1. Den grekiska staten är finansiellt svag med i synnerhet oförmåga att ta in skatter jämfört med grannstaterna. Dessutom har det varit oursäktligt fifflande med statistiken.
2. Greklands relativa konkurrenskraft har stadigt försämrats, särskilt inom euro-området vilket återspeglas i ett utdraget underskott i handelsbalansen på grund av ökningar i arbetskostnader och priser som låg över genomsnitt och en starkare ekonomisk dynamik.
3. Den ekonomiska krisen har härjat de offentliga finanserna just som i andra länder.
4. Räntebördan har ökat dramatiskt när äkta oro för den finansiella uthålligheten tillsammans med spekulation och felaktig information har orsakat en kraftig ökning av räntan på nya grekiska statslån.
Med andra ord: inte bara offentligt utan också privat skattefiffel finns med i bilden. Då kan man undra om det är de rika eller de fattiga som står för fusk och fiffel? I övrigt låter inte den här listan som att grekerna i gemen skulle leva över sina tillgångar och vältra sig i oförtjänt lyx.
Mycket verkar alltså bero av faktorer som ligger utanför Grekland. Andra länder har samma problem utan att ha fuskat med räkenskaperna. Däremot har man euron som gemensam belastning (har nämnt det tidigare). De länder som nu antas vara snälla med hjälppaket är i själva verket inblandade i att skapa krisen och svårigheterna för ett antal EMU-medlemmar. Men hur är det med arbete och produktivitet?
Greece has not – as is often claimed or implied – lagged behind Germany in raising productivity: on the contrary hourly labour productivity increased more than twice as fast in Greece than Germany during the ten years of the euro since 1999. Nor do frequent claims in the media of Greek ‘laziness’ stand up to scrutiny: average annual working hours are the longest in Europe (and hundreds of hours per year longer than in Germany!). The problem has been with nominal wage and price setting.
Brevskrivarna jämför med Tyskland och krisen på 1920-talet, och vill påtala vilka otrevliga biverkningar en intern depressionspolitik kan orsaka:
Has Europe learnt nothing from the 1920s when Germany was, in many ways, in a similar situation to Greece today? Prevented from raising exports to service its foreign debt (reparations) by mercantilist policies, Germany embarked on a disastrous course of deflation and depression which paved the way for the horrors that followed. Today as then, deficit countries cannot simply save their way out of crisis, they must have the opportunity to grow their way out. And this is also the only way to limit the damage to surplus countries, who are otherwise also destined to lose out in terms of growth, employment and financial stability.
Det går alltså inte att svälta sig ur en ekonomisk kris medan landet är förhindrat att exportera och expandera sig loss. Det kan få ut fascisterna på gatorna. När "medelklassarna" riskerar att förlora sina bostadsrätter kan det bli farligt. En av TCO-utredarna var inne på det för ett par dagar sedan:
Demokratins legitimitet bygger på att den förmår kanalisera människors förhoppningar och drömmar om en bättre framtid. Och om det inte är möjligt, att fördela bördorna rättvist tills dess ekonomin kan återhämta sig. Medelklassen är central i att bära upp demokratin. Det finns otaliga exempel på att de ekonomiska kriser som slår mot medelklassen också leder till risker för demokratin, därför att människors tro om en bättre framtid, om att deras barn skall få det bättre än de själva inte ser realistiska ut. Vi ser det i Ungern där det främlingsfientliga Jobbik fick framgångar i valet. Vi ser det i Italien där framlingsfientligheten ökar och demokratin blivit en mediocracy.
Att rädda Grekland är därför inte bara en fråga om att att rädda euron. Det är i förlängningen en fråga om att försvara demokratin och inte ge spekulanterna öppet mål än en gång.
Den där "medelklassen" ger jag inte så mycket för - det rör sig om bättre betalda knegare, inte någon frisvävande klass. Men själva principen håller jag med om. De här människorna kan bli arga och dessutom producera politiska ledare som kanske inte är så behagliga. När kapitalismen är grundproblemet kommer de kanske att peka ut invandrare som grunden till allt ont. Särskilt muslimska fattiga invandrare. - Dessutom görs detta påpekande om spekulanternas roll:
Och nu slår samma aktörer som orsakade krisen till igen - och vill avsluta jobbet genom att spekulera i att länderna inte klarar sig genom krisen. Inser de vad som är på spel och bryr de sig?
