Några reflexioner inför nästa vecka

Valrörelsen ligger och flyter, snart går den väl till botten, saknad av få. Tack för det i så fall.

Under kommande vecka blir det kanske inte så mycket gjort på bloggen. Det beror inte bara av bloggtrötthet, utan att jag kommer att ha lite andra saker för mig än att hänga framför datorn och blogga.

Det pågick en hinduisk festival i Kungsan samtidigt som manifestationen mot nassarna. Undrar hur det gick för de stackarna (hinduerna alltså). Det kanske är på tiden att nassarna beordras hålla sina offentliga möten i en avsides belägen grusgrop någonstans ute i skogen, inte mitt i stan. Nu täpptes ju stora delar av centrala Stockholm igen, och det är vansinnigt.

Har inte kommenterat Ukraina på några dagar, men det verkar som de östliga federalisternas motoffensiv går bra, och det är ju bra.

Jag gick innan eventuella slagsmål bröt ut

Behövde sträcka på benen, gick ut en sväng. Flera hade tydligen samma känsla, och samlades under en röd flagga. Jag följde efter.

De passerade Sergels torg. Där pågick en välfärdsmanifestation.

Och i Kungsan var det något som verkade vara en hinduisk festival.

Gick man förbi den så skymtade den röda flaggan igen. Aha, knuten näve: RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom!

Ridande poliser ger lite taskiga vibbar om man tänker på Malmö ... det kan ju bli 'häst mot folkgrupp' om något går fel!

De fascist-nazist-anstrukna grupperna försöker knyta an till vad de tror är svenska traditioner. En del svenska traditionella musiker är inte så förtjusta i det. Musik är gränslös. Jag tror alla våra folkdanser kommer utifrån. Namnen tyder på det. En stund senare hörde jag dem spela 'Gärdebylåten'.

'Hets mot folkgrupp' heter det i juridiken, men man kan vända på orden och få det att låta roligare.

Där kommer sjukvårdsdetaljen tror jag.

För den som ville hänga på stängslet fanns det ett kravallstängsel att hänga på.

Tror det var kubanska flaggan där, hoprörd med några andra flaggor.

Några tusen personer mellan Kungsträdgårdsgatan och Jakobs kyrka. Och efter denna sista blick kilade jag ner i tunnelbanan, och slapp därmed uppleva eventuella sammanstötningar mellan polis och kravallartister. - Om nassarna räknar ihop sin egen lilla hop med alla motdemonstranter måste de väl vara nöjda och tycka att de fått ut jäkligt mycket folk på gatorna!

Två korta notiser

Ett kort avbrott i bloggpausen för att notera:

1. Den leende lille mannen som möter den stora fete sure gubben.

Den fete surgubben torde vara medveten om att de östukrainska federalisterna gått till motoffensiv och håller på att slå ut hans styrkor, medan motståndet mot hans regim också växer i västra Ukraina ... det är faktiskt världshistoria som händer därborta. Undrar om madame Ashton där till vänster har synpunkter på det? Hon kanske utbrister i ett brittisk överklass-'gosh'! - Den leende lille mannen ser ut som om han har alla kort på hand. Alternativt (det är ju en ryss det handlar om) har han manövrerat sina och motståndarens schackpjäser på ett så finurligt sätt att det nu handlar om schack-matt i det stora spelet.

2. Såg att tecknaren Lars Mortimer avlidit. Han var inte mer än 68 år, så där kan man tala om 'för tidig bortgång'. Så nu är det slut på Hälge, och vi får inga mer rapporter om vad töntarna ... ursäkta, den enkla befolkningen på landsbygden håller på med. Sorgligt! - Vila i frid, Hälge!

Klipp

Nej, jag bloggar inte, jag bara klipper lite från Twitter

Glasklar definition, men ändå viss osäkerhet: Om man cyklar eller går då?

Yttrandefrihet? Nassepolisgrisar?

Som kommentar till föregående inlägg fick jag den här kommentaren från läsare Martin med intressanta aspekter på yttrandefrihet:

Nja, frågan är på en helt annan nivå. Det spelar ingen roll vem som slog vem först eller hårdast, vem som fick respektive inte fick slå folk. Det är det vanliga att grotta ned sig i detaljerna. Backa lite.

Det är det här som gäller:

Har man en manifestation på allmän plats, då är alla välkomna. Hela allmänheten är välkomna oavsett vad de tycker om mig. Vill jag att bara speciellt utvalda skall komma till mitt möte, då är det inte det allmänna rummet som det skall hållas i, då skall det hållas som slutet sällskap i lokal eller på någon privata tomt. Vakterna vid det slutna sällskapets tillställning betalar anordnaren själv.

Problemet är att polisen har bestämt sig för att för speciellt nazister, så skall de agera dörrvakter åt en privat tillställning. De står runt platsen timmar innan och garanterar att endast de som är godkända nazister får komma in och se mötet. De kränker då majoritetens yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga rummet, redan med sättet de visar sin närvaro. Med sättet de agerar har de redan gjort kränkningar på folks demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet är som alla vet, rätten att få säga sin åsikt, inte rätten att få höras, inte rätten att få stå oemotsagd, inte rätten att vara fri från alla former av konsekvenser av ens glappande trut.

Utan detta häpnadsväckande agerande för polisens sida, så skulle vi inte ha några som helst problem med nazistiska demonstrationer i Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha haft nazister i riksdagen, utan polisens hjälp att kväsa alla som väljer att använda sin yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga.

Polisen kränkte bort emot 2000 människors demokratiska rättigheter, med, skall tilläggas, häpnadsväckande mycket våld. En 50 åring skadad för livet av polis. För vadå? För att Ordföranden i SvP skulle höras för de 4-5 tillresta funktionärerna. Det är varesig demokratiskt, proportionellt eller rimligt.

Det rör sig om en paramilitär grupp, som förutom när de slösar med skattebetelarnas pengar, ägnar kvällar och helger åt att gå runt på stan och skrämma invandrare, hota oliktänkande och misshandla homosexuella. Det är inte nazister som definierar demokrati, det är inte nazister som definierar nazismen, det är inte rasister som definierar rasism.

På sajten Politism finns den här teckningen av Lisa Ewald (samt en bloggpost med statistik):

Eftersom jag har bloggpaus lägger jag inte några större egna synpunkter på detta just nu. Kan ju bara säga att gatubataljerna var mycket värre i Tyskland på sin tid - och nassarna vann.

Är beridna poliser 'kavallerister'? Är sd 'sverigevänner'?

29 mars 1948, Götgatan, Stockholm. De berömda 'Götgatskravallerna'. Den här bilden hittade jag hos Stockholmskällan.

Angående Malmö: någon från polisen talade enligt intervjuer om att man kallat in "kavalleriet". Detta är ett konstigt uttryck när det gäller ridande poliser. Är det uttrycket man använder normalt, eller är det ett utslag av den militarisering av polisen som man kan se under de senaste åren? Något militärt kavalleri finns ju inte numera i Skåne. Jag kollade standardverket i ämnet (Grill: Svenska indelningsverket) och under rusthålleriets forna dagar fanns ett husar- och och ett dragonregemente i Skåne. Men de är som sagt historia, och poliser till häst är inget annat än just poliser till häst, inte kavalleri.

Också från Stockholmskällan, samma dramatiska dag 1948. Biografen ger en film som heter 'Gentlemannagangster ...' fast det ser ut som 'Centlemannacancster ...'.

Det verkar som det märkliga gänget på Avpixlat helt köpt den tidiga polisversionen av vad som hände i Malmö. Kanske inte så smart på lite sikt, om det framkommer alltför mycket avvikelser mellan vad polisen sade på ett tidigt stadium och vad som sedan kan fastställas verkligen hände. Det är ofta lugnast att just ta det lugnt på ett tidigt stadium och invänta vad som kan ses när röken från slagfältet skingrats.

På tal om Avpixlat (och sd) så har man ju sedan länge gjort en märklig (men på sätt och vis begriplig) tankevurpa vad det gäller Palestina. Rent logiskt borde ju det palestinska motståndet ses som en fullständigt hedervärd handling av 'palestinavänner'. Israels aktiviteter borde enligt normalt avpixlat språkbruk angripas som övergrepp av multi-kulti PK-elit bidragsjagande kulturberikare, och som ett varnande exempel för alla 'sverigevänner'. - Men så står det inte. sd har sina bruna rötter av gammaldags judehat, detta sticker upp ibland, men partiledningen kämpar hårt för att hålla en snygg yta. Och det gör man genom att vara så israelstöttande att det är rent otroligt. Taktiken är känd, kanske startade i England med något som hånats som "neo-nazis for Israel". Och är det OK att jaga bort 'palestinavänner' från sitt land kanske Åkesson & Co. i själva verket tycker att 'sverigevänner' (vi som råkar bo och trivas här) lika gärna kan jagas bort. - Jag har svårt att lita på de där mänskorna ... .

Dessutom är det dåligt med skrivar-inspiration. Kanske tar bloggpaus ett tag. Vi får se. Och det utesluter ju inte att jag är aktiv på annat håll på nätet.

Tankar mot rötmånadens slut

Tja, kanske 'nya arbetarpartiets' politik blir lite roligare med röd näsa?

Rötmånaden ansågs vara från 23 juli till 23 augusti, och är nu med andra ord på väg att avslutas för detta år. Somliga tycker dock att det luktar illa ändå, rent av att det luktar skit: Åsa Linderborg skriver i Aftonlövet om en valrörelse som luktar skit. Några utdrag:

Socialdemokraterna kommer att vinna valet med katastrofalt låga siffror. Regeringsbildningen blir en rysare, men en rysare är också Socialdemokratin i sig själv. Presskonferensen i torsdag var en sorgligt tafflig föreställning, där Löfven försökte återta initiativet genom att skrämma bort sina egna.

En vänstervåg sveper över landet och Stefan Löfven ”sträcker ut en hand” till de borgerliga. Vänsterpartiet nämndes knappt, för dem vill man helst inte ha med att göra.

Socialdemokraternas kärnväljare, det vill säga LO-kollektivet, ser helst ett samarbete med V. De här skiter Löfven i, för han gör samma misstag som Mona Sahlin – han tar arbetarklassen för given. Inte skulle väl de svika mig, jag har ju varit deras fackordförande!

I stället för att bygga allianser för en radikal vänsterpolitik - vilket är enda sättet att stoppa SD - söker han samförstånd med spillrorna av högerregeringen. Med Centerpartiet, som är riksdagens mest antifackliga parti. Med Folkpartiet, som också vill ändra turordningsreglerna. Med Kd (får man anta), vars värdekonservatism tävlar med SD:s.

Det finns ju en möjlighet för Löfven & Co. att upprepa Sahlins bravad: att förvandla en säker valseger till ett nederlag genom att vara maximalt tafflig. För partiledningen är det inget problem, den har sitt på det torra med löner och bonusar. Inga falluckor kommer att öppnas under den av arga medlemmar. (Här är en annan Linderborgare, om "politikens jag-sägare". Den säger en del om dagens politiker på högre nivå.)

Redan inför förra valrörelsen var Jan & Jan (Guillou & Myrdal) ute och funderade över att socialdemokraterna inte tog tag i de stora opinioner som finns för att bevara välfärdssamhället. Och själv har jag frågat varför socialdemokraterna inte använder de opinionssiffror som bland annat SOM-institutet har tagit fram för att skapa en vass och vinnande politik. Fast det vore ju mer rimligt att den frågan ställs högt och skarpt inom partiet - men det sker ju inte. I alla fall har jag inte hört något i den vägen sedan Lena Sommestad intrigerades bort.

Den här roliga bilden kan ju illustrera allt möjligt, där fantastiska uträkningar visar hur man når fram till ett lysande resultat ... under förutsättning att ett underverk hjälper till. Låt oss fortsätta denna 'sista-dagen-av-rötmånaden-fundering' med ett ämne som får en del människor att tappa sans & balans. Och för att uppnå rätt avskräckande effekt lägger jag upp en länk till bloggen ...

... och då blir det kanske inte så många läsare kvar på den här bloggen. Invandring och mörkläggning drivs av Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet, samt socionomen och journalisten Gunnar Sandelin. För de verkar ses som pestsmittade efter att ha kritiserat just invandringspolitiken. Det får man inte göra. De har jagats ut i marginalen.

Just det, stort tabu. Särskilt om man tycker sig vara vänster. Under sommaren har det utbrutit några debatter (kanske kan kalla dem rötmånadsdebatter) när ett par personer med aktningsvärd ålder inom vänstern har försökt ta upp frågan om invandringen, dess kostnader och problem. Diskussioner har förekommit hos Knut Lindelöf och Stefan Lindgren. Gensvaret har inte alltid varit positivt. Om man ens kan tala om diskussion - jag har fått en känsla av att en del personer bara mal på utan att lyssna och tänka. De är som vänster-motsvarigheter till knasbollarna som kommenterar på Avpixlat.

Vad har 'den roliga bilden' att göra med det här resonemanget? - Förslagsvis att den visar på folk som tycker det är bra med stor invandring/flyktingmottagning, och att slutresultatet kommer att bli bra, trots att man inte kan visa varför så kommer att ske. Förra århundradet vandrade invandrarna till arbetsplatserna. Var kommer det här århundradets invandrare att ta vägen?

Nu känns redan vassare höstvindar. Kanske de blåser undan rötmånadsångorna och vi kan få en vettigare diskussion. Eller åtminstone en diskussion där folk kan lyssna på varandra. Jag vill gärna kunna framföra synpunkten att vi bör ha kontroll över vad det är för folk som kommer in utan att därför bli skälld för 'vidrig', som hände i en av dessa debatter. - Om flertalet läsare av denna blogg har annan åsikt lägger jag med glädje ned den!

Barnritande och intelligens?

"Hur en fyraåring tecknar kan vara en indikator på intelligens tio år senare" sägs det hos Sveriges Radio. Så här kan det se ut:

Då kan vi väl jämföra med hur jag själv ritade redan vid tre års ålder:

Om detta säger något om min intelligens tio år senare har jag dock inte en susning om. Men vi kan väl ändå medge att en viss konstnärlig talang fanns redan hos lille Björnbrum!

Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt

Några rader från Johan Cronemans hårtslående krönika i DN:

Svensk television, svenska nyhetsredaktioner, borde ju vara intresserade av hela sanningen, diskutera flera olika teorier, inte bara den politiska sanning som Carl Bildt ristade i sten bara timmar efter det att MH17 gått i marken. ...

... nej, här följer vi den officiella Bildt-linjen, och ingen annan.

Det är slappt, och det är ett svek mot läsare och tittare. ...

Jag vill ha hela sanningen – Carl Bildts politiska propagandanummer är jag inte ensam om att ifrågasätta. ...

Konsensus råder, tyst det är i husen. Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt.

Är det på detta sätt som västliga media uppträder när de letar efter nyckeln/sanningen?

Om man lägger ihop flygplanshistorien nu med ubåtsspektaklet på åttiotalet borde Bildt med rimligt kritiska media i hälarna, och en opposition på hugget, vara politiskt död vid det här laget. Men han bara seglar vidare. Undrar hur det går för Croneman efter den här attacken? Har han en sådan ställning som äldre erfaren journalist att det här är riskfritt (alternativt: går han i pension snart?), har han stöd från tidningsledningen, eller vad?

En del skäller ju på 'journalisterna' för vad media för ut, men i allmänhet torde det vara redaktionsledningarna och mediernas ägare som bestämmer vad som kommer ut till allmänheten. Journalisterna är knegare som sammanställer material, men de har inte sista ordet om vad som publiceras, i alla fall inte när det rör känsliga saker. Och att kritisera Bildt är känsligt, liksom att ifrågasätta den officiella versionen av vad som hände när det malaysiska planet störtade.

Pirater för medborgarlön

För över två år sedan översatte jag några avsnitt från tyska Piratpartiets ekonomiska program, bland annat detta ...:

Villkorslös grundinkomst och lägstalön

Vi pirater går in för införande av en villkorslös grundinkomst som uppfyller vårt partiprograms mål om "rätten till säker existens och socialt liv". Denna skall:

möjliggöra säkrat uppehälle och social delaktighet, utgöra ett individuellt rättsanspråk och garanteras utan behovsprövning eller tvång till arbete eller andra motprestationer. Vi vet att en villkorslös grundinkomst kommer att avsevärt ändra välfärdsstatens tankemönster. Istället för med klassisk partipolitik måste dess införande ske genom ett brett medborgardeltagande.

Vi märker många hängivna människor som i åratal inom och utom partierna har arbetar för en villkorslös grundinkomst. Vi vill föra detta engagemang till den politiska arenan i Förbundsdagen och med möjligheterna där stödja en bred framför allt väl underbyggd debatt i samhället. Därför vill vi inrätta en undersökningskommission i den tyska Förbundsdagen, vars mål skall vara konkret utveckling och utvärdering av nya liksom befintliga grundinkomst-modeller. För varje koncept skall de förutsebara konsekvenserna liksom för- och nackdelar visas och göras kända för allmänheten. Samtidigt kommer vi i Förbundsdagen att arbeta för att rättsliga grunder för folkomröstningar på förbundsnivå införs innan slutet av mandatperioden.

De skall göra det möjligt för medborgarna att direkt föra undersökningskommissionen framlagda liksom andra grundinkomstmodeller som lagförslag till omröstning. För att då kunna välja mellan ett flertal koncept samtidigt bör folkomröstningar med preferensvalförfarande kunna genomföras.

Fram till införandet av en villkorslös grundinkomst är piratpartiet för en rikstäckande lagstadgad minimilön.

... och jag undrar hur länge det skulle dröja innan det svenska partiet eventuellt tog upp de här tankebanorna. Nu har vi svaret.

