Den ekonomiskt smarte björnen i farten igen

Jag hinner inte skriva så mycket idag. I väntan på nya spetsfundigheter från mig kan du kanske försöka hänga med i den här filmen. Det handlar om politiken bakom räddningarna av banker i USA. Kanske inte helt exakt i alla detaljer, men smårolig i alla fall när den ekonomiskt klurige björnen får förklara hur det ligger till.




Den är fortsättning på en liknande film som jag kommenterade i november och som blivit populär på nätet.

PS. Nu är vi uppe i elva bankkonkurser i USA hittills i år. Ungefär en var tredje dag. DS.

Gästinlägg

Jag har lite dåligt med tid att skriva just nu men fick tacksamt nog ett förslag på gästinlägg som är orsakat av min tidigare bloggpost här, som i sin tur är orsakad av etc. etc... . Kaj som säkert heter något annat har invändningar mot min negativa syn på vissa saker. Han skriver:

Min positiva uppfattning om de gatustrider som ägt rum runt om i landet grundar sig i dessa möten med folk och på att jag tror att "välfärdssamhället" är ett uttryck för de eftergifter som monopolkapitalisterna har gjort i skräcken för revolutionen och revolutionärerna i Sverige och internationellt. De kommer inte upphöra med de våldsamma attacker som de har gjort på våra rättigheter de senaste 20 åren utan ett väldigt och för dem hotfullt motstånd (och självklart i förlängningen krävs ju det borgerliga samhällets krossande). För första gången talade Sveriges samlade elit om "det inre hotet" förra året på Folk och Försvars årskonferens. Det är just dessa unga och modiga proletärer som de pratade om.

Och här kommer själva texten:

En promenad i Rinkeby i juni 2010

    Vi tog en promenad i Rinkeby några dagar efter de stora gatustriderna med polisen i början av juni. En bit från centrum träffade vi en grupp unga män som vi pratade med en stund med innan vi blev avbrutna av polisen. Några av dem hade varit på plats när gatustriderna utbröt och de berättade att det under kvällen varit bal i en lokal och att 4 personer försökte komma in. En väktare ringde då till polisen som kom dit. Någon hade en hund utanför lokalen som skällde och polisen drog pistol, sköt och viftade med den mot några barn. Mycket folk, som undrade vem som sköt, började strömma dit. Folk blev helt berättigat arga eftersom poliserna hotfullt viftade med pistol bl.a. mot barnen som var på plats. Så började upproret som nästa dag tilltog i styrka. Totalt cirka 200 poliser var i Rinkeby samtidigt för slå ner upproret. Överklasspersoner eller deras vänner klagar ofta på att brandkår och ambulans attackeras. De vi talade menade att upprorsmännen medvetet valt att inte attackera ambulans och brandkår under dessa strider. 

        Terror. Vid ett tillfälle hade 6 poliser kidnappat en kille och slått honom uppe i skogen. Det är historier vi hört förut bl.a. i Gottsunda i Uppsala. Poliserna tillämpar en form av terror. De väljer ut vissa personer som de misshandlar i grupp på en avskiljd plats. I Gottsunda körde de ut en kille till en sopstation mitt i natten och ställde sig bakom honom och slog honom i bakhuvudet. Till killen i Rinkeby sa de när de slog honom: "-Nu är du inte så tufff längre". Efter det låste de låste in honom i arresten i 6 timmar. 

    Vi frågade dem om de inte tycker det är obehagligt med de ungdomar med speciella jackor som jobbar åt polisen och rör sig i Rinkeby. Vi fick till svar att "de är kompisar". Han var inte orolig för att de skall tjalla. En del av dem kanske inte tjallar men några gör antagligen det tror vi. Det borde ju en av anledningarna till att polisen har rekryterat dem.

    Plötsligt blev vi avbrutna av en polis som i sedvanlig arrogant och upplåst stil kommer fram och ställer fräcka frågor. Man kunde nästan ta på det ömsesidiga klasshatet. Det finns ingen försoning, poliserna hatar verkligen de här unga männen. Staten är de rikas verktyg för att hålla massorna i schack. Polisen är den del av staten som mest aktivt försöker göra det jobbet. Man möter samma förakt i Danderyd som i snutbil nr 2015. Polisen har inget existensberättigande, det är massornas tur nu.

    Vi lämnade platsen och gick in mellan husen där vi träffade en kvinna som har en son i övre tonåren. Hon berättade att hennes son inte fick några jobb trots att han har bra betyg och att ungdomarna i allmänhet inte har några jobb. "Kommunen erbjuder inte ungdomarna jobb som de gör i andra kommuner", "Ingen bryr sig om ungdomarna, de går sysslolösa, det kommer att bli värre (mer uppror), ni har inte sett någonting än.". "Ambulansen fungerar inte likadant här som på andra platser, de kommer inte och om de kommer tar det lång tid". Vid en fest hade en kille blivit allvarligt sjuk men ambulansen kom inte. De "hittade inte dit", sa de. Jag har pratat ambulanssjukvårdare i södra Sverige över en öl. Sällan har jag möte så mycket förakt mot befolkningen i förorterna i allmänhet. Om den personens attityd är vanlig bland de andra så förstår man verkligen varför de ibland blir attackerade.

    Strax därpå gick vi ner mot centrum där vi talade med några män i 30-årsåldern. En man var orolig för att hans syskon skulle få svårigheter p.g.a. upproret men han upprepade många gånger att upprorsmännen hade ett syfte med vad de gjorde "-att de skall få det bättre". Polisen trakasserar ofta ungdomar genom att stoppa dem och fråga dem efter legitimation. De sa att folk håller ihop i Rinkeby oavsett bakgrund och att det inte känns som de är en del av "det svenska samhället". Vidare sa en man att: "det känns inte som vi är en del av arbetarklassen, vi är värre". Han menade att eftersom de inte har arbete så är de längre ner i samhället än arbetarna. "Skriver man (när man söker jobb) att man är från Rinkeby är det kört, då tror de att man är kriminell.". Arbetsförmedlingen och Socialförvaltningen har flyttat från Rinkeby till andra sidan Järvafältet, så vill man komma dit om man har socialbidrag så får man promenera ett par timmar fram och tillbaka eftersom SL-kort inte längre ingår i "socialbidragsnormen".  Vidare sa de att "det är de kriminella som får hjälp", de som har varit kriminella får jobb och löner genom olika projekt. 

    Vi satte oss ner tillsammans direkt efter diskussionen vid centrum och tecknade ner så mycket av berättelserna vi kom ihåg. En lärdom vi har dragit är helt hopplöst att försöka anteckna vad som sägs samtidigt som man deltar i en diskussion, även om man inte själv pratar för tillfället. Vi kommer tillbaka med fler rapporter från modets och hjältarnas Rinkeby.

Vad gäller den politiska nivån hos de mer avancerade upprorsmännen kommer den till uttryck här:

http://www.youtube.com/watch?v=z-7CAG9BQc8

http://www.youtube.com/watch?v=7H6ck8dPYoE

Här har vi alltså en fältundersökning som ger nyttiga kunskaper. Tack för det.

Det finns rejäla problem med elände och förtryck, misskötsel och överhetsarrogans, och att "det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna" kan vi vara eniga om. Att sätta skräck i överheten kan vara ett sätt att få saker ordnade, fast det är bara den lilla detaljen att enstaka grupper i förorterna kommer inte att kunna genomdriva det som miljonhövdade arbetarrörelser kunde göra i Europa efter Andra världskriget. Eller för all del miljonhövdade upprorsrörelser i Tredje världen.

Jag misstänker att överheten snarare ser småkravallerna som något positivt, mycket väl ägnade för att splittra och skrämma folket, och för att få ytterligare argument för att rusta upp sin maktapparat. Militär urbanism har jag tidigare varit inne på som ett oroande fenomen. En aspekt av det här är processen där stora delar av Jordens befolkning, ur det nordliga kapitalets synpunkt, faktiskt håller på att bli överflödig. Mest rör det massorna i Tredje världen, men även en del av folket i Europas förorter kan kanske räknas till de obehövliga. De behövs inte för produktion, inte för konsumtion - vad skall de då finnas till för? Om de inte kan existera för sig själva, utan bara för att tillfredsställa ett kapital som inte vill ha dem, måste de själva motivera sin existens. Hur gör man det utan att de hamnar i total motsatsställning till resten av samhället och ger sverigedemokraterna tjugo procent i nästa val och kontroll av regeringspolitiken?

För att återgå till den sprängda polisbilen i Malmö och småupplopp i Rosengård, för det var ju där min kritik den här gången började, så har jag väldigt svårt att se hur detta kan utvecklas till en allomfattande kamp mot kapitalet. Kampen låses in i vissa förorter, isoleras och slås ned. När man är numerärt svag gäller det nog att hitta lösningar där man kan gå runt de spärrar som kapitalets stat sätter upp, snarare än att försöka slå sig igenom dem. Det kommer bara att misslyckas och skapa onödiga offer (om man nu inte är ute efter "martyrer"). Man behöver inte spränga bostadsbolag som missköter fastigheter i förorterna. Man kunde ju samla ihop ohyra, mögel och annat som finns i fastigheterna och lämna tillbaka under buller och bång till bolagets kontor eller chefer. Miljörörelsen i Sverige har tidigare använt liknande metoder, har jag för mig.

