Bloggare Jinge skriver om hotet om nya farsoter och sölandet med att bygga upp resurser för att snabbproducera vaccin och ta hand om offer för epidemier i massomfattning. Tänkvärt.
Det här är i högsta grad en politisk fråga. Möjligen kan fjuniga små liberaler inbilla sig att "marknaden" fixar medicinleveranser och vårdplatser om krisen bryter ut. Det är lika smart som att tro att "marknaden" fixar till en krigsmakt i vårt avrustade land när kriget brutit ut och fienden redan klampar omkring på vår mark.
Under den stora trettiotalskrisen predikade dåtidens liberaler att problemen skulle lösa sig av sig själv på lång sikt . En av dåtidens största nationalekonomer, John Maynard Keynes, genmälde att på lång sikt är vi alla döda! Och det stämmer även i det här fallet: det tar några år att bygga stora anläggningar för medicinproduktion samt att trimma in personal och logistik. Bryter en svår farsot ut kanske vi är lika utlämnade som under Digerdöden, den stora medeltida pestepidemin omkring år 1350, om inte resurserna finns färdiga. Man vet inte hur mycket folk som dog, men kanske en tredjedel av människorna här fick pesten. Somliga områden drabbades ännu värre (med öde gårdar och byar som resultat), andra tycks ha klarat sig rätt bra.
Om några tiotal procent av Europas befolkning skulle dö inom loppet av säg en till två månader skulle det ha samma effekt som en kärnvapenattack. Jag undrar om samhället skulle överleva på nuvarande nivå efter en sådan smäll? Det är inte bara en demografisk kris som hotar, själva den psykologiska krisen kan bli väl så svår att klara av.
I och för sig, vi som läst lite ekonomisk historia vet att det blev brist på folk efter Digerdöden och att de överlevande bönderna kunde tilltvinga sig bättre villkor i kampen mot godsägarna. Men jag tycker inte det låter som ett riktigt bra argument för att söla med den där vaccinfabriken ...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar