"Köbildning till onödigt högavlönade poster"

Visst finns partiet Socialdemokraterna. Men det är nu ett konstigt parti. ... En köbildning till onödigt högavlönade poster mer än en folkrörelse av medlemmar.

Ovanstående citat kommer från en ganska kort artikel av Jan Myrdal. Den skulle ha publicerats i Aftonlövet, men av någon anledning (ha ha) togs den inte in. Men nu lever vi ju i nätets tidsålder och kan läsa texten här. Det där om köbildning har jag för mig Jan Wiklund tidigare nämnt i kommentarer här på bloggen, närmast i form av SSU som en köbildning till kanslihuset. Annars handlar artikeln i mycket om den socialdemokratiska behandlingen av den egna historien i form av Brantinghuset och Brunnsvik. Påminner inte den om de saudiska wahhabiternas behandling av islams tidiga kulturminnen? - Totalt förakt och förstörelse!

Att socialdemokraterna under en period av nittonhundratalet levererade en del nyttig reformpolitik har Myrdal skrivit om tidigare. Detta gjorde att partiet hade ett brett stöd. Och väl att en del pampfasoner också tolererades. Idag är läget annorlunda. Huruvida utrymmet för reformism finns eller inte är omtvistat. Själv är jag tveksam: reformism kräver en klasskompromiss, och nu vill överklassen inte längre ha några kompromisser. Skall underklassen acceptera och kapitulera eller slå tillbaka? Det låter som alternativen snarare är reaktion eller revolution än reaktion eller reformism. Det lär inte hjälpa med hjälplösa proklamationer och kompromissförsök från Löfven. Antingen gör han som kapitalisterna och partikarriäristerna vill eller också åker han ut i kloaken på samma sätt som Juholt.

Verbalt underhållningsslagsmål

Det tar emot att formulera några slagkraftiga bloggposter i denna sommarvärme (även om det faktiskt just nu kommer ett uppfriskande regn som säkert uppskattas av en törstande växtlighet!). Varför inte helt enkelt saxa ett verbalt slagsmål från bloggosfären som jag hittade här. Blogginnehavaren kallar sig Lincoln och kommer in som tvåa nedan, efter att signaturen Sture hoppat på själva bloggposten som är ett gästinlägg av någon som bor i Spanien. Lincoln använder detta till att inte bara skälla på Sture, utan egentligen än mer skälla på sitt verkliga hatobjekt, nämligen bloggaren som driver Cornucopia? (Jo, det skall vara ett frågetecken i bloggnamnet, nedan kallas han Cornu.)

I själva verket har såväl Lincoln som Cornucopia? ofta intressanta och tänkvärda synpunkter, dock inte om bankväsendet där de verkar vilja skära halsen av varandra (åtminstone verbalt). Vad sägs om fantastiska formuleringar som "mentalt kadaver", eller "Cornus mentalt inavlade zombiearmé"? Undrar om jag kunde ha hittat på något sådant själv? - Kanske, men det krävs nog mycket träning för att komma upp på den nivån! Läs och njuts/förskräcks:

Sture skriver:

juli 29, 2013 kl. 1:07 e m

Det där ”gästinlägget” verkar vara skrivet att någon som lever helt bortom verkligheten och har psykiska problem.
Spanien är långt ifrån så illa. Jag talar av egen erfarenhet då jag reser mycket i Spanien med jobbet. Har bott där i många år tidigare och har spanska vänner och släktingar.

Svara

• Lincoln skriver:

  juli 29, 2013 kl. 1:47 e m

  Det märks verkligen att du är ett mentalt kadaver som kravlat dig hit från Cornu. Samma ickeargumterande och personliga sinnessjukförklaringar som Cornu kör med.

  Vad har du sakligt att säga som motsäger det ”Okunnig fråga” skriver? Nada! Bemöt de fakta om korruption och de uppgifter om namngivna politiker som ”Okunnig fråga” anger om du vi ha någon som helst trovärdighet Annars finns ingen anledning till att tro att du överhuvudtaget varit i Spanien. Sorgligt nog är du ett lysande exempel på nivån på Cornus mentalt inavlade zombiearmé.

  Svara

Sture skriver:

juli 29, 2013 kl. 1:54 e m

Jag vet inte vem Cornu och jag har då inte lust att debattera med okunniga och obildade tonårsfjun.

Svara

• Lincoln skriver:

  juli 29, 2013 kl. 2:01 e m

  Vem är tonårsfjun? Cornu är också allvätande (nä, inte felstavat) och leker helikoptern istället för debattera. Liksom du pissar Cornu oftast på sig själv när han vevar runt med ickeargument och idiotförklaringar. Så även om du inte har en aning om vem Cornu är (och tydligen inget vet om Spanien heller) så har ni onekligen likheter.
  Själv slutade jag leka helikoptern för länge, länge sedan! 

  Svara

Sture skriver:

juli 29, 2013 kl. 1:56 e m

Det får bli ett parasitstopp!
Tack och adjö!

Svara

• Lincoln skriver:

  juli 29, 2013 kl. 2:10 e m

  Jag fattar inte vad du tackar för – för jag ser ingen anledning till att tacka dig mer än för att du pyser iväg och slutar pissa på folk på den här bloggen. Det är jag tacksam för att du gör! Och lite stolt! Jag har nämligen ett ganska effektivt stänkskydd om jag får säga det själv. 

  Svara

Ekonomiska notiser

Diagrammet är kapat från SCB och visar inflationstakten månad  för månad enligt konsumentprisindex

Arbetslösheten uppges vara 9,1 procent, tillväxten i BNP 0,6 procent. Det kan betyda att det finns en massa resurser tillgängliga om man "vill göra saker". Detta även om BNP i sig med rätta blir ett alltmer ifrågasatt begrepp. Som prisförändringarna ser ut just nu kan knappast hotet om inflation användas som argument för att inte göra någonting. Det tror jag inte åtstramningsfantasterna bryr sig om. Men exempelvis den opposition som (kanske) formerar sig inom socialdemokratin borde vara intresserad.

Här är ett annat intressant diagram som visar det permanenta exportöverskottet. Det har nu varat i över tjugo år. Somliga tror att överskott är bra. I själva verket innebär det att Sverige i onödan skickar resurser ur landet. Det räcker att export och import tar ut varandra så att saldot blir noll.

Siffrorna på Y-axeln motsvarar procent av BNP

Varför lever de inte djävulen?

Ett citat från Jan Guillou, med viss anknytning till föregående inlägg på denna blogg:

Varför lever sossarna inte rent ut sagt ­djävulen om detta sabotage mot den svenska välfärdsstaten?