Bild kapad från Anna Trobergs Twitterflöde

Bara ytterligare ett mindre tyskt pirat-citat innan jag går vidare till Anna Trobergs besked i ämnet:

Vi pirater är övertygade om att det överväldigande flertalet människor kommer att använda en säker existens som grund för utveckling av sina ekonomiska och sociala möjligheter. Trygg tillvaro skapar fritt utrymme för självbestämd bildning och forskning samt ekonomisk förnyelse. Det underlättar och möjliggör att ta oavlönade förtroendeuppdrag, att ta hand om anhöriga, att vårda barn, oberoende journalistik, politisk verksamhet eller skapandet av konst och fri programvara. Detta gynnar hela samhället.

Piratpartiet har därför inriktat sig på lösningar som individuellt och villkorslöst garanterar en trygg tillvaro och social delaktighet, och därigenom vidmakthåller och möjliggör ekonomisk frihet. Vi vill förhindra fattigdom, inte rikedom.

Nu över till vad Anna Troberg skriver:

Den snabba tekniska utvecklingen har lett till en aldrig tidigare skådad materiell välfärd. Det är bra, men vi har fortfarande inte hämtat ut den tekniska utvecklingens högsta vinst, välfärden bortom arbetslinjen.

Dagens ökade automatisering leder nämligen inte bara till billigare produkter och tjänster. Den leder också till allt färre traditionella arbetstillfällen – och det är bra. Det tvingar oss nämligen att överge en förlegad syn på arbete, samhällsnytta och människovärde.

Redan i dag saknas det traditionella arbeten åt alla. Ungdomar och nya svenskar drabbas hårdast. De som har tur får en projektanställning eller hälls in i en av alla tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder. De som har otur får aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Det leder till utslagning, stigmatisering och psykisk ohälsa. Det är oacceptabelt. Samhället måste omdefiniera vad arbete är och sluta mäta samhällsnytta och människovärde i antalet betalda arbetstimmar eller sålda produkter. ...

Människor som i dag anses vara en ekonomisk belastning tillför i realiteten oändliga värden till samhället. Några bidrar till Wikipedia, ett verktyg som används gratis av alla svenska skolor. Andra skapar musik, konst och böcker. Några ger äldre den sociala kontakt som samhället inte längre tycker sig ha råd med, andra vårdar anhöriga utan någon ersättning alls. Det är dags att uppmärksamma och uppskatta dessa insatser i samhället.

Och av det dras politiska slutsatser:

• arbetslösa och bidragstagare ska ges större möjlighet att arbeta ideellt istället för att delta i arbetsmarknadsåtgärder utan att för den skull riskera att förlora sina bidrag.
• alla arbetsmarknads- och socialförsäkringar snarast möjligt samlas under ett tak. Ett samlat, mer tydligt och rättssäkert system är ett mindre stigmatiserande och mer medmänskligt system där människor inte faller mellan olika stolar eller skickas runt i ett försök att göra kostnaden till någon annan myndighets problem.
• ett system för medborgarlön sjösätts inom en tioårsperiod. En garanterad grundförsörjning skapar nya möjligheter att förkovra sig och bidra till samhället på alla de kreativa sätt som dagens arbetsmarknadsmodell både hämmar och ofta aktivt motarbetar.

Vad skall man göra/tycka i det här läget? - Jag vet att flera av mina läsare reser ragg vid åhörande av ordet 'medborgarlön'. Det är borgerligt och farligt, spelar kapitalisterna i händerna enligt deras redan tidigare meddelade synpunkter. Jag tycker fortfarande att det tänkandet är för snävt. Om man i stället ser förslag av den här typen som upplösande element i ett alltmer förstelnat kapitalistiskt samhälle, hur låter det då?

Samhället består av form och innehåll. (Det är ett alternativt sätt att se samhället jämfört med begreppen bas-överbyggnad - båda sätten att tänka finns hos Marx.) Den kapitalistiska formen bestäms av att samhället har ett kapitalistiskt innehåll. Men innehållet befinner sig i upplösning. Det fungerar bra för en del parasitära element i samhället, ungefär gräddan av 'en-procenten' och dess närmsta medhjälpare. För övriga blir systemfelen allt mer märkbara. De kräver ändringar i innehållet. När innehållet ändrats tillräckligt mycket kommer det att slå igenom på formen. Och detta utan att det upplevs som speciellt 'konstigt' av flertalet människor, eftersom ändringarna kommer att verka logiska med tanke på det tillstånd samhället befinner sig i.

I stället för att bara veva på om hur dåligt det är med medborgarlön, garantiinkomst eller vad det nu kallas borde det vara bättre att 'ta debatten', visa på dåliga sidor av förslagen och be förslagsställarna att berätta om/vad de tänker sig göra med dåligheterna.

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen 'nederlag' rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare - och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att "man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem"? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

... make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp 'obstreperous' i mitt gamla lexikon. "larmande, bullersam; oregerlig". Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

Diverse lästips

Ett problem med nätet är att man lätt blir splittrad: man läser lite här, lite där, får ingen riktig koncentration till skillnad mot när man sätter sig ner med en enda bra bok och bara läser. Mot den bakgrunden är det kanske inte så lämpligt att strö nättips omkring sig, men jag gör det i alla fall. Vi kan börja lite från sidan, med en rubrik från Svenskan:

Mysterium? - Nja, den som vill läsa mer djupgående och mindre förvirrade/förvirrande analyser av läget i Ukraina än vad som bjuds här föreslås titta in hos The Vineyard of the Saker. (Lustigt namn: 'Vingårdens jaktfalk', tänk vad folk hittar på!). Där förekommer analyser och rapporter angående flera krishärdar idag, bland annat Ukraina. Och efter att ha läst dem är det inte så mystiskt längre att Kievjuntans soldatesk inte lyckats inta Donetsk, eller att NATO närmast ser i syne vad det gäller ryskt pansar!

Här följer några andra länktips, några som kanske förbryllar/stör/upprör mina trogna läsare. Jag tar två som ligger på varsin politiska kant men som ändå är läsvärda. Jag utgår från att mina läsare förstår att 'läsvärd' och 'jag håller med i allt som skrivs' inte är samma sak. 'Läsvärd' kan ju också betyda 'här står det något konstigt/vansinnigt som får en att tänka till' och i bästa fall kan leda till en klargörande debatt:

Högerytter: Tankesmedjan Motpol, ett gäng nationalister och traditionshyllare, 'identitärer', långt borta från dagspolitikens huvudström. Å andra sidan är väl dagspolitikens huvudström idag så smal och gyttjig att man inte behöver gå så långt ifrån den för att hitta tankegods som är avvikande och ibland till och med verkar hälsosamt. Jag antar att det faktum att Motpol inte är uppbunden till denna eländiga nyliberala huvudström gör att tankarna kan flyga friare och ibland hitta den intellektuella analysens guldkorn i samtidens grus. Ibland kommer här riktigt bra saker, vare sig det gäller litteratur eller dagspolitik. Det är inga rännstensgangsters som skriver även om man har vissa aningar om vad som rör sig ute i folkdjupet!

Vänsterytter:  Kommak, som skall uttydas Kommunistiska Arbetarkommunen. Detta är nätversionen av den tidigare kortlivade papperstidningen med samma namn, utgiven av den mystiskt försvunna Oktoberrörelsen. Vad jag vet finns det tre nätsidor i Sverige som säger sig/verkar ha maoistisk anknytning, och denna är en av två som är läsvärd (den tredje är det knappast). Efter en trög start har Kommak kommit igång ordentligt, såväl med korta nyhetsposter som längre inlägg. Vilken relation, om det nu finns någon, Kommak har till Järnbastionen har jag ingen aning om, men hittills har den senare knappast haft några korta nyhetsartiklar, och uppdateras inte så ofta. På senaste tiden har Kommak uppdaterats dagligen. Närmare verkligheten i rännstenen, men inte gangsters!

(Uppdatering: har fått meddelande om att Kommak inte har/inte vill ha något med Järnbastionen att göra.)

Både de här sajterna verkar ha ambitionen att få igång en större rörelse i den svenska politiken. Men här är något annat,  

Kultur till höger & vänster, nämligen Rysk konst. Det är en ny blogg med just rysk konst, gammal och ny, och jag hoppas den blir långlivad. För säga vad man vill om den ryska målareliten före, under och efter Sovjet, måla kunde den! Som här: 'Pojke från Krim' Крымский мальчик (1946).

Anarkister & svenska nassar

Från en längre artikel av en ukrainsk aktivist, där bland annat anarkisternas konstiga beteende skärskådas. Det finns en svensk vinkel på det hela också:

Moreover, some so-called «anarchists» are openly fighting on the side of the punitive squads under the command of Nazis - in the battalions "Azov" and "Donbas", publicly boasting that they are trained by Swedish racists – those ones who are boasting with the murder of Ukrainians. 

Var det inte så att stora delar av anarkiströrelsen i Italien anslöt sig till Mussolinis fascister på 1920-talet? Mönstret verkar gå igen, men i ärlighetens namn är det inte bara anarkister bland folk som kallar sig 'vänster' som har konstiga idéer om vad som händer i Ukraina.

(Inte) Fred i tvåhundra år!

Så här kunde våra sista motståndare i ett krig ha sett ut - norska soldater modell 1814. En tråkig historia när 'brödrafolken' sköt på varandra i slutfasen av Napoleonkrigen. Men de blev inte de sista ...

Är krig inte krig om man byter etikett, kallar det 'insats', eller kanske 'fredsframtvingande insatser'? Någon kanske har hört om 'den svenska insatsen' i Afghanistan? Någon kanske har funderat över vad 'fredsframtvingande' möjligen kan innebära? Det låter faktiskt inte riktigt som 'fredsbevarande insatser' som det talades om tidigare när svenska trupper låg ute på FN-uppdrag i olika delar av världen. Det låter snarare som förskönande omskrivningar just för ... krig. Och några trupper under FN-flagg har vi inte längre.

Låt oss höra på en (verbal) salva i ämnet 'Sverige och freden' från förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Peterson. Jag har saxat några meningar från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan.

Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det. Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget?

Och vidare:

Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat.

Sverige är numera i krig med figurer av den här sorten. Men kom ihåg: I Afghanistan är det alltid hemmalaget som vinner!

Följ länken ovan till Afghanistansolidaritet så kan du fylla i din epost-adress och prenumerera på nyhetsbrev som kommer varannan vecka!

Naturligtvis måste 'insatsen' i Libyen också räknas som krig. Svensk militär deltog i krigsoperationer mot en oberoende stat som vi inte hade något otalt med. Den som hävdar att spaningsflygningar mot bombmål i Libyen för NATO:s räkning, och spridande av propaganda mot den lagliga libyska regeringen på libyskt territorium, inte är krigshandlingar måste ha en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Thage G gör en hedervärd insats som krigsmotståndare. Det gäller även ett fåtal andra socialdemokrater. Men inte för flertalet. Skam över dessa ynkedomar!

Smaskens för vänsterfältet?

Det fanns stora förhoppningar att välfärdsektorn skulle bli en expansiv marknad för svensk företagande i Sverige och utomlands. Vad som kan konstateras är att den svenska välfärdssektorn blivit en snabbt växande marknad för utlandsägda företag.

Hoppsan, jaha, det hade politikerna som 'lekte affär' inte räknat med. Det blev tvärtom. Man får tänka sig 'tvärtomspråket' när de socialmoderata nyliberala politikerna pratar: säger de 'bättre' så bör man tänka 'sämre'. Säger de 'effektivitet' så fundera på om det inte snarare är 'kaos' det kommer att handla om. Här är mera intressanta rön:

Under perioden 1993-2006 minskade motståndet mot privatiseringar inom sjukvård och äldreomsorg. Efter 2006 vände opinionen och motståndet mot privatiseringar har ökat inom dessa områden, särskilt efter 2010. Våren 2007 fattade riksdagen beslut om att upphäva ”stopplagen” (Prop. 2006/07:52). Samtidigt ökade svenska folkets stöd för en stopplag och under senare år har det varit en klar övervikt för förbud mot vinst när det gäller sjukhusvård. Det råder i denna fråga bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda både på nationell och på regional nivå (Karlsson 2013).

