Gamle ordförande Mao står stadigt mellan till vänster Himmelska Fridens torg i Peking och till höger Kinas stora mur
Jag har i tidigare inlägg nämnt maoister i Indien, Nepal och Filippinerna. Varför inte gå till ett originellt ställe och fråga om läget i Kina? Å ena sidan är det ju Maos hemland där han stod i spetsen för 1900-talets största omvälvningar, å andra sidan påstås råkapitalismen ha tagit över helt och hållet efter den gamle "rorsmannens" död.
Som med så mycket annat: så enkelt är det inte. Råkapitalismen härjar, men den har skadeverkningar, och kommunistpartiet brottas med frågan om hur det skall lösas. Jag hittade ett par artiklar i Asia Times som kan ge vidare upplysningar. Här en en som är färsk, här är en från förra året.
Budskapet i denna affisch lär vara att jordbruket (företrätt av mannen till höger), skall lära av industrin (han till vänster), och alla skall lära av armén där i mitten. I bakgrunden syns såväl böndernas gröna kullar som de rökiga fabriksanläggningarna.Innehållet i artiklarna är ganska så klart: trots vad världens folkpartister kräver så lever arvet kvar efter Mao och verkar till och med stärkas. Det förefaller som om partieliten funnit att man inte kan kasta ut Mao och hans tankar, stora delar av folket accepterar det inte. Om partieliten skall kunna leva vidare som elit måste den ta hänsyn till detta. För det är ju en fråga som lätt kommer fram när man läser artiklarna: är det av politiskt tvång eller egen övertygelse som många toppar i kommunistpartiet kryddar sina tal med citat från Mao, eller till och med skickar ut Mao-citat med SMS till medborgarna? Det kan nog vara både - och, beroende av vem man talar med.
För Kinas del talar man väl normalt inte om "maoism" utan om "Mao Zedongs tänkande". Termen "Mao Zedongtänkandet" har jag också sett. Jag är inte säker, men jag antar att maoismen blev maoism först utanför Kina. Däremot nämns i artiklarna underjordiska organisationer i Kina som kallar sig maoistiska. Deras eventuella inflytande framgår dock inte. Maoistiska hemsidor tycks dock finnas i Kina, jag kom fram till några som kanske tillhör den kategorin. Fast jag kan ju inte kinesiska, jag kan bara titta på bilderna.
En närbild på industrin. Här är en berömd borrare från oljefältet Daqing, ett ställe som ännu hyllas av partiledare
Och här är en likaledes berömd ledare för folkkommunen Dazhai som arbetade hårt för att få sina torra berg att grönska. Vill man odla på branta sluttningar gäller det att bygga terrasser, och det verkar vara det arbetet som pågår. I bakgrunden syns helt terrasserade berg
En artikel som jämför nu och då i Kina, missnöjet på landsbygden idag och de svåra åren under "det stora språnget" på femtiotalet, hittar man här. Författaren har pratat med bönder och hört vad de säger om Mao och hans politik, och vad de tycker om den nuvarande regimen. Där verkar Mao ligga bäst till.
Kinesisk teckning med för mig obegriplig text. Men något med handeln mellan USA och Kina kan man tänka sig att det har att göra.Är man lite slängd i historia så förstår man att historiska förhållanden inte kan upprepas när omgivningen har ändrats. (Liberaler brukar inte förstå det.) Däremot kan politiska etiketter hänga kvar, fast med annat innehåll. Utan att kunna alltför mycket om Kina antar jag att en modern maoistisk rörelse där måste se rätt mycket annorlunda ut mot hur det var under Maos egen tid. Han tillhörde ju den politiska ledningen under ett halvt sekel, och mycket hann förändras redan då. Kina började komma in i rymd- och dataåldern redan under hans tid, nu är man verkligen där samtidigt som ojämlikhet är ett stort problem - det kan bli en explosiv blandning här, men den får nog inte samma utlösning som under Kulturrevolutionen. Den förskräckliga personkulten skall väl förhoppningsvis inte upprepas, även om det kommer fram nya ledare av ungefär Maos kaliber.
En grundläggande lärdom bör dock hänga med: det finns alltid storpampar att göra uppror mot!
10 kommentarer:
Det finns en del intressant att läsa i Monthly Review om utvecklingen efter Mao, http://www.monthlyreview.org/091214dongping.php
Det är lite märkligt med det här svarta hålet i Maos politiska tänkande. Å ena sidan fokus på att bönderna och vanligt folk i allmänhet måste styra utvecklingen. Å andra sidan tron på en politisk elit med monopol på organisering. Det går bara inte ihop - och han själv borde ha begripit att diverse kampanjer aldrig skulle räcka till, särskilt inte då de kampanjerna skulle rikta sig mot med nödvändighet måste vara de som organiserar dem eftersom de har det politiska monopolet.
För övrigt termen "maoism": -ism är en ändelse som fungerar i de flesta europeiska språk och som betyder "tänkande". Kinesiskan har knappt några ändelser i den meningen; å andra sidan kan tydligen vilket ord som helst fullgöra ändelsens roll.
Är lite nyfiken på om det finns en maoistisk organisation i Sverige nuförtiden.