Arg gubbe i Egypten

Lyssnar på nyheter från Egypten. Spännande är ett milt ord just nu! Regeringspartiets högkvarter i Kairo brinner. Utegångsförbud i städerna över hela landet, men det verkar inte respekteras. Polisfordon förstörs. Folk är kvar på gatorna och  militären har skickats in i Kairo, Alexandria och Suez. Obekräftade rapporter om sammanstötningar mellan polis och militär. Folk viftar med flaggor, applåderar och skakar hand med militärer. Kommer militären att vara lika vänlig? Delar av de stora städerna kontrolleras inte av regimen längre. Mubarak skall tala till folket, men vad har han att säga? En del poliser påstås ha gått över till demonstranterna. De lägre skikten i polis och militär tillhör den statliga våldsapparaten men de kommer också från folket. Hur länge står de ut att slå ner sina egna?

Lyssnar på en gubbe som säger att Egypten är dramatiskt annorlunda jämfört med bara för några dagar sedan. Den politiska apatin är borta.  Lenin kanske skulle ha påpekat att revolutioner kan köra historien framåt i expressfart när massorna lär sig att nyttja sin makt och störta den gamla regimen.

Klassanalys

Så här ser den ut

För några dagar sedan kom senaste numret av den lilla förträffliga tidskriften Clarté, innehållande flera artiklar av intresse när vi studerar det politiska landskapet efter det senaste valet. Bland dessa skulle jag vilja peka på sociologen professor Göran Ahrnes om klassanalys i Sverige, Arbetarklassen lever vidare. (Finns inte på nätet ännu, men kan du inte få tag på tidningen för snabbläsning torde den komma på webbplatsen så småningom. Där kan du också få information ifall du exempelvis vill prenumerera.)

I och för sig är det inget märkligt som Ahrne skriver om man känner till hans tidigare verk, men för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande. Jag tror Göran Greider bland annat använde Ahrnes forskning som underlag i en bok om arbetarklassens återkomst för bortåt tio år sedan.

För att sammanfatta artikeln väldigt kort så finns arbetarklassen kvar som majoritet bland de arbetande, och lägger man till formellt medelklassiga människor som i praktiken inte är mycket annat än vanliga knegare så blir det ungefär ett tvåtredjedelarssamhälle av arbetare. Visserligen har arbetarklassen i viss utsträckning ändrat utseende i och med att fabriker försvunnit och en stor tillströmning av kvinnor skett, men arbetarklass är det lik förbaskat. Och det innebär, om vi vänder på resonemanget, att den storstadsbaserade och högljudda medel- och överklassen som dominerar i media med sina bekymmer och dagordningar fortfarande är i minoritet. Och något annat kommer knappast att ske. Fortsatta förändringar i det ekonomiska systemet kommer att göra att den sociala rörligheten huvudsakligen vara i riktning nedåt - proletarisering med andra ord. (Om man godkänner Ahrnes resonemang så följer dessutom bland annat att socialdemokraternas storstadsstrategi att satsa på medelklassen är helknäpp.)

Ahrne har också samarbetat med den progressive USAmerikanske sociologen Eric Olin Wright som kompletterat Marx' äldre och inte särskilt fullständiga ansatser till klassanalys med en komponent som mäter det inflytande på sin arbetssituation en person har. En arbetare eller tjänsteman kan ha inflytande på hur arbetet läggs upp och kanske verka med delegerat ansvar och makt från sitt företag eller organisation, men personen är ju ändå en arbetare eller tjänsteman med inflytande på nåder.

På tal om det har LO-tidningen en artikel där det frågas "vad är ett fritt jobb?". Den går inte så djupt. Men jag antar att det är en jäkla skillnad att ha frihet med stöd och trygghet respektive att ha en frihet där man i själva verket är försvarslös i världens stormar.

Det här är spännande

Stå inte där med näsan i vädret Neffe, ut på gatan och demonstrera!

Folk väller ut på gatorna i Egypten - "den arabiska gatan" ger luft åt sina känslor - en presidentkandidat har tagits av polisen - det skjuts med tårgas och gummikulor (undrar om de är av samma sort som israelerna metallkulor med tunt gummiöverdrag, en klart farlig grej) - både i Kairo och landsortsstäderna pågår demonstrationer och angrepp på offentliga byggnader - omvärlden mumlar förvirrat om att alla bör visa "återhållsamhet" trots att (eller kanske för att) återhållsamhet sällan fäller olämpliga regeringar - undrar hur det är med arbetarrörelsen nu, för några år sedan strejkades det mycket i Egypten - man kan undra hur länge det dröjer innan polis och militär börjar vackla och byter sida, och  ...

... det här är spännande!

Kan man tänka sig en utveckling där exempelvis blockaden av den egyptiska gränsen mot Gaza säckar ihop, det vore väl bra!

Dom glömde Spiltaligan

Har varken lust eller tid att knacka fram några djupare inlägg just nu. Så titta här i stället - i listan på mystiska upplopp av arbetarungdom (med förmodligen rätt obetydlig erfarenhet av ordinarie arbeten) saknas Spiltaligan på Östermalm. De var "ungdom på glid" i slutet av 50-talet i Stockholm, på den tiden när det ännu bodde underklass på Östermalms bakgårdar. Småkriminella, stökiga, uppfann uttrycket att "låna en bil". Det handlade ursprungligen inte om att stjäla en bil och försvinna, utan att ta sig in i bilen, köra ett tag, och sedan återställa den på sin ursprungliga plats utan att ägaren märkte något - med andra ord att "låna". Jag vet inte om någon försökte göra stor politik av det, utan man såg väl det mest som det var, nämligen ungdomar med trasslig bakgrund och tveksamma framtidsutsikter på väg ut i kriminalitet.

I ovan angivna länk försöker man också dra fram Axel Danielsson, en klassiker i den socialdemokratiska vänstern när partiet ännu var ungt i Sverige, men jag undrar om det fungerar. Ursprunget till den här polemiken (tidigare länkar finns här) handlade inte om trasiga arbetare som slogs med polisen utan om ett skumt bombattentat mot en polisbil. Sånt kan vanliga kriminella också få för sig att göra, exempelvis bland MC-gängen. Högerextremister skulle kunna spränga bomber också, det ingår ju i deras repertoar, och sedan påstå att det är "invandrare" som är de skyldiga.

Det verkligt spännande händer inte här utan på andra håll i världen just nu.

"Den arabiska gatan"

Hört något om "den arabiska gatan" på sista tiden? Det är ju så att tidigare under åren så har oroade människor då och då varnat för att "den arabiska gatan" kan bli fly förbannad och göra uppror. Inte utan orsak, utan på grund av högst påtagliga orsaker - usla och diktatoriska inhemska härskare, usla levnadsvillkor, samt illdåd begågna i arabvärlden av makter utanför arabvärlden (läs USA, Israel och Europa). Men revolutionerna har inte kommit, och mindre strejker och upplopp har slagits ned av regimerna. Och därmed har illdådsmakarna känt det som fritt fram att fortsätta i samma gamla stil - "se, det händer ju ingenting farligt trots allt ont vi gör!".

Ända till nu. En regim har fallit i Tunisien, andra regimer känner sig hotade av att de egna medborgarna använder gatorna inte bara för kommunikation utan även för demonstrationer. I den gamla sagan var det vallpojken som ropade "vargen kommer" och till slut inte var trovärdig när vargen verkligen kom. I den sagovärld som illdådsmakarna lever i har de ropat "vargen kommer inte", men nu finns den här i form av en alltmer missnöjd och självmedveten "arabisk gata", en naturkraft som blir svår att manipulera för de politiska fixarna.

Jag minns en TV-intervju under Israels överfall mot Gaza, och en flinande israel som hävdade att man hade de arabiska eliterna på sin sida. Och det stämmer ju, men dessa eliter finns bara så länge som "gatan" tillåter att de existerar. I dagens elektroniska mediavärld kommer allt fler av dessa gatans människor att få tag på argument varför eliten skall ha en stor stark fet spark i baken, och varför eliten i själva verket är ful och liten och ingen man egentligen behöver vara rädd för om man anfaller tillräckligt många på en gång. Mubarak har en jättestor säkerhetsapparat, men vad innehåller den för människor, kan det tänkas att många poliser och militärer egentligen hellre skulle förena sig med än slå och skjuta på "gatan"?

Eliterna kan dränka upproren i blod idag men ändå bli utslagna senare (för, som en insiktsfull man sade: "man kan göra mycket med bajonetter, men man kan inte sitta på dem" = en regim kan inte bara bygga på våld, man måste ha åtminstone delar av folket med sig). Eller de kan börja göra eftergifter för att lugna opinionerna, men då kommer man förmodligen i ett läge där en eftergift bara öppnar för en flodvåg av nya krav. Kan "gatan" slå sig in i politikens styrelserum kan utvecklingen dra iväg hur långt som helst.

Frizoner i eftersatta förorter - bra ide?

Det finns en del folk som tror att man skulle kunna få fart på ekonomin och komma åt arbetslöshet och andra problem i eftersatta förorter genom att skapa speciella ekonomiska zoner. Lägre skatt, lägre arbetsgivaravgifter och liknande skulle kunna hjälpa det lokala näringslivet. Man hänvisar till franska erfarenheter av sådana frizoner. Jag är säker på att många politiker och tjänstemän gärna gör en studieresa till Frankrike för att kolla på nöjesli ... förlåt, näringslivet skall det vara, i de ökända banlieues.

Mycket lägligt kommer en rapport som borde studeras av frizonsentusiaster och andra intresserade. För att sammanfatta slutsatserna om den franska satsningen: lite mer anställningar blev det, men till väldigt högt pris.

Med andra ord kan det vara värt att fundera på om man kunde få ut mer för pengarna om de satsades på något annat sätt än just genom lågskattezoner. Blir det hållbara satsningar som på sikt kommer att bära sig själva, eller handlar det om att lycksökare går in och kapar åt sig maximalt med pengar under åren med låga avgifter och sedan sticker?

Döm själv - om du orkar

Bloggen drar mot fyraårsjubileum om mindre än en månad. Möjligen har den drabbats av ålders- och kanske också vårtrötthet. Vad göra med den, och med kollegor i bloggvärlden? Kan man bara rulla på som förut, eller smälla igen dörren och säga: "Nu är det slut"? Några exempel på funderingar angående kollegor, hämtade från blogglistan på högerflygeln.

Jag lyckades trampa bloggkollegan Röda Verb ordentligt på tårna genom att misstycka om sprängning av polisbil i Malmö som han gillade, samt gillade som sagt. Den diskussionen kan läsas här för den som har lust/ork att göra en självständig bedömning. Fimpa länken? Jag vet inte. Lite rätt har jag väl i alla fall i min argumentering när jag anar en utveckling där en liten bomb idag på fel ställe kanske leder till en stor bomb i morgon, även den på fel ställe och eventuellt med mycket värre skador såväl mänskligt som politiskt? Då vill jag säga ifrån. Inget konstigt med det. Någon läsare med lokalanknytning (Malmö) som har lust att kommentera om detta?

Och vad göra med dessa trotskister som dels inte vill kallas trotskister och dels kommer med sina proklamationer om att de inte är stalinister i tid och otid. Gärna i otid och med sådan frenesi att man "kunde tro att de hade betalt för'et", för att låna ett gammalt uttryck. Påminner de inte om dessa "antisionister" som pladdrar om allt mellan himmel och jord ... utom Palestina? Fimpa? Stänga länkarna och låta dem hålla på utan att bry sig? Kommentarer? Det kanske vore bra med en nedbantad länklista för att få bättre överskådlighet?

När man känner vårtrötthet redan i januari är det ... tröttsamt.

Förklaring på kommunikationsproblem?

Det har på senaste tiden kommit fram att företrädare för USA-diplomatin har haft svårt att förstå vad svenska politiker säger. WikiLäckorna står som spön i backen, och titt som oftast måste en svensk politiker meddela att "det har jag aldrig sagt". Eftersom detta missuppfattande förefaller gälla såväl regerings- som oppositionspolitiker måste problemet vara generellt. Kan det helt enkelt vara så att jänkarna bara hör några obegripligheter à la "den svenske kocken" och är tvungna att gissa sig till vad de där svenska knas-skallarna säger när de bräker på sin obegripliga svengelska? - De kanske tycker att det låter så här:

Listigt

En brittisk forskare uppges ha kommit på att IKEA:s butiker är uppbyggda på ett så knepigt sätt att folk skall narras att handla mer.

Det är säkert så, men är själva principen en nyhet? - Knappast. Den beskrevs i en kursbok när jag gick i gymnasiet 67 eller 68. Om det finns något fackuttryck för det hela minns jag inte, men idén är enkel: i exempelvis en affär för livsmedel lägger man produkter som folk handlar ofta (som mjölk eller potatis) långt inne i butiken. För att komma dit måste man passera en massa andra varor som köps mer sällan. Om mjölk och potatis fanns alldeles innanför dörren skulle många bara ta dessa saker och kila ut igen, men nu måste kunderna vandra förbi andra delar i sortimentet och utsättas för köpimpulser. Och ibland ger någon efter för impulsen, och åtminstone handlarn blir glad.

Söndagsnotiser

Det rapporteras om demonstrationer i Jemen nu, ännu ett land med en dubiös president som har suttit väldigt länge. Det finns väl inte så mycket skrivet på svenska om det moderna Jemen, men en bok som jag läst är Eva Sohlmans Arabia Felix i Terrorns tid. Resor i Jemen. Varje land har sina egenheter, och bakom de här demonstrationerna finns även motsättningar mellan norra och södra Jemen, förutom den vanlig menyn med fattigdom, resursbrist, överhetsförtryck och utländsk inblandning.

Ungefär samma rapportering om Jemen finns hos al-Jazeera, men också en artikel om att druserna i Libanon nu stödjer Hitzbollah. Det gör inte saken lättare för de utifrån som vill splittra och kontrollera Libanon. En detalj i den större verkligheten där folken i arabvärlden försöker skaka av sig den makt som utövas av lokala despoter, samt av USA, Israel och Europa. Möjligen är det fredsbevarande också: det är inte säkert att Israel vågar sig på ett öppet militärt angrepp på Iran om man inte först säkrat Libanon, och med en allians mellan druser och Hitzbollah blir det svårt att uppnå något sådant.

På tal om Tunisien skriver Olle Svenning om kämpande kvinnor där, och om en ...

... redan klassisk bok med den svart ironiska titeln ”Une si douce dictature”, En så mild diktatur.

Västvärlden uppskattade den sortens mildhet. Tunisien var Valutafondens lydiga elev och en lojal allierad i korståget mot terrorismen. Fängelserna stod alltid vidöppna, torterarna beredda.
...
Tunisiska medborgare är utlovade val, mycket snart. Kanske den döende maktens sista försök till restaurering. En konservativ islamisk regering skulle kunna vara de gamla härskarnas modell, varnar Maghreb-experten och professorn Sami Nair.

De försöker hejda vår demokratiska revolution, skanderar demonstranter. Omvärlden, grannstaterna, EU och dess fega parlamentsmajoritet, föredrar kanske ”den milda diktaturen”.

Nej, vem har egentligen trott på de fina demokratiska stormakterna och deras skrivträlar och propagandister i media? Det som händer i arabvärlden (vad man nu menar med det ordet) tycks vara att allt fler människor vill ha bort de odugliga odemokratiska lokala pamparna, medan väst på olika sätt försöker ha kvar lättstyrda mutkolvar. Man kan ju se det här som ett svar på kapitalets globalisering - även lokala strider får global betydelse, världsproletariatet står mot världsbourgeoisin.  Nästa gång kanske det blir masstrejker i Egypten som orsakar nervösa ryckningar i världens styrelserum.

Den engelska bloggen Democracy and Class Struggle verkar vara en bra plats för radikal information från olika håll i världen. På tal om Tunisien får vi veta att det finns några maoister där också. Så här ser deras blogghuvud ut. Verkar vara skarpa skott som gäller för deras del, men jag vet inte om de har någon politisk betydelse i hemlandet.

Deras hemsida är bara på arabiska. Jag testade med Googles översättning men det hela blev inte så mycket mer begripligt för det.

Det finns ju ett större och mer känt kommunistparti i Tunisien också. För den politiske knappologen kan det vara av intresse att de uppges vara hoxhaister (uttalas ungefär som håddsja-ister). Vad etiketten betyder i praktiken vet jag inte, annat än att de inte hyllar Mao utan i stället Albaniens efterkrigsledare Enver Hoxha. Oavsett etiketter är det den lokala förankringen som är det väsentliga. Det tycks som om tunisiska fackföreningar spelat en viktig roll för att störta den gamla regimen, så det är väl hos dem det är viktigt att få stöd.

Fas 3

Den underliga företeelsen Fas3 har jag haft uppe tidigare i bloggen. Här och här. Man skulle kunna ta Fas 3-upplägget som ett tecken på den praktiska politikens fall rakt ut i sagolandet. Vore inte levande människor inblandade skulle man kunna gapskratta åt eländet.

Vem som är upphovsperson till nedanstående bild vet jag inte, men jag hittade den hos Kaj Raving. Att teckningen ovan kommer från Berglins i Svenskan är väl så självklart att det knappt behöver förklaras.

"Medelklassen" och dess blöta brallor

Till och från har jag skrivit i bloggen om "medelklassen", alltså ungefär de bättre betalda knegare som bland annat befolkar Stockholm, och som socialdemokraterna missförstod under senaste valrörelsen. Någonstans kallades Stockholm "ett getto för mellanchefer". Klart att det finns sådana här, men det finns nog en hel del som inte får chefa också.