De kan inte ha undgått att observera och läsa den OECD-rapport som damp ner för en månad sedan. De kan inte ha funnit innehållet ­ointressant. De kan inte misstänkas för att vara anhängare av ökad fattig­dom och mer pengar till de rikaste. De kan inte gärna befinna sig i argumentnöd. Ändå denna diskretion. Varför?
Jag har bara stött på en tänkbar förklaring. LO:s chefsekonom Ola Pettersson:
”Partiet tror väl inte att det här är den fråga som marginalväljarna brinner allra mest för” (SvD 15 maj).

Men är det verkligen marginalväljarna som avgör val? Partistrateger och deras dyra konsulter kanske tror det (eller påstår sig tro det), men hur är det med den absoluta majoritet av svenska folket som fortfarande vill ha ett fungerande välfärdssamhälle? Det finns gott om argument för att nuvarande regering har ett rejält negativt inflytande vad det gäller ett välordnat och anständigt samhälle. Inte bara en mindre grupp fattiga, utan större delen av medborgarna blir mer eller mindre utsatta och känner obehag.

Ändå kommer bara diskreta pip från de medansvariga ... ursäkta, från socialdemokraternas ledning. Här rör det sig inte om marginalväljare, här rör det sig om möjligheten att faktiskt riva åt sig majoriteten av rösterna. Den möjligheten slänger SAP-ledningen överbord - kan det bero av att den till stora delar själv består av de "marginalväljare" som man vill gulla med? - Det sägs att "intresset ljuger aldrig".

Ja, man kan bli fundersam ...

Vaknar vilddjuret?

Är detta typiskt för medlemsopinionen hos socialdemokraterna, eller kommer den att vakna och ryta till så det hörs?

Här är några reflexioner med anledning av ett blogginlägg hos bloggkollega Lindelöf. Att socialdemokratiska partiet är långt nere i gyttjepölen är väl känt. Partiledningen är så insyltad i de senaste årtiondenas nyliberala omstörtning att någon förbättring knappast kan väntas. Den tillhör klassfienden.

Nåväl, nu tycks en mer organiserad opposition vara på väg, hur det nu kommer att gå med det. Sådana grupper har skapats tidigare och sedan raskt försvunnit. Varför? Förslagsvis ett par företeelser:

Oppositionen klarar inte av ledningens trixande. Rätt vad det är kommer den dragande med någon sorts 'kompromiss' som inte är värd papperet den är skriven på, och då antas oppositionen vara storsint och acceptera. För man vill ju inte vara ogin när valet står för dörren ... Det som börjar med den goda föresatsen att "Vi måste skrämma skiten ur ledningen" riskerar lätt att försvinna i en rutten kompromiss. Ledningen vet nog hur man hanterar sådant, och jag undrar verkligen om socialdemokrater som hela sitt liv kuschats av höjdarna nu plötsligt skall våga bita ifrån! Ärligt talat har jag lite svårt med folk som tjatar om att "de alltid varit socialdemokrater, och ...". Och vadå? Det är som att be om att bli totalblåst av proffsfixarna i partiet.

Ledningen är oberoende av medlemmarna. Den är förskansad bakom en vall av anställda funktionärer och yrkespolitiker som inte kommer att rösta mot sina egna materiella intressen. Om några hundra personer protesterar och sedan hoppar av eller helt passiviserats spelar det ingen roll. Partiet krymper ju medlemsmässigt ändå genom att folk helt enkelt försvinner tyst och stilla. Ur ledningens synpunkt är det nog bara bra att oppositionen identifierar sig, blir bortgjord och tystad. (Att det på sikt betyder att chansen att komma upp ur dypölen blir noll är i sammanhanget oväsentligt. Arvoden, löner och pensioner, samt lukrativa konsultuppdrag, är nog redan fixade.)

Vad oppositionen kanske skulle kunna göra är att ta fram en alternativ ekonomisk politik byggd på principer som direkt strider mot neoliberalismen, men jag undrar ... det finns för många tokar som tror att nationalekonomi är samma sak som hushållsekonomi. Ändå är det där som det finns en enorm både politisk och ekonomisk sprängkraft.

Undrar om inte den här bilden passar lite bättre än bjässen ovan?

Vaken men inte särskilt farlig

Ja, det här låter pessimistiskt vad en framgångsrik opposition beträffar inom socialdemokraterna, men vad finns det för anledning att vara optimistisk? Det som kanske kunde få ledningen att vackla skulle kanske vara om det går att slå direkt mot dess privatinkomster, men jag undrar om det är möjligt.

Men det är klart: ge mig en positiv överraskning! Jag brukar hävda att det är lättare att få sådana om man är pessimist (men jag tror att jag i detta fall snarast är realist).

Språk åter från de döda samt oanständiga

Lingvistbloggen är ofta läsvärd. I ett färskt inlägg får vi veta att tre språk har uppväckts från de döda - alltså att tre språk som betraktats som utdöda åter fått liv. Manx (Isle of Man), korniska (Cornwall), samt liviska. Det sistnämnda verkar i och för sig hänga på gärsgår'n men lärs i alla fall ut som andraspråk i Lettland. Ett grannspråk, med andra ord. Eftersom det hör hemma norr om Riga har det en gång legat inom det svenska östersjöimperiets gränser.

Manx och korniska tillhör den keltiska gruppen. På en av den bretagnske folkrockaren och harpisten Alan Stivells plattor finns en dryckesvisa på korniska om jag minns rätt. Enda sättet att hålla liv i ett språk är att det finns några människor som talar det, och ser till att det skrivs och kommer ut på nätet dessutom. Och att kämpa från underläge kan ibland vara en fördel - den lille kämpen väcker sympatier och intresse! Du kommer säkert att väcka mycket mer intresse i omgivningen om du talar om att du kan korniska, jämfört med om du kommer dragande med den uttjatade engelskan!

För att få veta mer om språk så kan man titta på UNESCO:s språkatlas. Där anges status för mer eller mindre hotade språk jorden runt. Kamerun i Afrika är mångspråkigt, och där finns detta rent oanständiga språk som hotas av utdöende.

Name of the language	Kuk (en), kuk (fr), kuk (es)
Vitality	Definitely endangered
Number of speakers	3000 In 2001
Country or area	Cameroon
Coordinates	lat : 6.4326; long : 10.2365

För Sveriges del kan man konstatera att gutamål och älvdalska finns med på listan som "definitivt hotade". Att de olika samiska språken är med är inte så konstigt, men 'skånska' är svårare att förstå. Ett alternativt namn är 'bornholmska', och då blir det ännu konstigare. En dansk dialekt som antas förekomma i Skåne, Blekinge och Halland?

Till sist: låt oss minnas Falstaffs, fakir, uttalande om att de döda språken kännetecknas av den gravlika stämma med vilken de uttalas!

Titta noga!

