Robotar bygger eget språk

Via Lingvistbloggen kom jag på den här fascinerande historien om robotar som skapar sitt eget språk. (Eller om vi säger: programmeras att skapa ett eget språk.) Undrar om man kan dra en parallell här till de som anser att förmågan till språk är en av de egenskaper som är hårdprogrammerad i den mänskliga hjärnan (men inte det särskilda språket i sig)? Förhållandet i den käcka lilla robotens dator måste ju vara detsamma: där finns inprogrammerad möjligheterna till språk men inte lexikon och grammatik.

Lingodroider kallas dessa små språkstudenter, och här är arbetsbeskrivningen:

The Lingodroids are a pair of mobile robots that evolve a language for places and relationships between places (based on distance and direction). Each robot in these studies has its own understanding of the layout of the world, based on its unique experiences and exploration of the environment. Despite having different internal representations of the world, the robots are able to develop a common lexicon for places, and then use simple sentences to explain and understand relationships between places – even places that they could not physically experience, such as areas behind closed doors. By learning the language, the robots are able to develop representations for places that are inaccessible to them, and later, when the doors are opened, use those representations to perform goal-directed behavior.

Här har vi lingodroid-A. Det finns en B också, som ser likadan ut.

A kan säga till B “reya rije duka hiza heto” vilket skall betyda “If I’m at the bottom right corner of the room facing the top right corner of the room, then nearby to the right is a place that I can’t get to that I’m calling heto”. Robotspråket verkar väldigt kort och kärnfullt!

En poet kan mixtra med orden och uppfinna nya, eller leka med ord som kan få olika meningar beroende av sammanhanget (som 'nöt' eller 'far'). Kommer robotarna att klara av det? - När robotar skapar språk kanske det kan ge dem en fördel som människor inte har: de slipper språkförbistringen, 'Babels torn'. I alla fall om de programmeras till att kunna klara av det!

Bättre på stillot?

Gunnel 77 år tror att det är bättre att sitta i fängelse - vilket är just vad hon gör - än att vara på äldreboende. Det kanske är riktigt, även om man bör vara försiktig med generaliseringar. Jag tvivlar på att det "daltas" så mycket med fångar, däremot har jag en stark känsla av att det på många håll definitiv inte "daltas" med äldre medborgare som har gjort sitt men som borde få ett lugnt och tryggt upplopp i sitt liv.

Och det kan ju ha en del med den ringaktning (eller hat, som Jan Myrdal skrev om senast i sin nya bok om Indien) som möter äldre i vår kultur. Eller skall vi kalla det o-kultur?

Hm, jag skrev "upplopp". Ordet har ju flera betydelser, och det kanske krävs hårda upplopp för att banka vett i skallen (kör med en yxa, som Gunnel påstås ha gjort, om inget annat hjälper) i ansvariga politiker!

Död under vit flagg? Religiösa glidningar?

I den här artikeln påstås att Qaddhafi angreps av NATO:s drönarbomber när han under vit flagg lämnade Sirte. Är det sant så är det märkligt, och frågan är i så fall vad USA:s ledare i form av Obama och Clinton visste om det. Jag har ingen idé om hur trovärdigt det här är, mycket trams och desinformation har ju vällt ut från Libyen detta år.

När ändå Libyen är på tapeten, här är en saudisk kolumnist som skriver om farorna för vidare krig i landet på grund av stammotsättningar. Hon räknar upp några principer för islamisk krigföring:

From a religious standpoint, Islam is specific in its instructions that the elderly and children should not be killed in warfare. Gaddafi was 69 years old. The Holy Qur'an also stipulates:

• Wounded soldiers unfit to fight or not fighting should not be attacked.
• Prisoners of war should not be killed.
• Any person tied up or in captivity should not be killed.
• Corpses of the enemy must not be disgraced or mutilated.
• Corpses of the enemy must be returned.

Nu kan man ju hävda att Koranen (eller Bibeln, eller andra "heliga" skrifter) säger det ena och det andra, de lyder ändå under en större kraft som kan kallas Verkligheten. 'Oföränderliga' religioner ändras likförbaskat när Verkligheten behagar flytta på sig. Ofta nog sker detta utan att de troende märker någon skillnad. Knappast ens bibeltroende vill väl stena folk till döds längre exempelvis även om de hävdar att varje ord i Bibeln är sant. Vad jag vet är självmord något som islam ännu tar avstånd ifrån, men det hindrar inte att gatuförsäljaren i Tunisien som brände sig till döds (och kanske de som följde hans exempel) hyllas som hjälte av vanliga muslimer. Den religiösa uppfattning om vad som är rätt eller fel har alltså glidit en bit trots att det är samma religion. Självmordsbombare borde anses som religiöst tvivelaktiga, men uppenbarligen är många beredda att gå den vägen. Och "rebellerna" i Libyen, samt deras islamistiska allierade från Gulfstaterna och annat håll, förefaller att utan tvekan vara beredda att bryta mot flera av reglerna som kolumnisten räknat upp. - Förändringar kan alltså vara på såväl gott och ont.

Omvärlden och våra sinnen

Här är ett citat från en krönika i Svenskan. Beskrivningen av experimentet och försökspersonernas upplevelser skulle förmodligen ha intresserat Marshall McLuhan om han haft tillfälle att ta del av dem:

Vid Marylands universitet genomfördes nyligen en undersökning som försökte hitta ett svar. 1000 ungdomar från fem skilda kontinenter deltog i experimentet The world unplugged. Under ett dygn utsattes de för en total medietorka.

Trots att det alltså bara rörde sig om ett rätt kort avbrott i medieflödet, så visade det sig att fyra av fem upplevde det hela som jobbigt eller direkt plågsamt. Starka känslor av förlust, av att ha missat något viktigt, visade sig vara väldigt vanliga. Vissa gick ännu längre och hävdade att de upplevde avbrottet som ett slags amputation eller att tystnaden höll på att ta kål på dem.

Så fort en varelse börjar förlänga sina egna lemmar eller sinnesorgan genom mer eller mindre medvetna åtgärder - apan som petar fram godbitar med hjälp av en pinne i stället för handen exempelvis - börjar det också hända saker med dess mentala åskådning. Men där apan inte kommer så mycket längre än enklare operationer med pinnar eller stenar förefaller människans förmåga att vara i det närmaste gränslös tack vare högt utvecklad,empatisk och flexibel hjärna. 

Uttrycket 'amputation' i beskrivningen är intressant. McLuhan använde det också, men egentligen i omvänd betydelse. När vi på olika sätt placerar oss utanför oss själva, som när vi använder verktyg eller kommunikation över långa avstånd, kallar han det en sorts amputation. Det är som om vi skär av oss armar och händer när vi distribuerar vår personliga förmåga utanför oss själva, och det leder till mentala kriser. (I det här experimentet togs ju verktygen bort och många led av det.) Den yttersta krisen han ser, och den som kan vara dödligt farlig för mänskligheten om vi inte lär oss hantera den, är när vi i en våldsam mental amputering skickar ut vårt centrala nervsystem i de elektroniska världsomspännande näten. Och det är ju det vi i rasande fart gör idag, i en omfattning som McLuhan knappast kunde ha förutsett i början av 1960-talet - fast han ändå på något sätt gjorde det!

Kanske försökspersonerna är sådana som upplevt sin tillvaro som helt beroende av elektroniska nätverk, att de känt sig mentalt sammankopplade med dem och därför tar det som en amputation när kontakten för en stund klipps av? En följdfråga blir om dessa människor är extra asociala, eller i själva verket extra sociala och kontaktsökande?

Ja Marshall, här har du något att fundera över!

Naturen ger oss fler pikar

Ursäkta lite krystad rubrik, men jag kunde inte låta bli ... Här är en lista från USA:s energidepartement på ett antal grundämnen som är viktiga när man bygger "grön teknik", och som inte kommer att räcka till när det blir massutbyggnad av vindkraftverk och solceller:

Indium - metalliskt grundämne (kritisk risk).
Neodym - sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Dysprosium - sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Europium - sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Terbium - sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Yttrium - sällsynt jordartsmetall (kritisk risk).
Cerium - sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).
Lantan - sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).
Tellur - sällsynt jordartsmetall (nära kritisk risk).

Jaha, det blir "pik indium" etcetera framåt, det räcker inte med olje- och fosforpikar. Notera yttrium och terbium, det är grundämnen uppkallade efter Ytterby nära Vaxholm där man hittat ett antal mindre kända grundämnen. Undrar om det finns något kvar där, i så fall kanske vi riskerar att råvarujägarna kommer dit och skall bomba och befria och ha sig! På sikt lär det krävas global planhushållning för de sällsynta grundämnen som inte går att ersätta med mer vanliga ämnen så att resurserna fördelas någorlunda jämlikt. Alternativet är mycket obehagligt och våldsamt, det ser vi redan i serien av oljekrig och råvarukrigen i Kongo.

Så såg (hon?) (kanske) ut

Från Svenskan idag

Så såg Birkaflickan ut är rubriken i tidningen. Man kan ju vara petig och hävda att en rekonstruktion är inget annat än en serie gissningar, och dessutom är det inte säkert att det var en flicka vars kranium man använt. Fast begravningsomständigheterna kan tyda på det. Och det hela är fascinerande i alla fall, tycker jag. Nu ser resultatet rätt avskalat ut och flickstackarn är alldeles grå i nyllet, men om man tänker sig normalare hudfärg, röda läppar, hår, då hade det varit ännu märkligare (men förmodligen ännu mer inexakt jämfört med hur tösen ursprungligen såg ut).


Man kan ju jämföra med den neanderthalflickshuvudrekonstruktion (36 bokstäver!) som jag tidigare hänvisat till på bloggen:

Om man gjorde ett test på de här två undrar jag hur många som skulle pricka in vem som var neanderthalare?

Reflexion om frihet och sociala rättigheter

Beträffande Libyen läste jag det här som vid första anblicken verkar rimligt:

Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

Jo, det låter ju bra, men så slogs jag av minan som finns här - det här är en variant på något jag läst tidigare (förmodligen hos de fina liberalerna på Dagens Dumheters ledarsida). När någon hävdade att mänskliga rättigheter innefattar rätt till bostad, arbete och liknande så avvisades detta bestämt av de fina liberalerna  med ett resonemang som låter bestickande: det är ju viktigare att slippa olagliga fängslanden, tortyr och liknande än att ha bostad och arbete.

Fast vi har ju en del facit redan: när en del av rättighetsbyggnaden rivs är det stor risk att resten också kommer att falla samman. De olika delarna kan inte isoleras från varandra. Är du medellös kanske du inte kan flytta till den gröna ängen hur mycket du än vill. Samtidigt som de fina liberalerna tycker att du inte skall ha rätt till tak över huvudet eller arbete (eller att du om du har arbete av ren tacksamhet skall jobba nästan gratis) så drabbas demokratin av upplösning. Det är ju så att om demokrati verkligen råder så kan folk bestämma att bostad och arbete och andra gröna ängar skall vara garanterade. Det tycker inte överklassen om - möjligen kan man få prata om det, men om det märks ansatser att genomdriva detta ... Steget från övervakning till att verkligen tillgripa hela repertoaren av polisstatsmetoder behöver inte vara långt, inte om den kända enprocentsgruppen och dess politiker känner sig hotade. Då kommer vi raskt att upptäcka vilken respekt de fina liberalerna verkligen har för mänskliga rättigheter, vare sig det gäller välfärdsfrågor eller demokrati!

Nu vet vi inte hur det går med de element av välfärdssamhälle (var det "begränsat" om man jämför med Afrika i övrigt?) som fanns i Libyen, men stämmer min syn på saken hade det varit bättre att bygga på välfärden och försökt utveckla demokrati ifrån den i stället för att vräka bomber över alltihop. Demokrati byggs inte på legosoldater från Qatar eller NATO-bomber (har de dj-a använt bomber med utarmat uran igen?). Det fanns möjligheter till förhandlingar, det tycks som stamledarna var intresserade av det, men angriparna sade blankt nej. Det hade tagit tid, men tiotusentals människoliv hade kunnat sparas och resultatet skulle ha kunna bli ett lyft för den arabiska revolutionen, inte för den västliga kontrarevolutionen.

Den som skrev citatet ovan verkar märkligt nog också acceptera talesätt av typen "när man vill göra omelett måste man knäcka ägg" eller "när man hyvlar ryker det spån" - de var populära under de hårdaste åren i Sovjet när det inte var så noga om oskyldiga strök med i utrensningarna. Själv är jag mer känslig på den punkten. Även om man är revolutionär kan man inte trampa hur som helst på människor. Och parollen "det är rätt att göra uppror" lyder ju i sin helhet "det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna" och kommer från gamle ordföranden Mao, inte Trotskij.

En bild jag hittade för några dagar sedan. Inte helt aktuell i den här formen, men kanske i någon annan variant

Slut på idéer?

Jayati Ghosh. Det finns ekonomiprofessorer som inte alls är trista slips- och kostymgubbar!

Den indiska ekonomiprofessorn Jayati Ghosh gör en intressant observation som avslutning av en kritisk artikel. Hon påpekar hur staterna nu genomför kontraproduktiva åtgärder, som skadliga åtstramningar, för att bekämpa den ekonomiska krisen. Detta leder naturligtvis till att krisen fördjupas och förlängs. Kunskaperna om hur kriser bekämpas har glömts bort, finansmarknaden har tagit över och styr vad regeringarna gör oavsett vad folken anser om behandlingen.

This is an unusual moment in the history of global capitalism: the system’s famed capacity for surviving and re-inventing itself seems, for the moment, to have disappeared.

Kanske förklaringen till detta ovanliga ögonblick är just att finansmarknader, som i stor utsträckning arbetar med imaginära värden, har tillåtits att ta över? Är man inte förankrad i den reala världen kanske ens problemlösningar inte heller är det? Och kan man styra vad regeringarna gör blir politiken därefter också, nämligen handfallen och verklighetsfrämmande. - För den som inte gillar systemet kan den här förvirringen se lovande ut, men det kräver att det kommer fram krafter som kan erbjuda intelligenta lösningar, och dessutom är starka nog att genomdriva dem.

***

Enligt listan är antalet konkursade och omstrukturerade banker i USA nu uppe i åttiofyra för detta år.

Vilka aktas - och föraktas?

Birger Schlaug skriver bra idag:

... alla länder värderar begåvningar på olika sätt. Intellektuella prestationer är lågvärderade i Sverige. Vänstern är inte oskyldiga i detta förakt för begåvning.

Särbegåvningar uppfattas som något skumt, nästan obehagligt. Om det inte är särbegåvade killar och tjejer som brinner för fotboll och vill bli en ny Zlatan eller Marta. Enligt den politiska normen har det länge varit jättefint med skid- fotbolls- och till och med volleybollgymnasier. Vilket är helt OK. Men läskigt fult med filosofi- matematik- eller något annat som har mer med hjärnan än kroppen att göra. Vilket är helt förfärligt. Särbegåvningar är också människor som har rätt att få växa, låta lusten för t ex matematik få lika stor näring som den kan få som känner lust för fotboll.

Ett samhälle där långa tankar och bildning uppfattas som snobberi är inte ett bra samhälle. Lika lite som ett samhälle som föraktar illa drabbade är ett bra samhälle.

Illa drabbade? Det räcker att bli gammal, vilket ju många blir, för att drabbas av förakt. Eller till och med hat. Jan Myrdal har flera gånger skrivit om det han kallar hatet mot de gamla i Sverige. I sin senaste bok, Röd stjärna över Indien, är han inne på det igen. Sverige tillhör de länder där åldringar riskerar att behandlas som skit trots att deras enda fel är just att de är gamla. Det finns andra kulturer där man inte ser på de gamla som hinder som skall bort så fort som möjligt och, om de nu envisas med att leva kvar, skall kosta så litet som möjligt. Och detta oroar socialisten Myrdal. Är detta en brist i vår kultur kan den komma att leva kvar även om vi byter samhällssystem i Sverige. Jag tycker också det är oroande. Det var ju en ledande socialdemokrat som kallade de äldre för köttberg har jag för mig. Knappast en händelse.

Att "vänstern" inte är oskyldig till såväl bildnings- som människoförakt vet vi alltså, även om läsaren torde notera citattecknen jag satte dit. De där individerna är inte vänster. Det fanns en gammal vänster som ville att begåvade ungdomar även från fattiga hem skulle få möjlighet att läsa vidare till högre utbildning, det fanns en gammal vänster som ville ta bort de gamla fattigstugorna och ersätta med ordentliga ålderdomshem, det fanns en gammal vänster som av egna erfarenheter hatade den konkurrensutsättning som när det begav sig kallades "fattigauktioner" och krävde mänsklig socialvård. Dagens "vänster" klarar inte av detta. Inte dessa politikerbroilers, inte de som visserligen har en del utbildning men som indoktrinerats i den teoklassiska ekonomin. (Jo, jag lånade uttrycket teoklassisk i stället för neoklassisk från andra kritiker, detta för att understryka det religiösa draget i denna tankeriktning.) Och man skall nog inte urskillningslöst glorifiera den äldre vänstern heller. Vid sidan av ljusgestalterna fanns det andra element. Men frågan är: hur kommer vi åt det här?

Sensationellt i Nepal(??)

Jag har inte skrivit så mycket om Nepal på ett tag, det har ju varit permanent politisk kris som aldrig fått någon lösning och svårt att veta vad man skulle sätta fingret på - förutom att det maoistiska partiets ledning uppenbarligen gått för långt i sitt kompromissande med övriga partier. Nu har läget dock ytterligare skärpt till sig i och med att två av partiets högsta ledare hotas med uteslutning! Detta sensationella besked gäller generalsekreteraren Pushpa Kamal Dahal, alias Prachanda, och premiärministern och vice partiordförande Bhattarai. Anklagelserna mot dem är flera, de håller på att montera ner Folkarmén utan att få något i gengäld och även förstöra andra landvinningar under det revolutionära kriget, de har slutit ett avtal om investeringar med Indien som patriotiska nepaleser inte gillar, och Prachanda själv anklagas för att ha möten med den indiska säkerhetstjänsten.

Kommer det att gå så långt att dessa högsta ledare verkligen åker ut, och vad kan det få för följder? - Det avgörande är väl hur stark den radikala falangen i partiet är, den som vill fortsätta revolutionen i stället för att som Prachanda och Bhattarai avbryta och förvisa den till någon dimmig framtid. Vad vill partiets breda bas och de massorganisationer man samarbetar med? Det var ju fotfolket som riskerade livet under tio år av väpnat uppror medan flera av dagens högsta ledare befann sig i utlandet. Möjligen kan man åter snickra ihop kompromisser mellan de olika fraktionerna i maoistpartiet, men på sikt kan det knappast vara hållbart. Sedan är frågan vad Indien kan hitta på, man vill förmodligen styra vad som händer i Nepal.

Oceaner i rymden

På 173 ljusårs avstånd (det är ju ganska nära om man tänker på hur stor rymden är) har astronomer upptäckt massvis av vattenånga omkring stjärnan TW Hydrae. Runt stjärnan svävar en skiva av materia som kan bli till planeter i ett solsystem så småningom. Det intressanta med vattenångan ute i den svinkalla rymden är att den kan fastna på stoftpartiklar som så småningom växer till jättestora isklumpar som eventuellt kan ramla ner på någon planet och förse den med vatten. Enligt astronomerna finns det vatten som räcker för flera oceaner därute.

Jag har för mig att jag läste för tiotals år sedan om teorier att Jorden fått sitt vatten från nedslag av is-kometer, så eventuellt kan man nu bekräfta detta genom att studera händelserna omkring TW Hydrae. Vatten är en förutsättning för liv i de former vi känner till, och de här upptäckterna bör stärka uppfattningen att det kan finnas liv på annat håll i rymden.

Notiser och tankar om hjärnforskning

För ett tag sedan skrev jag en lite snaskig bloggpost om folk "med huvet på skaft", om stenåldersmänniskor i Motala som fått sina huvuden uppsatta på stänger i en våtmark. Ett intressant tillägg kan göras från Ting & Tankar: vid närmare studier har ett sensationellt fynd gjorts:

...i en av skallarna hittades en klump organiskt material som orsakade stort intresse. .... Forskarlaget anser sig ha hittat tydliga spår av proteiner som vanligen bara förekommer i just hjärnan.

Det betyder att arkeologerna har hittat en närmare 8000 år gammal hjärna. Svindlande!

Jag håller med. Detta är åldermässigt vassare än en 700-årig hjärna från ett barn som återfunnits vid utgrävningar i Frankrike. En del uppgifter finns bland annat här. Däremot kanske det går att plocka ut mer data ur den mumifierade barnhjärnan, den uppges vara i gott skick.

Detta uppges vara den bevarade hjärnan av ett 1½ års barn, 700 år gammal och förmodligen packad med information för dagens vetenskapare! 

Men vad folk tänkte lär man inte få fram ur de här klumparna av gammalt material. För det krävs nog en levande och aktiv hjärna, exempelvis om man med hjärnskanning vill läsa minnen. Spontant låter det otäckt, skall Storebror skåda in i våra minnen och lista ut vad vi har haft för oss? Nej, säger en forskare:

Experiments like this are now routinely referred to as 'mind reading' in the mass media, but are nothing of the sort. This particular study, and others like it, involve using specially designed computer algorithms to distinguish between a very limited number of known activity patterns. Our memories are of course infinitely more diverse than those of the short film clips used here. They enable us to perform mental time travel, to recollect not only what we had for breakfast yesterday but also childhood events that took place decades ago. True 'free recall' would involve asking participants to recollect any real life event, and it is unlikely that brain scanning techniques could ever be used to determine what memory was being recollected in such a situation, even with the inevitable technological advances.

Med andra ord antas hjärnscanning inte kunna plocka fram minnen hur som helst även om tekniken förbättras. Jag nämnde den obligatoriska oron för att det här kan missbrukas, men man skulle ju kunna tänka sig det omvända: att man skulle kunna framkalla minnen ur hjärnor som drabbats av skador eller förändringar på grund av sjukdomar eller ålder, och kanske återställa delar av det som annars verkar ha gått förlorat. Kanske att återskapa minnet av att den okände person man har i närheten är maken/makan sedan många år som heter ... .

Det finns mycket att säga om hjärnan och dess förhållande till omgivningen. Jag hittade en artikel här som riktigt skriker "Marshall McLuhan" eller "Friedrich Engels" när den hänvisar till forskning som visar hur föremål som vi använder - exempelvis datamusen - blir en del av oss själva och får oss att utvecklas kroppsligt och mentalt. Som när McLuhan beskriver hur vårt centrala nervsystem i det elektroniska samhället skickas ut över hela världen.

The thing that does the thinking is bigger than your biological body ... You’re so tightly coupled to the tools you use that they’re literally part of you as a thinking, behaving thing.

Originalrapporten finns här, och den är lite krångligare att läsa. Kanske inte så konstigt, eftersom den bland annat grundar sig på tankar hos den knepige tyske tänkaren Martin Heidegger. Den verkar handla om att när tingen vi brukar fungerar som de skall så märker vi dem egentligen inte. De blir en förlängning av oss själva och vi tänker genom dem. Fungerar de inte måste vi däremot fundera på deras existens och då blir de åtskiljda från oss, blir till egna objekt. Kan man säga samma sak om en lem eller sinnesorgan hos människan som inte fungerar som avsett? Normalt ägnar jag inte mina ben några djupare tankar, men skulle det hända något med dem som gör att jag får svårt att gå kommer jag ju att uppmärksamma dem betydligt mer.

Bilden kommer från en artikel om att teknologi är det som gör oss mänskliga. Där refereras en tänkare inom ingenjörsvetenskap, Francis Evans:

His idea is that technology isn’t just something outside ourselves, it’s an innate part of human nature, like sex, sleeping or eating, and that its been a major driving force in evolution. Tool using, along with language and bipedalism, is essentially what makes us human. The complicated theories used to explain why we first stood up are largely unnecessary. Our hands simply became too useful for holding tools to waste them on walking. 

Här kunde man ju lägga till en referens Engels' artikel Arbetets andel i apans förvandling till människa! Det är klassiska idéer, framsprungna ur Darwins forskningar, och uppenbarligen håller de ännu.

Lägger man ihop en stark hjärnkapacitet med lite andra saker får man en explosiv blandning: Early Humans Used Brain Power, Innovation and Teamwork to Dominate the Planet. Det finns många arter som kan göra mer eller mindre tillfälliga verktyg, de kan samarbeta och breda ut sig, men människan har genom kombinationen av ett antal egenskaper lyckats utarbeta en egen väg till framgång (eller undergång, med tanke på att vår hjärna har svårt att jobba rationellt med vissa typer av problem ibland).

Sett ur den synvinkeln är det kanske logiskt att så många människor vänt ryggen åt vetenskap och teknologi. Vi vet att tekniken har medfört förskräckliga saker, att den gör oss beroende av krafter som ligger utanför oss själva - men vi kan ju också som de klassiska socialisterna/kommunisterna se den tekniska och vetenskapliga utvecklingen som vägen från nödvändighetens till frihetens rike. Om det verkligen blir en frihetsrörelse hänger på saker som pågår i miljarder människors hjärnor varje dag. Beroende är vi ju hur som helst - ingen människa är en ö.

Jag kommer nog att läsa mer artiklar och återkomma om det här!

Märkligt högt stöd för OWS

Jag noterar märkligt högt stöd för OWS, Occupy Wall Street, i en opinionsundersökning i USA. 37 procent av de tillfrågade, det får man inte om man bara samlar ihop några gamla hippies och anarkister, andra måste till (under förutsättning att undersökningen har gjorts på rätt sätt - statistik kan vara knepigt). En majoritet i samma undersökning verkar tycka att det är åt h-e med ekonomin i landet, och de torde ha rätt.

Frågan är vad det leder till. Själv har jag en teori om att droppen urholkar stenen, envetna protester och diskussioner kommer att bidra till att systemets brister för allt fler kommer att uppfattas som fel som måste rättas till och inte bara som något som "bara händer" och som man inte kan göra något åt. Men hur detta slår igenom i praktisk politik har jag ingen uppfattning om. Revolutionära förändringar tenderar att vara självklara när de väl inträffat, men i förväg är de svåra att prognosticera.

Det blev inget ...

... med Jordens undergång igår. Visserligen meddelar min korrespondent i Tornedalen:

Ja här i Tornedalen kom i alla fall en föraning av jordens undergång i eftermiddag, när myndigheterna förpassade tusentals människor i mörkret som rådde innan landet elektrifierades. 

Men det räcker inte så långt, om man inte återigen från undergångsprofetens sida vill hävda att det var någon sorts andlig undergång som inte märks! Det krävs lite mer än lokala elavbrott för att få räknas som "undergång" ... nå, det är väl bara att bita ihop, gå ut och titta på höstlöven och hoppas på att näste undergångsprofet har bättre ordning på prognoserna!

Med anledning av ...

... fredagens begivenhet (Jordens undergång nämligen, jag nämnde den i förrgår) så kan vi konstatera att även  ständigt aktuella Grönköpings veckoblad har ämnet uppe:

Ja, vi får väl se hur det går i morgon, eller om vi inte får det ... Jag tror mig ha sett att en undergång aviserats till 29 oktober också så det kan bli rätt körigt framöver, även om detta skall vara någon slags förövning till undergången i december 2012.

Hur stor bör exporten vara?

I ett inlägg på Ekonomistas diskuterades tanken att Sverige skall fördubbla sin export på fem år. Detta enligt handelsministern Björling (hon med svartbygget?). Fast nu är finansdepartementet ute och pratar om "bara" drygt fyrtio procents ökning på samma tid. Jag skrev en fråga: "Varför inte ha som mål att export och import skall tar ut varandra?" Detta med baktanken att enda anledningen till att exportera är att vi måste finansiera nödvändig import, men inget mer. Har man ständigt exportöverskott innebär det att man skickar resurser ur landet som lika gärna kunde användas här hemma. - Det kom några svar och kommentarer till detta. Intressant nog var det ingen som tyckte att jag var dum i huvet och hojtade om att det visst måste vara överskott i handeln hela tiden annars går vi under.

Det brukar talas om Sverige som "ett exportberoende land", men vad jag vet inte så ofta hur beroendet ser ut. Man skulle ju kunna börja räkna baklänges: hur mycket behöver vi importera per år? Och med ledning av detta få fram rimliga siffror för export. Men görs det? Det kan vara den oklarheten som gör att det finns risk att vi åderlåter oss själva genom att svälta hemmamarknaden till förmån för ett fåtal exportindustrier.

Vänta inga underverk framåt helgen

Vänta, var det inte snart ... måste kolla ... jo, den 21 oktober smäller det: Jordens undergång! Och nu är det på riktigt enligt snillet Camping som räknat fram datumet - om det nu inte är något räknefel igen ... Här är några klentrogna som drev med förutsägelsen om 21 maj som jag själv diskuterat bland annat här.

Tja, hur det nu än är med detta, ta dan som den kommer och vänta inga underverk under helgen! Exempelvis ingen "rapture", alltså att folk rycks upp i luften och bara försvinner, exempelvis. Och skulle du möta någon undergångstroende nästa vecka som ser nedslagen ut så försök undvik att klappa personen på axeln och muntert utropa: "Äsch, det här är väl inget att hänga med huvet för, det här är inte Jordens undergång!" Det kan uppfattas som sårande. Man kan väl säga i stället "ja, det är klart att Jorden gick under och försvann, men nu befinner vi oss i en ny Jord som bara råkar se ut precis som den gamla - allt enligt den gudomliga planen!"

Men det här är ju saker som de som tror på undergången 2012 bara fnyser åt, naturligtvis.

Nya rörelser och gammelmedia

Den som är intresserad av några korta men intressanta reflexioner över förhållandet mellan OSW (Occupy Wall Street) och olika typer av media kan ta en titt på den här artikeln. Jag tror det väsentliga är att rörelsen bygger upp sin egen offentlighet, och att exempelvis ungdomar som vill ha information går direkt på rörelsens egna kanaler i stället för att lita till vanliga media. Dessa var för övrigt nedvärderande den första tiden, i den mån de ens brydde sig om ockupationen. Detta innebär att det på sikt inte spelar en fullständigt avgörande roll hur "gammelmedia" (knasiga kommentarer på TV, vinklade eller falska rapporter i radio och tidningar) behandlar OSW. Bolagsmedia sprider smörja, men en massa människor struntar helt enkelt i det.

Nu verkar det ha svängt i positiv riktning, men även om media skulle gå tillbaka till en negativ linje betyder det inte så mycket för de som så att säga hämtar sin information direkt från källan. Det betyder att det uppstår intressanta sprickor i den verklighet som bolagsmedia försöker prångla ut till folket, det uppstår en motrörelse, en mot-offentlighet, och så har vi plötsligt alternativa världsbilder som kan slåss med varandra. Frågan är då om OSW:s mot-offentlighet kan bryta sig ur borgarmedias inringning och ta över den offenliga diskussionen.

Inflation i planeter

Från Chicago-universitetet meddelas att det sedan 1996 upptäckts mer än 600 planeter utanför vårt solsystem. Förra månaden hittade man 50 stycken nya. Det är ett forskningsfält där man börja få upp farten uppenbarligen. Men en sak saknas: ännu har man inte funnit någon planet därute som ser ut som Jorden, men man jobbar på det. Upptäcks en jordliknande planet kan det nog ha återverkningar på hur vi ser på vår egen tillvaro här. Det kan betyda att vi inte är ensamma.

Den oroliga medelklassen

En av bilderna jag tog på Sergels torg i lördags, fler finns här

Vilka är det som är i rörelse nu? För inte så länge sedan inträffade en plötslig våg av demonstrationer och våldsamma upplopp i Storbritannien, med huvudsakligen folk från de fattigare distrikten inblandade och utan någon politisk agenda eller krav. Men enstaka individer från andra samhällsskikt var med på gatorna. Och nu gör de sig mer bemärkta.

Jag har skrivit om det på bloggen tidigare vid en del tillfällen: när den så kallade medelklassen (vilket till största delen består av mer välbetalda lönearbetare) känner sig hotad kan saker hända. Den kan bli missnöjd och gå ut på gatorna, och kanske till och med ställa till med upplopp. Polisen i Storbritannien varnade för det för flera år sedan. Till detta kan man lägga ett tidvis passivt, men tidvis radikalt och aktivistiskt skikt, nämligen skolelever och studenter i högre utbildningar. De kan också upptäcka att "den ljusnande framtid" inte alls är deras (och därmed inte de välbetalda jobben). Detta är som dynamitgubbar med pyrande stubin under samhällskroppen.

Via en bloggpost i Arbetsbok kom jag till en artikel i Süddeutsche Zeitung som jag försökte stava mig igenom. Där hävdar en statsvetare Claus Leggewie bland annat att Occupy-rörelsen åtminstone i Tyskland och en del andra länder är "ett bildat mellanskikts motstånd mot den utarmning som hotar det och som kommer från det kapitalistiska systemet." "Bildat mellanskikt" är väl en prydlig tysk term för medelklass. En studie uppges visa att två tredjedelar av tyskarna idag är misstrogna mot det kapitalistiska systemets förmåga. Så illa har det inte varit för kapitalismen i Tyskland sedan slutet av fyrtiotalet!

Jag vet inte om jag är med på Leggewies alla slutsatser och funderingar, men han kommer in på en intressant forskare och tänkare, nämligen Karl Polanyi. Det som Polanyi påpekade i sin bok som finns på svenska med titeln Den stora omdaningen är hur ekonomin, som tidigare varit en integrerad del av samhället, genom politiska beslut har brutits loss och blivit en kraft som i stället dominerar och förstör samhället. Om man använder Karl Marx ' bibliska språkbruk så kan man säga att kapitalismen, i stället för att vara tjänaren som lyssnar till samhällets krav och behov nu ensidigt strävar efter att göra om det "efter sitt eget beläte".

Men samhället är samhälle och kan inte förvandlas till en maskin enkom för att utvinna allt större vinster för kapitalägarna, en sådan process leder till allt värre funktionella problem och svåra situationer för allt fler människor (förutom miljökriser och diverse resurspikar). En del i samhällets underskikt lever i en permanent lågkonjunktur, större grupper ovanför dem klara sig bättre men känner ett visst hot, och så har vi "de bildade mellanskikten" som efter några tiotals år av klang- och jubelföreställning känner järndörren slå igen i deras förvånade ansikten. De skulle in och festa i Paradiset, men plötsligt finns det inte plats för dem. För dessa personer kan förluster som en ordinär arbetare knappt skulle märka (kanske för att han/hon inte har ambitionerna till individuell karriär) kännas som katastrofala och livsavgörande, och utlösa våldsamma reaktioner.

Men det finns ju smågrupper som lever i permanent högkonjunktur också. Där kommer vi in på det där med "procenten". Folk går runt med plakat och talar om att de tillhör de 99 procenten som protesterar mot resterande en procent. På sätt och vis påminner det om resonemang som delar av den radikala vänstern hade omkring 1970 även i Sverige: det är folket mot monopolkapitalet. Och folket innehåller hela gänget av vanliga arbetare och tjänstemän, småföretagare, bönder, fria yrkesutövare, barn, gamla, och vad man kan hitta på. Alltså även medelklassen. Kvar finns en liten, mäktig och girig grupp av företagstoppar, toppolitiker och några till. Få, men inriktade på att samhället skall tjäna just deras intressen.