Den här gruppen försöker kapitalet och dess politiker ställa sig in hos. Men som jag tidigare då och då noterat (här är ett exempel, nästan 3½ år gammalt, här är ett annat) så lever "medelklassen" under ett allt hårdare tryck från det ekonomiska system som den tror sig tjäna på. Det är inte bara så att kapitalisterna gärna gör sig av med dess tjänster om dessa kan fås billigare på annat håll, även politikerna är ute och mixtrar. Det sker genom det välkända lockbetet "skattesänkningar". Det löjliga uttrycket är att folk "får mer i plånboken", men när skatterna sjunker så faller också bit efter bit av det offentliga nätverk av tjänster som omger oss. Får du en tia mer idag så är risken betydande att du förlorar en tjuga i morgon. Den som levde ett smått men hyfsat medelklassliv idag kanske inte gör det i morgon.

Det är den kända principen från försäkringar som vänds upp och ned. Den fungerar ju så att du betalar en mindre slant för hjälp vid sjukdom, arbetslöshet, egendomsskador och liknande. Det är rätt låg sannolikhet att du så att säga får tillbaka pengarna, men skulle det gå illa behöver det inte bli ekonomisk katastrof. Annars skulle du behöva bygga upp enorma privata reserver för "alla eventualiteter", eller komma i den situation som plågat USA, där även folk med hyfsade inkomster har haft svårt att betala sjukförsäkringarna. I stället för gemensam trygghet för en rimlig kostnad så får man en dyr individuell modell (där man dessutom inte kan vara helt säker på att bolaget verkligen vill betala när/om det smäller).

Det här försäkringsexemplet kan vidgas till fler tjänster som i och för sig kan finansieras privat, men som torde bli billigare om exempelvis en kommun ser till att sköta driften. Man kan ta offentliga kommunikationer,  idrottsanläggningar eller bibliotek som exempel. Gårdagens fryntlige liberale politiker som fick din röst kanske idag snäser att "de som vill ha dom här sakerna får allt betala dom själva, det ska inte kommunen står för, man måste vara aktsam med skattebetalarnas pengar!" Och då är det bara att låta den "tjocka" plånboken bli tunnare igen.

Knatteidrotten i Stockholm kan verka som ett futtigt exempel jämfört med att jaga sjuka människor (tills de av rena förskräckelsen antas bli friska och fina anställningsobjekt) eller plåga åldringar, men det är talande i alla fall. Det finns ju ingen anledning för Alliansen att skära ner idrottsbudgeten för barn och ungdomar för nedskärningens egen skull. Man kan misstänka att det handlar om kommunalskatten.

Aftonbladet skriver om vilka det här idrottsfallet slår emot, nämligen (förutom barnen då) ...:

...föräldrar och ideellt arbetande ledare. Människor som lägger ner dagar och veckor för att göra det möjligt för flickor och pojkar att idrotta. Som skjutsar och säljer ­lotter, och som väldigt sällan ser prov på samhällets uppskattning. Vanliga, hyggliga människor som jobbar, betalar sin skatt och som vill göra en insats. Det ­arbetande Sverige, som stats­ministern brukar säga.

... När samhället drar sig undan ansvaret för knattefotbollen är det just dessa människor som drabbas, precis som de drabbas när skolan försämras eller äldreomsorgen knäar under för lite resurser.

Ja, där har vi skolan och äldreomsorgen också. Vi skulle kunna lägga till andra saker som det offentliga hjälper till att finansiera, och därmed möjliggöra även för familjer som inte har så stark ekonomi, men som Alliansen vill skära ner eftersom det inte ingår i det absolut nödvändiga för att driva den här staden. Fast man kan ju undra om skattesänkarna inte vill peta även på det absolut nödvändiga också, följande principen att man driver åtstramningarna så långt att det blir krascher - och då, men först då, kan man göra en reträtt och säga att "ojdå, men det var ju inte så vi tänkte att det skulle bli".

Det var sådana här saker som socialdemokraterna missade före valet, och så gick det som det gick i Stockholm. Och vad det gäller en del väljare kan man väl peka finger åt dem och ropa PPD. Det är en förkortning som betyder "pinka på dig" och den säger vad som händer: först är det varmt och skönt att pinka i brallorna, men sedan blir det kallt och otrevligt. Så kan det bli för folk som svalde Alliansens vackra tal om skattesänkningar, bostadsrätter och andra stekta sparvar som skulle flyga in i väljarnas gap. Man skulle ju, förutom PPD-politik kunna beskriva det som "suboptimeringspolitik" också. Med andra ord att så opraktiskt som möjligt försöka (van)styra ett samhälle i stället för att använda de samlade resurserna på ett intelligent sätt.

Bloggkollegor som skrivit vältaligt om samma problem ur försäkringssynpunkt (och myntat PPD-begreppet) är bland andra Foto-Lasse och Kerstin på Motvallsbloggen. Några exempel finns här här och här.

Diverse småplock om Indien och Tunisien

I tisdags nämnde jag uppropet till generalstrejk och protester mot inflationen i Indien som det största maoistpartiet utfärdat till början av februari. Men låt indierna tala för sig själva: För den som vill läsa uppropet, på engelska med indisk krydda, så finns det här. En intressant sak är att indierna även i översatta texter kör med några egna räkneord: lakh för tiotusen och crore för tio miljoner. Förr i tiden har jag för mig att tiotusenkronorssedlar i Sverige kallades "lax" på skoj, men det berodde nog snarare på att de var lätt röd(lax)färgade än att någon importerat termen från Indien. En del i uppropet är indiskt internsnack (internsnack i Jordens näst folkrikaste land är ju ganska stort, det måste medges) och svårt att hänga med på, men den intresserade bör göra ett försök.

På samma sajt, engelska Democracy and Class Struggle, finns bland mycket annat intressant en analys av betydelsen av den tunisiska revolten, skrivna av en irakier och en engelsman(?). Den är ett misslyckande för globaliseringen säger rubriken. Man kunde kanske säga att den är en logisk följd av hur globaliseringen praktiskt fungerar i ett land som Tunisien, lika gärna som ett misslyckande. De rika blir rikare, de fattiga fattigare och mellangrupperna trycks ned. När tillräckligt många känner att de inte har någon framtid så exploderar hela bygget.

Nyss intervjuades en tunisisk veteranjournalist på svenska radion och han var oroad för att folket kunde bli berövat sin nyvunna frihet. Det är givetvis befogat: den gamla maktapparaten är skakad men mycket av den finns kvar. Utan att rensa upp i polisen och diverse "säkerhetsorgan" så kan revolutionen inte sägas vara fullbordad. Samma sak gäller med politikerna från den gamla regimen: de måste bort från allt inflytande. De utländska makterna som stödde Ben Alis diktatur jobbar säkert hårt för att "rätta till" det som hänt. Samtidigt håller de säkert koll på vad som händer i Marocko, Algeriet, Libyen och Egypten, samt Jordanien och kanske fler länder - skall gatorna även där fyllas av arga, arbetslösa och fattiga människor? Västvärlden pladdrar gärna om demokrati, men när det kommer till det praktiskta genomförandet kan det bli besvärligare.

Men kanske en härligt doft av tunisiska jasminer sprider sig långt över norra Afrika och västra Asien, till globaliserarnas förskräckelse. Och månne sitter nu socialistinternationalen (en internationell sammanslutning av mer eller mindre socialdemokratiska partier) och funderar över om det var så smart att ha Ben Alis parti som medlem. Det är nu uteslutet, nu när det ändå förhoppningsvis är krossat, men Mubaraks parti i Egypten är medlem. Är Mubaraks regim något som våra fina "demokratiska socialister" tycker är värdigt att vara med i deras international?

En bloggare som skrivit bland annat om Tunisien är är USA-professorn Juan Cole med sin Informed Comment. Rekommenderas.

Två kala skallar

Ja, detta är ett tramsinlägg som ligger långt under den här bloggens normalt höga intellektuella nivå. Men den ene gubben ovan (gissa vem, inget pris utgår till först eller någonsin rätt inkomna svar) är Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson, och den andra är dåren Jared som pangade ner folk i Tuscon, Arizona, USA. Vem verkar läskigast? Skall man ta till den klassiska klyschan "mer hår än tankeförmåga"?

Skriv gärna och klaga så lovar jag att aldrig mer lägga ner tid på sånt här trams. Jag lägger till taggen "humor", men jag undrar om det ens är roligt.

Och ärligt ... har du tid att sitta och läsa sånt här jönseri, och sedan dessutom bli upprörd ...?

Skillnaden mellan USA och Kina

Skillnaden mellan USA och Kina, enligt Robert Reich:

China is eating our lunch. Why? It has a national economic strategy designed to create more and better jobs. We have global corporations designed to make money for shareholders.

Fler och bättre arbeten - är det inte låglönejobb det handlar om? Inte enligt Reich. Han pekar på hur Kina satsar på utbildning och forskning, samtidigt som USA skär ner på dessa områden. Inte nog med det, som framgår av citatet ovan har Kina en nationell strategi, medan USA bara har ett antal bolag vars huvudkontor råkar ligga i USA men vars intressen finns på annat håll. Och de där bolagen, har vi lärt oss, är bara intresserade av staten när de kommit i trångmål och vill ha hjälp. De är bara intresserade av "hemlandet" om det går att dra in kulor där - sådan är faktiskt kapitalismen.

Kinas president Hu Jintao är på besök i USA, och man kan fråga sig vem som representerar framtiden, han eller USA:s skakige kollega. "They never come back" sägs det om gamla boxningsmästare, men det kanske inte är boxning som är Kinas främsta gren. I själva verket har Kina kommit tillbaka efter flera tidigare nedgångar, och nu ser historien ut att upprepa sig. Reich igen:

China has a national economic strategy designed to make it, and its people, the economic powerhouse of the future. They’re intent on learning as much as they can from us and then going beyond us (as they already are in solar and electric-battery technologies). They’re pouring money into basic research and education at all levels. In the last 12 years they’ve built twenty universities, each designed to be the equivalent of MIT.

Their goal is to make China Number one in power and prestige, and in high-wage jobs.

Det finns ju ingen naturlag som säger att man kommer att lyckas, det finns hot om ekonomiska bubblor exempelvis, eller ekologiska katastrofer, men just nu tuffar det kinesiska (snabb)tåget på med bra fart och högt självförtroende.

Jag har tidigare haft uppe kinesernas stärkta förmåga att hålla USA borta från sitt närområde ifall krakel skulle uppstå och nämnde i förbifarten Indien och Indiska oceanen (se bland annat här och här). För att slippa en del sjöfart genom de kritiska områdena runt Malackahalvön bygger sig kineserna ner genom Burma i stället, med järnvägar och pipelines. Dessutom ser det ut som om man får använda burmesiskt och srilankanskt territorium för att sätta upp flottbaser. Indierna är oroade. Har de tänkt delta i USA:s försök att inringa Kina så kanske de själva hamnar i samma läge, med kinesiska armén i norr och dess flotta i öster och väster.

En bas kan komma att hamna i närheten av de indiska Andaman-öarna. Enligt faktarutan i Svenskan så förvaltas de och grannöarna Nikobarerna som ett indiskt territorium direkt från New Delhi. Ett kuriosum nämns, nämligen att danskarna vid några omgångar försökte kolonisera Nikobarerna. Vad som inte nämns är att kolonisatörerna i stort sett snart dog ut på grund av det hemska klimatet. Danskarna kontrollerade även en stad på indiska fastlandet, men var väl i övrigt inte så framstående kolonisatörer i Indien.

Men för att återgå till ämnet: det ser ut som om huvudtendensen är att ett enigt, beslutsamt och kraftfullt växande Kina står mot ett osäkert, beslutsförlamat och splittrat USA. Båda kan sägas vara kapitalistiska, men det finns mycket väsentliga skillnader. Fast man kan fråga om skillnaden kommer att vara kvar om kinesiska storbolag får mer av sin verksamhet utomlands - kommer nationalism ändå att väga tyngre än profiten?

Den här bilden har inte så mycket med texten i övrigt att göra. Jag tog den 26 april 2008 när en massa trevliga kineser demonstrerade i Stockholm för olympiaden och mot det som de kände som smutskastning. Det är väl svårt att motstå ett dansande kinesiskt lejon?  

Ben Ali med ny familj

Här är USAmerikanske tecknaren Jeff Danzigers kommentar till att Tunisiens diktator fått fristad i Saudiarabien. Om man skall göra en bildkommentar kan den låta så här: Hade de där stora gubbarna fått annan huvudbonad (en liten kalott exempelvis) och angivits föreställa israeler så skulle nog anklagelser om antisemitism raskt komma. Talar inte näsorna sitt tydliga språk om vi nu ser till hur europeiska tecknare  särskilt före 1945 beskrev en viss utsatt befolkningsgrupp? Den tekniska termen är "judesexa", gjorde man det enkelt för sig kunde man rita näsan som en sexa.

Men nu är det semitiska araber, saudiaraber, och deras plats i tillvaron är att leverera olja, köpa dyra grejor från industriländerna (som enorma vapensystem som de förmodligen knappt kan använda i alla fall) och i övrigt hålla klaffen och vara "västvänliga". Ännu finns pengar för dem att sprida sin avart av islam över Jorden genom att ge pengar till fattiga muslimska församlingar i olika länder för att exempelvis bygga moskéer. Skulle den saudiska oljan rinna till sämre kan man gissa att landet blir totalt ointressant, och att det räcker gott att de håller klaffen och accepterar lite attacker med förarlösa bombplan då och då.

Men nu är den kleptokratiske presidenten Ben Ali hemma hos familjen i alla fall. Kul för honom. Om det inte blir revolution i Saudiarabien också.

Nobels fredspris till Tolgfors!

Här är ett lysande uppslag som jag fick genom ett inlägg av bloggkollega Knapsu: vår fine försvarsminister Tolgfors bör naturligtvis nomineras till Nobels fredspris! Jag har för mig att det står något i Nobels testamente om att fredspriset skall tilldelas någon som gjort något för freden och bland annat bidragit till att krigsmakten skärs ned. Och där är ju Tolgfors och Alliansen väl kvalificerad: hur mycket fungerande försvar har Sverige kvar egentligen? - Inte mycket, heller hur? Det finns en massa generaler, och så en organisation som till stora delar är besatt av en medarbetare som kallas "vakant". Skulle vi ens klara av att ockupera Estland med dagens krigsmakt?

Nu finns invändningen att Tolgfors är för kriget i Afghanistan. Det låter ju inte så fredligt, men i det fallet får man väl åberopa "Obama-klausulen": du kan bomba av bara h-e men få fredspris i alla fall!

(Otroligt det här: moderaterna har rivit den svenska krigsmakten utan stora protester, undrar vad kvarvarande höger-majorer på Östermalm säger om det?)

Ekonomiska notiser - Kina och Indien

Times of India refererar uppgifter om att Kina sedan ett par år är större långivare till utvecklingsländer än Världsbanken. Undrar om det är ett sätt att bli av med en del av den förvuxna dollarreserven? En del av lånen gäller oljeaffärer i Ryssland, Venezuela och Brasilien (lån mot olja) vilket betyder att man fortsätter att äta sig in på USA:s gamla bakgård. Hur som helst så torde de här lånen vara avsedda att stärka Kinas position på världsmarknaden bland annat vad det gäller konkurrensen om knappa råvaruresurser men förmodligen också att skaffa sig andra mottagare för industrivaror än de gamla skakiga industriländerna i väst. Diversifiering vad det gäller handelspartners, helt enkelt. Det är alltid klokt att inte ha alla ägg i samma korg.

Även Indien har fått kinesiska lån, vilket är intressant med tanke på det stundtals spända läget mellan länderna vilket inkluderar olösta gränskonflikter. Till 7 februari har det illegala maoistpartiet gjort upprop om generalstrejk i sex hela delstater och enstaka distrikt i ytterligare ett par stater, i protest mot skenande mat- och bensinpriser. Det bör vara en stor fråga för miljontals fattiga indier som över huvud taget inte har så många ägg att lägga i sin korg. Det kan också vara en mätare på hur maoisterna, med sin gerillaarmé och milis, har kunnat stå emot regeringssidans offensiver det senaste året, och om man kan börja få genomslag i storstäder som Kolkata.

Tecknaren Ninan vars verk kan beskådas i Times of India har också funnit anledning att ett flertal gånger ta upp inflationen. Här är några exempel.

Peak-oil 2005?

Diagrammet hämtat härifrån. Skribenten inte gör några egna kommentarer utan låter frågetecknet hänga i luften. Förkortningen mbpd står för miljoner fat olja per dag.

Man skulle ha behövt mer år bakåt för att kunna göra en bra bedömning av tendensen, men det ser i alla fall ut som man nått en platå i utvinningen. Jag läste någonstans att Norge nyligen skrivit ner sina outnyttjade oljetillgångar, att nya stora fynd på annat håll bara täcker världsbehovet för några dagar, och att diverse tvivelaktiga stater med oljetillgångar helt enkelt ljuger om sina reserver. Stämmer det så kanske det verkligen är "piken" vi ser här, och den började år 2005. Kanske det går att hålla produktionen på den här nivån ett tag till, och få andrum genom ekonomiska kriser som sänker förbrukningen temporärt, men på lite längre sikt är det inget annat än marschen ur fossilbränslesamhället som gäller. Det kan bli dyrt, men det blir ännu dyrare att inte göra något, och vinnarna kommer vara de som ligger långt framme i utvecklingen.

Man får förmoda att eliterna i stormakternas huvudstäder just nu oroar sig för att den demokratiska smittan skall spridas från Tunisien till andra mer eller mindre oljerika stater och sätta griller i huvudet på folket. Peak-oil och demokrati kan vara en explosiv blandning.

Definitioner 1946

Nu tar vi en titt i NKI-skolans uppslagsbok utgiven 1946, och ett par definitioner. Vad är exempelvis

Jaha, "anhängare", men av vad? Raskt vidare till nästa sida. Där blir det intressant.

Att en kommunist är anhängare av kommunism låter rimligt, men notera vad som sedan följer. Tyskarna = nassarna skällde sina motståndare för att vara kommunister. Många var det också, och gjorde stora insatser i kampen. Men det fanns fler skällsord mot de patriotiska motståndsrörelserna att ta till. Det numera uttjatade terrorist var i bruk redan under ockupationen av stora delar av Europa.

Lite järnvägshumor

Jag klippte ut en Vilgot-remsa härifrån...

