Repris: hur man känner igen en nazist

Det här är en repris, ursprungligen publicerad här på bloggen 2 november 2009. Av någon anledning känns ämnet ännu aktuellt. Inte bara på grund av den norske tempelriddarens dåd utan också för den kloakflod av hat som vällt upp bland annat i tidningarnas kommentarsfält på grund av vad han gjorde. Det finns en del små, små människosjälar därute som hellre drar ner andra i kloaken än försöker höja och andra sig till något bättre. Ressentiment! Och hur mycket de än tror att de är eller förtjänar att vara über så är de och förblir unter!

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

Rätt virke för en terrorist?

Han kommer från en privilegierad familj, där fadern var diplomat och styvfadern militärofficer. Han är uppväxt i Skøyen, en välbeställd stadsdel i västra Oslo, gick i samma skola som kungabarnen, läste vidare på handelsgymnasium och blev enligt egen utsaga miljonär på aktiehandel och e-företagande.

Detta är Mattias Gardells beskrivning av den norske korsriddaren. Ganska långt från den fattige, stökige,  kriminelle och missnöjde förortsbon som man tänker sig skulle passa in i mallen för storskalig våldsverkare. Men rätt nära medelklassaktivisten. Snubben i förorten (om han är av den arga typen) tänder eld på lite grejor, kastar sten på polisen, men sitter knappast och planerar i åratal - det blir kravaller, inte terrorism. Personen från mer stadgade miljöer bär med sig en annan livsattityd in i aktivismen: ordning och reda skall det vara. Sedan kan det vara hur sympatiska eller osympatiska frågor som helst som han/hon vill ge sig på, det blir genomtänkt och långsiktigt. Och detta oavsett om personen uppger religiösa eller andra ideologiska drivkrafter. Den klassmässiga ryggraden finns där ändå.

En hel del journalister kommer från denna miljö av så kallad medelklass. Borde de inte klart kunna se sånt här, eller är det möjligen så att de inte ser/inte vill se, just för att de kommer från samma samhällsskikt? Det är lättare att skriva ner stökiga oartikulerade förorts-kids än klassbröder som kan både läsa och skriva perfekt och kan alla viktiga uppförandekoder. - Eller gissar jag fel?

Terroristfenomenet verkar som en blöt tvål, det är svårt att få grepp på, så fort man börjar definiera dyker undantagen upp. Det tyder på att det inte finns en perfekt och entydig definition, utan att man får leta efter ungefärliga gemensamma nämnare. Det bör vara personer som åtminstone har resurser att utföra dessa handlingar, och som delvis kan arbeta i det fördolda, samtidigt som de förmodligen känner behov av att diskutera med och inspireras av meningsfränder och därmed hörs av då och då på nätet. Men det är miljöer som säkerhetsetablissemanget har svårt att komma åt, kanske för att man i likhet med medelklassjournalister konsekvent tittar åt fel håll. Attacken kom från "oväntad politisk miljö" ...

Jag vet inte om det är så oväntat, är det inte folk av den här sorten som stått för väldigt mycket av det blodiga 1900-talets våld fast man då oftast haft en stat i ryggen? Gillade inte flygmarskalk Göring att klä ut sig i operettuniformer han också, liksom horder av andra mordiska militarister (varav en del kom från stater som kallade sig demokratier) som slaktade sig fram genom världen? Man får helt enkelt minska intresset för "arga unga män" omkring källarmoskeerna och titta närmre på arga unga män (och kanske uppbackare i form av arga äldre män) i det etablerade samhället som kan tänkas få otrevliga ideer. En ledtråd går definitivt åt höger: det verkar vara ovanligt att vänstergrupper slår urskillningslöst mot folk i allmänhet, mer vanligt att folk som kan definieras som höger/fascister gör det.

Hittade den här bilden på Juan Coles blogg

Jag vet inte om resonemanget stämmer, men skulle den här typen av tempelriddar-terrorism bli vanligare så hjälper det inte med upprustningsprogram för eftersatta förorter, att ordna arbeten för underklassare, och liknande i och för sig bra åtgärder. Medelklassterroristen av vår norska typ berörs inte av den sortens reformer eftersom han finns på annat håll. Man kan ha det gott ställt men ändå vara fullproppad av hat och konstiga ideer. Då kanske det är bättre att försöka plocka pengarna av de här gynnarna så att de inte får råd att bunkra upp med vapen och bomber.

Finanskugalskap

Jag brukar ibland skälla här på bloggen på folk som inte ens orkar läsa broderspråket norska, men när jag såg en artikel med rubriken "Finanskugalskap" tog det en stund innan jag begrep vad det handlade om. Det gäller att dela upp ordet i sina beståndsdelar på rätt sätt: finans-ku-galskap. Ku är detsamma som ko (mu!) och galskap är galenskap. Det som skribenten Erik S. Reinert har gjort är att lägga samman två branscher där självreglering har lett rent åt h-e, nämligen finansbranschen med sina kriser, samt djurfodersbranschen som orsakade galna ko-sjukan. Här har vi inledningen, en liten läsövning:

Krisen i Hellas og kugalskap er egentlig produkter av et og samme fenomen: av en nyliberalistisk politisk bevegelse som ut fra rein ideologi – blottet for enhver praktisk overlegning – bestemte at markedsreguleringer måtte fjernes. I begge tilfeller ble resultatene dramatisk negative.

Läs hela artikeln, den är inte så lång. Här är ytterligare en smakretare, om vad som händer när bankerna släpps loss när det gäller att skapa pengar:

... som finanskriseteoretikeren Hyman Minsky påpeker, er kjernen i finanskriser at finanssystemets evne til å skape nye innovative produkter langt overskrider realøkonomiens evne til å investere all denne kapitalen på en fornuftig måte. Derfor pådyttes personer – som amerikanske huseiere – eller land – som Hellas – lån de ikke burde fått. Som premie for denne væremåten må finanssektoren så «reddes».

Om neanderthalare och vår egen utveckling

En liten artikel hos HuffPo sammanfattar faktiskt rätt mycket av debatten om vad som hände med neanderthalarna. Några brittiska forskare tror sig, genom att studera lämningar av lägerplatser i ett område i Frankrike, ha kommit fram till att neanderthalarna så att säga 'försvann i mängden'. De skulle helt enkelt ha varit så få i jämförelse med den moderna människan att de på något sätt trycktes undan. I artikeln finns också kritiska synpunkter mot den här teorin, bland annat att britternas metod för att räkna är helt ute. - Så går det till i vetenskapens värld!

Nya numret av Forskning & Framsteg ramlade ner i brevlådan igår. Där finns en artikel Här blev våra förfäder moderna som man bara hittar ingressen till på nätet, men kan man läsa resten så är det tankeväckande - och det väcker en del frågor också, vilket jag tycker är bra. Artikeln bygger på fynd som gjorts vid utgrävningar i Kapprovinsen i Sydafrika. Kärnan i resonemanget verkar vara att den moderna människan uppkom för 200.000 år sedan och såg ut som oss anatomiskt. Men det var för mindre än 100.000 år sedan som det verkar ha skett ett språng i utvecklingen och man kan se spår av något som verkar vara abstrakt tänkande. Man ristar mönster på olika föremål, man utvecklar nya former av redskap som spjutspetsar, man har mönstrade strutsägg som vattenbärare. Artikelförfattaren Anders Högberg som är fil.dr. i arkeologi och arbetat med fynden i Sydafrika skriver:

Men vad är modernt beteende? I studier av människans tidiga utveckling definieras det ofta som socialt beteende som överförs från en person till en annan genom kommunikation, vilket i sin tur möjliggör utbyte av information och kultur mellan grupper och generationer. I motsats till tidigare hade människan nu utvecklat en förståelse som innebar att man kunde ge saker betydelser som gick utöver deras funktion. De materiella spåren av sådant abstrakt tänkande finns inte från homo sapiens sapiens första 100 000 år. De uppträder först med lämningar som är ungefär 80 000 år gamla. Och spåren blir fler och fler i takt med att resultat från nya utgrävningar publiceras.

Så här ser stället ut som gett Anders Högberg material om våra förfäder. I klippan finns grottor där de lämnade spår efter sig.