En sak som kännetecknar de rätt små grupper som "ockuperar" tycks vara att de inte har mycket organisationsbagage som tynger ner dem, jämfört exempelvis med byråkratityngda partier och fackföreningar. Om vi tror att det är medelklassare som är i farten så kan vi säga att de har problem med kollektiva aktioner, men de kan skrika bra offentligt om de får privata problem! Och då kan de väsnas tillsammans åtminstone en liten stund. Längre utdragna och välorganiserade rörelser är de sämre på. Dessutom kånkar de väl fortfarande omkring på ideer om individuellt karriärtrampande och det lär inte främja kravställande som röjer bort systemet där de vill göra karriär. Nå, tiderna kan ju bli så dåliga att de faktiskt säger att rönnbären är sura, det där systemet som inte vill ha oss vill vi inte ha själva längre! Men då kanske de utväljer alternativrörelsen som sin karriärstege, och det kan också medföra problem framöver.

Vad det gäller den mer eller mindre organiserade arbetarklassen har jag för mig att den dystre finske filosofen von Wright var pessimistisk om att den kunde göra något systemförändrande. Det kan nog stämma i alla fall vad det gäller funktionärsskikten som styr i partierna och föreningarna. Det måste komma explosioner underifrån i organisationerna, men också starka impulser utifrån, från andra grupper som kommit i rörelse, från motståndarsidan, från utlandet. Om vi antar att enprocentarna envetet fortsätter att styra mot avgrunden blir detta oundvikligt om inte folk godvilligt låter sig ruineras. Det är ju inte säkert att folk vägrar att föras till slaktbänken, men lite optimistisk om motståndsvilja får man väl vara?

Jag ser ockupationsrörelsen som skum som flyger runt på toppen av en mycket större och kraftfullare våg. Man ser den, den kan temporärt ha betydelse för att väcka folk och få dem att fundera. Men på sikt måste opålitliga mellanskiktsrevolter ersättas av något mycket större, och då är det människorna med organisationsbagaget som kommer att spela huvudrollen. Den som funderar över hur det kan gå till kan läsa John Lapidus Sverige 2017 som jag skrev om här, och fylla i den glesa handlingen med egna reflexioner.

Kläm åt missnöjda kunder!

Här är en kul (?) (bizarr ?) grej som jag läste om hos Yves Smith på Naked Capitalism. När några tiotal människor i USA gick till banken Citibank för att avsluta sina konton slutade det med att banken stängde i förtid, låste in kunderna och tillkallade polisen som grep ett antal personer. Man kan nog säga att stämningen mellan Too big to fail-gänget och allmänheten i USA är rätt ansträngd vid det här laget, vilket eldar på ockupationsrörelsen.

Vad som i detalj hände är väl inte helt klart, men folk har naturligtvis filmat en massa och lagt ut på nätet. Det framfördes misstankar om att banken kommer att förlora PR-mässigt på det här. Tja, det blir väl i alla fall lite för någon PR-manager att fundera på. Ytterligare en detalj för humorister är att högste bossen för Citibank heter Pandit. Även en rätt obegåvad person inser nog hur kul det är att byta P-et mot ett B. Låt folkhumorn flöda!

Miss, alternativt självmål?

Förra gången jag hade den här bilden ...

... på bloggen var det tillsammans med en "Vilgot på arbetslinjen"-strip. Konceptet verkar bra, jag gör om det fast med en pinfärsk Vilgot som stämmer ännu bättre med Max Gustafsons lilla mästerverk ovan. Den här nämligen:

Synd att texten är lite suddig (det är alltså inte dina ögon det är fel på). Tant Noshörning påpekar i alla fall att trots alla dumheter som Alliansen ställt till med så gör oppositionsledaren självmål. Fast det var ju missat mål på Gustafsons teckning, men du hajar väl ungefär hur det hänger ihop i alla fall? Bollen hamnar inte rätt trots lysande förutsättningar!

Socialdemokraterna är ju ännu ett stort parti i Sverige, men det vacklar och vissa delar av det verkar vara inställda på ett utdraget politiskt självmord, eller åtminstone permanent politisk ökenvandring. Olle Svenning skriver i Aftonapan om försök till socialistisk förnyelse i Frankrike. Jag tvivlar på att korrumperade franska överklassocialister har någon räddning att komma med i en värld där kapitalismen krisar ihop. De kan möjligen sopa bort Sarkozy och bilda en ny regering som är ungefär likadan, någon framtidskraft är de inte.

Löpsedlar och länk till bilder om Ockupera Stockholm

Dessa två löpsedlar visar det fina med den fria pressen: uppfattningarna kan bryta sig mot varandra. Sedan får läsaren själv bestämma sig för om han/hon vill ägna sig åt hårda domslut eller att Håkan J i grunden är en schysst kille.

Om du vill titta på bilder från Occupy Stockholm - Ockupera Stockholm - så har jag lagt upp dem på min Stockholmsblogg, närmare bestämt här. Tyckte de mer hör hemma där, som en lokal begivenhet fast global. Stockholm - en plats mitt i världen!

Bättre uppföljning behövs!

Man behöver nog inte vara gammal tjänsteman (men det kanske hjälper) för att bli ganska förvånad när man läser det här:

Enligt riksdagens informationschef Karin Hedman var syftet med tillägget att klargöra reglerna för medier och allmänheten, eftersom man fick många frågor.

Hon kan inte svara på om man diskuterat att textändringen felaktigt kan ge sken av att reglerna är klarare än de i själva verket är.

Det är oklart vem som beslutade om tillägget, och vem som utformade den nya texten. Maria Skuldt, pressekreterare på riksdagen, skriver i ett mejl till SvD att den nya texten tagits fram i samråd med Riksdagsförvaltningen. Men chefen för förvaltningen, Marianne Bjernbäck, säger till SvD att hon inte vet vem som beslutat om ändringen på hemsidan.

Vi talar ju inte om vilken liten korvkiosk eller torghandlare som helst med lite tvivelaktig uppföljning av vad man gör, vi talar om en av de mest centrala institutionerna (kanske den mest centrala?) i den borgerliga svenska demokratin! Som gammal tjänsteman vet man också att allt inte kan vara glasklart från början, det kommer saker som gör att instruktionerna måste korrigeras och göras klarare, eller ändras efter ändrade yttre omständigheter, men ... eftersom det här rör det politiska systemets själva centrum kanske man kunde vänta sig åtminstone ett par saker:

1. Existens av beslutsprotokoll eller anteckningar när det görs ändringar så att det är klart vilka bevekelsegrunderna är, och vilka som har haft synpunkter och tagit beslutet, samt ...
2. ... att det finns någon slags logg vad det gäller Riksdagens hemsida - den är ju Riksdagens ansikte utåt! - där man kan se såväl vem som beordrat som vem som praktiskt gjort ändringar på hemsidan. 

Sammanfattningsvis: det gäller att kunna följa upp händelser bakåt, så att man vet att det är tjänstemän X, Y och Z som beslutat och gjort saker (och inte exempelvis hackerkollektivet Anonymous)! Man får intrycket av att den här "Junholtaffären" i mycket beror av en administration som inte hängt med sin tid. (Sedan har vi ju aspekterna med riksdagsledamöters ersättning - vore inte en normal arbetarlön tillräckligt för dem, och övriga villkor ungefär som för resemontörer när de inte är på hemorten?) Undrar hur Riksdagens förvaltning skulle klara av en ISO-certifiering? (Bör inflikas att en ISO-certifiering, som jag upplevde den, inte säger att skvatt om hur bra eller dåligt en verksamhet fungerar, däremot garanterar den att det finns dokumenterat allt vad man gör!).

