Ett inlägg på RWER-bloggen ger anledning till eftertanke. En del människor tänker sig att länder som är i kris skall exportera sig ur krisen, och detta kan ske genom att lönerna sänks så det blir billigare att exportera. För länder inom ett valutaområde kan lönesänkningar fungera som en sorts devalvering. Nu ser det faktiskt ut som att (fast siffrorna lär ännu vara lite skakiga) Grekland och Irland har ett uppsving i exporten. Skulle det tala för att uträkningen stämmer - lägre löner främjar export?
Nja, det finns en hake. Den stora exportökningen har skett inom sektorer där det är väldigt mycket kapital och lite arbete inblandade. Att producera raffinerade oljeprodukter är exempelvis knappast något som utförs av härskaror av arbetare, här handlar det mest om maskiner och anläggningar. Lönerna kan alltså inte spela så stor roll i varupriserna och deras påverkan på vad utlandet vill köpa från Grekland och Irland. - Eller om man vänder på saken: trots lägre löner har exporten av produkter med stort arbetsinnehåll inte ökat så mycket. Det tycks finnas ett tankefel i den ursprungliga tanken om hur sammanhangen är mellan löner och export.
Däremot får vi räkna med att nedpressningen av löner också blir en nedpressning av efterfrågan på hemmamarknaden och därmed fördjupad kris. Och för Greklands del därmed ytterligare ett gödningsämne för hemma-nazisterna.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
8 kommentarer:
Den här "teorin" om att man kan exportera sig ur ekonomiska kriser, fast det vet du redan förstås, ansågs bekräftad när juntan i Chile fick ordning på sin ekonomi, efter kuppen alltså. Det fick man genom att spara på offentliga utgifter och således genom att avskeda en massa folk och sänka löner.
Men det var då det, när många andra länder inte hade kommit på samma lysande idé. Det gick när andra länder betalade sina anställda anständigt och dessutom hade låg arbetslöshet och därmed hög köpkraft. När alla gör likadant som Chile - då håller inte teorin längre. Ju färre som får löner, ju lägre löner dessa får desto mindre köpkraft. Förr eller senare går detta åt pipsvängen alltså. så enkelt är det.
Dessutom kan ett lands ekonomi se bra ut trots att folk har det uselt och tvärtom.
Men naturligtvis stämmer uträkningen! Folk som är ruinerade tvingas arbeta för svältlöner för andra. Det är såvitt jag förstår själva poängen med kolonier.
Kerstin, jag vet inte så mycket om vad som hände i den chilenska ekonomin. Koppar är ju en stor exportprodukt, men den bryts knappast med handkraft. Däremot, vad som hände över hela det "liberaliserade" Latinamerika var att tidigare rätt produktiva människor i reglerade sektorer jagades över i den improduktiva så kallade informella sektorn, vilket gjorde att man tappade åtminstone ett årtionde av ekonomisk utveckling. Att öka mängden gatuförsäljare och skoputsare bidrar ju inte mycket till utveckling. Det är detta man försöker ta igen nu, när liberaliserarna jagats bort.
Jan, i kolonierna försvinner vinster ur landet, de kan inte häva sig upp ur armodet eftersom resurserna försvinner åt annat håll - och, ja, det är väl det som drabbar även grekerna nu. De lär aldrig återhämta sig om de följer påbuden utifrån.
Björn Nilsson:
Juntans Chile blev ett första fullskaletest på Milton Friedmans teoroer. Han fungerade som rådgivare, direkt och indirekt till Pinochet, bl.a. genom att en mängd chilenska ekonomer utbildades i Chikagoskolan teorier.
Och som sagt, ekonomin återhämtade sig (såg bättre ut på papperet), fast folket blev fattigare förstås, somliga mycket fattiga. Och vips ansågs Chile vara ett lysande exempel på hur bra Friedmans monetarism fungerade. Chile var rena modellandet en period alltså. Idag tillämpas principerna i hela världen och av IMF men ingen hänvisar längre till det fantastiska exemplet Chile och resultaten är inte lika lysande längre och värre lär de bli.
Kerstin: Chile hämtade sig när juntan övergav Friedman och bl.a. införde stenhårda regler mot vinsthemtagning. Detta har t.ex. Stefan de Vylder påpekat många gånger. Liksom även Stiglitz och Chang.
Exportera är det man måste göra när det inte finns inhemsk Keynsianism. Jag satt och läste Dagens Industri igår. Den var inte så munter som den brukade vara även om man på ett uppslag firade de svenska bankernas rekordvinster. Men lägenherer måste säljas med stora rabbar och den övriga industrin gav sämre kvartalsrapporter än någonsin i det tidsspann som DI vågade titta på. De hade dock lite positivt att peka på, som exempelvis Volvo Lastvagnar, som vänt trenden genom att Brazilien gör stora statliga investeringar. Exportera i en global kris förutsätter att någon utanför ens land ägnar sig åt en aktiv politik. I fallet Volvo Lastvagnar så är Brazilien räddaren, men de kan inte ensamma rädda den svenska exportindustrin från krisen.
Vi exportländer får hoppas på att resten av världen överger liberalismen.
Enda anledningen att exportera är för att kunna importera. Kör man med permanent exportöverskott som Sverige har gjort nu under ett antal år är det fel. Då skickar man resurser ur landet helt i onödan.
Två vinklar samma poäng. Vi kan åtgärda problemen här hemma, helt utan att det finns folk utanför som satsar på vettig politik. Vi skulle kunna satsa här hemma för att se till att folk har jobb och vettiga levnadsvillkor. Vad artikeln i dagens industri visade var att vi sitter här och hoppas på att andra socialister satsar.
Tyckte det var ytterligare ett sånt fint exempel på hur liberalerna står med byxorna runt anklarna. Trevligt också att det var gårdagens DI som visade detta.
Skicka en kommentar