Orsaken till sovjet-kraschen

Det var inte små ryska gummor som tjänade på massprivatiseringarna

Här finns ett kort referat av en sociologisk undersökning av vad som orsakade svåra sammanbrott i Sovjet och ett antal andra länder. Kris, korruption och brottslighet blev den omedelbara följden av försöket att snabbt ändra systemet.  Väldigt kort sammanfattat: det var de massiva och snabba privatiseringarna som var orsaken, och västliga ekonomer utpekas som anstiftare. Minns vi möjligen vissa så kallade Jeltsin-rådgivare i sammanhanget? De såg inte/ville inte se/var fullständigt ointresserade av att såväl företagen som hela samhället drabbades oerhört negativt när det offentliga ägandet monterades ned. Statens inkomster försvann och företagen övertogs av folk som mest var intresserade av att plundra deras tillgångar. Sådant bygger man ingen framgångsrik ekonomi på.

Ett tidigare skakigt system ödelades till förmån för något som var ännu sämre. Jag har på annat håll sett referat till undersökningar som vill visa att det katastrofalt försämrade hälsoläget också hade med systemkollapsen att göra. Någon (var är du, Någon?) borde kanske göra en större sammanställning av vetenskapliga rapporter inom olika områden som beskriver orsak och verkningar i sovjet-kraschen?

Hade folk i väst varit mer vaksamma kanske man redan ur den liberalstyrda kraschen i Sovjet hade kunnat dra slutsatser av vad massprivatiseringar skulle medföra i de egna länderna. Inte bara de sociala verkningarna i de berörda länderna, utan hur mycket råden från 'våra' ekonomer var värda. Ju mer råden följdes, desto värre gick det. Ekonomerna missade där, sedan missade de här - varför skall man tro på dem?

För övrigt kan även en del länder i Asien och Sydamerika tjänstgöra som exempel på hur det gick när man följde respektive frångick de fina råden som ekonomerna från Världsbanken och Internationella Valutafonden bistod med. Man kan väl säga att de som ville vara lydigast gick det sämst för. - Och hur är det egentligen med Sverige i det här sammanhanget ...?

Eller om man formulerar frågan så här: det nationalekonomiska etablissemanget och dess teorier borde ha varit bortgjorda som odugliga redan på 1990-talet, men det började talas på allvar om krisen inom nationalekonomin först när när den stora ekonomiska djupdykningen kom i USA och Europa framåt 2009. Varför inte tidigare? Självupptagenhet och självgodhet i de gamla industriländerna, trots att man fick en rejäl förvarning med IT-krisen strax efter millennieskiftet?

Gammal teckning behöver nytt huvud?

Kanske Max Gustafson kan göra det lätt för sig och göra en ny teckning genom att helt enkelt byta ett huvud här: ersätt Juholts huvud med Löfvens, men låt resten vara som det är. Själva situationen är densamma om jag förstår saken rätt. En ansenlig del av svenska befolkningen, även långt inne i Allians-leden, är upprörda över hur Reinfeldt-regimen sköter landet. De förväntar sig förmodligen en kraftfull opposition som lägger fram hårda alternativ. Vad får de: en nisse som säger att det kommer att fortsätta som förut. Skall vi gissa på att Alliansen tar hem nästa val, såvida inte de tuktade resterande medlemmarna i socialdemokraterna till slut samlar ihop resterna av sin självkänsla och gör uppror? Men det vill jag se innan jag tror på.

Hur många internationaler ...

... ryms det på ett nålspets? (Ja, egentligen lär den ursprungliga frågan ha varit "hur många änglar ryms det på en nålspets?", men man kan väl vitsa till det så här på fredagseftermiddagen!) Vet inte hur många politiska internationaler det finns, inte ens på den sida som kallar sig socialistisk/kommunistisk eller liknande, men jag såg att det bildats ännu en, nämligen The International Organization for a Participatory Society (IOPS) med hemsida här. Det ser delvis ut att vara en reaktion på Occupy-rörelsen som knappast lämnat någon på vänsterkanten oberörd, positivt eller negativt, men jag tror att ursprunget mer är rörelsen för parecon ('deltagande-ekonomi') som jag inte vet ett skvatt om.

Målsättningarna ser positiva ut, med ett trevligare samhälle för de flesta av oss, men vad tänker man göra med negativa element (vi kan väl tänka oss stater och storkapital) som får för sig att skicka ut sina styrkor för att behålla allt vid det gamla? Min reflexion - och det har jag ju skrivit om tidigare - är att med mer avancerad datorkraft ökar förutsättningarna för just deltagande-ekonomi, men jag tror inte sådana aspekter nämns i dokumenten på hemsidan (eller om jag slarvat med genomläsningen).

304 medlemmar i hela världen när jag gjorde det här klippet, men hade ökat till 306 några minuter senare! 

IOPS har hittills fyra medlemmar i Sverige, och av de två som presenterar sin bakgrund så innehåller den syndikalism. Det är nog ingen tillfällighet. En av dessa, Anders Sandström, finns med i rörelsens interim-kommitté, tillsammans med ett antal okända och även några kända personer.  Noam Chomsky kanske är den mest kände.

(På tal om 'fyra' och' internationaler' så har jag sett uppgifter om att det finns fyra trotskistiska grupper i Sverige, och var och en av dem är ansluten till varsin international. Snacka om mångfald! - Undrar hur det går med den där internationalen som Venezuela tänker bilda?)

Spår efter 'svensk-kinesisk' arkeologisk skatt?

En försvunnen kinesisk arkeologisk skatt med svensk anknytning kanske kan återfinnas. Just den svenska anknytningen nämns inte i den här artikeln, däremot andra detaljer i den märkliga historien.

Svensk och kinesisk? - Jo, det var så att den svenske forskaren John Gunnar Andersson på 1920-talet arbetade i Kina som geolog samt också gjorde arkeologiska undersökningar. I det arbetet fick han korn på något som verkade vara rester av mycket gamla människoartade varelser, och så upptäcktes "Peking-människan", eller Homo erectus som den vetenskapliga beteckningen lyder. Det var en föregångare till den moderna människan. Dessa arkeologiska undersökningar som inleddes av Andersson blev de första i Kina, och därmed mycket betydelsefulla. De borde vara ett naturligt ämne när Sverige vill prata vänskapligt med Kina om gamla positiva förbindelser, liksom för övrigt Bernhard Karlgrens epokgörande forskningar om den gamla kinesiskan, men jag undrar hur många i affärs- eller diplomatsvängen som har kunskaper för det numera?

Hur som helst, man fann ett antal värdefulla skelettrester av Homo erectus utanför Beijing - men så försvann de i samband med Andra världskriget när de skulle räddas ut ur Kina undan de japanska erövrarna. Man har sökt men inte funnit lådorna, men nu har det kommit fram ett spår: en USAmerikansk marinsoldat som var på plats minns att några lådor med ben grävts ned på en viss plats i Kina. Nu är det bara att hålla tummarna för att han minns rätt och att lådorna med sina oskattbara lämningar kan återfinnas! Förmodligen skulle det betraktas som en stor händelse såväl i Kina som i forskarvärlden i stort.

En populär bok från början av 1930 som skrevs av Andersson kan väl fortfarande återfinnas på bibliotek eller antikvariat: Den gula jordens barn.

Något att fundera på i Indien?

Det är inte så ofta jag skriver om Indien numera. Det finns mer närliggande saker ur min intresse-synpunkt, och dessutom kan jag rekommendera Indiensolidaritets hemsida för information som man inte ser så ofta i svenska media. Men nyss fick jag syn på några artiklar av intresse i indisk press, bland annat den här. Där ges några inblickar i det pågående indiska inbördeskriget (eller rättare: ett av inbördeskrigen) vars konsekvenser man kan fundera över.

Nyss skedde ett typiskt gerilla-angrepp i delstaten Maharashtras östligaste och fattiga del. Maoisternas folkarmé angrep en transport med ett fyrtiotal halvmilitärer, och åtminstone ett dussin dödades. I delstaten Odisha vid Bengaliska viken bortförde maoister ett par italienare och en ledamot av delstatsparlamentet. Varför attacken i Maharashtra skedde är inte klart. I Odisha anklagar maoisterna italienarna för att försöka behandla stamfolken som någon slags utställningsföremål, jag antar att det handlar om någon sorts etno-turism. Möjligen kan det, vilket spekuleras om i den angivna artikeln, röra sig om avledningsmanövrer: vid den här tiden av året brukar maoisternas högsta ledning ha sammankomster dolda inne i djunglerna, och då slår man till på annat håll samtidigt för att dra bort uppmärksamheten.

Extra intressant är det för att maoisterna förmodligen skall ha sin kongress i år, och en kongress är ju till för att värdera vad man gjort hittills och hitta vägar framåt. Och där finns ett problem som listigare personer än jag har pekat på för länge sedan och som jag antar att man diskuterar. Vi kan väl formulera det som att det finns olika Indien: en del där laglöshet och rättslöshet råder för lokalbefolkningen och där den normala politiska processen synbarligen inte fungerar, samt en del där politik och rättvisa fungerar åtminstone formellt. I de rättslösa områdena finns förmodligen ett stort stöd för att slå tillbaka mot övergrepp från stat och storföretag och godsägare med väpnad makt eftersom inget annat fungerar. Passivt motstånd eller hungerstrejker är inte lämpliga när militärerna ändå bränner ner din by och kanske dödar dig vad du än gör, och yttervärlden inte får veta vad som händer. I övriga områden har den statliga makten åtminstone en viss legitimitet bland folket och där kan strejker och andra aktioner ha större genomslag, och det finns betydligt större möjligheter att rapportera övergrepp till yttervärlden.

Nu är det inte bara i de resursrika djunglerna med fattiga stamfolk som rättslösheten kan kännas tung. Liknande förhållanden råder i nordväst, i Kashmir som ständigt är oroligt, samt i nordöst, där det pågår uppror bland en mängd minoritetsgrupper och där armén med lagligt stöd kan skjuta ihjäl folk utan att behöva riskera efterräkningar.

Jag såg uppgifter förra året om att maoisternas folkarmé under 2012 räknar med att bygga upp samarbete med de andra väpnade grupperna i nordöst och nordväst. Det kan vara både en styrka och ett problem. Å ena sidan kommer staten att möta större motstånd på flera håll samtidigt. Men, å andra sidan, hur kommer övriga människor i Indien att se på det här, alla de miljoner som tycker att den rådande makten har åtminstone lite legalitet och som inte gärna vill gripa till vapen? Kommer det att fungera för maoisterna att samtidigt bedriva krig i djunglerna och icke våldsamt massarbete på slätterna och i städerna? Ekvationen går kanske ihop, men jag är inte säker på saken. Riskerar man inte att få ett krig mellan å ena sidan olika minoritetsgrupper, och å andra sidan majoriteten av människor i Indien? Något som påminner om den långdragna krisen på Nordirland exempelvis? - Jag vet inte, kanske maoisterna finner en strategi som gör att man kan gå vidare i alla fall.

Dom ska inte förbi!

När den spanska republiken 1936 utsattes för ett fascistisk uppror som öppet stöddes av Italien och Tyskland, och mer i skymundan av så kallade demokratier i Europa genom den så kallade non-interventionen, var det bara en stormakt som trädde in till republikens försvar och hjälp. Sovjetunionen bistod med utrustning och militära experter. (Vilket är intressant med tanke på att den grupp som kallas trotskister gärna och ofta larmar om "Stalins förräderi" i Spanien - vem mer än Sovjet skickade stridsvagnar och flygplan till spanska regeringen?) Till slut vann fascisterna ändå, och vägen röjdes för marschen mot Andra världskriget.

Nu är det 2012, Sovjet finns inte men däremot Ryssland, och Ryssland har satt ned foten vad det gäller USA/NATO/Gulfstaternas försök till inblandning i Syrien via ett dubiöst uppror. Syrien har förvisso inte en folkvald regering, men principen verkar vara ungefär densamma: No pasarán - dom dj-a ska inte komma förbi även om det är islamister i stället för fascister den här gången! (Och trotskisterna är sura för det också, tror jag.) Den här gången verkar åtgärderna mer effektiva, kanske de ryska och kinesiska åtgärderna gör att den syriska krisen inte utvecklas till ett storkrig i västra Asien, ett krig som på sikt skulle kunna leda fram till en direkt uppgörelse mellan stormakterna. Förhoppningsvis återupprepas inte den libyska katastrofen i Syrien. No pasarán!

Var är Gripenstedt?

Johan August Gripenstedt - var håller karln hus?

Utan att själv vara kunnig nog att bedöma ämnena har jag ibland skrivit om elektriska vägar och spårbilar här på bloggen - jag tycker helt enkelt att det verkar intressant, och att det behövs intressanta projekt för att inte landet skall sjunka ner i trötthetens och missmodets moras. Då och då får jag ett nyhetsbrev från nätverket Kompass som arbetar med hållbara transportsystem. Idag kom det ett igen, med något som man kan kalla en ledarartikel om spårbilar. Eldsjälar som jobbar med projektet nämns, men sedan kommer den tunga frågan:

Men vart tog den svenska staten vägen? Statens roll är att sköta infrastrukturen. Detta insåg redan Johan August Gripenstedt som var finansminister 1856-1866. Från den posten kunde han aktivt verka för en snabb utbyggnad av järnvägens stambanenät med kapital upplånat på den internationella marknaden. Det då fattiga Sverige, som på något halvsekel såg en av fyra miljoner emigrera till framförallt USA, dristade sig till att lånefinansiera denna epokgörande infrastruktur. Var finns dagens Gripenstedt inom regeringskansliet? Vilken minister griper sig an spårbilarna nu? Idag är Sverige rikare än våra flesta grannländer. Inom transport­forsknings­området har statsmakterna dock varit framsynta, generösa och stimulerat en hel del tillämpad forskning inom spårbils­området. Vi har också haft en svensk nationell fordons­industri i världsklass, men nu är den i stor utsträckning i utländsk ägo, så när som på lastbilstillverkningen.

Det är nu hög tid för svenska staten att dra sitt finansiella strå till infra­stacken och finansiera en första pionjärbana i en svensk stad. Flera Kompasstäder står nu i kö och väntar bara på att få utvecklingsrisken avlyft av staten. Så vad väntar Riksdagens Trafikutskott och Närings­departement på? År 2010 fanns det pengar reserverad för en sådan satsning, om än lite väl blygsam. Dessa medel skyfflades undan till det eftersatta järnvägsunderhållet. När väl spårbilarna finns på plats blir det inte mycket ”var god dröj”. På Heathrow i London är medelväntetiden 34 sekunder och typvärdet är noll sekunders väntetid.

Kollektivandelen (personkm) i landet ligger konstant på ca 20 % sedan år 1970. År 2011 var andelen (resor) uppe i 21 %. Att fördubbla kollektivresandet i Sverige beräknades nyligen av SKL kosta 40 Mdr till osäker lönsamhet. Att bygga spårvägsnät kostar ca 550 Mkr per kilometer, att bygga spårbilsnät kostar ca 125 Mkr per km eller mindre än en fjärdedel. Och spårbilar medger högre komfort och högre kapacitet än spårväg. Det är hög tid för en ny satsning på framtidens trafiksystem redan idag. Så en uppmaning till svenska staten: Spårtaxi: Var god dröj INTE!

Vad skall man säga? Kanske att det här verkar praktisk utvecklings- och industripolitik, inte har mycket med avdrag för hemtjänster eller krogbesök att göra ... och därför torde vara tämligen ointressant för de tomtar som numera befolkar regeringen (och oppositionen)! Att någon visionär à la Gripenstedt skulle träda fram och peka med hela handen får man nog vänta förgäves på.

Angående finansiering så vet vi numera att man inte ens behöver låna för att fixa fram pengar. Det viktiga är att hitta resurserna, och har man gjort det är pengarna inget problem. Inte för en stat som har en egen valuta.

Luften går ur krigspartiet?

Det är lätt att bli misstänksam numera. Är nyheterna nyheter, eller är de propaganda som släpps upp av den ena eller andra gruppen för att uppnå vissa resultat? För några dagar sedan fick vi läsa om kritik mot hur illa regeringsmotståndare i Syrien uppträdde, med mord och tortyr. Och så tog FN:s säkerhetsråd ett uttalande som krävde att alla parter, inte bara regeringen, slutade använda våld i Syrien.  Och nu skriver Reuters det här angående Iran:

The United States, European allies and even Israel generally agree on three things about Iran's nuclear program: Tehran does not have a bomb, has not decided to build one, and is probably years away from having a deliverable nuclear warhead.

