Povel Ramel i juni, Alice Timander och Lars Forsell nyligen - idag Ingmar Bergman (vars filmer jag inte har sett). Det glesnar, de gamla kända märkena vandrar bort. Särskilt Povel tillhör det stora bakgrundsbrus jag minns ända från femtiotalet. Musikalitet och humor. En eller ett par av hans filmer har jag sett. Och Lars Forsell med sina svenska texter till franska chansonger, det var protestsånger innan termen ens var uppfunnen. "Jag står här på ett torg." "De fattigas piano." Men vad hette sångerskan, var det Ulla Sjöblom?
Povels humor och insiktsfulla texter slår mycket av dagens småstjärnor med hästlängder. Någon i Aftonbladet gnällde för några dagar sedan om att äldre saknar humor. Jag skulle vilja skicka tillbaka frågan - har ungdomar idag humor? Hur många kan tävla med Karl Gerhards skärpa? Eller med Ernst Rolfs diktion - varenda ord gick fram, för han hade nog lärt sig sjunga utan mikrofon. Eller ... Ja, tyck att jag gnäller, men jag tycker lik förbannat att det glesnar bland de stora och intressanta.
PS. Jag såg ju Bergmans version av Trollflöjten. Och den var fin! DS
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar