Bostadsmarknad utan marknadsmekanismer

Ibland får man gå till insändarsidan i DN för att hitta de intressanta synpunkterna. I morse var det en tänkare som i ett ganska kort inlägg slog knockout på teorierna om marknadshyrornas välsignelse i Stockholm. Jag skriver nu något liknande, fast på mitt eget sätt.

För att det skall bli en fri marknad måste det finnas både utbud och efterfrågan i något rimligt förhållande. Om det finns ett snålt utbud, som dessutom inte visar några större tecken till tillväxt, samt behov som på grund av priserna inte kan omsättas till reell efterfrågan, är det ingen marknad med fria säljare och köpare. Det blir frihet för säljarna att utan hänsyn till behoven sätta priserna, med andra ord monopol eller oligopol. Om man i en situation där marknaden inte fungerar som marknad släpper priserna fria betyder det helt enkelt att pengar förs över från hyresgäster till husägare utan någon egentlig motprestation. Det finns förmodligen ett tillräckligt stort underlag av potentiella hyresgäster ändå för att genomföra "marknadshyror" i befintligt bostadsbestånd, men baksidan av detta riskerar att bli ett rejält bostadselände.

Ett argument skulle vara att om man släpper priserna fria skulle incitamenten för att bygga mer bostäder öka. Varför? Det finns ingen anledning till bolagen att bygga så många lägenheter att marknaden kommer i jämvikt och hyrorna faller. Då slår de ju undan benen för sig själva. Och som byggbranschen fungerar kan man knappast tänka sig att nya firmor kan komma in och bygga hyreshus i någon betydande omfattning. Det tycks krävas offentliga ingrepp.

Under senare delen av 1800-talet skulle privata intressen lösa bostadskrisen i Stockholm, men det fungerade inte. Ett sätt att möta kraven på marknadshyror kunde ju vara att säga: "javisst, det går bra, när det byggts så mycket nytt att varje hyresgäst alltid har ett antal alternativ att välja på och alla möjligheter till diktat från hyresvärdarna eliminerats ".