Jag tror att bara det där lilla citatet skulle kunna ge upphov till hur långa diskussioner som helst. 'Materiella spår' är viktiga, men vi vet inte vad homo sapiens pratade om vid lägerelden under årtusenden innan man började rista på äggskal eller ockra-bitar, göra snäckhalsband eller klottra på bergväggar eller sig på själva. Och nog arbetade de med olika typer av verktyg och pratade med varandra om det långt innan de kom in i klotteråldern, och det påverkade långsamt deras kroppar och tänkande. Vad beträffar tänkandet sägs det också att ...:

... den arkeologiska forskningen har nu kommit till ett läge där vi kan skapa en mer nyanserad förståelse av det moderna beteendets utveckling hos människan, och de flesta forskare är överens om att det bör ses som ett resultat av samspel mellan flera variabler. Geologiska, klimatmässiga och miljömässiga förändringar i kombination med förändringar i människors biologi och födointag samt sociala och kulturella förutsättningar och ambitioner ses i dag som viktiga orsaksfaktorer.

Nya resultat från neuropsykologin kan hjälpa oss att förstå detta samspel. Forskningen visar att de biologiska influenserna på människans beteende inte är förutbestämda från födseln – vi föds inte med en uppsättning gener som villkorslöst styr hjärnans beteendemässiga utveckling. Miljömässiga faktorer påverkar generna. Detta innebär att arv och miljö samspelar när hjärnan utvecklas.

Superintressant tycker jag. Och jag antar att sista ordet om det här inte är sagt, vare sig i forskarvärlden eller på den här bloggen. För när vi ställer oss frågan "varför är vi som vi är?" så hjälper den här sortens forskning till att ge svar. Kanske inte det sista och definitiva svaret, men åtminstone ett ljus i okunnighetens mörker.

Aj, aj, Archaeopteryx har omvärderats!

Allt är ju ständigt under omprövning i forskningens värld (vetenskap och omprövning är som ler och långhalm) och nu faller en gammal sanning: vi har sedan länge lärt oss att Archaeopteryx var "urfågeln" men nu har den omdefinierats till dinosaurie. Artikel i Svenskan som bygger på sammanfattning i Nature.

Archaeopteryx, omdefinierade från fågel till dinosaurie

Det är det nya kinesiska fyndet av en dinosaurie som kallas Xiaotingia zhengi som fått forskarna att tänka om. Den är också en befjädrad historia, men vissa saker gör att den definieras som dinosaurie och inte som fågel. Vad det handlar om är det fascinerande att å ena sidan dog de klassiska dinosaurierna ut för 65 miljoner år sedan, men å andra sidan fick de en fortsättning i form av fåglar. En del dinosaurier kunde flyga och hade fjädrar. Och då uppkommer frågan: var går gränsen mellan de två formerna av varelser? När är man dinosaurie, när är man fågel - i en evolutionär process kan det vara svårt att hitta den exakta gränsen. Förr talades om "den felande länken" exempelvis när man forskade om människans ursprung, men det är frågan om det är en fruktbar tanke. När det gäller förändringar som kanske drar ut över hundratusentals år, kanske miljoner år, kanske det inte finns något exakt tillfälle att peka på.

Men man kan ju spekulera om varför den här utvecklingen skedde. Kan det ha varit så att flygdinosaurier, och en del tidiga däggdjur, var mycket rörligare än de stora markbundna dinosaurierna och därmed hade lättare att ta sig till områden som inte var så hårt drabbade av katastroferna och där det var lättare att överleva?

Här har vi Xiaotingia zhengi  som fått forskarna att tänka om

Vi som i den bokslukande barndomen läste "En försvunnen värld" av Sir Arthur Conan Doyle kanske minns att en flygödla, en pterodaktyl, hade en roll även där.

Den enda riktigt pålitliga urfågeln är väl den som sitter i ett gökur!

August om aperier

Jo, jag tycker Strindbergs bok om gamla Stockholm till stora delar är en ganska torr uppräkning av olika saker, men det här med aperier är väl lite kul i alla fall. Men för att spela apa på ett tillfyllest trovärdigt sätt så bör man själv helst vara en riktig apa, så tycker jag i alla fall ... tror jag ... kanske ...

Stockholms allmänhet tyckes stundom hava med stort intresse sett människor spela apa. Många minnas ännu den tyske balettmästaren Heinrich Springer, som ej blott på Djurgårdsteatern, utan även på den kungliga scenen med stor framgång uppträdde som apa i »Kärlek och hämnd eller den amerikanska apan», melodram i 2 akter, samt »Dornis död», melodram i l akt, vilka stycken drogo till k. teatern ett stort antal skådelystna i början av 1838, och det första av dem lär hava givit en inkomst av 33.351 rdr. Elva år senare spelade en annan tysk ocksåa apa på kungl. teatern, nämligen den komiske pantomimdansören Klischnig, som uppträdde i » Trollkarlen eller apan och fästmannen» samt i »Jocko eller den brasilianska apan»',Smaken hade dock, tyckes det, något ändrat sig, ty det först nämnda stycket gick ej mer än fyra gånger, och det andra endast två.

Verkliga apor hava naturligtvis ofta förevisats och tävlat med de falska. Vi veta dock icke, att någon av dem någonsin gjort sig ett namn.

Citat från Gamla Stockholm, band 8 av 'Samlade verk', sid. 80.

Föregående inslag i denna serie finnes här.

Att höra röster

En del enklare mördare hävdar att de hört röster som beordrat dem att veva igång med kniv, järnstång, yxa eller vad tillhygge som fanns tillgängligt. Vad det gäller massmördaren i Norge har inget sådant försports. Ändå försöker man lansera honom som en sorts galning. Ensam galning.

Givetvis: gör man en sådan här sak har man mentala problem. Men är det så att han inte hört röster? - Vi hör alla (om vi inte haft otur och är döva) röster, många röster omkring oss. En del lyssnar vi till, en del skjuter vi bort. Folk pratar, radion pratar, TV pratar, texterna i tidningar och böcker vi läser, texterna i datorn talar till oss. Det påverkar oss alla, det vore dumt att påstå något annat. Sedan blir frågan "hur mycket?" något som måste underställas individuella undersökningar.

Man kan fundera över om termen "ensam galning" helt enkelt betyder att killen inte hade betalt för sina dåd. Det finns ju faktiskt folk som har betalt för att planera massdödande, för att tillverka utrustningen som behövs, och kanske för att förverkliga planerna också. Men de lyfter lön, finns i industrier som är lönande bolag med goda vinster, och betraktas därmed inte som galningar. För att ta ett exempel: Vem kontrollerar Boforsdirektörens mentala hälsa, eller vilka röster han hört, när han pratar om den nya fina splittergranaten och låtsas att det inte är civila som kommer att slitas i bitar av den?

Det har varit mindre angeläget att framhålla mannen i Norge som israelvän. Detta trots att en sådan sak ingår i pusslet som förklarar vad som hände. Högerextremismen i Europa idag är i stor utsträckning israelvänlig. I stället för att fortsätta med det gamla judehatet, och därmed fått skit för det, ändra man inriktning, byter "jude" mot "islamist" och klarar sig därmed undan en massa kritik. Därmed kan man undra hur det egentligen står till med vänskapen, vem/vad man är vän med, men det förefaller som om Israels alltmer brutala och extrema politik stämmer väl överens med vad den europeiska och nordamerikanska extremhögern är ute efter.

Om man inte gillar vad som hände i Norge gillar man kanske inte heller vad Baruch Goldstein gjorde när han med maskingevär dödade 29 personer och skadade många fler i en moské i Hebron på den ockuperade Västbanken. Hörde den mannen några röster? - Klart att han gjorde det, han hörde bosättarrörelsens hat och agerade. Den rörelsen kan idag sägas styra Israel. Om man gillar vad Goldstein gjorde kanske man inte har så svårt att ta till sig Anders Behring Breivik heller. De finns i och lyssnar till samma kör av röster.

WEA växer väldeliga

Den sjätte juli skrev jag att World Economic Association, WEA, hade över 5000 medlemmar. Nu kom meddelande om att medlemsantalet passerat 6000. Om vi antar att Jorden har 6 000 000 000 innevånare så innebär det att var miljonte jordkryp nu är med. Med nio miljoner innevånare borde Sverige ha nio medlemmar, men jag undrar om det inte kan vara några fler här, och kanske proportionellt något mindre anslutning i exempelvis Kina och Indien?

Uppläxande av socialdemokrater

När socialdemokratin bildades så var det med den historiska uppgiften att avskaffa kapitalismen.

När det gått ett tag blev den i stället förvaltare av den kapitalism som skulle avskaffas.

Nu håller kanske kapitalismen på att avskaffa sig själv i ett långdraget och plågsamt självmord när systemet får allt större svårigheter att hålla igång. Den produktiva basen vittrar sönder, spekulationen tar över i allt vildare svängar, tekniska förändringar signalerar att ett nytt samhälle är på gång. Var finns socialdemokraterna i den processen? De tänker sig kanske transport till "historiens sophög" de också?

Vad som händer med förvaltarna är tydligt, det senaste exemplet på ledande socialdemokrat som hoppar över till spekulationskapitalet är tidigare finansministern Åsbrink. Lycka till på nya jobbet som rådgivare till Goldman Sachs!

Vad händer med världsekonomin? Svenskan  citerar tre "domedagsprofeter" som spår fortsatta kriser. Ganska lätt egentligen, det kan jag också göra genom att dels titta över axeln hur det varit, och sedan med ledning av det gissa hur det kan gå några år framåt (och så kan det lik förbaskat bli en gissning rent åt h-e!). Men vi vet att kriserna följer på varandra och att "guldåren" verkar tillhöra historien.  2013 kan bli ett dåligt år och sedan? Ännu värre kanske, om inget görs?

Är man inne på en politisk linje som har den riktiga klassiska nationalekonomin i ryggsäcken ("klassikerna" + Marx alltså, med påfyllnad av några modernare klassiker från 1900-talet, inte den neoklassiska egendomligheten) så finns såväl medvetenhet om orsaker som lösningar på lager. Och det är bland annat där som dagens socialdemokrater missar - många av dem har förmodligen högst oklara och förvirrade ideer om nationalekonomi och vad partiet och svenska nationalekonomer tidigare haft för sig.

Man kan säga att det är ett tragiskt slut för en stor folkrörelse. Man kan också säga att det är rent slöseri med mänskliga och andra resurser när socialdemokratin bara står och glor medan världen rasar samman omkring den utan att ha några ideer om vad man kan göra åt det! Har ni ingen känsla av skuldmedvetenhet, av skam, därute i de socialdemokratiska organisationerna? Har ni det så kan den känslan omvandlas till politiska aktioner för att rätta till saker och ting, men känner ni inte ens olust inför den egna vanmakten kan ni lika gärna avveckla och gå hem. Ni behövs inte.

Åter till krisen. Förutom "domedagsprofeterna" ovan (som ger det konstiga rådet att köpa guld - jag undrar: kan man betala i Konsum-kassan med lite guldsand?) så har några svenska bloggare tagit upp frågan om något som man kanske kan kalla "den totala krisbilden". En av dem är Flutetankar som skrivit rätt omfattande här. Ett problem hos den typen av bloggare (ur min synvinkel alltså) är att de inte ser möjligheterna hos breda progressiva folkrörelser att göra om spelreglerna, och så har vi ju det där med den teknisk-vetenskapliga revolutionen som jag brukar tjata om. Det är den som skapar grundvalen för det nya samhället, och grundtexterna om detta borde ingå i socialdemokraternas politiska skolning.

Det finns jätteproblem inom ekonomi och miljö, det finns jätteproblem med att en liten elit försöker lägga beslag på Jordens resurser för egen del, men uppslag till lösningar finns ju redan. Redan i början av 1900-talet myntades parollen Socialism eller barbari. Vore det inte dags för kvarvarande medlemmar i socialdemokraternas olika organisationer att bestämma sig för vad man vill ha egentligen?

Nog med utskällning för idag. Är det någon därute som lyssnar?

När Jorden rapar metan är det fara å färde

Senast jag var inne på ämnet "massdöd" på bloggen var här när det handlade om dinosauriernas plötsliga försvinnande för 65 miljoner år sedan. Då var det en hårtslående meteorit, samt kanske andra naturliga orsaker, som snabbt slog ut dinosaurierna och beredde livsrum för däggdjuren - sådana som du och jag alltså.

Men för 201 miljoner år sedan skedde också en massdöd. En stor del av den tidens liv försvann, och i stället kunde dinosaurierna utvecklas till härskare på den här planeten under en enormt lång tidsperiod. Varför hände detta? Forskare i Köpenhamn tror sig ha hittat ett svar, och det innehåller element som är oroande även för oss.

Då var det våldsam geologisk aktivitet på Jorden. Det som skulle bli Atlanten höll på att bildas när Europa, Amerika och Afrika gled isär. Väldiga vulkanutbrott och lava som vällde ut på den nya havsbottnen gjorde att metan som normalt borde vara låst på bottnen utlöstes och kom upp i stora mängder i atmosfären. Det var en process som varade hundratusentals år, men under några tiotusentals år tycks det ha varit ett extra kraftig utbrott. Den som har läst lite om klimat vet att växthusgaser är olika starka, och metan slår mycket hårdare än koldioxid när det gäller att skapa växthuseffekt och värmechock.

När jag läste det där tänkte jag direkt på metanet som ligger infruset i de nordliga tundrorna, och oron för vad som kan hända om det sker en snabb upptining i norr och metanet släpps loss. Det gäller även i svenska nordliga marker där man märker att tundran förändras. Kommer det åter att bli en relativt långsam process, så att vi människor (eller jag åtminstone) hinner dö ut innan helvetet bryter loss, eller ... ?

Samtidigt kommer frågan: om detta har hänt inte bara en utan flera gånger tidigare, långt innan vi fanns här, varför skall vi reagera på en naturlig process? - Jag kan inte svaret, men är det så att vi har möjligheter att påverka utvecklingen genom att förvärra eller lindra den globala uppvärmningen så krävs det rätt goda argument för att vi bara skall rycka på axlarna och fortsätta som förut.

Jag hittade uppgifterna om detta här och här.

Internt för ekonomer

Det här citatet från Naked Capitalism måste man nog vara lite insatt i nationalekonomi för att hänga med på:

I wasn’t able to fully grasp how MMTers (“modern monetary theorists”) think about monetary economics (despite a good-faith attempt), but a few things I read shed a bit of light on the subject. My theory is that they focus too much on the visible, the concrete, the accounting, the institutions, and not enough on the core of monetary economics, which I see as the ‘hot potato phenomenon.’

Jag kan i alla fall avslöja att vad här sker är att en pamp inom den officiella nationalekonomin kritiserar en konkurrerande officiellt icke godkänd teori för att den bryr sig alldeles för mycket om verkligheten i stället för att gräva ned sig i den rena och verklighetsbefriade teorin.

För övrigt är antalet bankkonkurser i USA i år nu uppe i 58 stycken. Den officiella nationalekonomin får betraktas som i stort sett helt konkursad vid det här laget, fast eftersom den sitter med huvudet i den rena teorin har den inte upptäckt det ännu.

Konstutställning 8

Den här bilden kanske ger ett mollstämt intryck. I så fall passar den bra till stämningsläget för närvarande. De döda är döda, några skadade kanske inte överlever, de som överlever kommer att ha sår kvar för livet vare sig de är kroppsliga eller själsliga. De flesta av oss är ledsna och nedslagna (jag utgår från att Behring Breivik dock har en beundrarskara också, alldeles som de som jublade när Palme mördades) men det gör inte att vi skall sluta reflektera och tänka kritiskt. Gör vi det kan det hända att vi blir lurade. Nordens värste terrorist någonsin förvandlas till "en enskild galning" som genomförde "en attack" i stället för ett blodigt terrordåd, och sedan kan den gamla vanliga jakten på oskyldiga människor fortsätta, och bomberna falla över länder där folk lämpligt nog ofta är muslimer.

I kölvattnet på den nyliberala revolutionen marscherar stormtrupperna och vi har rätt att kräva av arbetarrörelsen att den reagerar. Det borde den göra av ren självbevarelsedrift. Jag tvivlar faktiskt på att den instinkten och insikten finns hos rörelsens byråkratiska ledare. Hoppas att jag har fel, annars kan framtiden bli besvärlig för hyggligt folk. Se Nemokrati som definiererar den blonde norske mördaren som "högerpopulistisk mittenextremist som på ett avgrundslikt sätt sammanfattar den rådande tidsandan". Med tanken på hur insyltad den officiella europeiska arbetarrörelsen är i denna tidsanda finns det anledning att vara oroad. När kapitalet går till offensiv är det med betydligt större förmåga att krossa människor än vad herr Behring Breivik kunde ställa upp med, hur mordisk han än var.

Hur som helst, målningen är olja på duk och hänger ihop med ett misstag i mörkrummet för länge sedan. Jag hade tagit ett svartvitt foto på Riddarholmen, till vänster är hörnet av Norstedts förlag och till höger järnvägsspåren. Men så råkade jag knuffa till fotopappret när det skulle exponeras i förstoringsapparaten och bilden blev dubbelexponerad och suddig. Ett misslyckande egentligen, men så kom jag på att det såg faktiskt ut som underlag för en målning, och så fick det bli.

Föregående inlägg i denna serie.

Dagen efter ...

... har man en del att fundera på i denna deprimerande historia från Norge. Redan igår kväll, när det var oklart hur mycket som verkligen hänt, funderade jag på om en "enskild galning" skulle ha hunnit med så mycket som hände i Oslo centralt och en bit utanför stan helt på egen hand. Och mycket riktigt, idag kommer uppgifter hos Verdens Gang och Norsk Rikskringkasting om att det eventuellt kan vara en person till inblandad i skjutningarna. Det låter rimligt: hur skulle en ensam person ha kunnat meja ner över åttio personer av sexhundra i sin närhet utan att någon skulle ha kunnat få chans att oskadliggöra honom? Det var ju en äldre dam som obeväpnad brottade ner den där skytten i Tuscon, Arizona när han skulle ladda om, för att ta ett möjligen liknande exempel. Slutsats: om det rör sig om galning så är det inte bara en enskild sådan, utan sannolikt om en grupp. Och då kan man undra om det rör sig om äkta mental galenskap, om det inte snarare är politisk sådan.

Den som polisen gripit uppges ha varit organiserad partipolitiskt ett tag hos Fremskrittspartiet. Det är Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna, och rörelser av den typen måste nu kämpa hårt för att undvika skiten som träffat fläkten. De är inte de som håller i vapnen, men de finns i den tankeströmning som ger inspiration till "enskilda galningar". I ett första skede kan de förse "galningen" med ideer, i nästa skede kanske denne tycker att partiet är för mesigt och att det gäller att ta i mer resolut. Och då inte bara i hatiska tirader på nätet, utan med riktiga grejor. Engelsmannen Richard Seymour skriver om hur "galningen" beundrade engelska fascistorganisationen EDL som är riktiga gatukämpar. Vi kan nog utgå från att FrP och liknande organisationer lugnt mal på med sitt islamhat ändå, efter några formella avståndstaganden från masslakten i Oslo.

Fråga: varför angreps rent norska mål? Norska regeringsbyggnader, ett norskt ungdomsförbund? Om killen inte gillar invandrare så är väl det mindre logiskt med detta än vad våra svenska artister inom terrorfacket (Lasermannen och Mangs i Malmö) hittade på när de sköt mot folk som verkade invandrare? Eller trodde man att det invandrar- och socialismtrötta norska folket skulle sluta upp i det stora upproret bara någon avlossade startskottet? Kanske norrmannen i gemen borde ställa frågan om det finns samband mellan den här slakten och FrP:s framgångar på senare år?

En annan slutsats är att det är lätt att missa i ett tidigt skede av en sådan här historia: jag trodde inledningsvis att det faktiskt var någon anknytning till Norges krig när de första rapporterna kom från Oslo (vilket jag i och för sig inte var ensam om, men det är ingen ursäkt, jag borde ha låtit saken ligga ett tag tills mer uppgifter kom in). En sak som jag dock inte ångrar är uppfattningen att det gäller att försöka hålla tankarna någorlunda klara, och att ställa frågar som kan verka obekväma eller stötande. När paniken bryter ut kan logiken åka all världens väg, och resultaten av det ser vi klart i världen efter elfte september. Lyckligtvis fick polisen snabbt tag på en trovärdig förövare, men vad hade hänt om så inte skett, och och någon "islamistgrupp" hade publicerat en kommuniké på nätet om att detta var ett verk av jihadister?

Konstutställning 7

Den här målningen är originellt nog (för att vara av mig) både försedd med titel och datum. Hiawatha 750920. Jag är faktiskt inte säker på om det är olja eller akryl, men gissar på det senare.

[Här var en instickskommentar som gjordes på ett mycket tidigt stadium av attentaten i Oslo, med en oklar formulering för läsare som snabbt ögnar igenom texten, så jag utesluter den för att inte uppröra eller förvirra i onödan om min syn på sådana saker.]

Om vi ser Hiawatha som en företrädare för Amerikas urbefolkning så ser vi också ett offer för ett stort folkmord, men där offren ibland faktiskt slog tillbaka med kraft (vilket angriparna besvarade med ännu mer hysteriskt våld).

Föregående inlägg i denna serie (om konsten) här.

PS. Det kan ju vara en helt annan bakgrund till den här norska historien än Norges militära äventyr i Tredje världen, men när man tittar på bilderna från Oslo så ser det i alla fall inte ut som om någon bara kastat en liten smällare. Men man kan ju minnas ett av de större terroristangreppen i USA med mängder av döda: det var högerextremister som var ansvariga. Hade inte det kommit fram ganska fort kanske svaret hade blivit ett bombregn över oskyldiga asiater. DS

Ännu mer PS. Enligt Verdens Gang så verkar det vara åtminstone en blond norrbagge, utklädd till polis, som stått för mycket av det som händer i Oslo, med bomber och skjutningar. Redan på sjuttiotalet, om jag minns rätt, fanns det ett litet antal riktigt farliga nynazister i Norge, farliga typer som utförde bombangrepp mot de norska marxist-leninisterna bland annat. Det verkade ju konstigt i och med att Norge hade otrevliga erfarenheter av nazismen, men det hindrade tydligen inte en del gynnare från att gå den vägen i alla fall. En norsk deckarförfattare vars namn jag glömt just nu skrev en bok som byggde på ett av de där attentaten. Undrar hur alla rättänkande borgare skall hantera en situation där det inte är en svartmuskig muslim utan en skandinav som strött eld och död omkring sig. Nåväl, mannen lär vara gripen så vi kanske får veta mer snart. DS

Blir det köpfest på prylar, eller ...?

Fotograferat häromdagen. Jag tycker den något risiga miljön omkring går rätt bra ihop med budskapet

Upp till 60 månader räntefritt! (Det är fem år det.) Helt utan avgifter! Hur kan detta vara möjligt? Är det så att firman har så höga priser på grejorna att man kan klara av ge räntefria lån utan extraavgifter i åratal men ändå göra vinst? Har man egna fonder av sparpengar att ta av? Kan man själv låna pengar till liknande villkor någonstans? Finns det något dolt sätt att ta ut låneavgift? - Jag har ingen aning, men det ser inte riktigt sunt ut.  Det kan ju också vara en desperat ryckning i ett företag som står med ryggen mot väggen. Men står branschen generellt med ryggen mot väggen kanske man kan vänta sig jätte-reor och köpfest ganska snart för den som vill ha en elpryl billigt?

Det som kan komplicera köpfesten är om det är en bransch som domineras av ett fåtal stora kedjor, och så ser det väl ut i elprylsbranschen. I och för sig kan kedjorna konkurrera med varandra, men med få säljare så får vi något som kallas oligopol. Ser marknaden ut på det sättet kan konkurrensen fungera så att prisfallet inte blir så stort - priserna kan ligga stilla eller till och med vara rätt mycket högre än vad de skulle vara med starkare konkurrens. Om företagen kör med "vi garanterar lägsta pris" som säljargument kan det i praktiken leda till att de håller ögonen på varandra och undviker prissänkningar. Man ser till att prisgolvet ligger ganska högt för att inte riskera att någon drar igång ett priskrig som alla kommer att förlora på (utom kunderna). Jag tror att bensinbranschen höll på med sådant förr - kanske fortfarande?

En sak till som kan komplicera en framtida köpfest är om exempelvis horder av bolånemänniskor plötsligt får sämre ekonomi på grund av nästa nedåtsväng i ekonomin och helt enkelt inte har råd att handla dyra TV-apparater och nya konstiga mobiltelefoner. Då kan botten gå ur hela marknaden. Det hela ger mig i alla fall lite ekonomi-krasch-vibbar!

Jag bara undrar, liksom ...

August om skulptur

Ja, skulpturen är det som är i mitten, och så finns två målningar på flankerna. Konstnären är dock en och densamme: Olle Baertling!

Jag var för många år sedan och tittade på en utställning på Moderna Museet. Det var målaren och skulptören Olle Baertling som var konstnären. Men det där med skulpturer ...? Jag fick känslan av att det var något man gick runt på golvet för att se till att man inte snavade över metallstängerna. I övrigt ingav de inga känslor. - Strindberg som ung journalist på 1870-talet kommenterade givetvis även tillståndet för skulpturen, som på hans tid handlade om bildhuggeri:

Sinnet för bildhuggarkonsten tyckes alltmer försvinna hos publiken. Man ser högst få personer stanna framför de utställda plastiska arbetena, och de beställningar, som göras, inskränka sig till bröstbilder eller arkitekturornament. ...

Publikens likgiltighet för bildhuggarkonsten har gått så långt, att man till och med av bildat folk hör framkastas tvivel om förnuftigheten och följaktligen skönheten i att ställa ut barhuvade, halvklädda människor på gator och torg. [Notera det där med 'barhuvade' - ännu för hundra år sedan hade folk normalt något på skallen när de gick ut! (Björnbrums anmärkning)]

Det må de tycka. Ehrensvärd vågade ju tycka, att det icke fanns någon konst norr om Alperna.

Man kan väl säga att offentlig skulptur av Baertlings sort åtminstone inte bör stöta den som främst känner motvilja mot att oklädda människor ställs ut "på gator och torg". Men vill man förargas finns det ju alltid något att hitta, kläder eller ej, föreställande eller icke föreställande! Om man vill botanisera bland offentliga konstverk i Stockholm men inte kan/vill ge sig till platserna själv är den här sidan hos kommunens kulturförvaltning användbar.

Det här citatet trycktes 6 juli 1876 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 296-297

Föregående inlägg i denna serie här. För den som undrar varför jag inte skrivit om band 1, 2 och 3 av Samlade verk vill jag försäkra att jag läst dem men haft svårt att klämma fram något vettigt om dessa ungdomliga (men givetvis begåvade) alster. Jag kanske återkommer. Men skulpturtemat finns faktiskt i band 3, med ett litet skådespel om den danske bildhuggaren Thorvaldsen i Rom.

Mer om neanderthalare, samt skval i p-rännan

Som kanske märkts har jag de senaste dagarna lagt upp ett par inlägg som handlar om våra släktingar, och nu kanske också enligt modern genforskning våra förfäder, neanderthalarna. Här och här, nämligen.

Svenskan har idag ännu en artikel i samma ämne. Men efter den finns följande text:

Avstängd kommentering
Kommenteringsfunktionen på den här artikeln har stängts av eftersom tonen i diskussionen inte var enig med SvD:s regler .

Som jag refererat tidigare så lär en journalistisk term för kommentarsfältet efter artiklar vara "pissrännan", och tydligen har det skvalat ovanligt mycket. Men varför just här? För att ämnet möjligen ger SD-are och liknande figurer möjlighet att visa sin intellektuella nivå?

Men strunta i den gastande chimpansflocken och titta på forskningen i stället. Via Svenskans artikel gick jag vidare till intressanta bilder och fakta hos vetenskapare i Schweiz, närmare bestämt Anthropological Institute, University of Zürich som har en särskild avdelning för datastödd antropologi.  Den första bilden finns också hos SvD och visar ett rekonstruerat ansikte av ett neanderthalbarn, den andra visar en jämförelse mellan neanderthalbarn och moderna barn.

Fascinerande, eller hur? Samtidigt kan man fråga sig hur mycket rekonstruktionen vilar på data som är beroende respektive oberoende av de personer som gör den? Om man kunde väcka upp den där lilla flickan, vars lämningar hittats i Gibraltar, kanske hon skulle säga: "Va, så där jädrans ostädad i håret såg jag verkligen inte ut, skäms era drumlar!" Men skämt (?) åsido så är ändå de här rekonstruktionerna mer pålitliga än den brutale klumpeduns och dumskalle som man förr tänkte sig skulle vara neanderthalaren. I stället blir det en individ som inte skiljer sig så mycket från dagens människa, men vars egenhet var specialtillverkning för att kunna existera under förhållanden av sträng istid.

'Chimpansflock' skrev jag förresten - kan det leda tankarna till nyliberaler? Chimpanser kan fungera i grupp någorlunda, de kan göra verktyg och ha en del intern kommunikation, men de klarar inte av att bryta sig ur "apstadiet". Kanske det beror av dålig insikt i hur andra individer fungerar och tänker, att de inte lyckas bygga de sociala instinkter som homo sapiens, neanderthalare och andra av våra föregångare bar med sig. De är helt enkelt för egoistiska. Ur egoism byggs inte avancerad kultur, det kräver att man kan tänka sig utanför sig själv och ibland offra omedelbara fördelar som gynnar en själv men är skadliga för andra. Däremot kan egoism krossa avancerade kulturer när det så kallade sociala kapitalet bryter samman. - Ett uppslag att fundera mer på kanske?

----

PS. Rubriken till artikeln är "Utdött arv finns i mänskliga gener", men om arvet lever vidare i oss är det väl inte dött, eller ...? DS

Vänsterdebatt i Kina

Vänsterdebatt i Kina hör man sällan talas om, men jag hittade en artikel som berättar lite hur det ligger till numera. The Post-Mao Chinese Left: Navigating the Recent Debates. Det framgår att delar av denna vänster snarare är nationalister av oangenämt slag, och att det går en skiljelinje mellan folk som tror på Partiet (KKP) som socialistisk kraft respektive inte gör det. Artikeln beskriver hur den här situationen växt fram under de senaste årtiondena, och hur olika grupper reagerat på de stora förändringarna. Noterbart är att gamle ordföranden Mao fortfarande är högt aktad i de flesta läger vilket betyder att även de som driver en råkapitalistisk linje är tvungna att hylla hans minne. (Tror faktiskt jag skrivit om just detta tidigare på bloggen.)

Avslutningen pekar på några alternativ:

... the internal struggles among the Chinese left are nothing but the natural results of the development of the left and the decline of the neo-liberalism. Its implications are twofold. First, it implies the leftist impact in China has reached a new high level due to the people’s continuing struggles against capitalism, and even part of the ruling class begin to “turn left” on purpose. Second, the left wing is now facing a historical moment; if the “reform” camp wins, the Chinese left wing will become a political partner of the CCP and cease to be a revolutionary force; but if the “revolution” camp successfully radicalizes the left wing, then the Chinese left should be able to play an important role in binging an end to neo-liberalism and capitalism in general in China and the world.

Some factors are likely to have significant impacts on the “choice”. First, is a Chinese version of welfare state possible in the near future? In other words, is the Chinese bourgeoisie willing and able to give up some of their privileges and redistribute part of their profits and rents to the working class? Second, is the Chinese left able to figure out new ways to mobilize and organize the mass as the early CCP cadres successfully did 80 years ago? My answers to these two questions are no and yes, but of course only time and practice can tell the results.

Vi kan väl vara ense om att vad än kineserna tar sig för så kan det få världshistorisk betydelse?

Vi och neanderthalarna

I föregående inlägg nämndes i förbigående neanderthalarna, och frågan om vad som hände med dem. Upptäckte nyss en rapport från kanadensiska forskare som hävdar att alla människor utanför Afrika söder om Sahara bär omkring på neanderthal-gener. Förklaringen kan vara att de två grupperna mötts i det förflutna och inte omedelbart slagit ihjäl varandra utan haft andra saker för sig. Båda utvandrade från Afrika, men neanderthalarna var tidigare på marsch. Kanske någon grupp ändå till slut möttes uppåt iskanten i södra Europa eller Asien? Den blandningen av gener som följde kan ha bidragit till att den moderna människan har kunnat sprida sig så framgångsrikt över nästan hela jordklotet. Att bära med sig en stor sortering av gener som kan fungera i olika situationer är ju en fördel i evolutionen.

Här är en mer knepigt teknisk artikel om samma ämne. Var din (och då rimligen min) farfar för 2360 generationer sedan neanderthalare? Överflödet av gener från neanderthalare till homo sapiens kan ha skett för 59.000 år sedan, nämligen, eller grövre räknat för 80.000 till 50.000 år sedan.

Som jag nämnde i föregående inlägg så tror forskarna rätt allmänt numera att de utdöda dinosaurierna lever kvar i nya former, nämligen som fåglar. Kanske neanderthalarna ännu vandrar med oss, fast dolda under homo sapiens' spinkigare former? De kunde ju prata och spela flöjt tycks det, så varför inte?

Dinosaurier - katastrof eller konkurrens?

Ett nytt fynd verkar stärka teorin att dinosaurierna dog ut plötsligt, som följd av en våldsam krock mellan Jorden och en annan himlakropp för ungefär 65 miljoner år sedan. Man har funnit noshornet av en ceratopia-dinosaur (inte den på bilden ovan) som måste ha levt just vid den beräknade tiden för nedslaget. Den tillhörde den tidens "noshörningar", säkert en imponerande uppenbarelse när den trampade omkring i det som numera är Montana i USA. Några dinosaurierester färskare än 65 miljoner år har inte påträffats, och så länge man inte gör det är det här den yngsta kända. Och det stödjer idén att dinosauriernas epok slutade med en smäll.

Jag har skrivit det tidigare tror jag, men kan upprepa tanken att även teorier om vad som hände med dinosaurierna påverkas av ideologisk inriktning hos forskarna och samhället de lever i. För den konkurrensliberalt inriktade ligger det nära till hands att hävda att ödlorna dog ut därför att de var dumma och konkurrerades ut av de smartare däggdjuren. Man kan jämföra med tanken att neanderthalarna utrotades av de smartare människorna av vår sort, och då (mer eller mindre underförstått) att vi vita människor bara går naturens väg när vi trycker ner eller utplånar diverse underlägsna raser!

Om man däremot tror att dinosaurierna försvann utan att själva ha skuld till det, genom naturkrafter de inte kunde påverka, kanske man också i förlängningen tycker att utrotning av icke önskvärda medmänniskor eller konkurrens till döds inte heller är bra vägar att gå?

Var dinosaurierna dumma? - Tja, de behärskade Jorden i hundra miljoner år och verkar ha klarat sig hyggligt. Jämför med människan som efter drygt tiotusen år av "högre" civilisation börjar vackla betänkligt i sin tillvaro. Och dog verkligen dinosaurierna ut helt? - Det finns ju ännu jätteödlor kvar, men i världsomfattning har vi något som jag tror de flesta forskare numera tror är deras efterkommande, nämligen fåglarna! När man ser en flock duvor picka på en gräsmatta här i stan kanske man kan drömma sig bort att det är en flock smådinosaurier som går där!

Vad hände med neanderthalarna då? - Vet inte, men de var byggda för istidsklimat och hade därmed svårt att klara sig under varmare perioder mellan istiderna. Det kan vara en anledning till att de gradvis dog ut och ersattes av homo sapiens under en process som tog tusentals år. När meteorsmällen dödade jätteödlorna fick däggdjuren chansen att "bli något" i det tomrum som uppstod, och när istidsklimatet mildrades fick vi människor samma tillfälle. Det är väl det som Darwin avsåg när han pekade på att den som är bäst anpassad (obs. bäst anpassad, inte "starkast"!) kommer att överleva.

En rolig kommentar till artikeln i Svenskan (om man har den sortens humor) finns här. I vissa religiösa kretsar är det där med liv på Jorden under hundratals miljoner år tydligen ett problem.

August och "bail-out"

Strindberg som jag såg honom bakifrån i Alviks strand för några år sedan. Jag ställde om kameran så att det skulle bli sepiafärger, som på ett foto från hans egen tid.

Det var en svindelperiod i Sveriges ekonomi när Strindberg var ung journalist i Stockholm på 1870-talet. Jag kanske får påminna om det här tidigare inlägget i min Strindberg-serie där han själv berättar! I Röda rummet är det svindlande affärer i sjöförsäkringsbranschen som slutar med krasch för bolaget Triton. När man läser det här lilla stycket, och slutsatsen om vem det är som blir räddad och vem som drabbas, är det svårt att inte skicka iväg en tanke till dagens värld där staterna gladeligen offrar den enkle medborgarens (eller heter det "kunden" numera?) väl och ve för att rädda livet på vårdslöst spekulerande storpampar!

- Nå du var inte på plenum i natt!

- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?

- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande av det stora nationella i företagets patriotiska ide, övertaga obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!

- Det vill säga - staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så att styrelsen får tid att springa undan!

- Du såg hellre att alla dessa små ...

- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare - ja, jag såg heldre att de arbetade med sitt lilla kapital än att de lågo lata och ockrade med det, men jag såg helst att bedragarne kommo på fästning, så uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy fan!

Wikipedia skall man vara försiktig med att använda, men jag klämmer in ett citat om "moralisk risk":

Moralisk risk uppstår på grund av att en individ eller institution inte drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt eget handlande. Därmed får individen eller institutionen ett incitament och en tendens att handla mindre försiktigt än annars. Genom detta drabbas den andra parten i transaktionen av de negativa konsekvenserna av den förstes handlande. De negativa effekterna utgör en extern effekt om hänsyn inte kan tas till den moraliska risken när avtalet ingås. Moralisk risk är ett betydelsefullt marknadsmisslyckande och kan ses som en variant av snedvridet urval.

Den engelska termen är "moral hazard" och tycks ha gamla anor. Men i mitten av 1900-talet började en del nationalekonomer ta upp den igen.

Strindbergcitatet finns i "Samlade verk" band 6, Röda rummet, sidan 218.

Föregående inlägg i denna serie här.

Konstutställning 6

Här ser vi en något förvånad och kanske avskräckt buddha skåda ner över världens tokigheter. Målad med akrylfärg på en plåt för offset-tryckning för många år sedan. Lågbudgetprojekt, med andra ord.

Förresten, jag känner inte för att skriva något idag så vi kan klämma in en buddha till, den här gången olja på duk:

Föregående inlägg i denna serie här.

Krigsaktivism

Nya numret av Clarté kom i lådan igår. Temat är "krigsaktivismen", ett märkligt och alltmer påträngande fenomen. Bland annat har vi ju fått det som kallas "bombvänstern" och som kräver ingripanden här och där utan att alltid riktigt förstå vad man ger sig in på. Det färskaste och nästan tragikomiska fallet (jo, det finns inslag av komik om man bortser från de ohyggliga tragedier som utspelas) är givetvis det libyska inbördeskriget. Andra bloggare skriver bättre om Libyen än jag, så därför har jag inte varit inne på ämnet så ofta. Se Motvallsbloggen, Third World exempelvis.

Via mediaspin förvandlades några lokala libyska uppror som knappt ens var fredliga i sina tidiga skeden (jämför med Egypten och Tunisien!) till en jättestor folkrörelse som naturligtvis skulle sopa bort regimen på nolltid bara de fick lite hjälp ... och lite mer hjälp ... och lite mer hjälp ... Och nu står väl NATO snart inför det avgörande valet: antingen går man in med rejäla marktrupper som skall göra det rebellarmén inte klarar av, eller också får man börja förhandla med den gamle sluge ökenräven i Tripolis. Väljer man det första alternativet riskerar man att få ett folkkrig på halsen just när man håller på att förlora i Afghanistan. Kanske var det detta kineserna och ryssarna tänkte sig när de inte satte stopp för NATO:s ursprungliga planer om flygförbudszonen, nämligen att NATO skulle gå in i en stor fet afrikansk fälla och lära sig en rejäl läxa? - Det vet vi inte, men i praktiken kan det gå så. Och väljer NATO det andra alternativet kommer frågan omedelbart upp: "Varför började ni överhuvud taget detta krig om det inte leder till något annat än att islamister tar över östra Libyen?" Vad skall ledarna i Storbritannien, Frankrike och Italien säga om det? Det har hävdats att kriget i Afghanistan handlar om NATO:s överlevnad. Kanske kriget i Libyen handlar om vad som skall hända med liket?

Jag saxade en bit ur en artikel av Henrik Skrak som heter "Bombhögern har fått sällskap". Den handlar om just den svenska debatten och i synnerhet den roll som den uppjagade Andreas Malm spelar.

Till den sydsvenska hemmafronten hör också den debatt som Vänsterpartiet arrangerade i Malmö den 13 april. Arrangörerna kunde inte få tag på en enda som ville företräda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktör Aron Etzler. Så i stället för en vänsterpartist valde man att låta Andreas Malm företräda bombvänstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd så vann Etzler klart. .. Malm däremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent övertygad, det som nu sker i Libyen är att USA och Nato motvilligt genomför den permanenta revolutionen, därtill tvingade av en folklig världsopinion. Malm drog hejdlösa paralleller till spanska inbördeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, närmast religiösa, ordalag det kommande intåget i Tripoli. Det skulle bli en glädjens dag. Tänk den som finge vara med!

Av applåderna att döma vann ändå Etzler debatten, om än knappt. Dock är det bestående intrycket att detta att vara för Natos, USA:s och Sveriges attack på Libyen är en accepterad åsikt bland så kallade vänstermänniskor. Även om man inte håller med, är det helt OK att tycka så. Efter debatten kan man gå och ta en öl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara för kärnkraften.

För tjugo år sedan var det annorlunda. Då samlades vänstern till möten och demonstrationer. Då var det att vara vänster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska häst innanför vänsterns fallfärdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska högerpopulismen att växa sig stark. Kanske var det detta han kände av, Juholt, när han åtminstone försökte blåsa av den svenska krigsinsatsen. 

Jag tror Malm hade fungerat bättre om han hade koncentrerat sig på miljöfrågor, där det verkligen kan vara av nöden med alarmism. ... "imperialismens trojanska häst", det är ingen lättviktig anklagelse det! I alla fall inte om det handlar om någon som hävdar sig vara vänster - supervänster till och med!

