Frågan är naturligtvis inte ny, den var i högsta grad aktuell i början av trettiotalet när den stora depressionen med massarbetslöshet plågade världen (minus Sovjet som var upptaget av första femårsplanen). Ett av socialdemokraternas vassaste pennor, Ernst Wigforss, skrev inför valet 1932 sålunda:

Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det var på den tiden det fanns socialdemokrater som vågade ta strid med de neoklassiska ekonomerna och det som idag kallas "underskottsterrorister", de som till varje pris skall skära ner i offentliga utgifter och helst också plundra pensionsfonder och liknande när de ändå är igång. Vad Wigforss angrep var i princip samma idéer som nu predikas om "sparsamhet" och "åtstramningar", och som med hög sannolikhet kommer att leda till att den nuvarande krisen förlängs och försvåras. Vilken högavlönad "arbetarrörelseidkare" idag skulle våga klämma i så här:

Det har sagts ofta under denna kris, men kan tydligen inte sägas för ofta, att vad världen lider under inte är brist på produktiva krafter, på de reella faktorer, som gör välstånd möjligt. Men den mekanism, som skulle hållla verksamheten i gång, har råkat i olag. Det är inte rimligt, att människorna skall med armarna i kors förbida, att den åter på något vis sätts i rörelse. Och det är inte förmätet, om de genom samhällets egna organ söker ta de produktiva resurser i bruk, som enskilda icke anser det lönande att utnyttja.

(...)

Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.


Detta var ju trettiotalets början. Kris då och kris nu, och motståndarna är sig rätt lika, och i farstun står fascister och trampar i takt. Men för den som vill läsa uppdaterade synpunkter, och orkar med långa bloggposter på engelska, kan den australiensiske professorn Bill Mitchells inlägg vara givande. Här är det senaste.

10 kommentarer:

Kerstin sa...

Intessant inlägg. Men nu är det ju "andra och nya tider och ny ekonomi och Wigfors parti är fyllt av "förnyare" och Wigforsianerna utskickade till periferin.

Och i samma andetag som man idag säger att vi måste spara, och sparkar ut folk i arbetslöshet, hävdar politikerna att "VI" måste arbeta oss ur krisen, som om folk valde att hellre låta bli att arbeta.

Vid fastighetskraschen början 90-talet fick vi dessutom höra att "VI" hade levt över våra tillgångar, då när några hade lånat gigantiska summor och köpt upp halva Europas fastighetsbestånd. Sedan var det dags för "OSS" att arbeta oss ur krisen - med arbeten som inte fanns!

Vi kommer snart att få höra detta en gång till, bara valet är överstökat, gissar jag.

Teckentydaren sa...

Och så fort gamla tiders Socialdemokrati nämns värjer sig dagens sossar typ, "vi kan inte gå tillbaks", och man verkar bara se de avarter, som ju även fanns då, med typ betonghäckar och liknande. Men det som var bra var den betydligt sundare ekonomiska analysen och helhetstänkandet om hur olika saker påverkade helheten. Reinfeldt frammanar Erlander landsfadern som förebild och därmed underförstått de bra sakerna som fullsysselsättning och att tillväxten kom alla tilldel. SD frammanar också gärna en liknande bild.

Det är ju minst sagt märkligt att man kan "gå tillbaka" till en ekonomisk analys av samhället som är från en tid när samhället var mycket orättvisare men inte till en som hade en betydligt rättvisare syn på hur ekonomin skulle fungera, en syn som dessutom var deras egen.

Man kan jämföra med den australiensiske Mitchells nämnda kolumn igår:
"Interestingly, the Labor party (the so-called political arm of the trade union movement) which swept to office in 1983 continued with the policy. This was the early warning sign that the progressive party in Australian politics had sold out to the neo-liberal agenda. It got worse from then on. Unfortunately, we are still caught in that mindset."

Alltså den Friedmanska monetaristiska ekonomiska politik som den tidigare högerregeringen infört och som redan då bevisligen inte höll måttet och gjorde vad teorin lovade. Det är ju precis som här 1982, regeringen Palme fortsatt den ekonomiska politik som tidigare borgerliga regeringar fört, detta trots att man låtit den vänsterfalang som då fanns i S vara mer tongivande i valrörelsen. Om jag förstått det rätt hade man i valet 1979 mer gått till val på en plattform som låg närmare den borgerliga och det gick inte alls bra.

Björn Nilsson sa...

Faktum är ju att dagens S-toppar själva gått tillbaka, inte till Wigforss' krisbekämpning utan till den neoklassiska ortodoxin som rådde på tjugotalet och som även Keynes slogs emot. Det är verkligen ett politiskt förfall!

Fredrich Legnemark sa...

Vad ska man säga, det går som bekant i cykler, frågan är hur lång tid det ska ta innan politiken i stort inser att man inte kan spara sig ur en kris.

Jan Wiklund sa...

Det allra mest fascinerande är att det var sossar av Wigforss typ som vann regeringsmakten, medan det är "förnyare" av Östros' typ som förlorar den...

Teckentydaren sa...

Wigforss valpamflett från 1932 är i en klass för sig själv. En märklig sak med den, när man betraktar den från vår tid, är att den riktar sig till de potentiella väljarna som om de var intelligenta tänkande människor som kunde ta till sig sakliga och logiska resonemang om den övergripande och grundläggande ekonomin i samhället.

I dag duttas det om olika detaljer, vad man lovar att göra åt olika symptom och otrevligheter som orsakas av den grundläggande ekonomiska ordning vi har. Helst då i intetsägande korthuggna slagordsfraser.

Björn Nilsson sa...

Hej Fredrik, jag trodde du var alltför upptagen med kommunen för att hinna läsa min lilla blogg.

Anledningen till att Wigforss vann, medan Östros förlorar val, som Jan påtalar, kan ju vara det som Teckentydarn pekar på: Wigge behandlade väljarna som vuxna tänkande människor som faktiskt klarar av att tänka även i stora banor. Jag gjorde den reflexionen själv när jag läste Wigges text. Många, kanske de flesta, som han vände sig till kanske inte hade gått mer än fem år i skolan och kanske inte ens i särskilt bra skolor. Men de antogs kunna ta till sig argument om hur samhället skulle skötas i alla fall. Idag, när de flesta snart har åtminstone gymnasium ...?

Jan Wiklund sa...

Myrdal påpekar detta i sin fascinerande genomgång av den svenska folkrörelsekulturen - finns i en bok som heter Ord och avsikt, tror jag (har den inte till hands). De texter som fanns i socialdemokratiska dagstidningar ämnade för industriarbetare i början av seklet var så avancerade att man inte skulle våga sticka dom till en trebetygsstudent idag, säger han. Uppenbarligen har den intellektuella nivån sjunkit.

Den elake skulle kanske invända att det inte var nån som begrep då heller, men Wigforss valpamflett från 1932 bevisar motsatsen - den var ju framgångsrik!

Förklaringen tror jag är att på den tiden var en mycket stor andel av befolkningen inbegripen i ett stort projekt - att ta makten. Detta krävde skärpning av den analytiska förmågan, så den genomfördes också.

Det skulle inte vara något problem idag heller. Många ställs i sitt arbete inför svåra tankeuppgifter - tänk bara på folk som ska dra elledningar, till exempel. Det är inte svårare än så att läsa Wigforss - men ämnet som man då ska tänka om är man inte van att tänka om; det blir alltför abstrakt. Om man har deltagit i en seriös diskussion om sådant i femton år är det mycket lättare.

Björn Nilsson sa...

Jag minns också att jag läst detta av Myrdal, tror att han har skrivit som saken på flera ställen. Det som försvårar förståelsen idag kan nog vara att det finns element som genast kommer att angripa resonemang som kräver att läsaren klarar av ett antal flerstaviga ord. Inget får vara krångligt och kräva tankearbete, titta på något hjärnlöst TV-program i stället så slipper du anstränga skallen! Det blir så att säga en organiserad fördumning av proletariatet, och det stödjs givetvis av borgerligheten som inte vill ha alltför tänkande knegare. Skulle djupa tankar slå rot hos arbetarklassen skulle borgarna vara ute på nolltid.

Jan Wiklund sa...

Fördelen man hade på den tiden var att det gick att organisera en sådan diskussion separat. Man behövde inte bry sig om skallet från dom som kände sig störda.

Men alla sådana separata diskussionsgemenskaper började monteras ner på 30-talet (vilket Myrdal nämner i samma essä). Rörelseoffentligheterna ansågs mindre väsentliga sen de folkrörelsebaserade partierna hade bildat regering. Eller om de kanske sågs som ett problem för det statliga administrerandet, som ju krävde en massa kompromisser med världsmarknadssystemet som skulle ha blivit illa åtgångna om rörelseoffentligheterna fanns kvar.

Sen satt man där i klistret.