Har man oklar administration bör man inte se så här förvånad ut om det blir kriser då och då!

Nåja, Riksdagen är väl inte ensam med skakig administration. Jag läste för någon dag sedan att USA:s krigsmakt skall lägga ut en miljard dollar fram till 2017 för att möjligen kunna få fram vad man egentligen gör med alla sina pengar. Verkar som de fortfarande sköter mycket av bokföringen för hand.

Slutklagat från den gamle tjänstemannen.

Säkrad av Internationella Valutafonden!

Ojojoj, fantastiskt, självaste Madame Lagarde från Internationella Valutafonden skriver till just mig att talar om att de tar hand om mina betalningar framöver! Man skall bara meddela namn, adress och lite annat smått (men borde inte IMF med sina jättefonder och jättestaber ha råd med en bättre översättare ...)

Här är vad man skriver, håll dig för skratt om du kan:

Detta är för intima dig om en mycket viktig information som kommer att vara till stor hjälp att återlösa dig från alla svårigheter som du har upplevt att få din långa över på grund av betalning på grund av överdriven efterfrågan på pengar från dig som både korrupta Banks tjänstemän och Courier Företag varefter din fond förblir obetalda till dig.

Jag Mrs.Christine Lagarde, verkställande direktör Internationella valutafonden (IMF). Det kan intressera dig att veta att rapporterna har nått vårt kontor som så många motsvarigheter på den oroliga sätt som människor som du behandlas med olika banker och kurirföretag / Diplomat hela Europa till Afrika och Asien / London Storbritannien och vi har beslutat att sätta en stopp för det och det är därför jag utsågs för att hantera din transaktion här i London

Alla statliga och icke-statliga prostata, frivilligorganisationer, finansbolag, banker, säkerhets-och kurirföretag som har varit i kontakt med dig för sent har fått i uppdrag att backa upp från din transaktion och du har fått rådet att inte svara på dem längre eftersom IMF nu direkt ansvarig för din betalning.

Du är härmed rekommenderas att inte återförvisa ytterligare betalning till alla institutioner med avseende på din transaktion som din fond kommer att överföras till dig direkt från vår källa. Jag hoppas att detta är klart. Varje handling som strider mot denna instruktion sker på egen risk. Du råd att reagera omedelbart för ytterligare detaljer om hur fonden kommer att släppas till ditt angivna bankkonto. Nedan är våra kontaktuppgifter, förväntar vi oss ditt snabba svar tack.

En eller två felaktigheter belysta?

I Svenskan tar Dick Harrison upp Per Albin Hanssons hånade uttalande från 1939 - vår beredskap är god. Per Albin hade rätt, han talade inte om militärt försvar utan om försörjningsfrågor, och de klarade man som bekant bättre av under Andra än under Första världskriget. Jag har för mig (Harrison själv namnger ingen syndare) att felaktigheten dök upp i ett TV-program för många år sedan. Att kopplingen mellan uttalandet och läget för Sveriges militära försvar är fel har nog varit känd länge. Jag fick höra den av en historiker i början av detta årtusende. Det är bra att detta sprids i större kretsar, man kan säga att det handlat om ett postumt drev på lögnaktiga eller okunniga grunder mot Per Albin. Är man riktigt misstänksam kan man hävda att den verkliga udden var mot Folkhemmet.

Vad det gäller dagens drev så reser Daniel Suhonens debattinlägg i Svenskan fler frågor. För att det skall gå ihop krävs det att det finns en grupp väldigt underliga människor högt upp i den socialdemokratiska organisationen, tydligen med koncentration i Stockholms län (och i synnerhet på Sveavägen i Stockholm då, där SAP:s högkvarter ligger?).

... när nu detta drev drar upp i tornadostyrka och kraven på Juholts avgång känns formulerade som i förväg, kombinerat med att en rad ”högt uppsatta socialdemokrater” anonymt riktar anklagelser mot sin partiledare luktar hela historien en ”set up” för att få Håkan Juholt avsatt och ersatt.

Grunden i detta är att Håkan Juholt är en mittensocialdemokrat som lutar sig mot en traditionell S-ideologi när han formulerar sin agenda. Denna Juholts linje skär som en svetslåga i de stelnade maktstrukturer som sedan 80-talet ägt kontrollen över det socialdemokratiska partiet. Att kritisera avregleringar, privatiseringar och ökande ojämlikhet bryter den tredje vägen-socialdemokrati som vill gå mot mitten och tona ner de ideologiska skillnaderna mot alliansen.

...

De senaste dagarna nås vi av en tornado där själva krisen för Juholt och det sjunkande förtroende han därmed fått tas för intäkt för att han måste avgå. Avgångskravet blir argument för avgång. Så vi står inför en politisk storm som just börjar i de skyttevärn som sedan länge grävts i det socialdemokratiska partiet. En tradition där radikala socialdemokrater som viker av från en rent nyliberal agenda ska avföras. Helt uppenbart har medier agerat megafon för socialdemokrater vars syfte är att få bort Juholt. I denna kamp är alla medel tillåtna för att fabricera lögner och halvsanningar i syfte att få bort en partiledare man inte gillar.

Räcker det med att säga att det finns konstiga och världsfrånvända människor i SAP:s ledning, personer som omedvetet driver partiet i en riktning där det kommer att vara uträknat för alltid? Är de så upptagna av sina privata angelägenheter och nyliberala privatiseringar att de inte förstår vilken oerhörd skada de orsakar partiet? Är de så självupptagna att de struntar i det? Är de så nyliberalt engagerade att de gladeligen sågar av den gren de själva sitter på (det är ju inte säkert att dagens trygga partiarbete är lika tryggt i framtiden om den nyliberala revolutionen får fortsätta att mala sönder partiet).

Om man nu tror att de ändå begriper vad de gör så kan man undra om det handlar om folk som mer eller mindre är köpta av intressen utanför partiet, folkpartister med medlemskort i SAP. Jag vet inte hur rimligt den saken låter, men affären med PR-firman Prime och dess lejda socialdemokrater kan få en att åtminstone sätta upp det alternativet på listan. Det kanske är OK att avsätta Juholt till förmån för en mer rätlinjig ledare, men då borde kvasten gå i betydligt vidare svängar i SAP:s ledarskap.

PS. På tal om folkpartister med medlemskort i SAP så finns det en gammal progglåt: Fy på dej sosse, va' du luktar skit! Finns en rad där i slutet som drar den slutsatsen. DS

The Occupied Wall Street Journal

Nummer två av The Occupied Wall Street Journal hittar man här, på en sida som ser lite konstig ut för den ovane. Men längst ner skall det titta upp en kontrollpanel där man kan trycka på + några gånger för att förstora och få läsbar text. Och på den här länken ser man nummer ett.