Ja, titta noga på den här bilden! Och i synnerhet på de två små ljusa prickarna i dess mitt. Den större är Jorden, den mindre vår Måne. Men varför så små? - De är fotograferade på 1,4 miljarder (miljarder!) kilometers avstånd från Jorden i trakten av Saturnus. "Fotograf" är rymdsonden Cassini. Den sköts upp för snart sexton år sedan, i oktober 1997. Cassiniprojektets hemsida finns här.

Som en bloggare inom vetenskapen kommenterade: alla människor som någonsin levat finns i den här bilden, det längsta människan någonsin rest finns här.  

Ja, i kosmiska sammanhang är vi rätt små! Lika bra att erkänna att vi aldrig kommer levande härifrån!

(Hittade tipset om bilderna först hos Lindenfors.)

Nattens ...

... nyhetstorka, eller vad? Den här löpsedeln om nattens ospecificerade drama har jag sett flera gånger under sommaren. Vad är innebörden? Att det inte hänt något (i stil med jättedemonstrationer och kupp i Egypten)? Eller är det helt enkelt så att ordinarie löpsedelsredaktören (eller vad personen kan kallas) har semester och ersatts av en totalt rådlös sommarvikarie?

Jag funderade även över Expressens löpsedel. Denna bild är tagen i Haninge, och här talas om "Knivmördaren från Haninge". Ibland görs ju löpsedlar utifrån lokala upplagor med rubriker som skall ge en lokal touch: "Dessa personer under trettio tjänar mest på Söder" står det på löpsedlarna på Söder. Åker man till Haninge så står det samma sak, men Haninge i stället för Söder. I konsekvensens namn borde det på Söder ha stått om "knivmördaren från Söder", och i Jokkmokk om "knivmördaren från Jokkmokk"! - Förresten, vad antas man göra med informationen om vem som tjänar mest?

Sluttramsat om detta (för den här gången!) Men jag kan inte, som avslutning, avhålla mig från att återpublicera en löpsedel från Första maj 2009. Vad blev det av grisen? Fläskfilé och kotletter?

Vad händer när/om havsnivån höjs?

Hur mycket, om något, havsnivån höjs under resten av århundradet vet vi ju inte förrän i efterhand (och då slipper jag vara med), men det finns ju beräkningar för olika alternativ. Om man kör på den här länken finns en interaktiv karta där man kan ställa in olika nivåändringar och titta på olika delar av världen. Nivåerna behöver inte höjas så mycket förrän länder som Holland till stora delar försvinner under vågorna! Samma gäller Bangla Desh och det egyptiska Nildeltat.

Skräddarsydd eller flexibel?

Jag undrar om det pratas om "livslångt lärande" längre? Ett tag var det populärt, och så har vi ju det gamla talesättet "man lär så länge man lever". Men i ett debattinlägg i DN får man intrycket av att detta har glömts, i alla fall vad det gäller arbetslivet:

Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.

Om man å ena sidan har tanken om "livslångt lärande", och å andra sidan tanken om att företagen bara skall ta in företag som är exakt skräddarsydda för en position, kan det bli besvärligt framöver. Jämför med hur det var tidigare, när en ungdom kunde börja med en enkel syssla och sedan ta till sig alltmer kunskaper och jobba sig upp till alltmer avancerade uppdrag. På kontoren fanns så kallade "kontorselever" som började med postutbärning och enklare vaktmästeritjänster. När de hållit på med det ett tag visste de åtminstone hur arbetsplatsen såg ut. De som hade turen och skickligheten med sig kunde komma högt. Många av de här enkla startjobben finns inte längre, och det kan förklara en del av dagens situation. Vägen in i många företag ser annorlunda ut.

En aspekt av att företag försöker få in folk som är exakt anpassade till en viss funktion är att man visserligen får en som passar bra till just det (om man efter svåra själskval anställer någon), men man kanske missar individer med bredare kompetens och förmåga att tänka över större fält. På lång sikt kan den sortens tänkare vara viktigare än specialisten med snäva skygglappar. En nyanställd person som börjar lära sig ett jobb och funderar över vad hen gör kan exempelvis komma med "dumma frågor" som kan vara väldigt bra. "Varför gör man så här, skulle man kunna göra så där i stället ...?" En sådan flexibel tänkare kanske kan ruska om bland gamla perukstockar och få dem att vakna till! Med en skräddarsydd person finns risken att man tar in en som redan har börjat stagnera.

En annan aspekt kan vara att i spekulationsekonomin är viljan att överhuvud taget anställa folk inte så stor. Det kostar, det medför ansvar, det känns som gammal tråkig produktionsekonomi - då är det bättre att instruera personalavdelningen att vända på varje sten för att hitta saker som gör att man kan underkänna alla sökande. Sedan kan man gå ut och klaga över att det inte finns kompetent folk! - Hur klarade sig företagen när det knappt fanns någon arbetslöshet i Sverige och de var tvungna att i hög grad ta de människor de kunde få tag på? Av någon anledning råkar det sammanfalla med guldåren i svensk ekonomi.

Men, som sista reflektion: vilka kan orsaka värst skada för ett större företag, att några nyanställda ingenjörer är lite yviga i sitt tänkande och behöver en eller ett par år att bli fullt inkörda i verksamheten, eller att kompisgänget har tillsatt en VD som har fullständigt galna idéer?

Kapitalistiska cykler

1978 var toppåret för välfärd och sedan har det bara gått utför, hävdar några ekonomer enligt en artikel i DN. Mycket hänger ju på vilka mått som används. De flesta är nog numera på det klara med att BNP är ett klumpigt och oexakt mått för att värdera hur bra det går för olika länder. I det här aktuella fallet har ekonomerna tittat på något som kallas Genuine Progress Index (GPI). Det är fortfarande BNP i botten, men man räknar också in bland annat inkomstfördelning, hushålls- och frivilligarbete samt drar av för kostnader för föroreningar, resursuttömning, pendling och brott. Och sett ur den synvinkeln var alltså 1978 ett toppår, och sedan har det stadigt försämrats. (Undrar om svartarbete räknas in, det borde höja index betydligt för vissa länder.)

Jag undrar om det här kan läggas samman med de olika kapitalistiska cykler som nämns i den här artikeln av den marxistiske ekonomen Michael Roberts. Mest känd är ju den vanliga konjunkturcykeln, med 'goda' och 'dåliga' tider med några års mellanrum. En företeelse som gemene man uppfattar ganska fort. Sedan finns ju diverse andra cykler som ekonomer och ekonomhistoriker har tänkt ut. Ofta hänger de samman med teknologiska förändringar, som när ånga, elektricitet och förbränningsmotorer blev förhärskande, ersatte äldre teknik och höjde produktionsnivåerna. Roberts själv verkar tro mycket på en vinst-cykel, även om det handlar en del om investeringscykler i just den här artikeln. Då och då måste ju företagen ersätta sina maskiner och redskap, och kanske man kan se en periodicitet där.

Den försämring som spåras via GPI behöver inte vara saker som alltid direkt uppfattas i det dagliga livet. Somliga saker förändras dolt och smygande, och först när det gått ganska lång tid blir det tydligt att något allvarligt har hänt. För några årtionden sedan hade vi perioder när det knappast fanns arbetslöshet i Sverige, exempelvis, och privatpersoners skulder var inte så uppdrivna. Nu är arbetslösheten permanentad och privatskulderna häftigt uppblåsta. Det skedde inte från en dag till en annan. Däremot kan verkningarna ibland ses som en häftig kris som kan börja i en enskild sektor, som fastigheter, men sedan med våldsam kraft spridas över hela ekonomin. Det var kriser i mitten av 1970-talet, men stämmer GPI-beräkningarna visste vi helt enkelt inte hur bra vi hade det då!

En intressant fråga är: kan kapitalismen som system överleva om flera av de ekonomiska cyklerna går nedåt samtidigt? Om vinstnivåerna sjunker och den effektiva efterfrågan på både kapital- och konsumtionsvaror också minskar samtidigt och under ganska lång tid, vad händer då om inte det politiska systemet klarar av att lägga fast vettiga åtgärder? Lägg till det hot om kriser som kommer från faktorer utanför ekonomin, som resursbrister, kulturkrascher, klimatförändringar, folkvandringar eller pandemier, så kan det bli verkligt oroligt framöver.

Jämförelse

Formellt är detta ett satellitfoto som visar större delen av ön Sakhalin, samt ett avsnitt av sibiriska kusten. Men varför inte vara fantasifull och se huvudet på en person av okänt kön, klädd i fotsida kläder och blickande mot väster? Jag skulle kunna tänka mig att om en konstnär under tidigt nittonhundratal hade gjort ett verk inspirerat av medeltida träskulpturer skulle resultatet ha kunnat bli ungefär så här. Inspirationskällorna skulle kunna vara i den här stilen:

Känns den framåtlutade ganska intensiva posen igen från huvudet på 'sakhalin-figuren'?

Myrdal, personkemi och planer

Här är ett twittrat citat från Jan Myrdal:

Jan Myrdal-citat ‏@Jan_Myrdal35m

Om Marx bara läst sina vänner och meningsfränder hade han inte förmått uträtta mycket.

Visa

För övrigt fyllde Jan 86 år i går, och jag levererar därmed en något försenad hyllning. Hoppas att han kan fortsätta som förargelseklippa ytterligare några år! Det är bara rätt åt alla självgoda liberal-muppar!

Kolla in det här fotot med vidhängande datum: Den då 82-årige Jan Myrdal ute i den indiska djungeln hos upprorsmän- och kvinnor! Hans reportage därifrån, Röd stjärna över Indien, har kommit ut på flera språk i Indien: engelska, punjabi, hindi, bengali, telugu och tamil. Hur många andra svenska författare kan slå det? Och här är ett tal om Indien som han nyligen höll i England.

Det här med "vänner och meningsfränder" är inte så enkelt. Man kan vara ovän med folk som har samma åsikter som en själv (taskig personkemi), eller stå på god fot med personer som har avvikande meningar (kanske på grund av god personkemi). Och detta ger mig möjlighet att göra en övergång till lite överblivet när jag skrev en sorts recension av Thomas Nydahls senaste bok. Han är ju också en sorts förargelseklippa, senast har han trots anti-islamistisk inställning lyckats stöta sig med diverse anti-islamisttyper som har personligheter som jag själv inte skulle stå ut med många sekunder. Vi är oense om rätt mycket, men från min synpunkt så höjer han sig en bra bit över de billiga 'islam-kritikerna'.

Nå, här är ett stycke där jag satt ett frågetecken i kanten (på sidan 120 av Medborgaren, makten och moskén):

... man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. ... Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Nja, som jag förstår det skapades planekonomi på statlig nivå under Första världskriget i de krigförande länderna. (Möjligen kan man ha byggt på erfarenheter från de stora bolagen och kartellerna som redan fanns, men jag har inte sett något om det så det är bara en gissning från min sida.) Planekonomin blev en borgerlig överlevnadshistoria alltså, inklusive i Ryssland. När de sovjetiska femårsplanerna startade i slutet av 1920-talet fanns redan en grund av ideer och personal att bygga på. Eric Hobsbawm skrev någonstans att planekonomin under kriget fick folk att inse att staten kunde göra mycket mer än vad man trott tidigare.

Det förefaller som om åtminstone en dåtida samhällsgrupp hade väldigt klart för sig att det var skillnad på Sovjet och Italien: bourgeoisin. Kapitalisterna även i demokratierna kunde göra affärer med Sovjet när det knep under depressionen och inga andra kunder fanns, men det var fascistiska stater de gillade bäst. Mussolini var länge favoriten som dikade ut träsk, fick tågen att gå i tid, och burade in maffian. Under svartskjortorna släpptes inga kommunistiska utopister fram! Ordning rådde - en ordning som borgarna tjänade på även om det kunde kosta en del. Under sovjetsystemet hade de fått ställa in betalningarna helt. Om diktatur X och Y hade varit utbytbara hade det väl varit mer jämnt fördelat med sympatierna, men av någon anledning visste kapitalisterna vem de gillade bäst.

Krig biologiskt betingat?

Är människan (eller om vi säger: mannen) slagskämpe av födsel och ohejdad vana? Är krig en företeelse som är inbyggd i den mänskliga naturen, eller betingat av förhållanden i samhället där människan lever? Detta verkar vara en evighetsdebatt. Somliga tycker att vi är aggressiva apor, andra anser att vi i själva verket är fredliga apor. Båda sorterna finns. Schimpans eller bonono - välj vad som passar!

Här är en länk till en artikel som handlar om den här debatten, och studier som gjorts av Ya̧nomamö-folket i Venezuela. Där kom en forskare fram till att våld är inskrivet i våra gener. Men andra är rejält kritiska till att den forskningen verkligen håller, att alltför långtgående slutsatser har dragits. Dessutom börjar den bli gammal och nya undersökningar kommer:

Finska forskare från Åbo har, enligt en redogörelse hos BBC, försökt lista ut om företeelsen 'krig' verkligen är en ursprunglig mänsklig egenskap. Detta har man gjort genom att studera våld hos ett antal 'naturfolk' av jägar- och samlartyp som ännu finns kvar. De lever som människan har gjort under större delen av sin existens. Den bofaste bonden och stadsbon har ju bara funnits en kort period av den moderna människans existens. Hur bonde och stadsbo uppträder, exempelvis i form av storskaliga våldsamma konflikter, borde alltså inte vara typiskt för människan som biologiskt varelse, antar jag. Alltså under förutsättning att man kan visa att jägare och samlare fungerar på ett annat sätt.

En sammanfattning av forskningsartikeln (som publicerats i högprestigemagasinet Science) direkt från Åbo finns här.

Sammantaget argumenterar forskarna att de flesta aggressiva händelser med dödligt utfall i dessa samhällen kan klassificeras som mord, några som familjefejder, och endast en minoritet som krig. Resultaten ifrågasätter därmed föreställningen om krig som en ofrånkomlig del i människans tidiga historia, och i förlängningen bilden av människan som en till naturen krigisk varelse.

Våld skulle alltså finnas, men inte krig i någon högre grad. En arkeolog vid namn Marija Gimbutas hävdade för en del år sedan att de tidiga jordbrukande stenålderskulturerna på Balkan var fredliga. ('Old Europe-hypotesen'.)  Ett sätt att se det skulle vara frånvaron av befästningar omkring boplatserna. Våldet kom med invasioner norrifrån, från nuvarande Ukraina och Ryssland. Då blev det dags att befästa sina boningar.

Om man vänder på resonemanget så finns det otrevliga tecken på stora sammandrabbningar i form av massgravar vid en cirka 5500 år gammal stad i nuvarande Syrien. (Syrien, på tal om krig, suck ...) Om det är så att det storskaliga våldet, organiserad krigföring till skillnad mot folk som slår ihjäl varandra helt spontant, hänger ihop med stater och städer och samhällen där vi börjar se hierarkier, ja då verkar svaret vara: de mänskliga krigen är inte biologiskt betingade. De beror av konflikter mellan större grupper inom eller mellan samhällen.

Jag tror att debatten kommer att fortsätta. En kritiker kanske skulle invända att även de små kvarvarande jägar- och samlargrupperna är så påverkade av omvärlden att det är svårt att se hur de 'egentligen' är. Kan det vara så att våldsnivån i en sådan grupp i själva verket kan skruvas upp när den börjar känna sig pressad av ett alltmer påträngande storsamhälle och normerna blir slappare, eller lugnar stamkrigarna ner sig om det finns poliser i närheten?

Jag är tveksam mot busar (som i det militärindustriella komplexet) som ursäktar sin verksamhet med att de är som människor alltid har varit. Det är som en fuskare som säger att "alla andra gör ju det", även om väldigt många "alla andra" uppträder betydligt mer anständigt. De brukar också ursäkta sig med att en massa teknik och vetenskap har utvecklats i samband med krig, särskilt under förra århundradet. Om man bortser från teknik som handlar om att ta död på folk så hade den kommit ändå, men kanske inte hetsats fram som det skedde under världskrigen.

Någon beskrev vad som hände i Östafrika när supermakterna vräkte in vapen i Somalia och Etiopien, vapen som naturligtvis spreds över regionen. I det förflutna hade olika folk gjort räder mot varandras boskapshjordar, det hade varit mindre sammanstötningar där spjut kastades, men utan större skador. Men nu byttes spjuten mot automatvapen ... I stället för smågrupper som mest markerade revir mot varandra började det se ut som riktigt krig.

Kan man säga att individuellt våld är biologiskt betingat, så till vida att människan är byggd så att hon kan utöva våld, medan storskalig och organiserad våldsutövning (krig) är en samhällelig företeelse?

Arnold, på flera ställen samtidigt?

Av någon anledning fick det här meddelandet mig att tänka på Arnold Ljungdals förklaringar om den filosofiska materialismens utveckling i boken Marxismens världsbild. På 1700-talet var det en grov mekanisk materialism där saker inte förändrades. A var lika med A, och kunde inte förvandlas till B. Men med Hegel kom den dialektiska materialismen, där A kunde genomgå förändringar och bli till B. Om vi antar att du är i rum A så kan du faktiskt gå över tröskeln till rum B och för ett ögonblick vara i två rum samtidigt. (Dessutom: enligt modern kvantfysik kan väl en partikel spöka på flera ställen samtidigt?) Vi låter Arnold själv lägga ut texten:

Tänkandets första grundsats i den formella logiken är enkel nog; den lyder som bekant: A är A - varje sak är identisk med sig själv. Den andra är denna lik: A är aldrig något annat än A - en sak kan inte vara en annan sak. Som man ser hänger de bägge satserna intimt samman; med namns nämnande brukar vi beteckna den första som identitets-, den andra som motsägelselagen. Tillsammans hävdar de att varje sant omdöme också måste vara entydigt: det är omöjligt att ett och samma kan på en gång sägas och inte sägas om ett och samma. Och i denna sin av Aristoteles givna formulering bildar de av ålder den säkra grundvalen för allt logiskt tänkande - en grundval som enligt hävdvunnen uppfattning inte kan rubbas utan att hela vår vetenskapliga världsbild störtar samman.

Nu är det emellertid just denna grundval som dialektiken angriper. Inte så som skulle Hegel förneka att föremålen - i den mån vi strängt isolerar dem från varandra som stillastående enheter - förblir identiska med sig själva: man visar överhuvud den nyare tidens väldigaste tänkare föga förståelse genom att tillvita honom ett dylikt nonsens. Inte heller bestrider han möjligheten att mellan de på detta sätt fixerade föremålen fastslå vissa logiskt entydiga relationer, sådana som att rosen är röd eller att hästen har fyra ben ... .

Inte nog med det. Som Hegel med all rätt påpekar är det inte bara en skäligen torftig visdom som kommer till uttryck i omdömen som ovanstående - den är också mer än lovligt dyrköpt. Förutsättningen för att den ska fungera är ju att jag hela tiden har att röra mig med fasta och oföränderliga förhållanden mellan entydigt bestämda begrepp. Detta kan i sin tur inte ske utan att den verklighet som begreppen uttrycker likaledes förblir oförändrad. För att rädda den formella logikens obegränsade giltighet blir jag följaktligen tvungen att låsa fast hela tillvaron i ett enda orörligt och stillastående nu, där A för eviga tider är lika med A och B lika med B. Ty längre sträcker sig inte identitetslagens välde. I samma ögonblick som jag drar i spaken och sätter maskineriet i gång är det slut med den logiska entydigheten. Den dras obarmhärtigt in och smulas sönder mellan världsförloppets remmar och hjul.

...

Men vad som här sagts om rörelsen gäller i vidare mening också om förändringen i dess helhet. Att ett föremål kan förändras och ändå förbli samma föremål - den tanken strider så uppenbart mot allt vad logisk skolvisdom heter att det inte tjänar mycket till att spilla ytterligare ord på förhållandet. Motsägelsen kommer på sätt och vis till uttryck redan i den enklaste erfarenhetssats. Vi säger till exempel "bladet har gulnat" och märker inte att vi därmed strängt taget uttalar en orimlighet, i det vi i subjektet förutsätter en identisk fortvaro, medan predikatet anger att identiteten upphört och övergått i en åtskillnad.

