Jag satt igår på ett möte med kloka människor från olika håll i samhället. Vi diskuterade planer för energiomställning. Ni vet vad det handlar om: att spara energi, att gå över till förnyelsebara energikällor, gå över till nya energiformer, bygga om samhället när vi bygger nytt.
Någon frågade om tidsspannet. Kanske tio år framåt, gissades det. Jag funderade på detta. När vi planerar, vad är det vi planerar egentligen? Kan vi verkligen föreställa oss framtiden och dess förutsättningar? Är det inte i själva verket vår egen tid vi projekterar in i framtiden utan större förändringar? Det är ungefär som att spå väder. Man tror att det kommer att fortsätta att vara som det "alltid" har varit. Om 20 år kanske vi löser energiproduktionen genom solceller som är tusen gånger effektivare än idag, eller pigga bakterier som alstrar energi i stora behålllare, eller med någon teknologi som ingen idag tänker på eller inte vågar förespråka för att den låter helt vansinnig. Det kanske behövs mer "vansinnigt tänkande", spekulationer som går utanför dagens ramar, för att vi skall kunna få en glimt av framtiden?
Vem kan göra en vettig förutsägelse om tillståndet på Jorden år 2025? Om det vill sig illa kanske det inte finns några människor kvar då som kan tala om hur bra prognosen egentligen var! Vill det sig väl har de grundläggande problemen vi har idag i stort sett eliminerats och människan håller på att gå över från sin förhistoria som djur till att bli - människa. Kanske till och med nationalekonomin har övergått från hokuspokus till vetenskap.
Den höjda vetenskapligt-tekniska nivån kommer att göra människan till en ny människa, det behöver vi inte tveka om. Det vi idag kallar "människa" är resultatet av en lång process, och den har inte tagit slut. Även om vi kroppsligt är stenålder är våra hjärnor i industrisamhället (om vi bor i Sverige).
Det är möjligt att vi under den processens lopp kommer att vända tillbaka i rikting mot vissa äldre mönster. Likt gamla jägar- och samlarfolk kanske vi kommer att arbeta för upphället några timmar per dag och sedan sitta vid lägerelden och snacka strunt - men kärnan i lägerelden kommer att vara en kvantdator som gör att vårt lilla band av jägare och samlare omfattar hela Jorden och kanske långt bortom den. Kanske detta är möjligt inom min livstid (fast det är nog tveksamt måste jag pessimistiskt tillstå). - Det här resonemanget jag nyss förde visar för övrigt hur svårt det är att se framåt utan att se bakåt. Det är lättare att använda kunskaper och erfarenheter som man redan har än kunskaper och erfarenheter som man eventuellt kommer att få framöver.
De gamla jägar- och samlarfolken levde i grupper nästan utan hierarki. Det var definitivt inga klasssamhällen. En del säger "kapitalismen är problemet". Jag skulle nog säga "klassamhället är problemet". Kan vi se skärpningen av klassklyftor Jorden runt som en sista desperat skälvning i den mänskliga förhistorien, något som kan avlägsnas med god planering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar