Utan ett visst mått av förtroende fungerar inte ett samhälle. Man måste kunna lita på folk. Gärna vill man ha folk som man kan lita fullständigt till, som aldrig sviker eller har konstigheter för sig när de tror att ingen ser det. Det är en sorts samhällskontrakt: du är schysst och är hederlig både när du syns och när du inte syns, så ställer jag upp för dig. Och därför gör det så illa när förtroendet bryts. Det är ungefär samma sak vare sig det gäller mellan två personer eller mellan enstaka personer och hela grupper. När det sviks så gör det ont.
Jag struntar i de topparvoderade personerna i ledningen för Röda Korset, men alla dessa aktiva medlemmar som gör så mycket utan annan belöning än att känna att man gjort något gott... . Jag undrar hur de känner sig när det fina namnet (eller säger man "varumärket" numera?) har släpats i smutsen? Jag känner för dem, och för alla andra i olika organisationer som vill tro gott om ledningen men som får en spark i häcken som tack - samt extra belöning i form av hånflin från de som "vet". De som "vet" är väl odågorna som själv aldrig gjort något och gärna vill ha något att skylla på för att fortsätta med det. Men jag tror att den sortens människor är en minoritet som man behöver bekymra sig mindre om än det flertal som helt enkelt är besvikna.
För många år sedan var jag lite aktiv fackligt och åkte på ett par veckoslutskurser på kursgårdar. Den ena var ute på Svartsjölandet, på en gård som jag tror ägdes av bondekooperationen. Enkelt, rustikt och trevligt. En annan gång var det på en kursgård på Lidingö som ägdes av några LO-förbund. Lyxen var motbjudande, det var som upplagt för att köpa de förtroendevaldas själar så att de skulle svika sina medlemmar och bli förbundstopparnas marionetter i stället. Med tanke på hur det ser ut i facket idag lyckades man rätt bra med det. Hur mycket förtroende mellan topp och bas finns det kvar i LO och andra grenar av arbetarrörelsen? Har det inte varit lite väl många gubbar och tanter som skott sig bra på medlemmarnas bekostnad och levt ett liv som knappast delas av en lågavlönad städare eller sjukvårdsbiträde? Sådant kommer fram, och folk drar slutsatser av det.
Pladder-putte
Att väcka förhoppningar, att faktiskt ha möjligheter att genomföra det man lovar, men sedan grovt svika - det är ett undermedel för att få folk att vända en ryggen. Herr Obama, idol hos diverse naiva människor, har under ett års verksamhet i stort sett lyckats sätta kniven i ryggen på såväl demokrati som tillit i USA.
Nyckeln för en framtida god utveckling i USA är tiotals miljoner mer eller mindre progressiva unga människor. De kände tillit, de ville ha förändring, de gick på hans vackra prat. Vad finns kvar nu? De enda som har en disciplinerad väljarbas är mörkrets krafter i USA. Genom sina svek har Obama sett till att de mest destruktiva grupperna kan återta den politiska makten om inget under händer. (Nej, jag godtar inte argumentet att Obama är låst, han kunde ha fört ut kampen på gatorna, till de tiotals miljoner unga och äldre entusiasterna som skriker efter "ändring". Det gjorde han inte.)
Det är inte bara ett mentalt problem när förhoppningar och löften sviks, det slår igenom på hur hela samhället fungerar. När bonusgubbarnas mentalitet invaderar även frivilligorganisationer, när politiker medvetet gör så att hela generationer vänder ryggen åt den nödvändiga politiken, då är det inte en skitsak. Det river sönder demokratins fundament som är de intresserade medborgarnas strävanden att förbättra samhället. När tilliten krymper minskar också utbytet av tankar och ideer mellan människor, olika grupper sluter sig mot yttervärlden, möjligheterna att gemensamt angripa samhällsproblem förstörs.
De mest hårdföra maoisterna i Indien ställer inte upp till val i de borgerliga parlamenten, de anser att de valda automatiskt blir köpte genom sina privilegier. Goda föresatser hjälper inte, de valda blir korrupta och sviker sina väljare. (Jämför med den utveckling från idéparti till politisk apparat som Miljöpartiet genomgått!) Därför vill maoisterna krossa hela den struktur, inklusive de borgerliga parlamenten, som skapar korruption och svek. Kan det vara en linje att studera?
Vilgot på arbetslinjen kommenterar politik och pengar. Moderater försöker ju köpa sig in i politiken. Samtidigt vill de ju privatisera allting, så det innebär väl att de vill kvittera ut löner för att egentligen inte göra något alls? I alla fall inte sköta samhälets viktiga funktioner.
Jag var medlem en kort tid i Vänsterpartiet för att kolla läget. Det var inte bra, men det fanns åtminstone en del snälla människor där (och några som föreföll mig mer tveksamma). Men det var uppenbart att i ett avgörande ögonblick kunde en liten grupp i partiledningen gå in och köra över hela partiet, i praktiken upplösa det och göra det till ett valtekniskt bihang till socialdemokraterna. Eftersom jag inte hade så stora illusioner tog jag det inte som ett personligt svek, utan anmälde bara mitt utträde. Men vad tänker gamla kämpar som hållit på i årtionden? Finns det inte någon gräns där de känner att "nej, det här går inte längre"? - Jag tror faktiskt att för en och annan så är det så.
Kanske det ändå finns folk att lita på, sådana som definitivt inte står ute i vinterrusket för att vinna några fördelar för några andra än flertalet av Jordens befolkning!
Vi måste ha förhoppningar och tillit kvar - men det måste vara realistiskt tänkt. Det kommer ingen Messias och tar oss vid handen och leder oss till något förlovat land. Det betyder inte att det inte finns något förlovat land. Däremot att vi själva (med de organisationer vi skapar) måste ta ansvar för att röja upp vägen dit, spränga porten och slå oss in ... och sedan drämma igen porten igen så att svikarna inte kan ta sig in och förstöra allting! Gamle ordförande Mao skulle kanske ha sagt att det här är en dålig sak med alla svikare, men att det faktiskt går att förvandla en dålig sak till en god sak! Bombardera högkvaretet! Ge pamparna på nöten!
Och vad än de som "vet" säger, så här ser grunden i en folkrörelse ut! Folk som är ute och rör upp i samhället!
8 kommentarer:
Mycket bra formulerat, Björn!
Ja, Björn, så är det. Och så blir det i framtiden.
De som hånflinar kommer inte att få någon framtid. Om de inte blir fördömda så kommer de att bli glömda - i motsats till de som uträttat något.
OK - det låter idealistiskt.
Men hellre vara idealist än cyniker. De senare har åstadkommit nichts.
Ser själv att efter många års engagemang kommer nog trupperna att tas hem för gott från Afghanistan inom ett år.
Vi håller tummarna för även det svenska nederlaget i kriget mot Afghanistan. Fast eftersom det kallas "närvaro" så skall det väl hela maskeras som att "närvaron upphör", och fältmarskalk Tolgfors kan hälsa de segrande styrkorna åter till fosterjorden. Om han nu är kvar när det händer.
Cyniker är jobbiga. Skall man gissa att cynismen är en negativ kulturell överlagring på en i grunden social mänsklig varelse?
Nja snarare en slags "solbränna" orsakad av exponering för ljuva ord utan grund och brutna löften utan substans.
skaraborgarn
Hur man ska förhålla sig till "skuggrörelsen" är inte så alldeles enkelt.
Skuggrörelse är alltså de som ansluter sig till en folkrörelse i avsikt att förverkliga dess minst kontroversiella mål med hjälp av kompromisser med överklassen; ofta är deras avsikter karriäristiska men detta är inte nödvändigt, det kan ibland vara så att de tror att det inte går att göra mer. "Realism" som det brukar kallas.
Termen skuggrörelse är myntad av Lawrence Goodwyn i hans bok om USAs bonderörelse i slutet av 1800-talet.
Alla framgångsrika folkrörelser drar på sig skuggrörelser. Det är nästan ett mått på deras framgång. Skuggrörelsen har på ett sätt en stark strategisk position - de kan köpa de små framgångar man behöver för att känna att man gör nån nytta. Men positionen är samtidigt svag - folkrörelsen kan existera utan skuggrörelsen men skuggrörelsen kan inte existera utan folkrörelsen. Den senare borde alltså gå att pressa.
Vi andra som inser att "realism" inte är särskilt realistiskt får väl dra igång andra kollektiva initiativ. Det finns en del att välja på, Björn. Gemensam Välfärd t.ex., eller Jobbupproret, eller Miljöförbundet Jordens Vänner.
Jan, hade funderat på att fortsätta utveckla resonemanget med Gemensam Välfärd etc. som du nämnde, men det blev så jäkla långt.
Ett sätt att parera förrädiska skuggrörelser (har faktiskt aldrig hört uttrycket förut) skulle ju kunna vara att låta varje steg som de ser som en framgång uppvägas av något som de ser som förskräckligt. Parollen: för varje litet positivt steg i dagskampen så krossar vi några rutor hos kapitalet! Eller något i den stilen ... Det gäller att hålla "Realos" (tysk term) stången!
Njae, då kommer det andra problemet in: när man gör något illegalt måste man se till att man har en majoritet på sin sida. Som almstriden, som trädkramningen i Ödsmål, som ockupationen av badhuset i Aspudden. Annars går gummisnodden av och det gör förbannat ont.
Jag tror att det strategiska målet är att slå sönder tron på att "bara man sitter i regeringen får man bestämma". Om några vill sitta där för sin egen skull må det vara hänt, bara inte resten har någon särskild tilltro till det utan gör något annat. Och där har vi ju, om något, hjälp av utvecklingen.
Ööh, jaha, vart tog det revolutionära avant-gardet vägen ... jaha, dom har gått vilse någonstans ... Förresten, är det inte tid snart att du, Jan, kommer upp ur katakomberna på kommentarssidan och skriver ett rejält gäst-inlägg? Jag erbjuder flera spaltdecimeter helt gratis! Skriv till bjornbrum@telia.com för vidare kontakter!
Skicka en kommentar