Tillvaron är ett flöde, vi glider genom det ena rummet efter det andra, samtidigt är vi oss själva och något som förändras. Föregående inlägg i Ljungdal-serien finns här.

Långsiktigt: lär av de som inte vann!

En synpunkt från Håkan Forsell, arkitekt:

Varje klok sociolog och historiker vet att man bara lär av vinnarna i det korta perspektivet. De mer varaktiga lärdomarna får man av de problematiska fallen, förlorarna och självrannsakarna.

Hittas i tredje delen av hans rapport från Lissabon.

Utskåpning

Utskåpning av Nietzsche så det dånar om det - hade karln sammanhang i sitt filosoferande, eller spottande han bara ur sig trams som skulle föreställa filosofi?:

Either there is the coherent Nietzsche who is merely writing flowery odes to bourgeois ideology or the incoherent Nietzsche who is spouting polemical prose that pretends to be philosophy. The very fact that Nietzsche lived after Marx in what is now Germany--and yet did not engage with Marx (or Hegel for that matter)--demonstrates his lack of rigor as a philosopher.

Jaha, vad kan du göra åt det här då, gamle Fritz? Vispa lite med mustaschen och ögonbrynen och kasta galna blickar åt alla håll? - Citatet kommer från den kanadensiske doktorn i filosofi, tillike maoistiske bloggaren, Josh Moufawad-Paul på bloggen M-L-M Mayhem. I själva verket var det hans första bloggpost där. "Jag avskyr Nietzsche."

Kan namnet betyda något? Det är ju lätt att inbilla sig att den som heter något så svårstavat som Nietzsche måste vara en verkligt djup kille!

Personalomsättning

Det här handlar om att sjuksköterskor säger upp sig efter kort tid och hur det påverkar arbetet ...

Det som är ganska påtagligt är att det kollektiva minnet försvagas ordentligt. Den generella kompetensen på arbetsplatsen blir lägre och det gör att vi som har varit kvar på arbetsplatsen en lite längre period får bära ett tyngre ok ...

... men som jag ser det är erfarenheten generell. På det stora bolaget där jag tillbringade en del tid fanns "genomgångsavdelningar" där folk ofta bara stannade en kort tid, och vars kompetens i hög grad hängde på ett mindre antal personer som arbetat där länge och som kunde verksamheten utan och innan. Det rörde sig om uppgifter som sannerligen inte var oviktiga, men ändå kunde det gå till så. När det så kom till en period när en hel del av de äldre kämparna gick i pension ungefär samtidigt (eller ombads att pensionera sig) sjönk givetvis kompetensen ytterligare. De som skulle lära upp de nyinkomna hade själv bara en kort tid i arbetet bakom sig. Resultatet blev givetvis allt okunnigare och osäkrare medarbetare, när "det kollektiva minnet" tunnades ut.

Bortom maoismen?

Märklig spansk-engelsk etikett. 

Detta inlägg kan ses som ett inslag i företeelsen politisk knappologi. Med andra ord några funderingar med (för närvarande i alla fall) rätt liten relevans för politiken i dagens Sverige och Europa.

Två viktiga saker att tänka på:
Tredje världen. Begreppet kom någon gång på tidigt sextiotal, i samband med den stora avkoloniseringen efter Andra världskriget. 'Tiers monde', om man talar franska. Jag tror 'tiersmondism' är en term som varit i svang ganska länge, med avseende på människor som (ofta med socialistisk utgångspunkt) varit positiva till och kämpat för Tredje världens oberoende från gamla och nya kolonialister. Som ord verkar 'tiersmondism' åtminstone lättare att uttala än 'tredjevärlden-ism' eller 'third worldism'.

Allt fler förgreningar från den ursprungliga marxismen. Först var det Marx och Engels själva, och marxismen omkring förra sekelskiftet. Så kom leninismen i början av 1900-talet. Vi fick marxism-leninism. Några årtionden senare började Mao utveckla sitt tänkande. Länge fick det heta just Mao Zedongs tänkande, men omkring 1990 (enligt viss historieskrivning) övergick detta till maoism. Somliga grupper världen runt definierar sig nu som M-L-M. Marxist-leninist-maoist. Ibland i första hand som maoister. (Det har gjorts försök att knyta andra namn till raden av -ism-skapare, men det har inte varit så lyckat.)

Varje -ism har haft det gemensamma att delar av vad upphovsmannen själv menade har skalats bort medan annat framhävts, allt efter vad som varit praktiskt. På det sättet har det tankemässiga avståndet till rörelsens tankemässiga ursprung ökats. (Vilket inte är unikt, många politiska och religiösa rörelser har gått den vägen. Jag undrar hur mycket gemensamt en kristen från år 100 skulle ha med en kristen från år 2000? - Förmodligen nästan ingenting! Redan Marx fick under sin livstid uppleva något som kallades marxism men som han alls inte gillade.)

Någonstans lär länken till rörelsens ursprung brista. Att det i och för sig i högtidliga sammanhang hänvisas bakåt till Marx och Lenin har inte någon praktisk betydelse längre. Kanske den märkliga affischen som inleder det här inlägget visar att detta pågår just nu. Genom att koppla ihop maoism med en -ism som klart utpekar Tredje världen bryter man med 1800-talets revolutionära kommunism hos Marx och Engels, som klart hängde ihop med Europa och Nordamerika. I stället kommer grupper som hävdar att revolutionen tillhör Tredje världen, och att arbetarklassen i de gamla industriländerna är så bra betald att den inte längre är intresserad av revolution. Just detta är nog ett av de bärande argumenten för att i praktiken släppa marxism-leninism och i stället koncentrera sig på maoism. För närvarande verkar tänkandet hos någon förmodligen mikroskopiskt stor grupp se ut så här:

... imperialism pays a qualitatively higher wages to a minority of workers. This has both an economic function in maintaining capital accumulation in the core at the expense of the masses of the Third World and an ideological function by ‘bribing’ these workers into supporting imperialism. First World and ‘middle class’ workers who receive wages above the abstract value of labor, i.e. above the value of the goods and services exchanged throughout the world-economy in a given period divided be the quantity of labor through which it is produced, are not part of the proletariat because the magnitude of their wages are dependent on imperialist exploitation and could not be maintained without it. Hence, Maoist-Third Worldism opposes all economism on behalf of workers in imperialist countries.

Argumentet att arbetarklassen i våra länder inte är revolutionär just på grund av sitt ekonomiska läge känns igen. I början av 1970-talet kallades det 'mutteorin'. Men en del vassa tänkare som grek-franske ekonomen Arghiri Emmanuel, och vår egen Jan Myrdal, har diskuterat åt det hållet utan att vulgarisera det hela till mutor.  Vad det gäller Emmanuel så funderade han dock på om det västerländska välståndet för arbetare kunde vara en rätt kort historisk parentes - han hävdade att den normala arbetarlönen genom tiderna var ungefär existensminimum. Om man tänker på hur kapitalism som ekonomiskt system fungerar så är det logiskt. Kapitalisterna kommer inte att betala mer än vad de är tvungna att betala. Det kommer att orsaka motstånd och försvarskamp, men maoist-tredjevärldarna verkar inte vara intresserade av det. De verkar hänga upp resonemanget på fattigdom som orsak till uppror, inte på de tekniska genombrott som gör att kapitalismen blir gammalmodig och skrotfärdig. Men resonerar man på det sättet är det fråga om man bör kalla sig marxist. Jag får intrycket av att det i 'Första världen' (vart tog 'Andra världen' vägen?) är gatuslagsmål som prioriteras och att man struntar i att stora grupper faktiskt lever på marginalen. Då lever man upp till ett revolutionärt ideal som jag tror Marx skulle ha haft väldigt svårt att svälja.

Nåväl, om Marx, Engels och Lenin släpps till förmån för Mao och Tredje världen, så kan man undra hur länge Mao får vara med? Genom att hänga på en ny -ism efter Mao antyds att vi inte har sett slutet än. Någon börjar radera bitar från Maos tänkande, och rätt vad det är finns nästan ingenting kvar. Det är på ett sätt logiskt: historien har inget slut, den kan inte stängas in i ramarna för ett slutet system. Därmed måste nya bitar läggas till hela tiden, gammalt obrukbart måste bort. Men är 'third worldismo' det bästa nya tillägget? Finns det några i Sverige som förespråkar den linjen, eller är det något som kommer främst från nordamerikanska tomtar? (Varför ödslar man tid på att diskutera dem, över huvud taget?)

Planar investeringarna ut?

Diagrammet kommer härifrån

Det skulle ju bli så fantastiskt med EU och dess nya valuta ... så ur den synpunkten är det kanske nästan ofint att återge det här diagrammet med investeringar i eurozonen från år 2000. Den röda kurvan är investeringar i byggnadsverksamhet av olika typ, den blå visar maskiner och transporter. Dessutom "intangible assets", alltså tillgångar som inte går att ta på (patent, varumärken, copywright , affärsmetoder m.m.).

Det finns några intressanta saker att notera. Den blå kurvan ser ut ungefär som konjunkturerna i stort, med en smärre nedgång i samband med dot.com-krisen år 2000 och sedan ett våldsamt fall när finanskrisen bröt ut 2008. Och nu går det utför igen. - Men byggnadskurvan är annorlunda. Från finanskrisen har det med obetydliga undantag gått utför hela tiden. På fem års tid har investeringarna inom denna sektor fallit med ungefär 25 procent. Man kan ju tänka sig genomslaget på byggen, byggmaterialtillverkning och andra som hänger ihop med byggsektorn.

Sammantaget så är investeringarna några procent lägre första kvartalet 2013 jämfört med starten 2001, (ett fall från 360 till ungefär 347 miljarder euro) och det är fallet i byggverksamheten som står för större delen av nedgången. Hur mycket bostadsbrist och förfallen infrastruktur skulle det finnas inom eurozonen om de här resurserna användes i stället för att mögla bort? Vad skulle hända med arbetslöshet och missmod om folk och maskiner sattes i arbete i stället för att ösa in miljarder i bankerna? Bankerna bidrar ju ändå inte till investeringar i någon högre grad.

I bakgrunden torde finnas kapitalismens vanliga problem: en kris som orsakas av att efterfrågan av massproducerade varor för vanligt folk faller. Men det kan finnas andra fenomen också. Kan man kalla det "peak capitalism", att systemet börjar nå sina gränser och tillväxtkurvorna planar ut vad som än görs? Det verkar i alla fall som om politikerna inte har några lösningar att komma med för närvarande. Annat än att fortsätta med den politik som redan visat sig katastrofal i flera länder.

Ekonomiska notiser

Det här saxade jag från SCB.

Fortsatt minskad industriproduktion

Produktionen inom industrin minskade med 2,6 procent i maj jämfört med april, korrigerat för säsongseffekter. Jämfört med maj 2012 minskade produktionen med 7,3 procent, i kalenderkorrigerade tal.

Nedgången i april följdes av en ännu större nedgång i maj. Inom industrins delbranscher var utvecklingen fortsatt blandad även om flertalet delbranscher redovisade nedgångar. Svagast utveckling hade aggregatet kemisk industri och läkemedelsindustrin medan industrin för elapparatur utvecklades starkast. Även stål- och metallverk redovisade en betydande nedgång i maj.

Lite längre i ner i samma text framgår det att siffrorna är preliminära och att de kanske kan justeras ned ytterligare framöver. Produktionen på stål- och metallverk är 12,5 procent lägre än för ett år sedan. Det brukar man se som en stark konjunkturindikator (frågan är om dessa gamla indikatorer ännu håller helt ut), liksom "Industri för icke varaktiga konsumtionsvaror". Dagligvaror, med andra ord, sådant vi måste springa och köpa var och varannan dag. Där har vi koppling direkt till slutkonsumenten, och den industrin har minskat produktionen med 16,2 procent på ett år. Man kan ju tänka sig att en del av det bortfallet täcks av att folk i stället köper importerade produkter, men jag vet inte hur det förhåller sig med det.

Även "Industri för varaktiga konsumtionsvaror" backar. Detta är vad de okunniga kallar "kapitalvaror", men i själva verket handlar det om saker som kyl, frys, personbil, dator och annat som hushållen köper och som bara konsumeras. Men de kan konsumeras under mycket längre tid än en kartong ägg eller en ring falukorv. Man kan misstänka att om folk blir rädda för att dra på sig ytterligare skulder tar de inga nya krediter för att "riva ut köket", eller köpa en flashigare bil, och då minskar efterfrågan på den sortens varor.

På tal om privatekonomi så var det:

• Inflationstakt-0,2 %maj 2013 jämfört med maj 2012

De tider är förbi när en hög inflation kunde göra dyra lån billigare att betala tillbaka. Det här ser ut som deflation, och då blir det snarare dyrare att betala. Och de låntagare som begriper lite av ekonomi bör bli oroliga av utvecklingen och drar in på konsumtionen  för att i stället få ner skulderna så snabbt det går. Och så är det ju så att vi har:

• Arbetslöshet8,2 %maj 2013

Frågan är hur det blir framöver. Av orderingången idag vet vi en del om vad som kommer att hända, och det ser lite tveksamt ut:

Industrins leverans- och orderläge, maj 2013:
Fallande orderingång

Industrins orderingång följde nedgången i april med fallande orderingång även i maj. Nedgången var i säsongrensade tal 2,6 procent jämfört med föregående månad. Vid en jämförelse mellan maj i år och motsvarande månad föregående år, sjönk orderingången med 6,1 procent i kalenderkorrigerade tal.