Ett intressant citat till, från samma skrift men om en annan sak:

I ett globalt perspektiv har debatten om privatisering varit mycket intensiv när det gäller vattenförsörjning. I 2003 års undersökning ingick en fråga om att fortsätta driva vattenverk i offentlig regi. Ingen fråga inom området har gett ett så starkt utslag, och i ingen fråga har partiernas sympatisörer varit så samstämmiga. Svenska folket var klart motståndare till en privatisering av vattenförsörjningen och det gällde också 2008 när frågan på nytt ställdes.

Jaha, och varifrån kommer nu detta? - Jo, Starkt stöd för välfärdsstaten av Lennart Nilsson. Det är ett kapitel i boken Mittfåra och marginal som i sin helhet även kan läsas på nätet. Den ges ut av SOM-institutet i Göteborg (SOM står för Samhälle, Opinion och Massmedier) som presenterar sig som följer:

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. 

Här är alltså ytterligare material som borde vara smaskens för hela det politiska vänsterfältet att kasta sig över och göra politik av, och fullständigt mosa Alliansgänget. Men hur är det? Socialdemokraterna verkar inte säga så mycket, vänsterpartiet piper lite om vinster i vården ... men så mycket mer är det inte. Kan det vara så att de där människorna inte är vänster utan faktiskt tillhör samma skikt av politiker som Reinfeldtarna, och som utan att skämmas har helt andra åsikter och planer än de väljare vars intressen man påstår sig företräda? - Det kan ju faktiskt vara ett argument för att det är tämligen meningslöst att rösta! Vare sig du röstar för eller emot Alliansen kommer du att få dras med deras politik!

Undrar om detta kan symbolisera en samtida arbetarrörelsepolitiker som på glödande däck rusar fram mot nya djärva mål i akt och mening att tjäna folket?

Blir politiken viktigare, och i så fall vilken politik?

Det här är en tabell jag tagit fram genom att lattja lite med World Values Survey. Har nämnt WVS för nära ett år sedan.

Samma frågor ställs i ett antal länder. En handlar om hur viktigt i livet människor tycker att politik är. Man kan ju undra över definitionen av 'politik', men så här ser svaren ut i en intressant tidserie för Sverige. Siffrorna är procent av de svarande, utom (N) längst ned som är antalet svarande. Det har hänt något intressant mellan första och senaste undersökningen: i första omgången ansåg 53 procent att politik är helt eller ganska oviktigt, i den senaste har den inställningen sjunkit till 37 procent. Samtidigt har de som anser politik mycket eller ganska viktigt ökat från 47 till 63 procent.

	Sweden
	1994-1998	1999-2004	2005-2009	2010-2014
Important in life: Politics
Very important	11	11	15	17
Rather important	36	43	47	45
Not very important	41	37	29	28
Not at all important	12	8	8	9
Missing; Unknown	0	0	0	0
No answer	0	0	0	0
Don´t know	0	0	0	0
(N)	1,009	1,014	1,003	1,206

Vad betyder detta? Är det partipolitiska intressen som växer, trots att de dominerande partierna står på samma nyliberala fläck och trampar allihop, skriker åt varandra och gör konstiga 'utspel'? Eller handlar det om intresse för samhällsfrågor som ligger utanför partisfären?  Om det är det senare som gäller så borde det vara intressant såväl för icke-parlamentariska medborgarrörelser som för renodlade partigrupper som har valt att arbeta utanför parlamentarismens ramar.

Om man kombinerar data som WVS tar fram (och som medger internationella jämförelser) med andra mer specifika svenska undersökningar borde det finnas mycket sociologiska grunddata för att utarbeta politik både för intressegrupper och partier. Stödet för välfärdsstaten är ännu väldigt stort i Sverige, det tycks som om tanken att politik är viktig lever och frodas - vad gör man av det? Kan det vara så att det är sverigedemokraterna som är skickligast att utnyttja detta för närvarande? Kan man tänka sig att några skärpta marxister tar sig an dessa data och skapar knivskarp klasspolitik? Eller någon annan grupp?

Vad betyder en symbol?

En bild upphittad på Stefan Lindgrens blogg 8 dagar. Är det inte i den där Azov-bataljonen som minst en svensk befinner sig?

Pengar

Dessa rävar har ingen särskild koppling till något annat i detta blogginlägg. Jag bara undrar: om man inte bara har en, utan två rävar bakom örat (eller en bakom varje öra), är man extra listig då?

Här följer ett  citat från Marshall McLuhan. Detta publicerades första gången 1964, när datamaskinerna ännu var stora som hus (små hus, visserligen, men i alla fall) i hans berömda Media. Det är från kapitlet 'Pengar - den fattiges kreditkort':

Idag äventyrar elektrotekniken själva penningbegreppet, i och med att den nya dynamiken för sambanden människor emellan skiftar över från fragmenterade media som det tryckta ordet till alltomfattande massmedia som telegrafen.

Gamle Marshall var något på spåren, en utveckling som formligen skenat de senaste årtiondena. När telegrafen kom i större skala på 1840-talet kunde man börja 'telegrafera' pengar i ställer för att lägga dem på posten med förhoppning om att de skulle nå mottagaren så småningom. Nu kunde 'pengar' skickas med ljusets hastighet i stället för med posttågets, diligensens eller postbåtens hastighet. I Sverige blev det möjligt 1853 när den första telegraflinjen öppnades mellan Stockholm och Uppsala. Undrar om telegrafi ännu används någonstans idag? Den tekniken måste väl vara i stort sett död?

