söndag 28 oktober 2012

Litteratur om Kina och DDR

Jag har översatt ett litet stycke av en intervju med en kinesisk författare:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...
Intervjun är inte så lång, men läsvärd. Bland annat försöks en förklaring varför Kulturrevolutionen spårade ur 1968 och hur partihögern senare kunde ta makten. Detta från en man som skriver skönlitteratur. Den som fnyser åt skönlitteratur (inklusive poesi) som verktyg att ge goda beskrivningar av människors och samhällens utveckling, den fnyser jag åt!

Men även samhällsvetenskapliga undersökningar smäller högt naturligtvis. Svenskan har idag en något krystad recension av en bok om Östtyskland alias DDR alias Tyska Demokratiska Republiken. Bra skönlitteratur och bra samhällsvetenskapliga undersökningar kan göra att vi kommer bort från den dum-propagandistiska bilderna av hur bra/dåligt det var i Kina eller DDR, och i stället landar i mer realistiska positioner. (Och det är en realistisk uppfattning av läget, inte propaganda eller bortförklaringar, som förklarar exempelvis varför det kommunistiska partiet fortfarande är stort i Tjeckien och nyligen gjorde bra ifrån sig i lokalvalen. Eller varför fascistbetonade grupper är starka i Ungern.) Man får veta att folk levde ett vanligt liv i DDR också, och att många tyckte att man levde hyggligt bra. Det finns säkert tyskar som skriver romaner om det också.

Om "DDR var en brutal diktatur som dödade människor som försökte fly" så är det verkligen inte svårt att räkna upp brutala diktaturer som i ohyggligt större omfattning dödade människor som inte ens försökte fly landet - men det är något som försvinner i propagandastormen. Ta inbördeskriget i Guatemala som exempel: det började några år efter att Berlinmuren byggdes och avslutades några år efter att den revs, och krävde uppåt ett par hundra tusen dödsoffer. De flesta var indianer som massakrerades av regeringsstyrkorna. En av utredningarna finns här. (Jag har sett hänvisningar till en annan, utförd av katolska kyrkan, som kom till liknande slutsatser.) Utredningen inkluderar listor på massakrer och vilka som huvudsakligen var offer och ansvariga. Antalet dödade anges till över 200.000. I det sammanhanget är antalet dödsskjutningar vid den inomtyska gränsen försumbart - förskräckligt javisst, men vem vågar offentligt hävda att många tusen maya-indianer på Guatemalas landsbygd är mindre värda än några tyskar?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag får väl offra mig och lämna en kommentar i detta uttjatade ämne :-)

Definition av socialism och demokrati varierar, Som jag ser det var Östtyskland varken det ena eller det andra. Att landet inte ens var på väg att utvecklas till vare sig demokrati eller socialism är faktiskt ännu värre.

Varje människoliv har exakt lika mycket värde, inget att diskutera.
Östtyskland var näst intill ensamt om att spärra in sina invånare, terrorisera de som ville lämna landet och i yttersta fall dödade man de som var desperata nog våga sitt liv för att de leva sitt liv på eget vis. Ett sådant system har inget med demokrati att göra och inte heller med socialism.

Definitionen av ett hyggligt liv varierar från person till person men uppenbarligen ansåg de flesta att Östtyskland inte lunde erbjuda det. Murens existens bevisar den saken

eldorado

Björn Nilsson sa...

Delar av Central- och Sydamerika, för att inte tala om andra ställen i världen, var slakthus dirigerade från USA, ofta med lokala underhuggare som utförare. DDR var inget slakthus. Man kan tycka illa om DDR (vilket vi i den anti-sovjetiska vänstern gjorde) men vi hade åtminstone sinne för proportioner.