Det är klart att om konsumenterna blir tveksamma säljer affärerna mindre, vilket slår tillbaka led efter led via logistik och grossister, till konsumtionsvaruindustri, till industrin som tillverkar utrustning för produktion och distribution av konsumtionsvaror, och till slut till råvarukällorna som måste användas för att få fram kapital- och konsumtionsvaror som gör allt det andra möjligt att framställa.

Sedan finns alltid den stora frågan kvar: hur mycket är beroende av tillfälliga svängningar i konjunkturerna, hur mycket handlar om mycket mer långt- och djupgående förändringar i ekonomin?

Indikatorer?

Ett par bilder jag tog i förbigående i förmiddags. De anknyter till vad jag tidigare skrivit om att man kan bevaka konjunkturerna genom att hålla ett öga på fönster till affärer och andra lokaler och se vad som där pågår. Det här är i gången mellan Sergels torg och Regeringsgatan. En tom lokal här borde på grund av läget vara uthyrd på nolltid. Det som kan hindra är hutlös hyra alternativt dåliga konjunkturer, eller båda samtidigt.

Kolla också när det står REA, Realisation eller Sale i skyltfönstren. Jag vet inte om det finns något rent svenskt ord för den här företeelsen, men när det hävdvunna 'realisation' byts mot 'sale' kan man undra - är det någon som skäms, som tycker att det inte låter lika billigt med 'sale'? Affärer som går riktigt bra borde inte behöva ha billighetsförsäljningar så ofta. Är det sådana här skyltar i stor omfattning och länge gäller det att se upp - det kan vara ett hål i ekonomin någonstans.

Hegel tänker till om omvälvningar

Vad sägs om ett citat från gamle super-tänkaren Hegel så här på söndagsmiddagen? Det kommer från 'Andens fenomenlära', först publicerad 1807. Finns i boken Hegel i urval som utgavs 1973, sid. 27.

Det är för övrigt inte svårt att se, att vår tid är en tid av födelse och övergång till en ny period. Anden har brutit med sin hittillsvarande värld av existens och föreställning och står i begrepp att låta den sjunka ned i det förflutna; anden är vidare i färd med sin omgestaltning. Förvisso befinner den sig aldrig i vila, utan är inbegripen i en ständigt fortskridande rörelse. Men som hos fostret efter ett långt, stilla närande det första andetaget avbryter det efterhand skeende i en blott tillväxande fortgång – ett kvalitativt språng inträffar – och barnet då föds, så mognar den sig formande anden långsamt och stilla till en ny gestalt, upplöser den ena delen efter den andra i sin föregående världs byggnad och dess ankomst antyds bara av enstaka symptom; lättsinnet och långtråkigheten som inflickas i det bestående, den obestämda aningen om något obekant är förebud om att något annat är i antågande. Detta efterhand skeende sönderfall som inte förändrar helhetens fysionomi, avbryts av en uppgång som liksom en blixt på en gång framställer bilden av den nya världen.

Detta nya har lika litet en fullkomlig verklighet som det nyfödda barnet; och detta kan man inte utan vidare lämna obeaktat. Det första uppträdandet är endast dess omedelbarhet eller dess begrepp. Lika litet som en byggnad är färdig, när dess grund har lagts, lika litet är det uppnådda begreppet om det hela lika med det hela självt. … Den nya andens början är produkten av en vidsträckt omvälvning av mångfaldiga bildningsformer, priset för att ha följt en starkt slingrande väg samt också för mycket bemödande och ansträngning.  

Marx och Engels behöll det revolutionära i det här resonemanget, men de ersatte 'anden' som rör sig framåt genom historien med utveckling av produktivkrafter och klasskamp. Ibland är det lugnt och stilla, ibland smäller det till ordentligt. Och nu verkar den historiska utvecklingen nära nog skena. 

Om man tänker efter finns det vissa kopplingar mellan det här inlägget och det föregående.

Självupptaget?

Min hypotes: när ett samhälle, ett samhällssystem tappar styrfarten och inte har några mål längre, inte ser en konstruktiv framtid, kommer det att ersätta den yttre uppmärksamheten med ett allt intensivare pysslande med sig själv. Det blir en sorts samhällelig narcissism där den egna kroppen, den egna upplevelsen, blir det väsentliga. Förmågan att fatta framåtblickande beslut blir allt sämre och de beslut som tas kan ofta vara kontraproduktiva. Samhället låser sig.

Men vem är "samhället" i det här sammanhanget? Det blir i praktiken de som härskar inom olika grenar av samhället. Dels de som kontrollerar samhällets produktiva resurser, dels de som finns inom diverse sfärer som kultur, juridik, politik, konst, vetenskap. För att tala med Marx: produktionsförhållanden och överbyggnad. De som fattar beslut och formulerar hur samhället tänker.

Nu har det kommit en ny bok som kritiserar rapportraseriet som härjar allt värre, och som tar bort de arbetande från vad de egentligen skall göra och förvandlar dem till rapportörer i stället. Frågan är vad som händer med dessa rapporter? - Det verkar ju som om den svenska skolan inte blir bättre bara för att lärarna rapporterar mer, exempelvis. Det antyder att en massa arbetstid försvinner in i ett svart hål av rapporterande. (Inget nytt, sådant fanns på "pappers-tiden" också, men med datorkraft har det accelererat.) En som arbetar i hemtjänsten får mindre tid till sina gamlingar och sjuka eftersom hen ständigt måste knappa in sina åtgärder till en dator. Det verkar inte göra vården av patienterna bättre, däremot underhåller det diverse annan administrativ och teknisk byråkrati.

Vad som drabbat lärare, poliser och vården, liksom omsorg, socialtjänst och till och med många ekonomer, är rätt och slätt byråkrati – men i en ny skepnad.
Byråkrati är inte längre dammiga farbröder som hasar fram i korridorerna överlastade med pärmar. Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att hantera.

Man kan se ett allt större intresse för rapporter, och för kontroll ner på detaljnivå för varje individ, som en närsynthet som inträder när de härskande tappar visioner för framtiden. Detta kan i sin tur tas som en indikation på att samhällssystemet i sig börjar bli slutkört, det har gjort sitt, motorn hackar allt oftare och det kan behövas en rejäl reparation och omstrukturering snart. Om den tanken stämmer är det inget konstigt med att kritik av den här typen framkommer. Det är en kamp om överbyggnaden, den zon där samhället så att säga "tänker sig själv". Fler och fler kommer att fråga vad man egentligen gör på arbetet, varför man gör det, om det kan göras annorlunda, varför "arbete" hyllas som livsavgörande utan att man diskuterar dess innehåll, etc. etc. Det lär väl sluta med att de gamla härskarna ropar på polis för att få slut på kritiken (men då kanske inte polisen kan komma, eftersom den upptagen med att knacka in rapporter på sina datorer!)