 |
| Höger och vänster (hönster) debatterar! |
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
lördag 6 oktober 2012
Lästips: Postpolitik, Žižek, mjukfascism
Vad fascism är, om det nu är något, har diskuterats livligt här på bloggen vid flera tillfällen. Här är ett lästips, ett inlägg på Filosofibloggen som behandlar filosofen
Žižeks tankar samt filosofi-bloggarens egna erfarenheter från ett försök att få ungdomar politiskt intresserade. Är det någon idé, undrar jag, att tala om att det är mjukfascism som nu träder fram, när det väl lika gärna kan beskrivas som krampryckningar (ibland av väldigt brutal art) i det sönderfallande kapitalistiska systemet? Den väldiga materiella basen till systemet vacklar, och det slår igenom i diverse underligheter i den ideologiska överbyggnaden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det ska väl vara det då att om man beskriver det som krampryckningar i ett sönderfallande system lockar det till en vänta-och-se-attityd. Då går det ju över snart, kanske man tycker, och så sover man vidare...
Om sönderfallet innebär att man själv riskerar att få något hårt i skallen kanske reaktionen blir en annan. Likaså om det infaller en insikt om att kraschen kan fortsätta väldigt länge om inte det görs radikala ingripanden för att få ordning.
Det är nog individuellt det där...
Individualism är en viktig -ism numera. Jag har dock en känsla av att den är väldigt beroende av hur mycket folk tror att de kan klara sig helt själva. I stora delar av världen vet man att det inte fungerar så, man måste ha familj, släkt, klan etc att stödja sig på. Bland invandrarna har man nog bra grepp på det också, medan en del naiva svennar tror att man kan segla fram helt oberoende genom tillvaron. En rejäl kris kan få dem på andra tankar.
Betingat är det säkerligen. Det ser man inte minst på att reaktionerna är så olika i olika delar av världen. Jag tror att Sverige är det mest extrema bakvatten som existerar idag.
Vi behöver inte gå längre än till Norge och Danmark för att se mer seriöst politiska reaktioner - Trondheimsmodellen och For Velferdsstaten i Norge, Græsrøddernes Netværk for Bæredygtig Omstilling i Danmark. Kanske inte helt adekvat, men i alla fall mycket mer adekvat än vad vi förmår hosta upp med här.
Jag upplever att det knorras mer i leden nu, liberala vänner börjar svänga om, men de är individualister och har varit länge. Så när de skall lämna liberalismen så glider de emot anarkism. Vilket man kan förstå, de blir en sorts politiska nihilister när de förlorar sin hemvist. Att gå till nihilism är en uppslitande process vad det än handlar om, präster börjar bete sig riktigt konstigt när det drabbar dem. Dessa nihilister driver utan segel och riktning på det politiska havet, kramandes det enda av dereas liberala tro som återstår, egot.
Det lilla jag ser i min omgivning må jag blåsa upp ur alla proportioner, men jag har bara observerat att folk blivit liberala av ålder, nu ser jag folk som varit liberala i decennier gå åt andra hållet. Det kanske är inget, men för mig personligen så är det mycket stort, liberalismen trodde jag var som IRA, har du en gång gått med kan du aldrig komma ut. Så nog så få som faktiskt vänder liberalismen ryggen är något nytt!
De kanske får trösta sig med förhoppningen om att Jorden snart går under ... DET om något måste väl vara den ultimata kollektiva händelsen! "We all go together when we go ..." som Tom Lehrer sjöng!
Björn,
domedagsprofeterna inom miljörörelsen borde kastas ut ur densamma! Domedagsprofetior manar inte till handling, trots att de skenbart propagerar extra starkt till handling. Det enda de gör är att få det att låta jobbigt, hopplöst och i slutändan meningslöst för den dödliga människan. De manar fram passivitet och vad problemet än må vara så är det alltid handling som förändrar något.
Men det är väl den eviga motsättningen mellan de analytiska och de problemlösande disciplinerna. Vissa kan analysera och komma fram till domedagsprofetian, men de umgås inte med de som kan lösa sådana problem, de kan själva inte lösa problem, så allt de har att komma med är riktigt passiviserande och hemska framtidsutsagor.
Undergång är väl inte så förskräcklig, under förutsättning att den är definitiv. Värre så om det blir en förskräckelse som aldrig tar slut. Vi får hoppas på det mänskliga samhällets förmåga att omformulera sin verksamhet när omvärlden förändras. Men eftersom den processen antagligen också blir långdragen och plågsam kanske det vore trevligare med en snabb och smärtfri avgång?
Skicka en kommentar