... eftersom jag tyckte att den passade ihop med det här klippet från Grönköpings veckoblad:

Tre, hittills. Fortsättning följer

Antalet konkursade banker i USA de två första veckorna detta år är tre. Månne 2011 blir lugnare - förrådet av skakiga banker är väl inte outtömligt. Men med den här takten kanske det blir 70-80 i år i alla fall. Allt medan de parasitära Joakim von Anka-kapitalisterna ("för stora för att få gå i konkurs") på Wall Street har livets glada bonusdagar under hope&change-presidenten Obamas nådiga beskydd.

På väg mot historiens sophög

En socialdemokrat kan tycka nästan vad som helst, och hon eller han kan dessutom göra nästan vad som helst. Det är en förklaring till att partiet kunnat bli så stort som det är.

Detta enligt Aftonlövets ledarblogg. Att "vad-som-helst"-typer kunnat härja fritt i partiet är inte bara en förklaring till att det kunnat bli så stort, nu är det förmodligen också en förklaring till det här:

Vem kan ha förtroende för ett parti som innehåller "vad-som-helst" (utom möjligen en politik som breda massor av folket känner är något som de gillar)?

Som utanförstående är det bara att höja på ögonbrynen och förundras över hur somliga i partiet anser att folk som mot betalning men "under cover" jobbar för det som bör klassas som huvudmotståndaren ändå skall få vara kvar i partiet. Om inte partiet kan ta hand om det här, som i det stora hela borde vara en struntsak hanteringsmässigt, hur skall man då kunna ta tag i de stora nationella och internationella frågorna? Hur mycket förtroende får man av en sådan handfallenhet? - Till det kanske kan anmärkas att SAP ändå numera mest verkar som ett sladdrigt bihang till Alliansen, och att det därmed inte spelar någon större roll om diverse "vad-som-helst"-typer kan fortsätta att använda såväl parti som Svenskt Näringsliv som födkrokar.

Under förvirrat sjungande av Internationalen (i den mån man ens minns första versen) tågar partiet mot Historiens hägrande Sophög. Eller finns det utvägar? - Jag misstänker att de som ändå försöker rycka upp partiet sprattlar förgäves. Byråkraterna må verka degiga, men om någon vill peta på deras positioner och arvoden kommer kampen att bli fruktansvärd, och då är det kanske inte den hederligaste utan den fulaste parten som vinner. Kanske en ny partiledare kan ge partiet ny respit och en tillfällig uppryckning, men långsiktigt ser det illa ut för gänget på Sveavägen.

Lästips

Ett par lästips, i stället för att skriva något själv. Fast lik förbaskat först något jag skrivit själv, fast på annan plats men med anknytning till ett ämne som gamle Myrdal tog upp på annan plats någon dag senare. Jag tittade på ett mindre antal kommentarer till Myrdals inlägg, och med tanke på muppigheten kan man undra om de skrivits av folk med affärsintressen i vårdbranschen eller om det bara är korkhjärnor i största allmänhet.

Svaret på frågan i sista rutan är givetvis: "Nej, det är inte valår, och därför skiter vi föga högaktningsfullt såväl i klassklyftor som gaggiga pensionärer! Enligt planen återkommer vi år 2014 med lite gulle-gull!"

Kan man inte ta det som en arbetshypotes att försämringar för dagens pensionärer inte kommer att leda till att det blir bättre för morgondagens pensionärer, utan snarare tvärtom? Studera också vad Lena Sommestad skriver och fundera på saken.

2500 - och sedan då?

Man kanske kunde hänga upp sig på lämpligt ställe och ta det lugnt ett tag och sova bort vintern ...

... eller sitta i stillsam begrundan inför tillvarons märkligheter, och sedan blogga om'et.

Jaha, detta är det 2500:ade inlägget på den här bloggen. Det är ganska mycket jobb nedlagt sedan starten, och nog har man rätt att bli lite trött. Jag vet inte om det kan vara läge att dra ner skrivandet och i stället ha längre och mer genomarbetade inlägg med förhoppningsvis hög informationskvalitet, eller göra något annat åt helt annat håll. Allt flyter, som Herakleitos påpekade. Mina intressen går åt många olika håll. Om någon läsare har synpunkter så är det bara att skriva - om jag sedan följer förslagen är en annan historia. Tack alla läsare i alla fall!

Galenskapen och dess måltavlor

En dåre med vapen, teckning av Max Gustafson från Alliansfritt Sverige. En person som måste ha ett vapen i hand för att njuta av naturen bör nog antingen avväpnas eller hållas borta från naturen - eller båda på en gång. 

Hur stor är risken att som människa bli attackerad av en beväpnad dåre - eller om vi uttrycker det snyggare: att bli angripen av en mentalt sjuk person med vapen? Inte så stor verkar det, om man följer resonemanget i bloggen Neuroanthropology. Risken är mindre än att bli träffad av blixten, uppges det. Det känns ganska betryggande.

Det har dock varit några otäcka fall i Stockholm - en man som körde ihjäl folk på Västerlånggatan och någon som använde en järnstång för att slåss med "troll" utanför tunnelbanan, och något knivdåd i Värmland tror jag, samt Flink som pangade på med sitt automatvapen i Falun. Och juggen som "hörde röster" och dödade Anna Lind.

Självmordsbombaren på Drottninggatan räknas inte in i kategorin "dårar" även om han kanske var psykiskt störd. Detta enligt formeln: muslimsk dåre = terrorist, icke-muslimsk dåre = ensam galning. Dåren i Malmö som systematiskt sköt ner folk är följaktligen ensam galning. En del hävdar att det är skillnad för att de ensamma dårarna inte förbereder sig, det bara knäpper till i skallen på dem, medan muslimerna minsann tränar och har sig. Det måste, med tanke på hur det i allmänhet har gått med deras attentat här i väst, vara rätt dålig träning (medan självmordsbombare i Asien klarar sig bättre på jobbet). I vissa fall måste FBI tjata på socialt utslagna individer månadsvis för att få dem att göra något så att man kan utropa att ett terroristattentat har stoppats, och då förstår man ju att utfallet praktiskt inte blir annat än att ytterligare några förvirrade stackare hamnar i fängelse.

När det gäller skyttarna i Malmö och Arizona kan det inte bara handla om en plötslig nyck - de hade förberett sig, de visste vad de gjorde, de såg inte bara hotfulla "troll" som närmade sig och som måste göras ner till vilket pris som helst. De fanns i en politisk atmosfär som gjorde att de reagerade som de gjorde - man kan säga att det beror av deras psyken, men hade de bara varit själsligt störda utan den där politiska impulsen är det mindre troligt att de gjort vad de gjorde. Hade det varit ett annat samhällsklimat, positivt och vänligt, hade vi kanske sluppit dessa våldsutbrott.

Betyder det att jag anser att mentalt rubbade människor är ansvariga för sina handlingar och bör behandlas som vanliga brottslingar? Frågan är knepig, men jag säger nej till det. Det här är störda människor, men bakom Mangs och Ausonius finns/fanns grupper av typen sverigedemokraterna och ny demokrati som hjälpte till att ge dem en världsbild där man måste ta till vapen mot hot av alla de slag. Gärna icke existerande eller obetydliga hot, så att de verkliga makthavarna kan sova i ro.  Här kan man nästan bokstavligen tala om "nyttiga idioter". När de "hör röster" så är det verkliga röster som talar till dem, om hat och hot, och de tror på rösterna.

Om det vore  "äkta" galenskap, skulle då offren inte vara mer slumpvis drabbade? Om någon får en knäpp i skallen och vill döda, varför då jaga upp väldigt särskilda mål? För att den galenskapen skall förklaras så måste man nog ha hatmånglarna i bakgrunden i åtanke, de som talar om vem som är "fienden", vem man riktar vapnet mot, vem som är målet. Dåren i form av politisk mördare har sin förvirrade hjärna, hatmånglarna ger den en uppgift att arbeta efter. Och så går det som det går.

Eller om det nu är på något annat sätt.

Strindberg - det farliga geniet

Det är ingen fart på planeringen för hundraårsminnet av August Strindbergs död år 2012. Vad kan man säga om det? Kanske att Sverige generellt har varit dålig på att ta hand om "sina stora" (ett gammalt blogginlägg om det finns här). Dock inte för att i någon sorts jämlikhetsnit trycka ner dem till vanligt folks nivå, utan kanske (min vilda tolkning) för att landet styrs av mediokra människor med dålig bildning och självkänsla. De orkar inte med våra gamla genier, i den mån de överhuvudtaget vet vad genierna har sysslat med. De vill själva trycka ner för att inte deras egen småttighet skall avslöjas - mer om det nedan.

Men det satsades på Linnéåret i alla fall, och kontrasterar man långtidsplaneringen där, och 27 miljoner från staten, med nästan obefintlig framförhållning och 200.000 kronor för gamle August så blir kontrasten slående. Utgivningen av Strindbergs Samlade Verk har också varit en långdragen och seg historia - månne sista bandet hinner komma ut till jubileumsåret? Tänkte jag skulle börja läsa om, från band ett ... då kanske man hinner bli klar till 2012.

