fredag 20 mars 2009

Vad händer när frivilligorganisationer inte orkar längre?

Den som funderar över fördelning mellan stat och ideella organisationer vad det gäller hjälp till människor i nöd kan titta på erfarenheterna från Frälsningsarmén. I USA har krisen slagit hårt och så mycket att Frällan måste dra ner på sin hjälpverksamhet och avskeda hjälparbetare på vissa orter. Donationerna från folk minskar just där hjälpbehoven ökar som mest (även om donationerna totalt har ökat, men de måste användas lokalt).

Jag tycker mig minnas att för en del år sedan klagade folk från Frälsningsarmén (var det i Eskilstuna?) att de sociala myndigheterna skickade dit människor som var i behov av hjälp även med enkla saker som mat och liknande. Det verkade inte som om Armén inte ville ta över de sociala myndigheternas åligganden.

Kan man dra någon slutsats av detta? Förslagsvis att vi har att göra med en ekvation som inte går ihop, och det är någon som fixat så att den inte kan gå ihop. Jag var inne på det ämnet i föregående inlägg som bland annat berörde det som högtidligt ibland kallas "fördelningsfrågor".

När den offentliga sektorn krymps och det sociala skyddsnätet tunnas ut, samtidigt som en svår kris bryter ut, är olika typer av frivilligorganisationer den sista hjälpen för många människor. Vad finns kvar när organisationer som Armén får svårare att ge den hjälpen? Vad finns kvar när den sista försvarslinjen inte orkar med längre?

Är det rimligt att staterna genom politiska åtgärder tömmer sina kassor och ger bort pengarna till välbeställda människor och litar på att privat välgörenhet skall lösa de problem som uppstår hos mindre välbeställda medborgare? Eller är de fattigare landsmännen inte medborgare med medborgerliga rättigheter längre? Eller har vi helt enkelt den anarkoliberala synpunkten att det bästa är att inte göra något alls, och att hjälp är sämre än att inte hjälpa, särskilt om det innebär att någon rik person måste betala lite mer skatt? Ur denna ultraliberala synvinkel torde problemen lösa sig snabbare om man litar till de självläkande krafterna som har en underbar verkan i ett samhälle som ser ut som den enkla läroboksmodellen - var nu ett sådant samhälle finns någonstans!



Målning av Carl Cederström med frälsningssoldat på en krog som verkar italiensk. Jag tycker det ser ut som tidningen heter En Avanti i alla fall. Folk som vräker sig så där slarvigt på stolarna måste vara syndare som behöver få en rejäl moralisk ryggrad!

5 kommentarer:

Kerstin sa...

Jag undrar så hur vi kunde få detta inhumana och egofixerade samhälle.
Hur kunde vår generation lyckas fostra upp en sådan samling superegoister eller av demokrati ointresserad yngre generation? Nå det finns ju undantag, det gör det alltid men nog verkar det som om majoriteten av de yngre bekänner sig till egoismens evangelium, som vinner valen exempelvis, och var tillämpning inte förorsakar allvarliga protester i samhället.



Vad gjorde vi för fel? Dagis? Det där att ungarna fick lära sig att alla vuxna alltid bara fanns till för att tillfredsställa deras omedelbara behov? Det där att de lärde sig att den som skriker högst får all uppmärksamhet?

Jag förstår det uppriktigt sagt inte - för idag är det verkligen ledsamt. Det är mobbing som aldrig förr, både bland barn och vuxna. Det är förnedrings-TV. Det anses roligt att trycka ner folk i skorna, och gärna offentligt. Det anses bra att de hjälpbehövande kläms åt etc. etc.

Björn Nilsson sa...

Det finns inhemska och globala orsaker antar jag. Den liberala propagandan har varit oerhört stark samtidigt som socialisterna inte förmått ta tag i liberalismens goda sidor och utveckla dem vidare. Verklig frihet måste vara generell, inte små individuella projekt som när som helst kan krossas av "marknadskrafterna".

Den här frågan kanske är värt ett eget inlägg? Funderar på att peka på den solidariska lönepolitikens sammanbrott som en svensk lokal orsak. I socialdemokraternas värld blev det ju en politik där vanliga lönearbetare blev solidariska med kapitalisterna mer än med sämre lottade arbetare. Klart att det inte höll.

Kanske en missriktad "fri uppfostran" spelade roll också?

Men jag tillåter mig ändå en viss optimism. Antingen utvecklas samhället i solidaritet eller också går det under, och då får vi hoppas på självbevarelsedriften hos flertalet människor!

Kerstin sa...

Nja, jag tänkte kanske inte direkt på "fri uppfostran", utan på att ungarna på dagis egentligen levde i en väldigt konstlad värld, där alla vuxna endast var till för just dem. De vuxna hade inga andra sysslor att utföra och barnen fick aldrig lära sig, eller vänja sig vid en arbetande vuxenomvärld, utan de själva var centrum i de vuxnas värld - "Jag först/bara jag"- attityden märkte jag ganska tidigt på de flesta barn som var på dagis till skillnad från attityden hos barn som fick erfara att föräldrarna/andra vuxna hade andra och tvingande uppgifter än att vara deras betjänter.

Jag vill inte kalla det "fri uppfostran" utan snarare "barnapartheid".

Denna barnapartheid berodde inte bara på dagis för samtidigt förändrades samhället, företag blev större och anonymare, barn kom inte längre i kontakt med de vuxnas arbetsliv på samma sätt som vi gjorde när vi var små ex.

Björn Nilsson sa...

Intressant synpunkt. Det är klart att om barnen inte får hjälpa till med städning och annat utan det fixas av andra (vare sig det är daghems- eller skolpersonal eller underbetald och underklassig hemhjälp) blir de ju vana vid att "någon annan" skall göra allt åt dem. De kommer att få svårt att förstå en del saker i livet, det verkar stämma. Jag har en känsla av att barn från de bättre bemedlade medelskikten kan få väldigt konstiga idéer om livet och om solidaritetens betydelse för att samhället skall fungera.

Rolf Nilsson sa...

När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.

”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga. Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”!

Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas! Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för.

Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk.

Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade. Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”.

Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa