Hos Kungliga Vetenskapsakademin kallas det "ekonomisk ingenjörskonst", det som de här gubbarna hållit på med. Jag undrar. Och vi kan väl säga så här (vilket ungefär är en upprepning av vad jag skrev i stycket ovan): det finns viktigare saker att pyssla med inom nationalekonomin än diverse 'allokeringar'.
Lars P Syll skåpar ut eländet på SVT debatt.
Årets ekonomipris går återigen till två amerikaner, spelteoretikerna och matematikerna Alvin Roth och Lloyd Shapley. Det belyser synnerligen väl hur ekonomipriset gång på gång premierar den typiske verktygslådeekonomen som låter modell och matematik bli ett substitut för verklighetsförankrat tänkande. Därigenom blir de också – som Henry David Thoreau en gång uttryckte det – i själva verket ”verktygens verktyg”.
Nu finns det ju undantag bland pristagarna, som Amartya Sen, Elinor Ostrom, Paul Krugman och några till, personer som verkar rätt vettiga, men huvudtendensen är rakt ner i dyn. Varför inte gå familjen Nobel till mötes och skrota priset? Man kan ju göra om det till Riksbankens ekonomipris, om det nu över huvud taget skall vara kvar. Då slipper det riktiga nobel-prisandet dras med den där ballasten. Man har väl tillräckligt bekymmer med norrmännens konstiga fredspris.
13 kommentarer:
Som sagt. Man trodde att dom var på väg åt rätt håll, med Ostrom och dom. Och Bo Rothstein skrev nånstans i en artikel att neoklassikerna var på väg ut, till fördel för olika slags institutionalister. Men tydligen inte i Riksbanken.
Det kanske har att göra med deras av politikernas pådyvlade neoklassiska politik? Att dom känner sig tvingade att legitimera den teoretiskt också, för att stå ut?
"Institutionell tröghet" månne? Samt kanske viljan att behålla jobbet ett tag till. Men annars skulle man ju kunna tycka att en självständig riksbank skulle kunna vara självständig här också, och se till hårda fakta vad det gäller tillståndet i dagens nationalekonomi. Men då är det väl det där med jobbet i alla fall ... .
Begreppet "självständig riksbank" är en del av det nyliberala tramset, så det försvarar dom säkert med näbbar och klor. Och då följer väl resten med på köpet.
Säkert skitcoola formler... Men matematik är ingenting om den inte beskriver något verkligt.
Problemet för utdelarna av "Riksbankens pris för att dra A Nobels minne i skiten", är att nog så skicklig matematik är totalt meningslös om den utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning. Vi vet att verklighetsbeskrivning som man utgår ifrån är felaktig, för det berättas för oss i varje dagstidning, varje dag.
Jag vet att det är jättetrist att efter man lagt massor med arbete på att utveckla en teori, plötsligt en dag måst skrota hela skiten och alla uträkningar man gjort för att det visat sig att verkligheten inte fungerade så som utgångspunkten för teorin var. Det suger fett. Men det som skiljer en vetenskap från pseudovetenskap är att i vetenskapen så dränker man sin baby.
Men en att en institution som riksbanken delar ut pris i ekonomi, understryker att det inte handlar om vetenskap.
Jag var nog lite ironisk när jag skrev "självständig riksbank". Tvivlar på att den är så frikopplad från yttervärlden som den, och dess politiska uppdragsgivare, vill påskina.
Martin, en verkligt ekonomisk forskare kan ju inte bara slänga bort alla ansträningar för att de råkar vara fel - nej, det gäller att bita ihop och bilda opinion och skydd för sig själv. Och det har ju neoklassikerna varit bra på, förutom att de förvirrar vanligt folk med sin superkrångliga matematik.
Kunde man inte nöja sig med att utdela ett postumt ekonomipris till Cantillon, Quesnay, Smith, Ricardo, Marx och Schumpeter, och sedan lägga ner hela eländet? De här två killarna från USA får åtta miljoner, bortslösade pengar.
Paul Krugman är väl mer av en vindflöjel, såsom Timbroiten Johan Norberg är en i sitt ekonomiska tyckande. Båda garderar sin karriär i hopp om att inte hamna bland de totala felen.
I deras neovärld räcker det med ett enstaka rätt här och där, som man sedan isolerar från omgivande fel.
Alldeles för många gånger är Krukmannen Pål ute och tycker en massa, som vid granskning visar att han bara är riktigt dåligt påläst i det han säger sig veta något om, eller så är han bara är en förklädd propagandist ute i neo-ärenden.
Ta det här t.ex:
http://larspsyll.wordpress.com/2012/10/14/paul-krugmans-pathetic-is-lm-obsession/
Hans funktion som riksbankspristagare blir mest som slagträ i några isolerade frågor, inte som någon som har en verklighetskopplad och fungerande tankekedja.
Priset från riksbanken understryker en mening som jag tror kommer från Krugman men jag kan minnas fel: "Ekonomer arbetar för andra ekonomers applåder."
Det är klart: i de bästa av världar skulle inte PK och liknande ha så stor betydelse. Som det ser ut nu får man väl vara tacksam för att de kläcker ur sig bra saker ibland åtminstone.
Och är man ekonom i karriären gäller det ju att inte trampa höjdarna på tårna. Antagligen är även höjdarna försiktiga med vems tår de trampar på - är det en viktig kollega, eller bara städerskans?
Keynsianismen och Krugman är väl kapitalismens livbåtar. För många liberaler i min omgivning har i krisernas spår hoppat på keynsianism och Krugman, hellre än att hamna i nihilismens kalla vatten i väntan på en ny idé.
Det finns folk som vill både äta och ha kakan kvar: å ena sidan är kapitalism en livsfarligt vingligt system som till och från hotar att rasa och krossa sina innebyggare och borde därför bort, å andra sidan vill man ha det kvar eftersom det verkar ge några fördelar åtminstone för dagen. Och då kan socialliberalism (och dess socialdemokratiska version) verka som en tröst och en utväg. Det är väl därför Krugman har så stort genomslag. Han talar till en 'medelklass' som står vid avgrundens brant men inte vill gå därifrån utan i stället vill ha en extra livlina.
PS. 'Livlina' för sig själv alltså, inte tjänstefolket och klientelet i de obegripliga förorterna.
Krugman är väl idag att betraktas som neokeynsian. Neot varnar för rappakalja.
Skicka en kommentar