Strindberg var ju mycket mer än "dramatiker" som det står i artikeln i Svenskan. Visserligen skrev han en mängd skådespel av olika typer, men han hade dragningar åt universalgeni också. Romaner, noveller, dikter, kulturhistoria, journalistik, diskussioner om och praktiska försök i många vetenskaper, målare, fotograf ... vete fasen om han inte skrev någon liten melodi också. Det var ju inte alltid han nådde fram, särskilt inte när han gick in i naturvetenskaper där de blixtsnabba omdömena ibland kunde slå fel så det dånade om det, eller i jämförande språkvetenskap, men om man jämför det med alla lirare som inte ens försökte ... . Han var helt enkelt med alla sina mänskliga fram- och baksidor en stor kanon, för stor för Sverige egentligen.

Ofta tillhörde Strindberg avant-gardet. Han experimenterade och skrev om teater som "virtuell verklighet". Han var i en egendomlig mellansituation: både för modern och för gammalmodig på en gång, exempelvis i sina kemiska utsvävningar där det verkar som han vacklade mellan gammal alkemi och en "monistisk" världsbild på subatomär som bara kunde anas på hans tid. Det var priset för att man var född i det ännu efterblivna och fattiga Sverige på 1840-talet och sedan kom att genomleva de enorma samhällsförändringarna i Sverige och utlandet mot slutet av 1800-talet. Man kunde bli galen för mindre!

Här är sluttampen av Hellekants artikel i Svenskan:

På frågan om varför en kvinnofientlig författare ska uppmärksammas ett sekel efter sin död brukar svaren vara tre: Strindberg hade en oerhörd betydelse för sin samtid, än i dag spelas knappast någon svensk pjäsförfattare så mycket, och Strindberg är en av de svenskar som är mest kända utomlands.

Historien är tydlig nog: Efter August Strindbergs bortgång 1912, samlade begravningståget genom Sveriges huvudstad 60000 sörjande.

Det här avslöjar en hel del. "Kvinnofientlig författare" - nja, han var väl inte fientligare än att han var gift tre gånger, och fientligheten riktar sig nog mest mot kvinnor i de högre samhällsskikten. Fast ibland slog det över till dum- och elakheter. Man skulle lika gärna kunna lansera August som "judefientlig" med ledning av en del saker han skrev.

Men ta det där på slutet: det jättelika begravningståget, vilka var det som gick där? 60.000 företrädare för "den bildade borgerligheten"? - Jo, det fanns nog sådana med där också, men på den tiden var Stockholm en arbetarstad, och en väldig massa arbetare uppfattade klart att Strindberg var på deras sida. Strindberg hade via sina romaner, i kampen mot överklassens Karl XII-dyrkan och kungafjäsk, och i uppgörelsen med de falska liberalerna och övergången till socialismen, visat var han stod. Liberalerna må ha verkat jämlikhetsinriktade, men den jämlikheten gällde dåligt för de män och kvinnor som arbetade i deras fabriker. För en modern borgerlighet är det nog bekvämare att prata om "kvinnofientlighet" än vissa andra saker som så att säga kan sticka i ögonen och låta illa. I skådespelet Advent femte akten får folket komma och göra upp med sin förtryckare, den ohederlige korrupte Lagmannen. Han plundras, skall säljas på fattigauktion till lägstbjudande, men ingen vill ha honom och han blir utkastad. Undrar vad Strindberg skulle tycka om våra dagars underbara privatiseringar - en del av dem är ju inte mycket annat än moderniserade versioner av gamla tiders fattigauktioner! Nog nitade August nationalekonomins bedrägerier så det dånade om det  i sin "lilla katekes för underklassen"!

Gamle August Strindberg är död. En hel del i hans verk är tidsbundet och dött, eller i det närmaste obegripligt för en modern läsare. Men så finns det saker som sticker, ett ont öga som med ständig underklassig misstänksamhet granskar den falskt smilande överklassen ... och på en sådan kan man väl inte offra så mycket mer än några tusenlappar i jubileumspengar!

Svarta örnen mot Flintskalliga örnen?

På olika håll, som i Aftonlövet och hos Foto-Lasse, uppmärksammas ett nytt kinesiskt "smygar"flygplan som kan vara häftigare än vad jänkarna har att komma med. Att J-20 också har det trevliga tillnamnet "Svarta Örnen" måste man dock gå in hos Wikipedia för att få reda på. Skall vi gissa att Kinas svarta örn är starkare än USA:s flintskalliga dito (Bald eagle), eller kommer jänkarna igen? Black Eagle mot Bald Eagle, så att säga.

Hur som helst så är kapprustningen i full gång. Uppgraderingen av Kinas flygvapen är ytterligare ett bakslag för USA-politiker och militärer som ser hur den egna förmågan till ett första (och enda) slag i kommande krig går dem ur händerna. I slutet av december kunde jag skriva om hur kinesiska land-sjö-robotar gör att USA:s hangarfartygsgrupper måste hålla sig väldigt långt borta från Kina för att känna sig säkra att inte bli sprängda i bitar. Jag har inte sett några uppgifter på räckvidd för Svarta örnen, men rimligen borde planet kunna smyga sig fram till mål i Korea, Japan, Taiwan och Indien.

Den här utvecklingen har gått väldigt fort och man kan undra vad kineserna tänker göra med sin ökande militära långdistanskapacitet. Är det en slutlig lösning av Taiwanfrågan man funderar på, samtidigt som förmodligen ekonomisk integration kan göra samma sak på ett oblodigare sätt?

Samtidigt så är det ett plan som knappt kommit upp i luften ännu, och svenska erfarenheter (om ni kommer ihåg flygplanet som skämtsamt kallas "jordfräsen" på grund av några olyckliga landningar) visar att det kan vara inkörningssvårigheter. Det kommer att ta år innan man har en verklig kampduglig flock av Svarta örnar på vingarna. Under den tiden kan USA förväntas fortsätta sin långsamma ekonomiska och politiska krasch (avbruten av hetsigare episoder där man skjuter ihjäl varandra) medan Kina eventuellt kan styra förbi ekonomiska bubblor och fortsätta att utvecklas i rekordfart. För en del år sedan tror jag det var någon som förutsåg ett krig i Stilla havet mellan USA och Kina år 2020.

Den gamle tyske filosofen Hegel hade en historia som jag tror skulle demonstrera hur motsatserna ändras i förhållande till varandra. Det var två män som möttes i en skog varpå den ene gjorde den andre till sin undertryckta slav. Men under tidens gång lärde sig slaven alltmer av sin herre, till slut hade han lärt sig så mycket att han blev den överlägsne och kunde göra uppror och kasta om rollerna. - Det är väl ungefär det som händer i världen nu, och som Foto-Lasse beskrev på sitt sätt.

Rätt man på rätt plats?

Det finns "historiens sophög" och det finns vanliga sophögar där man tydligen kan hamna om man har otur. Lärdomen av det här kan kanske vara att man bör undvika att jobba för skurkar.

Jag läste de första rapporterna om masskjutningen i Arizona igår kväll, och undrade vad som skulle komma ut av detta. En yngre vit knäppskalle har dödat sex personer och skadat fler på ett politiskt möte, och man kan notera att den där figuren just betecknas som tiltad i roten. Hade det varit en mentalt rubbad muslim som varit i farten hade det nog varit viktigare att poängtera "muslim" än "mentalt rubbad" misstänker jag.

Med tanke på att en av de skjutna (men överlevande) var en politiker som finns på en närapå dödslista över politiska motståndare som Sarah Palin skapat borde återverkningarna bli mycket hårda. Men jag undrar ... detta är USA, och om en "ensam galning" (eller "några ensamma galningar") skjuter ner folk så är väl svaret att andra måste skaffa sig ännu mer vapen för att skydda sig mot "ensamma galningar" ...

Hatpolitiken har fått ett så starkt grepp över delar av befolkningen i USA att man inte kan utesluta att det blir många fler utbrott av våld. Jag såg någonstans att en effekt av haschrökning i unga år kan bli att hjärnan aldrig växer färdigt och mognar, man lever vidare som en obalanserad tonåring resten av livet. Undrar hur många tidigare haschrökare med skvalpiga tonårshjärnor som springer omkring beväpnade i det amerikanska samhället och befolkar dess politiska extremrörelser?

PS. Angående min sista fundering, såg just det här om skytten: The suspect Loughner was described by a former classmate as a pot-smoking loner ... Det finns en massa skojare i USA, men även en del i Sverige, som kämpar hårt för att legalisera den här sortens "ofarliga" droger. DS

Driver man med oss?

Inget aprilskämt i alla fall, av dateringen att döma. Kommer härifrån.

Karta över strejker i Kina

Att det inte direkt är lugnt i det kinesiska arbetslivet alla dagar är känt. Här finns en sajt som levererar en massa uppgifter om strejker, ibland med upplopp, i Kina de senaste åren.

På tal om Kina, här finns en artikel som spolar den senaste mottagaren av Nobels fredspris. Killen verkar ha synpunkter som inte riktigt stämmer med vad man skulle förvänta sig av en fredspristagare. Det är väl därför som de inte rapporteras i våra västliga media - det får räcka med oklara etiketter som "medborgarrättskämpe", "dissident" och liknande, eller kanske "oliktänkande". Kanske det hade varit smartare av de kinesiska myndigheterna att hänga ut den här mannen med åsikter och allt helt öppet och låtit folk ta ställning själva? "Olik-tankar" behöver ju inte vara detsamma som "för vanligt hyggligt folk acceptabla tankar" eller "anständiga tankar".

90 procent i marginalskatt

Om du vill ha en liten föreläsning i nationalekonomi på engelska, och bland annat höra om den tid när marginalskatten i USA var 90 procent och kapitalvinster betraktades som oförtjänta inkomster - ta en titt på den här intervjun med Michael Hudson. Jag kan bara anta att det är föga troligt att den här killen får "nobelpriset" i ekonomi. Men man kan ju fundera över hur sammanhanget verkligen var mellan en era av enorma ekonomiska framsteg och inställningen att arbete skulle gynnas på kapitalets bekostnad (och att detta faktiskt innebar att även kapitalet gynnades), eller en era när spekulation sätts i högsätet.

Tillväxt

När tillväxten sviktar - och det har den gjort på sistone - grips politikerna av panik. Företag slåss för sin överlevnad. Folk förlorar sina jobb och ibland sina hem. En nedåtgående spiral hotar. Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer.

Sålunda skriver en tillväxtkritisk brittisk professor. Tillväxt till varje pris, långt utöver vad resurserna tillåter, tycks vara religion i vissa kretsar. Nu finns det ju en sorts tillväxt som förmodligen är gränslös, och den handlar om kunskaper och kulturell nivå, men jag tror inte det är sådant som tillväxtlobbyn i första hand tänker på, utan det handlar mer om billiga plastprylar från Kina och att göra av med så mycket ändliga resurser som någonsin möjligt.

Men var hittar vi dessa "dårar, idealister och revolutionärer" som skulle kunna ifrågasätta och kanske till och med bidra till att vända utvecklingen? - Ja, den kritik som tidigare fanns såväl bland gröna, socialdemokrater och centerpartister (och kanske på annat håll i rikspartierna) verkar kraftigt marginaliserad. Det finns en del sympatiska kritiker i stil med Lena Sommestad i socialdemokraterna, men de verkar inte vara beredda att gå över några systemgränser och är förmodligen ändå chanslösa i konkurrensen med de insuttna (och av Svenskt Näringsliv och USA-ambassaden styrda) partibyråkraterna som skall ha tillväxt till varje pris.

Dock, bland revolutionärerna hittar vi kanske Kommunistiska Partiet som vi i dagarna får gratulera till fyrtioårsdagen. (Egentligen inträffade födelsedagen  förra året, men man firar den i samband med partikongressen som nu pågår i Göteborg).

Jag har just bladat i partitidningen Proletären och noterar att man inte bara intervjuar den förste ordföranden, Frank Baude, utan också har en stor intervju med vänstersocialdemokraten Olle Svenning. I Proletärens barndom hade man nog inte trakterat Svenning med artiga intervjufrågor utan snarare med ett bombardemang av verbala ruttna ägg och tomater. Men KP verkar ju betydligt snällare numera, man använder inte så mycket stygga tillmälen, och det där med miljöfrågor har man fattat. Vi har inte mer än ett jordklot att leva av, det fattar även KP. Är man för snälla kanske? De något nebulösa men definitivt argare svenska maoisterna skriver - och jag antar att KP åker med i den här slängen:

Och de så kallat ”revolutionära” småpartier ”till vänster om Vänsterpartiet” som påstår sig använda valen som ”taktik”, för att ”samla krafter” – var är de nu? Vilka krafter har de samlat, och i vilket syfte annat än att bli ytterligare stödgrupper till sossemaffian?

Problemet verkar vara att ju mindre partierna och grupperna är, desto mer ideer och energi har de att förespråka en politik som de inte kan genomdriva just därför att de är små. Å andra sidan verkar inspirationen raskt avta vid växande partistorlek: det sladdriga vänsterpartiet och det ännu sladdrigare socialdemokratiska partiet verkar tyda på det. De hade stora resurser och erfarenheter - men misslyckades kapitalt att göra något vettigt av den senaste ekonomiska krisen och Alliansens alla konstigheter.

Hur löser man upp den knuten? Hur blir man både stor och snäll (åt rätt håll) och kraftfull? Hur skapar man tillväxt i de radikala opinioner som krävs för att få grepp på en havererande tillväxtpolitik, för rättvis resurshushållning, för jämlikhet? Det är ju den politiska tillväxten som mänskligheten har väldigt stort behov av nu, innan det kanske blir för sent.

Hade jag ett bra svar på den frågan skulle det nog levereras här. Men det är i alla fall intressant att KP är en av de få rörelser från sextiotalsvänstern som överlevt in i vår mycket annorlunda tid. Folket i Bild/Kulturfront tillhör också överlevarna. Clarté finns kvar och verkar växa, men det är ju i grunden en gruppering som skapades redan före Andra världskriget. Kan de här gamla överlevarna bidra till att vänstern bryter sig ur den borgerliga inringningen och återtar initiativet? Jag har inte lust att vänta fyrtio år till på svaret! Om den ohämmade tillväxten fortsätter så länge kommer nog Moder Jord själv se till att eventuella debatter avslutas på ett synnerligen kraftfullt och brutalt sätt.

Gnistan glöder igen?

För äldre generationer av vänsterfolk torde tidningsnamnet Gnistan vara bekant och kanske i angenämt minne. "Ur en gnista kan en stor brand flamma upp" är en fras som ger hopp för framtiden när samtiden ser dyster ut. Tidningar med det namnet har funnits på många språk, originalet var ryska Iskra under de första åren av 1900-talet med Lenin som ledamot av redaktionen. I Sverige fanns tidningen Gnistan mellan 1967 och 1989, och levde och dog med den dåtida vänstervågen. Det lilla klippet ovan kommer från ett av de sista numren. Klicka upp till större format så kanske du kan läsa det finstilta också.

Nu finns det planer på att återuppliva åtminstone det gamla namnet, i form av någon sorts nättidning. Jag vet i dagens läge inte så mycket mer, men det tycks inte vara som partitidning utan som ett organ för vass samhällsanalys. Jag har ingen uppfattning om det kommer att fungera inte alls/dåligt/hyggligt/bra/lysande. Det kan bero av hur organisationen bakom ser ut, och vilka som vill ställa upp, men om det har jag ingen information.

Initiativtagare idag är Stefan Lindgren som också var redaktör för gamla Gnistan 1976-1980. 1977 inträffade tidningens tioårsjubileum, och då gavs den här boken ut:

Det var inte bara en bok 1977, utan också en stor fin fest som hölls i Älvsjömässans hallar. Jag var där med min Minolta laddad med en rulle Tri-X. För ungdomar som är mindre insatta i vad det handlar om så var det så att jag släpade runt på en tung jäkla klump till kamera, och sedan gick jag hem och försökte framkalla rullen svartvit film i badrummet samt till slut göra förstoringar i fotoklubbens labb på jobbet. Eftersom jag inte använde blixt måste jag tillgripa 1. långa exponeringstider som var knepiga med handhållen kamera, 2. största bländaren som gav dålig skärpa på djupet, samt 3. använda längre framkallningstid och varmare framkallningsvätska än normalt. Och resultatet av detta blev bland annat de härligt gryniga och suddiga bilderna nedan! (Tack & lov att man kan fixa sånt här i datorn numera, utan att blaska i kemikalier!).

Då var det front mot supermakterna USA och Sovjet som gällde. Men också arbetslöshet - det fanns sådant då också 

Här spelar en av veteranerna i svensk folkmusik: Sittande Viksta-Lasse på fiol - hette han inte Leonard Larsson? - och hans bror (som hette Hans?) på munspel. Killen längst till vänster kan vara son till någon av farbröderna. Det finns en fin LP med bröderna Larsson som spelades in av Oktoberförlaget vid den tiden.

En kör, minns inte vilka de var (herregud, det var ju 33 år sedan bilden togs!). Men notera bakgrunden: en målad fanborg där det står Gnistan, och överst parollen "Arbetare och förtryckta i alla länder, förena er".

Kultur var viktig för den gamla vänsterrörelsen. Här är en tavla som kombinerade två saker: Almstriden i Kungsträdgården 1968, och den kamp som fördes mot giftsprutning längs järnvägarna.

"Indokinas folk enades och segrade" står det på tavlan till vänster. Men just då sprack enigheten så det knakade om det 

Hoppas att det var någon där som tog bättre bilder!

Kanske fanns det redan då en känsla av att det började gå utför för vänsterrörelsen fast den då ännu verkade ha medvind. Ungefär vid den här tiden hade en del av de mer eller mindre framstående fackligt aktiva som var med i SKP, partiet som drev Gnistan, hoppat av/blivit utsparkade. Med tanke på att SKP förde parollen "gör facket till en kamporganisation" kanske det inte var helt lyckat. Att krigen i Sydostasien fortsatte på olika fronter trots att USA sparkats ut gjorde inte saken bättre, och det uppstod frågor om vad som egentligen hände i Kina. Och på annat håll gick nyliberalerna till offensiv och några år senare rullade mikrodatorrevolutionen igång ... . En ny värld uppstod, och de gamla partierna hängde inte med.