August om var man blir klok

Bara två repliker från Stindbergs "Mäster Olof". Det kanske kommer mer ...

OLOF

Gert! Gert! Var blev du så klok?

GERT

På dårhuset!

Olof är alltså den unge flammande reformatorn Olaus Petri, alias Olof Pettersson från Örebro, alias Mäster Olof. Gert är Gert bokpräntare som tycks undkomma följderna av sina radikalreligiösa hyss genom att betraktas som dåre och därmed normalt förvaras på dårhuset när han inte smiter ut och lurar i Olof sina villfarelser. Karln är minsann Anabaptist och beredd att gå väldigt långt i omstörtandet av det gamla!

Citatet finns i "Samlade verk" band 5, Mäster Olof, sidan 29. Det är en fet volym som innehåller tre versioner av Strindbergs skådespel. Man kan väl säga att "har man läst ett har man läst alla" vilket är riktigt om den grundläggande berättelsen. Men det finns skillnader både i form och innehåll, den sista versionen är exempelvis skriven på vers.

Föregående inlägg i denna serie här.

Öppet mål - räcker det?

"Öppet mål" av Max Gustafson. Klicka upp så går det lättare att läsa. Notera hur den nästan totalt nollställde anfallsspelaren lyckas kicka bollen utanför det helt tomma målet!

Svenskan har idag en debattartikel av ett antal ekonomer med den föga överraskande synpunkten att Junholt och Waidelich bör ta hjälp av nationalekonomisk forskning. Att överhuvud taget se till att forskning åter kommer till heders inom "partiet" är en åsikt som livligt hävdats av Lena Sommestad, men jag tvivlar på att en partiledning av nuvarande typ kommer att ta sådana synpunkter till sig. Lena är en av få tänkande socialdemokrater, men även om hon blir ordförande för kvinnoförbundet så undrar jag om hon kan få så mycket gjort, såvida hon inte lyckas skaka om kvarvarande medlemmar i partiet så det blir ett uppror mot ledningen. Ett hot om att kickas ut från kontoren kanske skulle liva upp en del företrädare för "det gamla arbetarpartiet" ...? Ekonomerna skriver:

Finansminister Anders Borg hänvisar ofta till nationalekonomisk forskning och många tror nog därför att alliansens politik ligger i linje med nationalekonomisk forskning. Så enkelt är det dock inte. Det finns mängder av nationalekonomisk forskning som ger stöd åt en annan politisk inriktning. Forskning som skulle kunna utgöra grundbulten i Håkan Juholts och Tommy Waidelichs framtida ekonomiska politik.

Detta är väldigt försynt uttryckt. Varför inte säga att den senaste krisen slog sönder den neoklassiska nationalekonomin, och endast tafattheten hos bland annat världens socialdemokrati gjorde att dess ynkliga rester tillåts vara kvar och dessutom fortfarande styra? Men nu är det kanske jag som uttrycker mig försynt? "Tafatt" antyder att dessa personer bara råkar vara förvirrade, men om man i stället antar att de ingår i den parasitära överklass vars livsbetingelse just är neoklassisk nationalekonomi genomdriven i praktiken blir det något annat.  Och inte nog med det: det finns mängder av nationalekonomisk teori som inte bör ses som "alternativ", utan som mycket mer korrekt i sin beskrivning av verkligheten än vad neoklassicismens inkrökta filurer presterar i sin fantasivärld. Man kan gott avfärda mycket av vad neoklassikerna säger som ovetenskapligt, grundat på teorier om människor och marknader som inte stämmer med verkligheten.

Vilgot: alltid på arbetslinjen och alltid mitt i prick!

En vetenskapligt baserade socialdemokrati skulle inte bara spela mot öppet mål, man skulle kunna peta in kulan också. Men det är där jag har mina tvivel eftersom dess position i klassamhället, om man ser till dess ledare, knappast är på den proletära sidan.

Men det kan ju hända saker som kanske ger SAP sin sista chans - vinna eller försvinna! Det handlar om nästa omgång av den stora krisen, möjligen bryter den ut nu, kanske det tar ett eller ett par år, men den kommer och den kan bli ännu värre än för ett par år sedan. Skall SAP fortfarande stå och glo, utan vare sig teori eller praktik, eller kommer man faktiskt i sista stund att ta sig i kragen, ta fatt på möjligheterna, och utropa "nu skola vi fullborda det värv som Mäster Palm och den unge Branting bara kunde påbörja men inte bringa till slut!"? - En kris kan ju också erbjuda möjligheter, det gäller att vara påhittig, och det är där som medelklassmaffian och politikerbroilers inte hållit måttet.

Jag läste tre bloggar idag som målade fan på väggen vad det gällde krisutvecklingen: Nemokrati, Flute-tankar, Cornucopia? Man kanske kan sammanfatta dem, och en del annat jag läst, som att luften pyser ur diverse spekulationsbubblor, bland annat på bostadssidan. Är den galenskapen slut är det bara bra, men klarar oppositionen att formulera en ny social bostadspolitik som såväl fixar bostäder som fungerar som en dämpare i en ny konjunkturnedgång? Kan man dra fram en framsynt näringspolitik, göra slut på virrvarret som privatiseringar orsakat, stoppa bankernas excesser, etc? Då borde man vinna med 10-0 minst. Men det vill jag se innan jag tror ...!

Och därute vacklar €-bubblan, och luften verkar pysa ur Libyen-bubblan och Afghanistanbubblan ... och till slut kanske tillräckligt många människor ser världen som den är och därmed förstår hur den lämpligen bör förändras så att vi kan leva vidare!

August, bloggande och poesi

Detta är inte August, det kan möjligen vara någon sorts egendomligt självporträtt som jag målade med olja på papper för många år sedan. Varför självporträttet kommer fram i August-serien kan förklaras genom senare i detta blogg-inlägg!

Hallådär Björnbrum, visserligen var August före sin tid (ibland, när han inte var efter den) men inte fasen kunde han skriva om bloggande, väl?!? - Nej, förvisso, men det fanns ju föregångare till detta sönderhackade skrivande baserat på mer eller mindre väl grundade åsikter, synpunkter och kunskaper, nämligen skribenters verksamhet i tidningar ("spalterna" som Strindberg skriver). Frågan var, och är, om den sortens produktion är bra eller dålig om man vill bli en bra författare. Härom skrev den unge Strindberg några år innan han slog igenom just som författare:

Vad vinst författarna hava av detta att låta sina saker passera spalterna är icke lätt avgjort, att litteraturen (den i bok tryckta) vinner är en paradox som ligger nära sanningen. Spalten blir ett såll; det som går igenom sjunker till bottnen, till glömskan; det som blir kvar stiger upp i ny form och blir bok.

Skulle det verkligen bli en lysande litterär framtid av somligt skvättande i bloggarna vi ser numera? Finns det inte snarare risken att vi får uppleva sanningen "skit flyter" snarare än att smörjan sjunker till botten? - Det är klart, Strindberg tog Viktor Rydberg som exempel, och för honom gick det bra. Men hur många av dagens skribenter kommer att klämma ur sig något som kan jämföras med  "Tomten" eller "Grottesången"? - En och annan kanske?

Nåja, när vi nu är inne på bloggandet, här är ett poem av bloggare Björnbrum:

(Not: 'kogg' var ett medeltida handelsfartyg som även syntes till här i Stockholm.)

Skämtan om bloggosfären

En gång i tiden seglade koggar
till och från Stockholm med nyttig last
Numera sitter folk mest och bloggar
och tittar i lådor gjorda av plast
De vill inte segla ute bland skären
eller vandra lugnt i vår vackra natur
Hellre sitter de hemma och bloggar -
det är detta som skiljer mänska från djur!

Fast han (August) hackade ju på poesin också:

När nu avguderiet med poesiens idkare blivit avlyst och man kommit till insikt om att ett häfte av Sveriges Officiella Statistik, ett samarbete av hela nationen, kan ge en klarare föreställning om ett folks andliga ståndpunkt än en samling elegier, sammanskrivna av en privatperson över en liten sorg, torde man icke alls behöva klaga över vårt nuvarande tillstånd, då ju de exakta vetenskaperna hos oss bedrivas med en iver, som står över beröm, och skönlitteraturen frambringas i en ovanligt stor skala, tillräcklig att förse behoven ...

Senare skrev ju August väldigt fin poesi också ... .

Dessa citat finns på sid. 352 och 322 i Ungdomsjournalistik, volym 4 av 'Samlade verk'.

Tidigare inlägg i denna serie här.

August om lagen

Av någon anledning finns en kopia av Carl Eldhs staty av den unge Strindberg i Alvik. Där tog jag bilden för en del år sedan. Hade Strindberg stått här på "sin tid" hade han inte sett mycket av Stockholm, jämfört med den klassiska utsikten från Mosebacke.

- Jag talar så ogärna om mina olyckor.

- Tala om dina brott då!

- Jag har icke begått sådana!

- Åh, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken då du ställde dig på ordningsmaktens sida!

- På lagens, min bror!

- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen får den fattige, din dåre! Jo den rike! Det vill säga herren for slaven!

- Lagen har hela folket och det allmänna: rättsmedvetandet skrivit - den har Gud skrivit!

- Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronstedt! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det var överste Sabelmann -, det var hans motion - och den drevs igenom av hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelmann är icke folket och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev lagen om Bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan dina fraser! Vilka skreva den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om Privatbankernas sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort? Stackars Gud!

Citatet finns i "Samlade verk" band 6, Röda Rummet, sidan 181.

Föregående inlägg i denna serie nås med en knapptryckning här.

Neurovetenskap och/eller neuro-hajp?

Via tips hos bloggkollega Pierre kom jag fram till en artikel i tidningen Wired som berättar om ännu ett neuro-experiment som i det här fallet skall förklara varför exempelvis ekonomiska bubblor utvecklas. Experimentet gjordes med USA-studenter, och som berörts tidigare här på bloggen (i slutet av den här posten) kan det medföra oavsiktliga snedvridningar av resultatet ifall vi tror att det automatiskt är tillämpligt för alla människor överallt.

Hur som helst så verkar det som om hjärnan inte bara lär sig av verkliga erfarenheter, utan tar hänsyn till erfarenheter som man skulle kunna få. En ekonom kanske skulle prata om "alternativkostnader": "hur mycket tjänar/förlorar jag på alternativ A jämfört med alternativ B?" Och då kan det dra iväg att man spekulerar och satsar våldsamt eftersom man inte vill få erfarenheten att man inte var med och satsade - så tolkar jag det. Hypotetiska frågor och kontrafaktiska antaganden kan få oss att göra dumheter. Samtidigt är det ju den sortens tänkande, när man går utanför det givna nuet, som gör att vi utvecklar oss och kommer på nya saker. Det är alltså ett tveeggat verktyg vi har i skallen, det kan skada och det kan hjälpa, alltefter omständigheterna.

Det är det här artikeln handlar om - vår hjärna. En lite geggig och slingrande historia, om jag får säga det själv!

Detta är alltså ett i raden av experiment i en snabbt växande snårskog av neurovetenskaper. Jag har skrivit ganska positivt om neurovetenskap tidigare på bloggen (här är ett bra exempel). Vi får ju mer kunskaper om hur människan "egentligen" fungerar, insikter som stämmer med mycket av den klassiska filosofin men går på tvären mot marknadsliberalernas individualistiska program. Därför är det intressant att i Svenskan så refereras en antologi som tar en kritisk titt på neuro-hajpen, och det kan behövas. När vi som tillhör "den intresserade allmänheten" får tag på forskarrönen kanske vi övertolkar dem, gärna med hjälp av extra vässade rubriker i media. Artikeln är skriven av Christer Nordlund, professor i idéhistoria, och jag tror det är bra att ha idéhistoria i bagaget när man diskuterar frågor av den här typen.

Jag får intrycket av att problemet ligger i att neurovetenskapen utvecklas i en ultraliberal miljö, samtidigt som rönen i sig pekar åt annat håll. Då får man svårigheter med tolkningen. Man kan givetvis hävda att vi är vår hjärna, det kan man göra utan att det blir helt fel, men samtidigt finns ju hjärnan i flera sammanhang. Dels kan vi som Frans de Waal tala om hårdkodade egenskaper, främst den nedärvda förmågan att fungera i grupper. Det är en förmåga, en möjlighet, till att förstå hur andra varelser tänker, att man har en instinkt till ömsesidighet både i ont och gott, att man har möjligheten till språk. Dels har vi de impulser som varje ögonblick når fram till hjärnan och som gör att vi tänker och handlar på olika sätt. Och de impulserna kan komma från andra individer eller kollektiv: man kan ju betrakta marknadsliberalerna som ett kollektiv som bombarderar allmänheten med sina omöjliga kontrafaktiska teorier om individualismen som botemedel för alla samhällets problem. Forskning som bedrivs i extremt marknadsorienterade och individualistiska miljöer kommer oundvikligen att påverkas av detta, ända tills det berömda paradigmskiftet sker och man måste bygga en ny teori för att kunna ta hand om alla välbevisade data. Men kommer det att ske före eller efter en stor samhällelig krasch orsakad just av dessa marknadskrafter? Tesen att du är din hjärna kan ju i förlängningen översättas till att du har ansvar för allt som gäller dig, vare sig du kan påverka det eller inte, men är det acceptabelt? Är det fel i hjärnvindlingarna hos varje enskild individ som gör att det uppstår massarbetslöshet, eller kan förklaringen ligga någon annan stans? Sitter felet i din hjärna om du blir gammal och förvirrad och misshandlad på ett äldreboende?

Min amatöristiska poäng blir därmed att vi visserligen "är våra hjärnor" så tillvida att varje person har sin egen hjärna med eget innehåll, men att nedärvd hårdkodning av vissa egenskaper samt impulser från världen omkring oss gör att hjärnan ändå ingår i större sammanhang utbrett över tid och rum. I stället för att vara kringvandrande isolat är den enskilda hjärnan del i något mycket större. Tidigare fanns den i den lokala byn, numera gör elektroniken att hjärnan i ökande grad finns i den globala byn. Det kan inte undgå att påverka oss ännu mer, frågan är i vilken riktning? Neurovetenskapens viktigaste bidrag kanske inte blir att hjälpa till att förutse ekonomiska bubblor som det skrivs i Wired, det kan  komma att handla om andra saker. Men då måste hajpen och de skumma politiska intressena och affärsintressena bort.

Toppinkomster - nyttig databas

Hos Ècole d´économie de Paris (lugn, lugn, den finns på engelska också: Paris School of Economics) håller flitiga forskare på att lägga upp en databas som kan vara väldigt nyttig. Om man går in här och sedan klickar på kartan så kommer man vidare till själva söksidan. De röda länderna finns det data för redan, de blå jobbar man med. Och vad hittar man där då?

Jo, man kan se hur inkomsterna fördelas över tiden i olika länder. Hur stor del av landets inkomst tillfaller de 0,1%, eller 1%, 5% eller 10% bäst avlönade?  Här nedan finns ett par smakprov som jag saxat. Jag bad datorn plocka de två nordiska exemplen Sverige och Norge samt anglosaxarna Storbritannien och USA. Det översta diagrammet gäller 1%, det nedre 10%. Klicka upp bilderna till större format eller gå in på databasen och experimentera själv!

Att vi på den skandinaviska halvön tillhör en grupp för sig är klart. Det har skett en utjämning över tiden, även om klyftorna åter har ökat under de senaste årtiondena. Men rekylen, att utjämning har bytts mot att små grupper tar in allt större delar av inkomsterna, är mycket tydligare i Storbritannien och USA (trots ett tillfälligt norskt skutt de senaste åren).

Är ökade skillnader viktiga, kan de orsaka svårigheter? - Den som följt med den här bloggen vet mitt svar: ju större skillnader, desto större risk att hela ekonomin tappar balansen och går över styr. Vi ser i det närmsta diagrammet att år 2009 tog de 10% bäst avlönade i USA hand om över 45% av de samlade inkomsterna. Det innebär om vi räknar baklänges att 90% av övriga lönearbetare får dela på 55%. Det vore egendomligt om inte det här påverkar den totala konsumtionen. Den konsumtion av dagligvaror som är basen för kapitalistisk produktion undergrävs i och med att enorma resurser förs över från 90%-gruppen till tioprocentarna. Eftersom tioprocentarna har svårt att köpa dagligvaror för så stora belopp men tycker att de måste göra något med pengarna hamnar en växande andel i helt improduktiv spekulation (och i lyxkonsumtion som knappast kan bära en hel ekonomi). Och det mår ekonomin knappast bättre av: å ena sidan hejdlös spekulation, å andra sidan stora och nödvändiga samhälleliga resurser som ligger oanvända för att "det finns inte pengar". Löjligt!

Jag skulle tro att den här databasen är användbar såväl för vanliga nationalekonomer och andra som är intresserade av ekonomiska frågor och fördelningsfrågor, men också för socialister som funderar på klassanalyser.