onsdag 28 januari 2009

Återhämtning för facket i USA


Här är Change to Win, en av de fackliga organisationerna i USA. Klicka på banderollen så kommer du till deras hemsida


En sak som verkar ingå i "Obamarevolutionen" i USA är att den fackliga nedgången har brutits. I själva verket har fackföreningar aldrig varit så omfattande i USA som i Europa (för att inte tala om Norden och Sverige). När organisationsgraden var som störst i USA på 1950-talet var omkring 35 procent av arbetarna organiserade enligt den här artikeln. Sedan har det bara gått utför. Förra året, när antalet fackligt anslutna började öka igen, var 12,4 procent anslutna. Men i privatföretag är det nedåt 7 procent, den stora mängden finns i offentliga sektorn.

Som påpekas här började återhämtningen eventuellt redan 2007, fast den då inte var statistiskt säkerställd. Nya vindar började alltså blåsa redan innan Obamas kampanj kommit igång på allvar, men från facklig sida väntar man sig en fackföreningsvänligare linje från hans administration. Republikanerna var ju direkt fientliga men nu kanske facken kan få lättare att organisera folk. Det skulle kunna bli en upprepning av trettiotalets New Deal som också gav arbetare utsträckta rättigheter. Detta kan behövas i ett USA som sannerligen inte mår bra nu, och där de som mår sämst på botten behöver ordentlig kraft och sammanhållning för att slå tillbaka mot bossarna. Men då måste man förmodligen bli bredare än bara snäva fackliga organisationer, det har nog varit ett problem tidigare med inskränkthet, byråkrati och korruption. En revolution kan rensa luften här. Å andra sidan kan ju en förvärrad kris slå sönder i stort sett hela samhället, och då krävs det ännu mer för fackföreningarna för att överleva.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Amerikanska fack har framförallt organiserat arbetararistokratin, såsom sophämtare. I regel är de mycket högavlönade. Deras inställning är att var och en får sköta sitt och slåss för sin egen sak

Björn Nilsson sa...

Undrar om våra svenska sopkillar känner sig som arbetararistokrater?

Våra fackliga organisationer är i de flesta fall industriförbund (byggjobbare är med i Byggnads vare sig de snickrar eller murar eller lägger golv eller gjuter cement) men jag antar att USA har kvar principen med ett yrke = ett fack.

Jan Wiklund sa...

Det stora USA-facket är ju bilarbetarna. Det var dom, och gruvarbetarna, som stod bakom den stora organiseringsdriven på 30-talet. Och som - när de hade vunnit - i stort sett sket i att fortsätta och organisera dem som fortfarande var oorganiserade.

Nu har bilindustrin krossats och därmed AFLs ryggrad.

Det är glädjande att de som har varit mest i farten under det senaste decenniet är lågavlönade i serviceindustrin. Och att de tillämpar en ny organiseringsprincip där även lokalsamhället dras in i kampen och vardagen politiseras för många fler än de som deltar direkt. Det är lärdomar vi kan ha nytta av även i Sverige, tror jag.

Björn Nilsson sa...

Ja, det du skriver på sluttampen är riktigt för Sveriges del tror jag. Det gäller att samla stöd på bredden och djupet, inte bara vara ett eget litet gäng för inbördes beundran. Den ökända USA-fack-attityden har inte varit så uttalad i Sverige, men nog har det allt funnits en snobbig attityd från vissa fack. Metallare och byggnads som tyckt sig vara finare än kommunalare. Det var nog bland annat det som gjorde att "den solidariska lönepolitiken" sprack under sjuttiotalet.