Varför skulle kortsiktiga roffare bry sig om långsiktiga konsekvenser? De tar pengarna och sticker, så länge det går.
Om det märkliga i hur bankerna kunde vara konkursmässiga för ett år sedan, men nu komma tillbaka i stor stil och dessutom i gammal dålig stil, har Pierre Gilly också skrivit. Denna återkomst är inget gott betyg vare sig åt politikerna eller vänstern - spekulanterna sköter sig däremot utmärkt enligt sina egna förutsättningar.
4 kommentarer:
Krugman pekar återigen ut euron som ett problem. Det är nämligen nästan lika illa i Spanien och Portugal, utan att de på minsta vis har misskött sina ekonomier: http://www.nytimes.com/2010/04/30/opinion/30krugman.html
Här är en annan analys som säger en del om vad som bör göras också: http://www.irishleftreview.org/2010/04/30/open-letter-european-policymakers-greek-crisis-european-crisis-european-solutions/
Jag undrar vilka ekonomer som verkligen kan sin sak som tycker att EMU i sin nuvarande form är en god idé? Konstruktionen är ju uppenbart tosig att det skulle krävas en fullfjädrad diktatur för att hålla den samman. Men det är klart, ökar man "det demokratiska underskottet" så kanske det kan fungera?
Intressant det där med produktivitetsökningen, en artikel på Indiska News Click tar upp just det
Sovereign Debt Crisis in Greece: Is there a way forward?
"First, income inequality has been growing in Greece where the real wages of workers have grown at a much lower rate than the growth of productivity. This means the share of wages in GDP has been declining. This process has led to a declining domestic market since workers spend a higher proportion of their income on consumption than the capitalists or the rentiers."
...
"despite declining unit labour costs, aimed at increasing export competitiveness, Greece, among other European countries like Spain, Portugal and Ireland, lost out to Germany. In an era of export-led growth, it is the relative nominal labour costs that matter. A comparison between Greece and Germany would make the matters easier to understand. Heiner Flassbeck shows that while unit labour costs in Germany rose only by 5 percent between 2000 and 2010, it increased by 30 percent in Greece."
Att produktiviteten stigit mer i Grekland än i Tyskland under perioden är nog inte så konstigt, de startade nog inte från samma nivå när det gäller industriell utveckling. Men som det verkar är den arbetande befolkningen i bägge länderna förlorare ingen av dem har fått se frukterna av den ökade produktiviteten.
Nyliberaler brukar vara förtjusta i incitament och hur viktigt det är att speciellt den arbetande befolkningen har "rätt" incitament. Men om det i Grekland inte hjälper hur mycket de än ökar produktiviteten och kan ändå inte tillgodogöra sig detta blir det ju meningslöst att arbeta för ökad produktivitet.
Ett av Greklands stora problem är bytesbalansunderskottet, detta kommer sällan upp i annat än specialartiklar. Kvällspressens och de malliga morgontidningarnas ägnar sig helst åt råsopar mot de "slappa" "korrupta" grekerna och underskott i den offentliga budgeten trots att det är ett betydligt mindre problem. Grekerna har haft svårt i EUrosystemet att värja sig mot kreditexpansion och låga räntor som blåst upp bytesbalansunderskottet och dränerat den Grekiska ekonomin.
En som förutsåg detta redan när Euron skapades var Jan Kregel, som varnade för att ägna sig åt "beggar thy neighbour", som Tyskland gjort, iofs har Sverige gjort det i än högre utsträckning men vi är ju inte av Tysklands storlek. Ett enskilt land kan göra det mot resten av världen men inte en hel union eller inom en valutaunion.
Kregel/Parenteau: No Sidestepping the Eurozone Implosion?
Som EU är uppbyggt är det väldigt svårt att motverka att de stora och starka ekonomierna plundrar de som inte är stora och starka. Skulle man på allvar försöka skapa den motkraften blir det ju inte lönsamt och roligt för de stora och starka, då kanske de sticker.
Intressant med den indiska kommentaren, den pekar på mycket av det väsentliga om grekiska (spanska, irländska etc) krisen. Men sedan står England på tur, och man kan undra hur det går.
Den där detaljen med incitament är också intressant. Kapitalet försöker pressa ner lönenivåerna, och varför skall folk då anstränga sig (gäller inte bara Grekland utan alla ställen med lönearbete).
Skicka en kommentar