Om detta stämmer, att större delen av det västliga underrättelse-etablissemanget sågar påståendena om Irans kärnvapenprogram, så kan man fråga sig varför det överhuvud taget pågår sanktioner och militära hot mot Iran.

En fundering: är läget sådant att USA/NATO har farhågor om att vidare operationer i Västasien, i första hand Syrien och Iran, kan bli alltför kostsamma och med konsekvenser som kan vara väldigt otrevliga och svåra att förutse? Eller om man tar det från en annan synvinkel: vill USA:s president bli inblandad i en kris som skickar oljepriset upp i rymden samma år som han ställer upp till omval?

Om det är så att USA/NATO vill dra sig ur de här kriserna, eller åtminstone dra ner dem på en mindre farlig nivå, kan man ju tänka sig att nyhetsmedia används för att släppa ut besvärande uppgifter som så att säga samtidigt släpper luften ur krigspartiet. Det finns ju sådana grupper, såväl i USA/NATO som Israel och de arabiska gulfstaterna, men sänks deras trovärdighet blir det svårare för dem att driva samma krigsopinion som gällde för Irak och Libyen. Då får vi också det paradoxala läget att skumma politiker och spioner, tillsammans med Kina, Ryssland och de andra BRIC-staterna, kan avstyra ett storkrig. Det som antikrigsrörelsen trots miljondemonstrationer misslyckades med inför Irak-kriget.

Vi får se. Det här kan leda till ingenting, eller kanske på sikt till stora förändringar i Västasien, men av en typ som inte krigspartiet tänkt sig.

Privatiseringspolitik inte populär - slutsatser av det?

Det som jag skrev om tidigare idag - om 'utförsbacken - får ytterligare aspekter från den här artikeln i Svenskan:  SOM-institutets långa mätserier visar att privatiseringspolitiken inte är så populär. Eller skall vi säga att vissa aspekter av liberalismen inte är så omtyckta? Många människor är mer angelägna om att olika samhällsfunktioner fungerar bra än att de är privata (och kanske lika dyra som tidigare).

Jag har haft det här uppe tidigare på bloggen, med hänvisning till långa undersökningar som visar att stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt. Då gällde det undersökningar som gjordes av forskare i Umeå, SOM-arna finns i Göteborg, så det finns geografisk spridning.

Och de frågor som jag ställt tidigare kvarstår: varför tar inte 'det gamla arbetarpartiet' tag i de här opinionerna och vinner storslam i kommande val? Vare sig man åberopar det suddiga begreppet 'politiskt väderkorn' eller hävdar att man bygger sin politik på sund vetenskaplig grundval så borde ju inriktningen på det praktiska politiska arbetet vara serverad utan tveksamheter. Ett mindre antal socialdemokrater fattar väl detta och försöker tala om saken, men det verkar ännu som om partiledningen domineras av fullständigt destruktiva element (som de mesiga medlemmarna inte törs hiva ut).

Jag hittade den här bilden på Birger Schlaugs blogg (det är Robert S. som är skaparen)  och den kan väl sägas visa vilken väg såväl nya som gamla arbetarpartier riskerar att gå om de inte sköter sig.

Hur röstar man i EU-parlamentet?

Via bloggen Tusen bitar hittar jag en intressant länk till en sajt vid namn VoteWatch.eu där man kan se vad tomtarna i EU-parlamentet gör när det gäller att trycka på röst-knappen. Bengtsson själv på Tusen bitar lägger upp ett diagram som visar att socialdemokraterna i EU-parlamentet mest röstar som liberalerna, och det är väl inget att förvånas över. Den europeiska socialdemokratin är en dyng-pöl.

Jag tittade lite på sajten. Nyligen har parlamentet röstat om en resolution om läget i Bahrein, där det ju inte är tal om någon 'arabisk vår' utan snarare kungligt förtryck under USA-flottans beskydd. Själva resolutionstexten finns här, för den som orkar läsa byråkratiska. Jag klippte ut ett stycke ur den här sidan:

Av 754 ledamöter var 655 närvarande. Frånvaron var alltså 13 procent, jag vet inte om det är mycket eller litet. Men när 49 av 655 röstar så är det 7½ procent som trycker på knappen, resten (607 stycken, motsvarande 92½ procent) har tydligen något annat för sig. Är de bara där för att markera närvaro för att få ut en massa pengar eller sitter de och mediterar över 'Europa-tanken'?

På den sida klippet kommer från finns det mer godbitar. Man kan exempelvis ta fram data för varje enskild ledamot. Och det gjorde jag, genom att be datorn tala om hur svenskarna röstade. Miljöpartisten Carl Schlyter stödde uttalandet, liksom den gröna gruppen i parlamentet hade rekommenderat. Men han tillhörde den lilla gruppen av 7½ procent. Två svenskar var frånvarande. Resten, inklusive övriga miljöpartister, avstod från att rösta. Undrar hur man motiverade det? Fel i förslaget till uttalande, ointresse, sover i parlamentsbänken, funderar på vad man skall göra under helgen? - Det kan vara en tillfällighet att det ser ut så här just i den här frågan. Den som är intresserad av statsvetenskap på europeisk nivå kan ju gå in och studera vidare.

Radion berättar att EU-parlamentets talman vill få slut på flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg. Den är ju inte gratis precis, och det är en historia som sticker i vanligt folk ögon. Populasen i Europa åläggs 'åtstramningar', men det verkar inte gälla EU-byråkratin och dess svans av politiska föredettingar.

Snabbast i utförsbacken

För en gångs skull klipper jag in en kommentar under en dagstidningsartikel:

Den mest liberala invandringen, avreglering av skola och järnväg.......Och inget av de uppräknade områdena fungerar......
Det må vara att Sverige klättrat snabbast i rankningen rörande "liberalisering" men det kan väl ändå inte vara av ett egetvärde att "liberalisera" då vi samtidigt ser en sänkning gällande kvalitén.
Ingen kan väl med hedern i behåll, inte ens ekonomer, påstå att det har lyckats. Det råder väl snarast rent kaos inom samtliga områdena.

Det var i Svenskan det, och ärendet är att några som kallar sig Heritage Foundation hävdar att Sverige ...

är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer ...

... och att ...

Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Det vet ju tänkande människor redan, här rör det sig om lika goda kålsupare, och vilka partibeteckningar som figurerar så står det 'nyliberal' om man vänder på etiketten. Den hårdaste kritiken bör väl riktas mot de kvarvarande (är det 108.000?) medlemmarna inom socialdemokratin som hela tiden tolererar vad ledarskapet har för sig. Med få undantag kan man fråga sig om de överhuvud taget kan stava till 'ryggrad'.

Bilden illustrerar de stenhårda motsättningarna mellan regering och opposition vad det gäller avregleringar, avknoppningar, privatiseringar, utförsäljningar ... känslorna svallar, argumenten haglar i luften, alternativen är glasklara, demokratin är ... ja, vart tog den vägen?

Det skrivs i artikeln att det är helt unikt i den utvecklade världen att staten i Sverige inte bryr sig om vilka som äger skolorna. För några dagar sedan fick vi ett intressant jämförelseobjekt - i Finland jönsar man inte med friheter i onödan, och där är det klart bättre kvalitet på skolorna. Bara Chile sägs vara jämförbart med Sverige, men där slåss man åtminstone på gatorna om saken.

I själva verket är ju formen av ägande en viktig faktor när man studerar och värderar hur olika verksamheter sköts. Ägandets syfte spelar roll, viktig roll. Är det vinst som är det viktiga, eller är det det praktiska resultatet i skolor, sjukvård, kommunikationer etc? - För de bolag som tar över är vinsten det viktigaste. Men för politikerna som tar besluten förefaller principer som det väsentliga, men hur illa skall det gå innan verkligheten får skuffa undan en princip? När vinstjakt och felaktiga principer möts kan det gå utför väldigt fort, och Sverige skall alltså ha ledningen om man får tro den här USAmerikanska 'tankesmedjan' (reklambyrån för politiska intressen).

Nä, den här utförsbacken bör stängas såsom varande samhällsfarlig!

När säkerhetsrådet blev enigt

Jag lyssnar bara med ett halvt öra på radions nyheter, tittar på några tidningar på nätet och på en del bloggar som skriver om intressanta ämnen, och så mycket mer är det inte av nyhetskonsumtion för min del. Somliga är nyhetsslukare, jag är snarare nyhetstrött. Dock - när en bloggare (Mavera, som jag nyligen lade in på blogglistan till höger) nämnde ett uttalande från FN:s säkerhetsråd om Syrien funderade jag om jag hört eller sett något om det i svenska media. Och så beslöt jag för att strunta i media och försöka gå till källan direkt: FN.

Det som har hänt är att FN:s säkerhetsråd har enats om något som kallas Presidential Statement och som framhåller vissa saker angående Syrien. (En populärare pressversion finns här.) Mavera ser uttalandet som ett nederlag för västmakterna och man kan åtminstone inte se texten som en framgång för dem. De kan ju   misstänkas hota det som Säkerhetsrådet säger sig vilja slå vakt om, nämligen "the sovereignty, independence, unity and territorial integrity of Syria". Bland de aggressiva staterna kan det nu ha uppstått splittring. En grupp som kan kallas arab-reaktionärer vill fortsätta undergräva Syrien, medan USA/NATO helst vill dra sig ur. Frågan är om Gulfstaterna kan fortsätta på egen hand. Bloggen Syrien refererar uppgifter om den här splittringen. - För Ryssland, Kina och alla syrier som inte vill se sitt land försvinna i ett svart hål är det här uttalandet från Säkerhetsrådet en framgång.

Texten i detta Presidential Statement kan läsas på olika sätt, men jag tror att nyckelmeningen är att alla parter uppmanas att sluta använda våld. Tidigare har kraven bara ställts mot regeringen, oavsett vad andra haft för sig. Om detta följs kommer det att dra med sig en del andra saker, exempelvis att trupprörelser kan avbrytas och den politiska debatten underlättas.

FN:s sändebud (Envoy) i Syrien är Kofi Annan, och han skall jobba med de här sakerna:

The Security Council expresses its full support for the efforts of the Envoy to bring an immediate end to all violence and human rights violations, secure humanitarian access, and facilitate a Syrian-led political transition to a democratic, plural political system, in which citizens are equal regardless of their affiliations or ethnicities or beliefs, including through commencing a comprehensive political dialogue between the Syrian Government and the whole spectrum of the Syrian opposition.

Notera "syrien-ledd", och medborgare som är jämlika oavsett nationalitet eller religion - jag tror inte det är detta som USA/NATO/Gulfstaterna hade tänkt sig från början. På papperet ser det bra ut, man kan undra hur det går i praktiken. Den så kallade arabiska våren har avstannat, men kan den möjligen få en oförutsedd nytändning i Syrien? Många makter kommer att tycka illa om det! Det finns väpnade grupper som inte verkar ingå i någon som helst syrisk opposition, vilken del av det politiska spektrat man än ser till, och vad händer med dem? Det kan röra sig om frisvängande al-Qaidaelement, eller underrättelse- och sabotagepersonal som skickats in från Gulfstaterna och vissa NATO-länder. Kommer de att dras bort, eller fortsätter de bomba, skjuta, tortera och vad annat som den sortens människor är bra på? Texten i uttalandet kan tolkas som att även dessa uppmanas sluta misshandla folk.

Samtidigt undrar jag över en del blodtörstiga herrar i bloggosfären som skriker desperat efter att den nuvarande regeringen i Syrien skall störtas oavsett konsekvenser och lärdomar från annat håll, men det kanske jag återkommer om. Det händer annat intressant. De senaste dagarna har jag hört den första lärksången och sett de första fjärilarna för året.

Och kom ihåg en sak till: när man letar efter vår kulturs vagga är det ofta i just Syriens jord man får gräva!

Lästips - Adonis om Syrien

En som vet en hel del om Syrien och länderna däromkring torde vara den gamle veteran-poeten Adonis, som just är syrier. Alla som har hört talas om arabisk poesi har säkert hört talas om Adonis också. Jag rekommenderar en intervju med honom som Knut Lindelöf lägligt har översatt till svenska. Många människor som tycks befinna sig i en parallellvärld vad det gäller Syrien och arabvärlden borde ha nytta av att ta del av Adonis' mer jordnära synpunkter.

USA - på väg mot planekonomi?

Eftersom alla ekonomier på något sätt är planerade är rubriken fel - finns det ingen eftertanke och framförhållning finns heller ingen ekonomi. Men planering kan ske på olika sätt, med olika syften och verkningar för olika samhällsgrupper. Den moderna planekonomin kom i samband med Första världskriget. När Sovjet planmässigt skulle bygga socialismen fanns redan en del experter tillgängliga, folk som hade arbetat med det tsaristiska Rysslands ekonomiska planering under kriget. Efterklanger av den västeuropeiska krigsplaneringen fanns förmodligen såväl i de tyska nazisternas ekonomiska politik som i den engelska keynesianismen. Jag tror det var den gamle historikern Eric Hobsbawm som skrev att erfarenheterna från Första världskriget hade lärt folk att staten kunde göra lite mer än vad man trodde tidigare.

När Per-Albin Hansson 1939 uttalade att "Sveriges beredskap är god" handlade det faktiskt om planer, nämligen att man hade förberett sig så att livsmedelskrisen från Första världskriget (som höll på att utlösa revolution i Sverige) inte skulle upprepa sig. Hansson hade rätt, det blev ingen livsmedelskris.

Men nu över till rubrikens ämne, förorsakat av en artikel om en 'exekutiv order' från Vita Huset, avseende 'Beredskap för nationella försvarsresurser'. Den utfärdades 16 mars i år. Ur en synvinkel är den inte så konstig, det finns ju hela tiden övergripande planer för hur staterna skall agera om det utbryter svåra kriser som kan påverka folkförsörjningen. Naturligtvis måste de uppdateras då och då, oavsett om kriget står för dörren eller inte, eftersom ekonomin förändras. Å andra sidan kan man undra om denna 'exekutiva order' har något med krigsmullret i Västasien att göra, och då är ju saken betydligt allvarligare på flera sätt. 'Allvarligare' dels för att USA tidigare kunnat driva ett antal krig utan att det orsakat ransoneringar och stora offentliga ingrepp, och dels för att det kan vara förebud om ett verkligt krigsutbrott. Jag utgår också från att konspirationsglada personer ser detta som förberedelser för en kupp och definitivt skrotande av den USAmerikanska demokratin. De kan ju gnola på Frank Zappas gamla text om "concentration moon, over the camp in the valley ..."

Vad säger planen? Bland annat att staten i ett krisläge kan ta kontroll över alla energikällor och kommunikationsmedel, samt återinföra värnplikt för att möta landets civila och militära behov. (Undrar om inte det sista låter som tyska lagar under Första världskriget, med total mobilisering - kanske kan jämföras med svensk civilförsvarsplikt också, men mer utvidgad?)

Det bästa sättet att se till att den här planen inte förverkligas är väl att se till att det inte blir krig eller förvärrad kris runt Hormuz-sundet. Världsekonomin drivs till stor del ännu med olja - det är märkligt att ett litet gäng israeler och amerikaner tillåts hålla på som de gör och provocera bråk. Det räcker nog med att något enstaka fartyg skadas i Persiska viken för att det skall bli panik Jorden runt. - Men åter till den 'exekutiva ordern', för där står några andra intressanta saker.

Man får en bild av en enorm organisation, från presidenten och diverse nationella råd i toppen, ned till olika departement med ansvar för olika sektorer av samhället. Man kan anta att här kommer man inte att snåla med maktutövandet i ett krisläge. Jag undrar hur en jämförelse med den tidiga planering som gjordes under ryska inbördeskriget 1918-21 skulle utfalla, om man ser den ryska organisationen jämsides med den amerikanska? Eller för all del sovjetiska Gosplan som kom i slutet av 1920-talet.

En märklig detalj är att man i ett krisläge snabbt skall se till att teknologier som för närvarande hålls borta från marknaden snabbt utvecklas. Det verkar vara energikällor i första hand. Det vore ju smartare om detta gjordes innan det blev kris, men just krisen gör ju att eventuellt motstånd kan bankas ner i skoskaften och det är väl det som är meningen. - I övrigt ser det ut som stora delar av affärslivet på olika sätt kan dras in under offentlig kontroll, så fort det rör sig om angelägenheter av 'offentligt intresse'. Och det lär vara väldigt mycket.

I denna 'exekutiva order' är syftena skumma, blir det krig är det USA och dess kompisar som drivit fram det (fast jag tvivlar på att Obama verkligen vill ha krig, och det är vettigt folk såväl i USA som Israel som försöker lugna ner situationen). Men om man ändrar på några parametrar skulle det hela kunna förvandlas till en demokratiskt kontrollerad planekonomi med Humes gamla paroll om "största möjliga lycka till största antalet människor" som ledstjärna. Den teknologi som kommer att användas i planeringen är ju rätt neutral, den kan användas både till kapitalistisk och socialistisk planering. Undrar om exempelvis Occupy-folket kan ta upp den tråden - helst innan USA förvandlas till en regelrätt polisstat!

Är 'Tinget i sig' ett 'ting i sig'?

Bofinkarna har börjat sjunga upp sig - den första jag hörde lät väldigt osäker och kanske i behov av hjälp från en sångpedagog, men nu börjar det låta bättre. Promenadvädret blir bättre och därmed blir bloggarvädret sämre. Varför sitta och hänga framför datorn när våren smyger runt knuten med nya överraskningar därute?

Nå, för att fatta mig kort, jag vill bara meddela en tanke som slog mig beträffande Kants filosofi. Kan det möjligen vara så att även hans filosofi, från en utomstående betraktares synvinkel, kan ses som ett 'ting i sig'? Är det så att det är en tankebyggnad som innehåller sektioner som läsaren av Kants verk, och kanske Kant själv, aldrig kan komma fram till och uppfatta, sektioner som därmed blir 'ting i sig'?

Med denna förvirrade fråga får det vara slutbloggat för idag.

Det är vår, och det här måste vara några björnar som nyss kommit ur idet!

A priori - medfödda kunskaper

A propå föregående inlägg om Kant och begreppet 'a priori' så ramlade det in ett e-brev med ett bra tips: Man kan säga 'medfödd' på svenska för att få det hela begripligt. Kunskaper 'a priori' är ju inte förvärvade, man så att säga bara har dem, och då kan man lika gärna hävda att de är medfödda (även om det kanske inte var just så som Kant tänkte sig det - det kan visa sig när jag kommit längre i boken hoppas jag). Några synpunkter på det?

Kompis med Kant?

Är Immanuel Kant oerhört svår att förstå? Det kanske är så om man bestämmer sig för att han är snudd på obegriplig och gör det svårt för sig när man läser honom. Men om man förenklar i stället, lär sig några nyckeltermer och sedan översätter till ett enklare (och mycket mer kortfattat) språk?

Ta titeln till huvudverket Kritiken av det rena förnuftet (bara den kan väl ge många läsare huvudvärk!)! Några tiotal sidor har jag avverkat hittills. 'Kritik' skall tolkas som 'undersökning'. 'Rent förnuft' betyder ungefär vår förmåga att med hjälp av i hjärnan förprogrammerade egenskaper kunna uppfatta de ting vi stöter på. Mer om det nedan.

Jag gjorde ett försök till sammanfattning:

Världen existerar, men vi ser den inte direkt 'som den är'. ('Som den är' är det berömda 'tinget i sig'.)

Det via våra sinnesorgans förnimmelser som vi uppfattar världen. Men för att göra förnimmelserna förståeliga måste vi ha vissa kunskaper som inte kommer av erfarenheter, utan finns på plats inom oss (i vårt 'förnuft') redan innan vi tar in några sinnesintryck. Eftersom de finns 'på förhand' kallar Kant dem 'a priori'. Dessa kunskaper är begrepp som form, tid och rum, orsak och verkan. Sinneserfarenheterna är tillfälliga och mindre pålitliga än a priori som åtminstone delvis har absolut sanningsvärde. Genom att fastställa hur mycket vi kan veta tack vare dessa förhandskunskaper har vi också kunskap om vad vi inte kan veta något om genom sinneserfarenheter. 

Det vi inte vet något om behandlas av den gren av filosofin som kallas metafysik (bokstavligen 'bortom naturen'). Om vi vet att det faktiskt finns vissa saker vi vet även utan konkret kunskapsinhämtande finns det möjlighet till spekulation om förhållanden som vi inte har sinneskontakt med. Men det innebär också att vi genom noggrant fastställande av vad som är a priori respektive sinneserfarenheter på ett säkrare sätt kan få det vetenskapliga arbetet att avancera.

Fick jag ihop det rätt nu? Eller är jag snarare på kant med Kant?

Läget på himlen

I söndags levererade jag en bild av hur Jupiter och Venus behagade förhålla sig till varandra på himlen. Igår sabbades observationerna av moln. I kväll höll sig molnranden dock vänligt på avstånd och de två planeterna ligger nu i en ny position:

Den lilla är Jupiter, den stora Venus. Fast i verkligheten är ju Jupiter mycket större än Venus.

Humoristen Clinton

Den här killen skrattar så han gråter!

Kanske någon tycker att USA:s utrikesminister Hillary Clinton verkar vara en trist figur, men människan har ju humor! Hör här vad hon säger efter den senaste isolerade händelsen, när en USA-sergeant pangat ihjäl ett antal civilpersoner under en personlig utflykt - de flesta barn: "Denna förskräckliga incident ändrar inte vår fasta förpliktelse att skydda det afghanska folket och att göra allt vi kan för att bygga ett starkt och stabilt Afghanistan." Där satt den, hahahahaaah ...!

(Det finns humorister - eller om det nu är torrbollar - som kallar Hillary för Killary numera ...)

Bara två linjer ...

... men de beskriver mycket olika världar. Jag kollade möjligheterna på en sida som skapats av UNDP, United Nations Development Program, och som visar på mätningar av HDI. HDI = Human Development Index, och är förmodligen ett mycket bättre mått än bruttonationalprodukt eller liknande om man vill veta hur det verkligen står till i ett land. HDI tar hänsyn till en massa olika faktorer, inte bara ekonomi utan också viktiga faktorer som utbildning, naturresurser och hälsa.

Mer eller mindre kompletta och pålitliga data har sammanställts och ligger till grund för en HDI-lista som toppas av Norge. Man kan plocka fram sina egna statistiska presentationer med hjälp av hemsidan.

Jag valde att jämföra hälsoindex mellan Sverige och Kongo. Tjock röd linje = det Kongo som har huvudstad Kinshasa, gamla Belgiska Kongo med andra ord. Tjock blå = Sverige (hoppas du inte behöver närmre förklaringar för det). I den samlade HDI-rankingen ligger Sverige på tionde och Kongo på 187:e (och sista) plats. Om man går in på delkomponenterna, som kan vara medellivslängd, utgifter för hälsovård, eller mödra- och barnadödlighet, kommer man säkert att hitta vissa skillnader som närmre förklarar varför det är sådan skillnad i ländernas hälsoindex... . Lägger man till kolonial utplundring, lokalt vanstyre och korruption, och de omfattande krigen och oroligheterna i centrala Afrika från 1990-talet och framåt, är det ännu klarare varför Kongo inte bara ligger och stampar långt ner, utan till och med under en period har gått bakåt. Kongo är ett exempel på att det inte bara räcker med att ha väldiga naturresurser för att ett land skall kunna utvecklas, det behövs att man har kraft och vilja att ta hand om resurserna också.

Arkivflytt

Första gången jag var på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek var någon gång i början av nittiotalet. Jag släktforskade och funderade om det fanns något material om farfar som var plåtslagare. Det fanns det, jag kunde nedteckna data om hans arbetslöshetsperioder bland annat. Sedan kom jag tillbaka som veteranstudent under detta årtusende och samlade material till några uppsatser om arbetslivshistoria. Minns hur jag satt där i sommaren, en sådan där supervarm en, och halvsömning bläddrade och antecknade från L M Ericssons verkstadsklubbs protokoll. Puh, jobbigt, men det gav mycket information.

Förra året kom uppgifter som tydde på att vår numera milt sagt nedgångna arbetarrörelse tänkte göra sig av med arkivet helt och hållet. Nu verkar det - tack och lov - inte bli så illa, det planeras flytt till Flemingsberg. Inte lika centralt som vid Norra Bantorget, men de dagar pendeltågen går kan man alltså ta sig godbitarna i alla fall. Kanske närheten till Södertörns högskola ("ett stenkast", hur långt nu det kan vara?) med studenter och forskare kan bidra till att liva upp verksamheten också.

Så här ser det ut

Beträffande förrförra inlägget om hur det ser ut på stjärnehimlen nu, med Venus och Jupiter skenbart i närheten av varandra, så kan jag visa en färsk bild från just i kväll. Försökte pallra upp kameran så gott det gick och körde med största bländaren och högsta ljuskänsligheten. Och då blev det så här.

Det ser ju inte direkt ut som Aftonlövets vildsinta grafik, men går man ut och tittar i verkligheten är det ändå en praktfull syn däruppe! Jupiter till vänster och Venus till höger. Och har man en kikare kan man se mycket mer på himlen - om molnen håller sig borta!

"Försörjningsbörda"? - Historisk jämförelse ocn nutid

Någon som minns den här bilden som jag lade upp i ett tidigare inlägg? Det är alltså den så kallade försörjningsbördan (tycker fortfarande att termen är motbjudande!) från 1750 till 1998. Det slog mig att jag skulle ta fram SCB:s befolkningsstatistik fördelad på ålder för de senaste åren (2000-2011) och se om det hänt något. Det är väl A-kurvan som är den mest intressanta, och där har det inte hänt så mycket.

Notera att det vid ett par tillfällen har varit en "börda" på 1000, vilket betyder att varje arbetande skulle försörja en icke-arbetande. Men det var någon gång på 1830-talet samt omkring år 1900. Efter 1900 har "bördan" i själva verket lättat betydligt, och hamnar ungefär på 700 om man tar ögonmått på kurvan. Och där ligger den kvar in på 2000-talet, nämligen på drygt 700. År 2011 var siffran 717.

Notera också att den här kurvan inte skall tas isolerad, utan sättas i relation exempelvis till hur produktiviteten växt i samhället. Produktivitet och befolkningsutveckling har jag gjort en kurva på och kommenterat tidigare. Det skulle jag inte behöva göra. Vi har ju avlönade politiker och deras tjänstemän som borde ta fram dessa data. I stället verkar de vara mer intresserade av att plundra pensionsfonder och liknande.

Här är i alla fall repris på det fula diagrammet. Beroende av vilket mått man använder så ökade produktiviteten ungefär åtta till tolv gånger mer än befolkningen mellan 1950 och 2010.

Känn dig blåst ...

... om du tror att det kommer att se ut så här på stjärnhimlen i veckan:

Från Aftonlövet idag

Nu är det så att Jupiter och Venus har varit synbara samtidigt ett par veckor på himlen. Nämligen som två ljusa prickar som är det första som kommer fram på himlen strax efter solnedgången. (Om vi bortser från Månen, flygplansljus, Mars som också är uppe, lanternor på höga master och liknande.) Nytt för denna vecka är att de två planeterna kommer (sett från Jorden) ovanligt nära varandra. Jag citerar från Sveriges almanacka 2012, vars sektion om astronomiska begivenheter torde vara vederhäftigare än vad Aftonbladdret skriver:

(9-17 mars) Venus passerar nu Jupiter, och planeterna är mindre än 5 grader från varandra i mer än en vecka. Den tionde står Jupiter rakt till vänster om Venus, den 17:e rakt under. Titta på det spektakulära paret i väster vid 20-tiden.

Men vare sig de verkar nära varandra eller inte: Det som kommer fram för blotta ögonen eller med en vanlig handkikare är två ljusa prickar, inte några ytor med klart urskiljbara strukturer. Har man ett litet teleskop att titta med så bör några av Jupiters månar vara synbara som väldigt små prickar, men mer blir det inte.

Det här är Venus, en bild jag tog i förra veckan med min fickkamera på stativ:

Det blir inget annat än ett skarpt ljus, utan detaljer. - Här är en handhållen, skakig och maximalt uppförstorad bild av Mars:

Tja? "Den röda planeten" blir som ett rött utslag på Himlapellen, eller en suddig ros sedd på håll

Dånande applåder, puh ...

Ojoj, nu har jag inte skrivit något på ett par dagar, då är väl bloggen nästan död och bortglömd? Då gäller det att klämma till med någon konstighet så att folk vaknar till och märker att man finns.

Flyttfåglarna börjar återvända, ibland till något överraskande ställen. I förmiddags satt en skogsduva och drog sit hoo-ho på en antenn på ett tak mitt inne i stan. Inte ute i skogen alltså. Men det finns ju parker i närheten, bara att önska lycka till med att hitta ett bo, samt med häckning och dunungar framöver.

Egentligen skulle väl sången - fast den är rätt enahanda från duvor - ha fått en liten applåd, men jag avstod. Dels ser det väl lite konstigt ut om någon plötsligt börjar applådera på gatan, dels har jag vissa reservationer vad det gäller applåder. Ta denna konkreta situation: du sitter på en konsert och lyssnar till härlig musik som i sanning höjer dig i anden ... men när denna upplevelse skall sätta sig så mals den sönder av galningar som applåderar så det dånar, stampar i golvet, kanske skriker och bär sig åt! Klart störande. Kanske kul för galningarna och artisterna, men inte för mig. Därför är det bättre att sitta hemma och lyssna så slipper man oväsendet och kan koncentrera sig på den centrala upplevelsen.

Tänkte den tanken i samband med lyssnande till P2:s ena huskompositör denna vår, Andrea Tarrodi, En klart begåvad och mångsidig musikskapare, vilket märks av ljudsnuttar som finns på hennes hemsida . Det finns saker på Spotify med henne också, då under artistnamnet Jolo Andersson.

Jag uppmärksammade Andrea Tarrodi först i samband med att radion sände orkesterverket Camelopardalis för ett tag sedan. Nu finns det inte kvar på P2:s hemsida längre tror jag, men några minuter av början kan avlyssnas på AT:s hemsida, och jag hann fixa en privatkopia - där jag noggrannt putsade bort de mycket välförtjänta applåderna och bifallsropen.

Några videor finns på hemsidan också, varav två (av tre) är intressanta ur min synpunkt. En stråkkvartett i stort sett filmad rakt upp och ned, samt en mer drömsk med anknytning till tanten här i Stockholm som kånkade hem svanar och hade dem i våningen. Och så en danshistoria till elektroniska ljud som jag inte hajade meningen med. Men man kan ju inte gilla allt! - Det är alltid svårt att sia, särskilt om framtiden, men det ser ut som om det svenska musiklivet framöver får ett formidalt tillskott med Andrea Tarrodi. Jag lyssnar gärna - i stillhet.

Gruvlandet Sverige

Saxat från en debattartikel i Ny Teknik om sällsynta jordartsmetaller, skriven av några snubbar från SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar:

Sverige är rikt på mineral. De flesta av de 14 mineral och metaller EU pekar ut som kritiska för europeisk utveckling, finns i svensk berggrund. ...

Sverige är på väg att åter bli ett gruvland av betydelse. För att långsiktigt hävda oss internationellt behöver vi dock utveckla forskning av hög kvalitet som integrerar malmbildningsprocesser, strukturgeologi och tillämpad geofysik och där kunskap om mineralen är en given del. Detta är en kraftfull väg till att utveckla moderna prospekteringsverktyg som bör pekas ut som strategiskt viktig.

... här krävs gemensam kraftsamling av politiker, företag, forskare, forskningsfinansiärer och myndigheter.

Det skulle ju kunna vara bra, men man kan ju befara att den politiska ledningen ser följande alternativ:

• överlämna resurserna till EU för att visa att "vi är bäst i klassen" och inga otäcka nationalister
• sälja tillgångarna till underpris, ju billigare desto bättre, och helst till utländska bolag med tvivelaktiga finanser, affärsmetoder och personalpolitik

Annars skulle man ju kunna tänka sig att gamla hederliga principer om att staten äger alla naturrikedomar under jorden åter bankas fast och att förekomsterna av sällsynta mineraler behandlas som en viktig resursfråga som rör hela folket och folkhushållningen. Offentligt ägande och demokratisk kontroll med andra ord, inte någon liberal "leka affär". 

Yttrium, sällsynt jordartsmetall uppkallad efter Ytterby utanför Vaxholm

Lämplig term?

Bara en fundering rätt ut i luften, mot bakgrund av insikten om att ord har betydelse, mening, kan upplysa såväl som förvilla och rikta tankarna åt olika håll.

Nationalekonomi, är det en bra term? Det finns ju andra. Samhällsekonomi exempelvis. Den första boken i ekonomi (av Ingemar Gerhard) jag läste hette just det. Den var från en tid när många tyckte att samhället var viktigt - man kan säga att samhällsekonomi låter mer samhällstillvänt och människovänligt än det kallare nationalekonomi.

En gammal term som väl numera skys som pesten av liberaler är politisk ekonomi, läran om hur samhällets rikedomar produceras och fördelas. Det skall politiken inte blanda sig i tycker liberalerna (såvida det inte råkar utbryta en kris som gör att politikerna lik förbaskat får göra det för att rädda de otacksamma liberalerna). Ännu en gammal term som väl inte förekommer längre är folkhushållning. Låter häftigt på tyska också: Volkswirtschaft.

Undrar om inte folkhushållning skulle vara en bra pekare mot det samhälle vi måste inrikta oss på ganska snart: tillväxten i vår del av världen måste ändras till nedväxling och förvaltning av de resurser vi redan har, och fördelas jämlikt?

Kommentarer spärrade - av goda skäl?

Artikeln är inte öppen för fler kommentarer står det i slutet av en artikel i tidningen KA, Kommunalarbetaren. Det kan man förstå - att kommentarerna är spärrade alltså. Innehållet är sådant att man kan misstänka att många kommunalare skulle ha tagit tillfället i akt att ösa ur sig vrede, förakt och skällsord.

Europafackets nye generalsekreterare, Bernadette Ségol, tycker att de nordiska facken borde visa sin styrka genom att när så krävs demonstrera på gator och torg. Hon anser att de nordiska facken har blivit för mycket en del av systemet. Det håller inte Wanja Lundby–Wedin med om.

– Vår styrka är att vi i partssamverkan kan sitta runt ett bord med arbetsgivarna och försöka bli överens. Att då ge sig ut och protestera kan tvärtom försvåra en lösning som vi kan enas om, säger hon.

Enligt Wanja Lundby–Wedin är förutsättningarna väldigt olika för fackligt arbete i norden jämfört med stora delar av övriga Europa.

– Vår förhandlingsmodell gör att arbetsgivarna är våra motparter. I stora delar av övriga Europa finns ingen sådan samverkan mellan parterna. Där är det politikerna som blir motparten. Då är det mer naturligt att försöka påverka genom demonstrationer och protester på gatorna, säger Wanja Lundby–Wedin.

Ja, med den attityden är det inte konstigt att försöken från kommunalanställda att ta konflikt för bättre löner inte blev så lyckade. Wanja Lundby–Wedin ägnar sig åt 'samverkan' över förhandlingsbordet och kan inte ens ta strid mot politiker som öppet motarbetar LO:s och förbundens medlemmar. Är det fel att säga att Lundby-Wedin, Löfven och liknande figurer är "för mycket en del av systemet"? I romanen Sverige 2017 är Kommunal en del av upproret mot det rådande systemet. Skall facket spela en progressiv roll är det dags att man tar sig samman ganska snart, innan organisationerna har malts sönder.

(Jag fick hänvisning till artikeln av Jan Wiklund som nämnde den i en kommentar till den här bloggposten av Lena Sommestad.)

Vem rustar för vad?

Rubriker av den här typen, i detta fall från Dagens Nyheter, gör mig fundersam. Är detta journalistik, eller handlar det om något annat?

Rim & reson, lite August och annat osorterat en vårmorgon

Jag tog mig en promenad i morgonsolens glans. Fåglarna lät allt livligare, till och med en liten rödhakevissling hördes en stund. Talgoxar och blåmesar filade ivrigt på sina i och för sig rätt få toner.

- Det var ett liv och ett kiv i buskarna, tänkte jag.

Aha, där har vi August igen. Det rimmade uttrycket 'liv och kiv' kommer ju från inledningen till Röda rummet. För att vara exakt i citatet: "Där var ett liv och ett kiv." Detta angående en vårdag i Stockholm för länge sedan, när August Falk från Mosebacke skådar ner över stadens rörelse.

Kom att tänka på andra rim av den här sorten. Här är ett mindre känt men roligt: 'Morr och knorr.' Läste det i ett referat från 1600-talet och diskussioner i Karl XI:s förmyndarregering. Minns jag rätt löd det hela: "Det är ett morr och knorr i Stralsund". Det betyder att folk i Stralsund i dåvarande svenska Pommern var missnöjda för någonting.

'Liv och kiv' respektive 'morr och knorr' är slutrim. Man kan rimma på första bokstaven också, och då ta den gamla juridiska termen 'galge och gren'. Den som blev dömd till 'galge och gren' fick hänga och dingla och eventuellt ångra sina synder en sista gång. Eller inte, kanske i stället utropande ett käckt 'hej och hå' som ju rimmar enligt samma principer. Med detta kanske det får räcka med 'rim & reson' för idag?

Jag gick förbi muren till gamla fängelset på Långholmen. Något tittade ut - en pilfink verkade ha etablerat sig i en spricka. Ett par andra pilfinkar kom och tittade in men verkade inte vara välkomna, så de försvann raskt. Stället redan upptaget!

Notera den svarta fläcken på kinden. Även pilfinkar som är så slitna och dammiga att de ser ut som gråsparvar kan särskiljas tack vare just den fläcken. Gråsparven har ingen kindfläck

Och här har vi August igen, nämligen i form av novellen om hur Långholmen förvandlades till en grönskande ö från en grå klippa, hur det nya fängelset byggdes, samt om en stackars livstidsfånge därstädes som var med om den epoken. (Vad fången gjort framgick inte, men man får väl anta att det var något ruskigt.) Det är social- och stockholmshistoria från mitten av 1800-talet, skickligt sammandraget på bara några sidor!

Det rimmade citatet kommer från Röda rummet, Samlade verk del 6, sid. 7. Novellen (som August i det här sammanhanget kallar 'saga') finns i samlingsvolymen Ensam. Sagor, Samlade verk del 52. Den heter När träsvalan kom i getapeln. 'Träsvala' är väl slarvigt uttal för 'trädsvala' vilket är någon dialekt, fågeln det handlar om är svartvit flugsnappare. Ännu så länge är det för kallt för insektsjägare som flugsnapparen, men vi väntar ivrigt på att få höra dess enkla låt (brukar vara ungefär som 'tjugo-tjugo tju-ett' i olika kombinationer).

Föregående i August-serien här.

Jag fick ett lätt infall av vårgalenskap och lade in en tyskspråkig blogg i bloggrullen härbredvid, Einartysken. Där hörs det verkligen att det inte är svengelska det handlar om. Jo, det finns faktiskt några människor som pratar tyska. Jag läser tyska, inte så bra, men stavar mig fram.

Komplett obegriplig?

Immanuel Kant - komplett obegriplig?

Jag läser en eller annan sida av eller om den gamle filosofen Immanuel Kant varje dag. Så gott som obegriplig har det hävdats att han var. Det oroar mig litegrann, för på några ställen tycker jag mig ha uppfattat hans tankegångar. Vad kan det bero av? Är det jag som har missuppfattat karln så kapitalt så att jag tror att jag förstår honom när han menar något helt annat, eller är han inte så obegriplig som det påstås ibland?

På tal om begripligt, här är en fotnot Kant själv skrev till första upplagan av sin Kritik av det rena förnuftet, 1781.

Vår tidsålder är i alla avseenden kritikens tidsålder, och allt måste underkasta sig den. Religionen, i kraft av sin helighet, och lagen, i kraft av sin upphöjdhet, försöker undandra sig den; men genom att göra detta frammanar de berättigade misstankar och kan inte kräva den uppriktiga respekt som förnuftet ger dem som har kunnat utstå dess fria och öppna undersökning.

Det här är inte en officiell översättning, jag har försvenskat en engelsk översättning av Kant (gjord av en tysk, så den bör vara vederhäftig). Tanken bör väl vara klar i alla fall. Det här är tankemässig dynamit som kan spränga vilka falska insuttna system som helst i luften. Ta det där med religionen: fråga en superkristen om vetenskapliga bevis för att hans/hennes tro är sann, och det finns en betydande risk att personen trycker sin bibel i famnen, himlar med ögonen och utbrister: "Detta är mitt bevis." Bara snack, alltså, inget som går att kontrollera utan får överlämnas till den enskildes tro. Och liknande förhållanden kan säkert plockas fram i det juridiska systemets irrgångar, där tro får ersätta vetande.

Nåja, det finns betydligt knepigare saker hos Kant, men en dag kanske även syntetiska omdömen a priori kan bli begripliga!

Hemmalaget vinner, var det ja!

I ett av de tidigaste inläggen på den här bloggen, 25 februari 2007, hävdade jag att "i Afghanistan vinner alltid hemmalaget".

Den "västvänliga" regimen i landet kontrollerar knappt huvudstaden, befolkningen är missnöjd för att ingenting fungerar och för alla människor som dödas "av misstag" när amerikanerna jagar omkring och skjuter och bombar urskillningslöst, talibanerna som var borta för några år sedan har gjort en stark återkomst.

Så var det då, och läget för de utländska trupperna (och den arma befolkningen) har sannerligen inte förbättrats. Nu rapporterats ännu ett fall där två NATO-soldater dödats av afghaner och där åtminstone någon av förövarna tillhörde regeringssidan (eller var utklädd till soldat). Det finns en påstådd strategi som skall gå ut på att NATO-styrkorna gradvis drar sig undan och lämnar över till afghaner som skall fortsätta kriget mot motståndsrörelsen på egen hand - och detta verkar rena fantasier.

För några dagar sedan sköts ett par amerikaner ner av en afghan i ett hårdbevakat ministerium. Antalet "incidenter" där utländska trupper angrips av sina allierade afghaner bara fortsätter att öka. NATO-folket har dragit slutsatser av det här och tar bort sin personal från ställen där man samarbetar med afghaner. Man vet ju inte vem som är vän respektive fiende - vilket är ett typiskt drag för omfattande folk-krig, kan man tillägga. De ockuperade människorna ler mot ockupantens soldat, men när denne vänder ryggen till ... pang! Och så klagar ockupanten över att man inte kan lita på någon!

Amerikanerna vill förhandla med talibanerna, men det är frågan om talibanerna som känner medvind har lust att prata med ockupanterna. Det finns ingenting i form av en fungerande afghansk armé eller poliskår att "överlämna" till, och de civila myndigheterna är genomruttna. Det troliga är väl att stora delar av de förband som ändå i någon mån fungerar kommer att byta sida när som helst när de känner att det är läge för det. I de flesta av Afghanistans provinser finns redan parallella förvaltningar, vid sidan av den korrupta Karzai-regimen och dess krigsherrar. Vad som kommer sedan vet man ju inte, men slutar USA:s krigsföring blir åtminstone det en lättnad för det prövade folket. Och så vinner hemmalaget igen.

Vore på tiden att de svenska trupperna försvann från Afghanistan fort som f-n! Här nätadressen till några som delar den uppfattningen!

Aj, aj, Myrdal är (små?)borgare!

Det händer ibland att jag tar en titt på malmö-perukommunisternas hemsida, mindre för att få information men  mer för (det förmodligen oavsiktliga) underhållningsvärdet. Den roligaste texten tycks nu vara borttagen, men lyckligtvis kopierade jag den i slutet av denna bloggpost.

Nu publicerar man en text från tidningen Sol Rojo som antas återge vad de sanna kommunisterna i Peru tycker om världens problem, bland annat om den väpnade kampen i Indien. Med tanke på att "Ordförande Gonzalos" tidigare så mäktiga parti och fruktade folkarmé ligger i spillror eller är helt borta kan man undra vem som är ansvarig för texten - och om man skall ödsla någon tankekraft på den. Men det kanske man inte skall göra, för de har nu hittat på ett nytt fruktansvärt skällsord för sina motståndare: intellektualoid! Och vem vill väl vara något så hemskt!

Jag kör ett utdrag ur denna stenhårt militanta text och återkommer med kommentarer längre ned. En förklaring bara: MLM står för marxismen-leninismen-maoismen.

Om vi vill att ett segerrikt folkkrig skall utvecklas i Indien, måste vi basera vår position på MLM:s principer och föra den ideologiska och politiska kampen för att driva ut revisionismen och opportunismen. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi uttrycker våra farhågor angående den indiska revolutionen och några av de positioner som uttrycks av kamraterna i Indien.

En del av problemet är just bristen på vilja till öppen debatt, och det faktum att det finns få dokument från IKP(M):s (Indiens Kommunistiska Parti (Maoisternas)) Centralkommitté som uttrycker klara positioner om de brådskande punkter som nämnts ovan. Vad som finns är en stor mängd dokument, intervjuer och uttalanden från individuella ledare som uttrycker mer allmänna positioner men undviker de mer brådskande diskussionspunkterna. I stor utsträckning återfinns IKP(M):s uttalanden i böcker och artiklar av de borgerliga intellektuella vilka de indiska kamraterna verkar ge förtroendet att publicera dess positioner. I allmänhet verkar det som att den internationella rörelsen till stöd för den indiska revolutionen till stor del baserar sig på stödet från sådana borgerliga intellektuella och på det småborgerliga ”solidaritetsarbetet”. Medan sådana borgerliga och/eller småborgerliga intellektuella, såsom den svenske författaren Jan Myrdal eller den indiska författarinnan Arundhati Roy, mycket väl kan tjäna den proletära revolutionens sak om kommunisterna är i stånd att korrekt hantera denna typ av stöd, så tjänar de också revisionistiska och reaktionära syften under andra omständigheter. För att ta exemplet Myrdal: hans rapporter från Kina under 60- och 70-talen spelade en positiv roll, men det betyder inte att han är kommunist eller på något sätt revolutionär. Sedan den revisionistiska kuppen i Kina, har han aldrig klart och fast förkastat eller fördömt Teng och hans följeslagare; faktum är att hans enda kommentar rörande Tienanmen-massakerna 1989 var att den var ”förståelig” och ”nödvändig”, för att inte nämna hans positioner angående kamrat Stalin och angående de jugoslaviska revisionisterna.

Myrdal och Roy är alltså småborgare - eller borgare. Läskigt! Men de har tagit stora personliga risker under sina fältstudier, de har kunskaper och auktoritet, och deras synpunkter når ut till många människor. Kan perukommunisterna ställa upp med något motsvarande? Tvivelaktigt. Jag har en känsla av att gamle Myrdal tar lätt på den där kritiken. Han är van vid gläfs sedan mer än sextio år. Och Roy är väl van vid hindu-fascisterna från hemmaplan.

Stötande är påhoppet på "den internationella rörelsen till stöd för den indiska revolutionen [som] till stor del baserar sig på stödet från sådana borgerliga intellektuella och på det småborgerliga ”solidaritetsarbetet”." Det låter som en jättekänga åt de få grupper av betydelse som finns, exempelvis svenska Indiensolidaritet eller motsvarande i Norge, människor som gör ett viktigt arbete för att sprida information om hur det är för folk i Indiens fattiga utmarker.

Ja, om Myrdal är borgare så kanske hans sällskap här i den indiska skogen är en småborgare - hon är ju rätt kort i rocken!

Var klämmer skon? - Ja, delvis verkar det handla om att de som jobbar med solidaritet för Indien och ytterligare några länder där det pågår riktig kamp inte verkar vilja öda energi på Peru där kampen för närvarande är ett stort frågetecken, och där alla påståenden måste tas med många nypor salt. Och det får peru-kommunisterna att surna till. De kanske känner sig utanför. Men hade peruanerna kunnat visa upp någonting handfast hade det väl varit en sak, men dera folkkrig verkar vara historia - avslutat, knappast möjligt att återuppliva. Därmed inte sagt att undertryckta människor i Peru kan och bör göra uppror, men då duger knappast de gamla metoderna längre. Varför hålla på med väpnad kamp i djungler och berg när huvuddelen av befolkningen bor i städer?

I några länder som Indien och Filippinerna finns det fortfarande stora landsbygdsbaserade upprorsrörelser som kan ha chans att segra, men frånsett dessa hävdar jag ännu att de gamla folkkrigens epok håller på att ta slut. Jag hörde på sidovägar att några inte gillade den ståndpunkten men ingen har velat skriva till bloggen och klaga officiellt så att säga. Men jag är ju bara en intellektualoid  naturligtvis! Å andra sidan händer det att jag använder uttryck som 'galningar' och 'provokatörer' åt andra hållet, så det kanske jämnar ut sig?

Här har vi den andra (små?)borgaren, Arundhati Roy, som iklädd rödrutig huvudduk och anteckningsbok pratar med gerillakämpar i djungeln i Chhattisgarh, Indien. Hon ser fundersam ut, är det månne kurserna på Mumbai-börsen som tynger henne?