måndag 10 juni 2013

Chomsky och modelltänkandet - del 3

Här kommer sista delen (tror jag det blir) av inläggen om Noam Chomsky och vetenskapligt modellbyggande. Föregående inlägg här och här

Mannen själv - Chomsky alltså.

Huvudtexten är kommentarer som levererades av trogne läsaren Martin och som är väl värda att lyftas fram till en egen bloggpost. Tack för den, jag tror att jag åtminstone själv fått en del nya insikter. Jag har gjort några smärre redigeringar i Martins text, hoppas det är OK med det – skriv och klaga annars! - Först Martins förklaring av vad han menar med 'monoism' som nämns i slutet av kommentaren.

Monoism är ett intressant fenomen, som vi borde bli av med snarast. Det leder alltid till intressanta effekter i samhället. Monokultursträvan på 1900-talet minns vi kanske fortfarande som en obehaglig effekt, monoistisk ansats. Monoisten kan inte förstå en konflikt. 
Monoism använder jag för att få med alla saker som egentligen åstadkommer samma problem: Idealism, postmodernism, fysikalism osv. 
De har växt ihop lite med den kvantitativa samhällsvetenskapen och den institutionalistiska socialkonstruktivismen. Postmodernismen ger dig, incitamentspolitik (folket skall formas av institutionen), den kvantitativa metoden ger dig, en skräddarsydd incitamentsstruktur just för dig och din socialgrupp.

Lombroso.JPG
Gammalt exempel på vetenskap som folk trodde på men som visade sig vara rena gojan: Cesare Lombroso (1835-1909), italienare som trodde att kriminalitet var medfödd och att man kan avgöra av folks fysiska utseende om de är fallna till brottslighet. Sluttande panna - aha, där har vi en skum typ! En sorts modell för vetenskapligt tänkande som i sig kunde verka logisk men som i praktiken inte fungerar!

Och här kommer själva kommentaren:

Detta skall ni ha klart för er är något som sprids i alla de olika samhällsvetenskaperna. Det är en röta som innehåller den värsta pseudovetenskapen som håller på att välta hela vetenskapen och samhället.

Vad är det för ondska som har smittat Chomsky?

Den kvantitativa samhällsvetenskapen.

I applicerandet av den kvantitativa metoden har de försökt bli "vetenskapliga".

De fiskar i statistisk data med statistiska metoder, de använder matematik de inte begriper. Att modellera verkligheten som om den vore slumpmässig, stokastisk, det är att deklarera för världen: Kausalitet är ovidkommande!

Den kvantitativa metoden är en samhällsvetenskap som resignerat. Samhället är redan perfekt, nu skall vi betrakta det som ett naturligt fenomen. Ni skall inte bara låtsas vara vetenskapsmän, det ingår ingenjörskonst, för samhället är ett redskap för organismens materiella tillvaro. Men Chomsky har nu deklarerat för den liberala socialismens folk i världen: Samhället går inte att påverka, det är ett evolutionärt naturfenomen, så det är bara sätta sig i soffan och vänta.

Modellering uppfyller inte ens de mest grundläggande kraven på vetenskaplighet. Skall försöka sammanfatta en del tämligen häpnadsväckande brister här.

Det uppfyller inte ens Popper. För modelleraren finns det inga kriterium för när en tes skall förkastas. Ta historiska och nutida data, bygg modell, nya data kommer in och de avviker från modellen, bara att justera modellen för nya data och fortsätt som om inget hade hänt. Man kan inte förkasta en matematik som kan anta precis vilken form som helst. Det är ad hoc, det som finns i varje pseudovetenskap man känner till, att alltid kunna justera sina teorier för varje ny motgång, det blir ett mer och mer intrikat bygge av ad hoc teorier för varje justering du gör.

Att påstå att man mäter något betyder inte att det är detta något man mäter, eller att det ens existerar. Du kan inte hitta på ett mått och sedan hitta ett statistiskt samband med något som finns på riktigt och sedan säga att de hänger ihop. Exempelvis: Hur hänger IQ ihop med en viss gen? Genen finns på riktigt, IQ däremot har man hittat på.

När man samlar data över tiden på det där sättet och samlar ihop dem, så gör man ett ergodisk antagande, man deklarerar för världen att: Tiden spelar ingen roll!

Vad man då gör med sin modell som skall "förutse" verkligheten är inget annat än att försöka projicera hela historien in i framtiden. Mina modeller skall givetvis användas för något, påverka exempelvis stora bankinstitutioner, vad får det för effekt på ett system som är ett "emergence" fenomen? Ett framväxande fenomen, där tiden spelar roll. En guru för den liberala socialismen har blivit stock-konservativ, hans ansträngningar kommer att verka för ett bevarande av dagens struktur.
Man deklarerar att vetenskaplighet har ingenting med hypoteser och teorier att göra. Det viktiga är redskapen och hantverket. Om vi härmar naturvetarnas beteende, och använder deras verktyg, så blir vi som naturvetare är tanken. Alla har vi mött den där personen som aldrig fattar något, utan bara imiterar kunskap, som kan utföra hantverkets rörelser perfekt, men har ingen aning om varför man gör på ett visst sätt. Det räcker liksom inte. De säger rakt ut: Fan det där med att tänka, det är lite jobbigt, vi skiter i det.