Hur är det idag: pengar är siffror som någon skriver in i ett konto i en datafil, och sedan kan dessa siffror blixtsnabbt skickas över hela Jorden. 1853 garanterades deras värde av guld eller silver. Idag finns ingen garanti alls. Samtidigt använder gemene man mindre och mindre av det  vi normalt tänker på som pengar (sedlar och mynt). Våra pengar ligger i en svårbegriplig cyberrymd där ettor och nollor valsar runt i näten mellan olika datorer. Vad innebär det för vår förståelse av pengar, av 'penningbegreppet'? Pengarna börjar bli lika handfasta som spöken eller hägringar. Tiggaren som samlar enkronor i sin pappmugg utanför en butik börjar se ut som en varelse från en annan tid - kanske därför reaktionerna från olika håll blir så häftiga? Vi är moderna. Men så kommer dessa urtidsvarelser av en sort som knappt synts i Sverige sedan början av 1900-talet (och på den tiden kunde man ännu sätta tiggare i fängelse). Samtidigt växer en generation upp som tar persondatorn och mobiltelefonen för givet, och ser ett plastkort i stället för mynt och sedlar som det naturliga sättet att betala. Det måste slå igenom någonstans i deras tänkande.

Verkningar av krig och sanktioner

Nu är sanktionskriget igång (man får hoppas att det inte utvecklas till något ännu värre, det som sker i östra Ukraina är illa nog). Att sanktioner skall skrämma, och/eller långsiktigt skada Ryssland är tveksamt. Det kan bli tvärtom på sikt, genom att Ryssland lägger om delar av sin utrikeshandel och utvecklar den inhemska ekonomin. Ryssland kan inte isoleras. Putins popularitet blir bara starkare på hemmaplan. Därmed kommer USA och dess tokar till EU-lakejer att bli de som skadas mest. Ryssland, och de stater som fortsätter att handla med Ryssland, blir vinnarna. Och därmed fortsätter marschen bort från dollarhegemonin.

Varför inte ta en historisk jämförelse från en tid med riktigt krig och oerhörd förstörelse? Här är ett stycke från Jan Myrdals roman Karriär:

Då läser jag om Stalins möte med den finländska delegationen.
De hade frågat honom om inte kriget trots allt haft något gott med
sig för Sovjetunionen. Och det var ju en omöjlig fråga och en
otänkbar fråga och det var obegripligt hur just denna delegation
från ett land som nyss deltagit i det förhärjande kriget mot
Sovjetunionen kunde ställa en sådan fråga. Men Stalin blev inte upprörd,
han svarade: ”Kluge Frage! Richtige Frage” och så sade han att
kriget faktiskt också haft positiva följder för Sovjetunionen. Det hade
möjliggjort en snabbare industrialisering av Sibirien än vad som
annars kunnat genomföras och därmed bidragit till en mer
balanserad ekonomisk utveckling. Inte ens när det gällde Sovjetunionens
inre förhållanden finge kriget enbart ses som något negativt. 

Jag har sett nedanstående bild några gånger och undrat om den verkligen är äkta eller ett montage. Hur det än förhåller sig med den saken så kanske den visar på ett tänkande som säger "gör vad ni vill, på slutet är det ändå ni som får stå med lång näsa".

- Ja, som jag brukar säga: "Så förhåller det sig med den saken, kamrater!"

Jösses, det visste jag inte!

Ja, inte visste jag att det brunnit i min mobil. Det måste ha varit en väldigt liten brasa!

På tal om bussbränder ...

... jo, det var ju en buss på linje 4 som brann på Ringvägen, Söder, Stockholm, idag. Det gick tydligen snabbt att få den övertänd. Det låter lite ruskigt, även om ingen människa blev skadad. I samband med det så kom jag ihåg några bilder som jag tog 31 januari 2012. I fotograferingsögonblicket visste jag inte vad det var, men det var en buss som brann på Kungsholmen. Bilderna tog jag från Långholmen. Att en enda brinnande buss kunde orsaka så mycket rök, det hade jag aldrig trott. Men nu vet jag. - Man kanske borde ha med sig eldsläckare och gasmask i ryggsäcken när man åker buss framöver? Samt skyddshjälm och annan lämplig utrustning. Enda gången jag varit med om något i den här stilen själv var när det blev däckexplosion på en buss i vilken jag färdades. Det lät som någon började skjuta med ett automatvapen, och det är ju inte så kul!

Räddad!

Larm Nykvarn [2014-08-06 12:20]
Härnöstrands gård
En kattunge hade fastnat i ett avloppsrör. Styrkan från Nykvarn kom till undsättning.

(Från Räddningsregion Stockholms län.)

Det var nog inte den här katten

Erysichthon - symbol för tidens konsumtionssamhälle?

Erysichthon var en märklig figur från den grekiska mytvärlden. Han beskrevs som

... en gudsförsmädare, aldrig ville han tända i gudarnas hus ett rökelseoffer.

Detta av den romerske skalden Ovidius, som berättar vidare om Erysichthons hemska framfart och bittra öde. Sagan säger att han gav sig till att hugga ner en jättelik ek, ett heligt träd som stod i en lund tillägnad skördegudinnan som romarna kallade Ceres och grekerna Demeter. Han slutade inte ens hugga när både hans medhjälpare och trädnymfen som bodde i eken vädjade till honom att sluta, och trädet föll.

Den här karln ger inte upp i sin trädfällariver ens när ett naket fruntimmer kommer ut ur trädet för att försöka prata förstånd med honom!

Detta rapporterades till skördegudinnan själv. Hon var ju normalt en vänlig varelse som ville människorna väl, och i synnerhet att de skulle vara mätta och nöjda, men nu blev hon inte glad. Straffet blir gruvligt. Gudinnan skickar iväg en budbärare med följande order:  

Längst upp Scythiens isiga land skall du finna en öde plats, där jorden är frusen och kall, utan träd eller skördar. Där bor likstel Köld, där Blekhet, skakande Frossa, svältande Hunger. Befall, att Hunger skall härja i denne hädares brottsliga buk! Men ingen får söka med föda lindra den brottsliges kval och sätta sig mot min befallning!

Just det, det är den läskiga Hunger som skall göra't. Det är en kvinnlig figur, och hon åtar sig genast uppdraget och far iväg och finner syndaren sovande.

Hon kramar hans kropp med armarna, andas in i hans inre sig själv, hon blåser på ansiktet, bröstet, svalget och fyller med svält hans ådrors blodlösa gångar.