Lena, jag tror inte det finns någon partiliknande organisation. Däremot finns det en del människor som har band till Peru. Det är dem man hittar på hemsidan Maoistiskt Forum http://www.maoistisktforum.se/ Jag har en del tveksamhet där och min ständigt övervakare Jan W har ännu mer kritik mot de peruanska maoisterna. Vad jag har fått veta så finns det dessutom ett antal människor i Stockholm som påstår sig tala för partiet i Peru utan att det kanske är hela sanningen.
Jan, jag antar att Mao hade både rätt och fel. Det stora problemet var: hur hindrar man den nödvändiga eliten av folk som är kunniga i olika områden från att bilda en ny förtryckande överklass? Frågan är dock om vissa aspekter av bl.a. Kulturrevolutionen var lyckade i den synvinkeln. Det blev helt enkelt för rörigt, och i den situationen kunde nog en del skumma element göra karriär.
Det finns en lysande redogörelse över kulturrevolutionen: William A Jones (ed): New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series 1991. Bilden som ges är ungefär att nu tog alla som marginaliserats av det kommunistiska pampväldet hämnd. Men eftersom allt var totalt oorganiserat blev det kaos. För tyvärr tilläts ju ingen folklig organisering, allt skulle vara mer toppstyrt än i en socialdemokratisk hyresgästförening på 1970-talet.
Det finns alltid de som är mer utbildade än andra, det är korrekt. Men om man tillåter folk att organisera sig bildas en motvikt. Den har vi här, men den har man inte i Kina. Inte nu, inte på Maos tid. Och uppenbarligen var blotta tanken på fri organiseringsrätt bland bönder och arbetare en skräckvision för Mao; de kommunistiska mandarinerna måste alltid övervaka allt.
Därför fanns ingen gräns för hur korrupt Kina kunde bli.
PS apropå ständig övervakare: Om jag inte tyckte att du har intressanta synpunkter för det mesta skulle det vara ointressant med dialog.
PPS: Min tveksamhet till Sendero Luminoso härrör ytterst från två personer vars omdöme jag respekterar.
Dels bröderna Persson i Föreningen Fjärde Världen som berättade om hur en indianby i Perus amazoniska lågland hade angripits av beväpnade SL-aktivister som försökte tvinga dem att odla knark för sig. Efter en tid hade indianbyn lyckats avvärja angreppet.
Dels Peter Waterman, som behärskar både spanska och quechua och samarbetar nära med oppositionella rörelser i Peru. Han berättar gärna om hur SL-aktivister riktade sin terror mot slum- och fackaktivister som satte sina grannars respektive medlemmars väl först och vägrade rätta sig efter SL-diktat. Många av dem mördades.
Därför blev det ganska lätt att passa in Linda Seligmans analys som hon lägger fram i Between reform and revolution - political struggles in the Andes 1969-1991. Enligt henne bestod SL av den provinsiella borgerlighetens barn, som ville hävda sig som lokal "modern" universitetsutbildad överklass gentemot Lima, och som använde bönderna som schackpjäser i detta syfte.
Jag skriver inte under på Seligman, men jag tror på Persson och Waterman.
Om man läser ett och annat som Mao skrev föreföll han själv vara positiv till självorganisering bland arbetare och bönder. Och jag skulle tro att blotta tanken på motsvarande rörelser i Sovjet och dess satelliter skrämde eliterna där. Undrar om inte många gamla byråkrater helt enkelt tog på sig maokostym i Kina och fortsatte att vara som förut, fast under en täckmantel av kulturrevolutionära slagord. Och när Mao dog kunde de lyfta av manteln och återgå till sin gamla korrupta stil. Myrdal hävdar det i alla fall. Man får väl sätta in det hela i ett kinesiskt historiskt sammanhang också. Vanor och metoder från feodaltiden levde i högsta välmåga trots att landet formellt blivit socialistiskt. Jag kanske har fel, men jag antar att feodalt tänkande var betydligt kraftfullare än kapitalistiskt tänkande under Maos tid. Ledarkulten kan ju faktiskt sättas in i ett sådant mönster.
Peru skulle väl behandlas på ett separat inlägg, fast jag har för klena kunskaper så det får vara. Har för mig att en Latinamerikaforskare vid namn Mörner för många år sedan nämnde PKP Sendero Luninoso som en agrarrevolutionär rörelse som lyckats få med sig indianbönderna, men det var länge sedan och minnet har blivit suddigt. De indiska maoisterna studerar Peru, men vad jag vet har de inte talat om vad de tycker om läget där. De latinamerikaner som jag mött och som pratat om Peru verkade mest ha en rasistisk inställning till indianer över huvud taget.
Tack Björn, för informationen.Förklaringarna till eliternas makt kontra folkets är ständigt aktuell i alla länder.
Apropå Peru: Jo, enligt Seligman började det så. De universitetsutbildade hade i början ingen svårighet att mobilisera bönderna på ett program som var till fördel för båda parter. Men när de universitetsutbildade sedan bl.a. krävde att bönderna skulle förbjudas att sälja mat till Lima ville bönderna inte vara med längre.
Skicka en kommentar