Vad gäller att mäta, så mäter man aldrig, man tar data som genereras i systemet, det är inte samma sak som att mäta. Det är att påstå att systemet är perfekt, allt ger avtryck i systemet, avtrycken som olika företeelser ger i systemet är exakt lika. Den late samhällsvetaren förklarar för världen att det här med att faktiskt observera verkligheten, det är jobbigt som fan, så vi slutar upp med det nu.

Det är alltså inte ens här och nu man försöker projicera på samhället, enligt ovan. Det systemets bild av verkligheten man försöker använda som styrmedel. Man säger: Hörs inte, syns inte, finns inte och så skall det vara också!

Det är alltså avtrycket eller projiceringen om man så vill, som man observerar när man fiskar i data med kvantitativa metoder. Det är en multivariat form som man observerar skuggan av på ett tvådimensionellt plan, verkligheten är projicerad i vinkel, samhällsvetaren kör in huvudet mellan projektorn och duken, håller upp armarna och säger: Om jag tittar på "verkligheten" i precis den här vinkeln och håller upp armarna så här, då ser det ut så som det redogörs i denna vetenskapliga artikeln.

Det är att ha vänt samhället ryggen. Ni kanske kan förstå hur detta är extremt upprörande för mig som naturvetare, vad jag skulle ge för att kliva ned i min kemiska reaktor och gå runt där bland molekylerna och se atomer kollidera runt mig, se molekyler reagera med varandra mitt framför ögonen på mig. Att verkligen observera verkligheten, då skulle man verkligen VETA saker. Så man blir ganska förbannad när samhällsvetarna har den möjligheten men nu väljer att inte göra det! Fatta att vi inom naturvetenskapen gör som vi gör, just för att vi inte KAN observera våra system med direkta medel! Det är inte det som gör oss till en vetenskap.

Det är en monoistisk ansats, man gör antagandet att det man studerar går att förklara med monoism. Dialektiken är bara nys. Heisenberg hade fel, det finns inte några fenomen som behöver dialektik för att förstås. Universum är Einsteins universum, Schrödinger, Heisenberg kan dra åt helvete! Tack för informationen, jag trodde inte att det var samhällsvetenskapen som skulle lösa konflikten mellan kvantfysiken och Einsteins fysik.

Ja, nu får jag sluta. Det skulle behövas skrivas ett antal böcker om problemen i den kvantitativa samhällsvetenskapen, förslag på titlar är: "Vetenskapsgren" - Please, stop what you're doing to yourself!

Skulle skriva dem, men jag är upptagen med den materialistiska verkligheten och har dessutom egna vetenskapsgrenar på glid inom naturvetenskapen att ta hand om. Göra slumpmässiga saker och låta metaanalysen avslöja poängen med alltihop lider vi av också.


Lysenko in field with wheat.jpg
Trofim Lysenko (1898-1976) var en duktig växtförädlare i Sovjetunionen, men när han fick inflytande över den genetiska forskningen blev resultaten katastrofala. Han kan ha haft mer rätt än man tidigare trott angående teorin om att förvärvade egenskaper kan ärvas (det måste ju vara möjligt, för hur kan det annars bli någon evolution?), men han överdrev så in i h-e att det blev soppa av allting. Typiskt för en dålig modell tror jag.

10 kommentarer:

martin sa...

Jag brukar bli klappad på huvudet av samhällsvetare som anser att jag inte fattat vad det handlar om. De får ju en hel del ny kunskap med nya metoder. Det är sant att man kan hitta ny kunskap när man buntar ihop saker, vissa saker hänger ihop och det kan avslöjas av den metoden. Vissa saker är tämligen statiska och sånt kan man få ut. Men det får man ut ur statistisk datatröskande, det fiske man gör bör man då gå ut i verkligheten och få bekräftat genom mätning, verklig mätning.

Modellerna håller inte i tiden, men man kan säga att jag är otålig, vi kommer såklart att lägga in tiden som en faktor i vår modell senare, justera termerna för tidspåverkan osv. Men vad man gör då är att modellera hur felet i modellen utvecklas med tiden, vilket inte är att förbättra modellen utan att modellera felet. Modellen kan bli ett evigt växande ad hoc bygge som sagt.

Men nog om den vetenskapliga kritiken av modell-vansinnet. Konsekvenserna modellerna får är om möjligt värre, också det hänger ihop med utvecklingen inom samhällsvetenskapen på 1900-talet. Det hänger ihop med en monoism som tagit över fler och fler av samhällsvetenskapen. Den utvecklingen har sin starkaste drivkraft i USA, som så många andra företeelser. Postmodernismen. Postmodernismen är ett farligt gift för vetenskapen, den frigör vetenskaparen från verkligheten, men värst av allt, den kan vara pricksäker och förklara fenomen i samhället effektivt, det är i min mening dessa två saker som gjort socialkonstruktivism så oerhört populärt.

Forts nästa kommentar:

martin sa...

USA driver på med Institutionalistisk socialkonstruktivism för allt vad tygen håller. Tankar så som; Kan man få folk att tro att det pågår en revolution i ett land, så kommer det också ske en revolution i landet, är väl ett exempel på tämligen storskalig institutionell socialkonstruktivism. Vår nuvarande regering är väl påläst inom den institutionella socialkonstruktivismen, det märktes redan i Anders Borgs litterära alster. Som princip får man nog säga att det är blandad kompott som man får ut av det, oftast slår verkligheten ihjäl de socialkonstruktivistiska reformerna, då den materiella verkligheten inte är värde-nihilistisk, inte människorna heller.

Men en sak kan man veta med säkerhet, de institutionella socialkonstruktivisterna kommer att kasta sig över en lingvistisk modell från Chomsky. De kommer använda den till allt möjligt, nu vet jag inte vad han kommer modellera, men en sådan modell kan användas för att tröska fram tendenser i populationen och försöka styra dessa. Man kan tänka sig att man kan hitta grupper vars sätt att använda språket tyder på att en radikalisering håller på att ske i någon grupp i samhället. Då går den institutionella socialkonstruktivisten in med styrmedel, propaganda som talar rätt språk, olika incitamentsmedel för att splittra den samhällsgrupp som håller på att radikaliseras. Det kan vara allt från att höja och sänka några avgifter, till att sätta in riktade polisaktioner av typen REVA för att hindra att gruppen samlas. Man kan lägga ned en skola eller tvinga bort folk från ett område med gentrifikation.

Chomskys modellbygge må vara vetenskapligt tveksamt. Men politiskt är det vedervärdigt, i det samhällsvetenskapliga klimatet har Chomsky sällat sig till fascisterna i den institutionella socialkonstruktivismen.

Vi befinner oss mitt i brinnande krig, striden står mellan de institutionella socialkonstruktivisterna på ena sidan och materialister på andra sida. Striden splittrar nästan varje parti i Sverige. Institutionella socialkonstruktivisterna har överhanden över de lata materialisterna, de har mobiliserat och flyttat fram positionerna rejält de senast 40 åren, materialisterna kan som alltid kan luta sig emot det faktum att idealisten alltid slås ihjäl av verkligheten. Men på vägen tenderar idealisten ha sönder en massa bra verklighet och orsaka enormt lidande för mänskligheten. För att få en uppfattning om hur långt fram de institutionella socialkonstruktivisterna flyttat sina positioner, ta och ögna igenom en bok om rehabiliteringsvetenskap i samhällsperspektiv för universitetets grundutbildningar.

Den institutionella socialkonstruktivismen är här och en hel generation universitetsstudenter har indoktrinerats i den, indoktrinering är dessutom rätt ord för det, då den institutionella socialkonstruktivismen inte gillar att problematisera kring frågeställningar, därför gör den inte det mer än skenbart. Det viktiga är inte att ha rätt, det viktiga är att synas ha rätt som postmodernisten sa.

S sa...

För att adekvat kunna kvantifiera ett objekt eller en process så måste den vara kvalitativt invariant, åtminstone i sina fundament, dvs. de ska kunna splittas upp och kombineras utan att detta förändrar dess natur.

Processer såsom transformationen av kol till aska eller socialiseringen av ett barn är irreversibla processer som involverar kvalitativ förändring och kan inte mätas kardinalt på något meningsfullt sätt. Om emergenta krafter uppkommer eller upplöses så kommer matematiken ofrånkomligen till korta.

Vidare så är matematiken ett akausalt språk. Den saknar begrepp som "producera", "ge upphov till" osv. Matematiken kan kalkylera, deducera och derivera resultat från antaganden men den kan inte på något sätt förklara fenomen.



Kan rekommendera Tony Lawsons böcker om du inte redan känner till dem. Han är ekonomiprofessor vid Cambridge och även utbildad i ren matematik, men menar att ekonomins ontologi gör att det matematiska språket måste ha ett högst begränsat användningsområde inom ekonomivetenskapen. Han har skrivit ett par viktiga böcker, här är en kortare intervju: http://ejpe.org/pdf/2-1-int.pdf

Kolla även upp Nicholas Georgescu-Roegens "The Entropy Law and the Economic Process"

S sa...

Matematiken har blivit en slags idol som i sig anses projicera vetenskaplighet. Inom statsvetenskapen är det också så att den forskning som kan uttryckas kvantitativt är den som anses finast och får mest anslag. Således mycket demografi och statistiska undersökningar där man jämför diverse variabler med varandra och kommer fram till att den här godtyckligt inringade kategorin människor är mer benägen till ditten eller datten. Det är ju fan inte vetenskapligt intressant någonstans! Ingen blir klokare av det.

Boven i dramat är i hög grad en empiristisk syn på kausalitet som en konstant konjunktion av händelser (A -> B) vilket får forskare att tro sig ha blottlagt kausala samband så fort de visat på ett statistiskt samband, men det är nonsens! Kvalitativa metoder är nödvändiga för att komma åt kausaliteten.

Carl Jacobson sa...

Men Björn, du är alldeles för snäll mot Lysenko! Han var mycket galnare än du låter påskina, och hans katastrofala inflytande berodde givetvis på att det var politiskt passande. Om man lyckades uppfostra "socialistiska människor" skulle ju kommande generationer födas som färdiga socialister...

Eller, för att ta ett annat exempel, om Lysenko hade rätt skulle judiska och muslimska pojkar födas utan förhud! (Jo, jag har faktiskt sett någon - för många år sedan - som hävdade att pojkarna i Indonesien hade något mindre förhud, och som kopplade detta - om det nu skulle vara en korrekt observation - till Lysenkos trams.

Men om det skulle förhålla sig så, är ju orsaken just evolution - vilket är något helt annat är nedärvning av förvärvade egenskaper!

martin sa...

Carl,
jo, jag är pinsamt medveten om att den institutionella socialkonstruktivismen inte är ett höger-vänsterfenomen. Det är något som socialister var först med att göra storskaliga experiment med. Jag tänker på Pol Pot och andra som försökte skapa den socialistiska människan. Skapa det pefekta samhället genom att skapa den perfekta människan. Men nu har dessa idér tagits över av högerkrafter, av neokonservativa och neoliberala. Det kommer att orsaka katastrofala följder i västvärlden.

martin sa...

S,
precis att ägna sig åt matematik och statistik av data som genereras av systemet är att ha upphört att försöka förstå hur samhället fungerar. Tjejen fick mycket kritik för att hennes forskning var kvalitativ, hon gav sig ut i samhället och intervjuade entreprenörer och anställda, försökte få en verklig förståelse, det genererade enorma mängder data som skulle vara tämligen svårt att parametrisera. Jag menar att tills man skapat en meningsfull mätpunkt, genom att tillexempel intervjua folk, studera fenomen på djupet, så har man ingen grund att ställa kvantitativa metoder på. För det måste man ha minst 2 meningsfulla mätpunkter. Den kvantitativa samhällsvetenskapen generar inte en enda meningsfull mätpunkt.

Så här måste imho, samhällsvetenskapen gå vidare. Förkasta den kvantitativa metoden och börja mäta och dokumentera samhället. Kort sagt, man måste gör det lilla, man måste gå ut och intervjua en person, dokumentera alltihopa, följa det under tiden och komplettera intervjuerna. Sen gör man en till osv. Till slut har man genererat såpass mycket verklig kunskap att man börjar kunna identifiera saker som kan behandlas kvantitativt. Men innan man ens har en meningsfull mätpunkt så försöker man springa innan man kan gå.

Björn Nilsson sa...

Carl, jag är nog generellt för snäll.
Och jag känner mig o-snäll när jag inte kommenterar en massa intressanta synpunkter som Martin och S bidragit med och som jag lär mig nya saker av. Kanske insikter som jag kan återkomma till senare.

Jan Wiklund sa...

Martin: En kompis till mig tror mycket på något som kallas "grounded theory", vilket jag har förstått som att man gradvis abstraherar fram en unik teori för just det man beskriver, i allt färre ord. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Grounded_theory

Kan siffror eller matematiska formler användas på något meningsfullt sätt kan man göra det, annars låter man bli.

Det verkar vara ungefär det du beskriver.

De akademiska kotterierna är mycket fientliga, säger min kompis. De anser det "ovetenskapligt". Förmodligen menar de att det inte finns tillräckligt mycket siffror.

martin sa...

Jan,
mycket intressant det där om Grounded theory, skall ta en titt på den.

Etablissemanget tycker väl det är flummigt. Lite som Borgarna som skyller vänsterfolk för att vara flummiga och sedan gör det ena flummiga efter det andra. Det är väl extra svårt för folk att se flummet i matematik, men matematik och mat-stat kan vara superflummigt. Precis som jobbskatteavdragets jobbskapande effekter är sånt där borgligt superflum.