Och detta får verkan:

Han tycker sig se i en dröm de läckraste rätter, liksom mekaniskt han rör sina läppar, han tuggar och tuggar, så att han retar med tanken på mat sin omättliga strupe, medan han slukar med munnen blott luft i stället för maten. Snart är dock sömnen förbi. Då kommer en känsla av hunger, den flyger in i hans brinnande svalg, i hans skrikande mage. Allt vill han genast ha, som alstras på land och i havet eller i luften. Han tjuter av svält vid synen av maten. Medan han äter den, vill han ha mer. Vad som kunde ha mättat städer och folk, vill inte förslå för att mätta en enda. Ja, ju mera han får i sin buk, dess mera han hungrar. ... En maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter.

Och nu kunde det bara gå utför. Erysichthon gör slut på alla sina tillgångar för att skaffa mat. I desperation säljer han till och med sin egen dotter för att få in pengar till matköp. Enda fördelen med det är att hon har fått gåvan av en annan gud att kunna byta skepnad, så varje gång hon blir såld byter hon skepnad och rymmer hem, och kan därmed säljas flera gånger och ge mer matpengar till Erysichthon. Men det räcker ändå inte. Slutet blir hemskt:

Hon rymde bort såsom sto, hind, ko eller fågel och skänkte då åt sin hungrande far en syndapenning till matköp. När han med denna förvända metod utnyttjat och prövat allt, som var möjligt, och vunnit blott, att hans hunger blev värre återstod ett: med sargande bett slet han av sina egna lemmar, och genom att äta sig själv gav han näring åt kroppen.

Ja, "en maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter", och det dystra slutet blir att Erysichthon inte har något annat val än att äta upp sig själv!

Ärligt talat, låter inte detta som den dystra slutpunkten av konsumtionssamhället? Konsumtionsmänniskan jagas ständigt vidare, att köpa mer och mer, att skuldsätta sig men aldrig ifrågasätta reklamens försåtligt giftiga budskap, blir sin egen dödliga pådrivare i jakt på en dröm om perfektion som aldrig kan uppnås?  Erysichthon känns som den naturliga konsekvensen av 'shop 'til you drop'.


För hela denna, och en massa andra märkliga historier, se åttonde boken av Ovidius Metamorfoser, Ruin 2013, översättning av Harry Armini.

Misslyckad strypning?

Idéer, ibland knappt medvetna sådan, styr människans handlingar. Kan man av den ukrainska arméns aktioner i östra delen av landet avläsa ett tänkande som i själva verket kommer utifrån? Kan den ukrainska strategin i själva verket tolkas som ett amerikanskt militärt tänkande - med andra ord, är det militärer från USA som dragit upp riktlinjerna?

Jag hittade det här stycket i ett långt inlägg med diverse rapporter om frontläget i Ukraina hos bloggaren The Vineyard of the Saker. 'Saker' är klart på de östukrainska federalisternas sida, men jag bedömer honom som rätt pålitlig i övrigt. Det som föranledde den nedan citerade kommentaren är att ukrainska armén gjorde en framstöt mot den sydöstra gränsen mot Ryssland. Strategin verkar ha varit att tränga fram längs gränsen, ta kontroll över gränszonen och skära av kontakterna mot Ryssland, och sedan genom en kringgående rörelse likt en boaorm strypa motståndet. Detta skulle vara en amerikansk taktik som man lärt sig utantill sedan Nordstaterna ströp Sydstaterna under inbördeskriget. - Fast planen misslyckades: nu är den ukrainska styrkan kringränd i gränsområdet och verkar ligga väldigt illa till. Ett alternativ är att slänga vapnen, fly över gränsen och låta sig interneras i Ryssland tills kriget är slut, ett annat är att avlida på ett smärtsamt sätt.
I slutet av citat nämns att federalisterna (det är de som brukar kallas 'separatister', men den etiketten är tveksam) övergav en position på ett sätt som amerikanerna inte kan förstå. Federalisterna flyttade sig till bättre positioner för att fortsätta kampen i stället för att slåss mot övermäktiga angripare, det är väl så det förhöll sig. De tänkte väl som Mao Zedong under det kinesiska inbördeskriget på 1940-talet: vid ett tillfälle övergav kommunisterna sin 'huvudstad' i Yenan. Mao motiverade detta ungefär med detta: "Att överge Yenan är att försvara Yenan, att försvara Yenan är att förlora Yenan." Och fienden intog Yenan, men bara några år senare hade han förlorat hela kriget.  Men det är något amerikaner har svårt att förstå. Jag minns att någon i  USA:s marinkår frågade hur man genomför reträtter, och fick svaret att man inte gör några sådana. Jo mors! - Här är citatet:

The death of the Ukrainian troops in the “Southern Intestine” was caused not by errors at the level of strategic planning (from a purely military standpoint no such errors were committed).

This catastrophe was predetermined by the decisions made by at the highest level of the systemic hierarchy – at the level of the basic foundations of the worldview and the overall cultural level of the people that planned the armed forces group operation “Cordon”.

Only Americans, “Yankees”, could put forward an idea of the “boa constrictor encirclement” of the territory of the enemy. No one other than them has this idea embedded in their subconscious. Whereas for Americans, “Yankees”, this idea is inherent at the level of their national self-identification – as a base military-strategic mythologem of modern American statehood, born in the throes of the victory by the North over the South in the American Civil War.

And only Americans could so utterly miss the option of voluntary withdrawal by Strelkov’s Brigade from Slavyansk. And the reason is elementary – their lack, at the level of the subconscious, of centuries of experience of European military history. The option of voluntary surrender to the enemy without battle of their most important stronghold, which, to the very last day, was being pumped full of all sorts of resources, simply did not fit in their head! 

Strelkov som nämns är befälhavare för en del av federalisternas styrkor i öster. Möjligen Donbass' motsvarighet till general Giap - vi får se. Hur som helst, om USAmerikaner som inte begriper så mycket av hur kampen i Ukraina fungerar skall dra upp planer för ukrainarna så lär det fortsätta att krångla för dem. Det verkar ju inte ens som folk på marken där är särskilt angelägna att slåss, förutom de fascister som iklätts nationalgardets uniform och fått tillgång till häftiga vapen.