Medan protesterna sprider sig på bredden och djupet håller visst de pinsamma socialmoderaterna fortfarande på med sin pardans om fullständiga oväsentligheter i Sverige. Vem phan är intresserad av vad de där tomtarna håller på med, kan man inte göra slag i saken och häkta hela gänget som misstänkta för krigsbrott i Libyen, och sedan kanske man slipper höra av dem något mer!

Det glunkas om ännu djupare ekonomisk kris i Europa och makthavarna bara fumlar sig fram utan några långsiktiga och hållbara lösningar. Kanske till och med Kina håller på att köra in i väggen nu, det vet vi inte. Ingen vet i förväg när revolutionen bryter ut och samhällssystemet slås i bitar. Revolutionärerna må sitta och planera och vara ute och agitera, men det kanske inte händer någonting. Så kommer nästa dag, en obetydlig sak händer och den får plötsligt sådana följdverkningar att det blir en samhällelig explosion. Det är först i efterhand som man kan säga att "ja, det var ju klart, så dysfunktionellt som systemet blivit så kunde det ju inte gå på något annat sätt ...".

Det finns saker som talar för och emot rörelsen i USA. Mot är att den står upp mot en fruktansvärd och totalt hänsynslös makt, naturligtvis. Men för kan vara att den är anständig och har äkta gräsrötter, till skillnad mot det skrämmande fanatiska och hatiska (och miljardärsfinansierade) konstgräset i tepåserörelsen. Och en viktig detalj till som talar för att den kan utvecklas: det finns ingen stor skenradikal rörelse som kan ta över utan vidare och styra ut den på ofarliga vägare. En svensk parallell kan väl vara Vietnamrörelsen, där de "officiella" arbetarpartierna gjorde bort sig och inte kunde styra den, utan den kunde utvecklas på egna villkor. Att Obamas korrupta plutokratgäng i USA skulle kunna armbåga sig in hos ockupanterna är mindre troligt, och republikanerna skall vi inte bara tala om! - Man kanske kan säga att de här ockupantrörelserna i USA visar den hyggliga sidan av landet och folket, och så taskig press som USA ofta har så behöver man väl det?

Sverige 2017 – recension/reflexion

Ekonomisk jämlikhet var glädje. Och färg. Den svenska vänstern hade blivit skrämd att tro motsatsen … skrämd av gråtrista försök i outvecklade länder, skrämd inte bara av högern utan också av sina egna. Men det var nya tider … Vi levde varken på 1800-talet eller 1900-talet utan i ett teknologiskt och materiellt högutvecklat samhälle. Vi behövde inte, som Marx formulerade det, vänta på att framtidens kockar skulle koka framtidens soppa.

Framtiden var redan här.

Det var bara soppan som fattades.

Men en ingrediens fanns redan i den smått mytiska uppenbarelse som utgjordes av bloggaren Björnbrums inlägg om morotspåsen, streckkoden och socialismen, skrivet redan under detta årtusendes första årtionde.

OK, det medges, jag bluffar, den sista meningen i detta citat kommer inte från boken jag nu skall skriva om, det hittade jag på själv eftersom det passar så bra i sammanhanget. John Lapidus har skrivit en bok som råkar passa i mitt sammanhang och vice versa. Den heter Sverige 2017 , har ett omslag utan större koppling till innehållet och är utgiven av Lapidus Förlag. Utgivningsdag är 12 oktober, så detta är faktiskt en förstadagsrecension (om man vill godkänna följande text som recension, den kan ju kallas reflexion också)!

Författaren har haft otur med en detalj: år 2017 antas statsministern heta Håkan Juholt efter valseger 2014. De som följt min blogg vet att jag är tveksam till om socialdemokraterna kan ta sig samman och komma tillbaka, och med tanke på Junholts nu påvisade fingrar i bostadsbidrags-syltburken kan man fråga sig om han ens överlever som partiordförande.

En annan sak som kan röra till författarens visioner är en skenande verklighet. Boken antyder kriser i Grekland och liknande, men det förefaller inte ha skett något stort sammanbrott exempelvis i världsekonomin eller i de gamla förfallna industriländerna (fast stor arbetslöshet nämns någonstans). I dagens riktiga värld är det dock nervöst, EU:s överlevnad är ett frågetecken och oroliga eliter frågar sig säkert vad som händer med den arabiska våren och dess avläggare ända bort till Wall Street! Peak oil och diverse andra pikar närmar sig som hotfulla moln vid horisonten, 2017 kommer de nog att ha hunnit göra sig betydligt mer märkbara och hotfulla. Att se fem-sex år framåt i tiden är inte lätt, och det är inte lätt att veta om man skall vara på den optimistiska eller pessimistiska sidan!

Boken handlar om en förrevolutionär period men det mesta av detta hamnar i bakgrunden och förklaras bara skissartat. Bakgrunden blir till en detaljfattig kuliss för några huvudpersoner att göra och säga saker framför. Huvudpersonen är en ledande socialdemokrat och ledamot av partistyrelsen, bosatt i Göteborg, och han verkar ha ett rätt ödsligt liv men med förtroende hos Juholt att kämpa mot den allt starkare radikala Rörelsen i olika media. Socialdemokraterna är tydligen ännu starka nog att beordra in artiklar på DN Debatt. (Undrar om författaren lagt in ett litet skämt här, att den socialdemokratiska rörelsen hotas att slås ut av en ny och vital organisation som just kallas Rörelsen!)

Ordförande Juholt säger:

Vi ska vara radikala men radikala med måtta, Anders. Vi ska ta de små stegen framåt, som vi alltid gjort. Vi ska inte lyssna på deras anklagelser om att vi, jämt och ständigt, har fördröjt och försenat utvecklingen.

Fast det var väl det, men värre än då, ni gjorde efter valsegern 2014 - fördröjt och försenat alltså, och till och med svikit? Och det hela gick tillbaka i tiden till Ingvar Carlssons svek när han sålde ut socialdemokraternas politik och nyliberalerna tog över flera årtionden tidigare. När åttiotalets fält av nyliberala socialdemokratiska ledare öppnade dörren var det bara för de andra nyliberalerna att storma in och ta för sig, och resultatet blev det plundrade folkhemmet (för att tala med Sven Grassman).

Tydligen har det framåt 2017 hänt positiva saker för den radikala motrörelsen i Tyskland, medan samma (?) positiva tendenser slagits ned i Frankrike och Portugal – men innehållet i dessa skeenden får man gissa sig till. Vad det gäller Sverige får man veta lite mer. I Rörelsen, om vars uppkomst på det praktiska planet man egentligen inte får veta mycket, har tydligen hela vänsterfältet utanför socialdemokraterna lyckats samla sig om parollen Alla människors lika värde som entusiasmerande mål. Det har skett en nytändning inom facket med kritik ledningarnas stora förmåner och man strejkar inom Kommunal. Rörelsens ledare kommer från kritikerna i Kommunal. De har en framgångsrik tidning (papperstidningar är fortfarande gångbara alltså) som heter Klasskampen (efter mönster från norska Klassekampen) och socialdemokratin blöder av avhopp till Rörelsen. Lite ”sociala media” av modern typ finns med i handlingen – men inte mycket. Rörelsen har en hemsida, men något mer måste det väl finnas?  Masskampen blir mest synligt i ett enormt förstamaj-tåg, men vad hade de strejkande för sig, och hur gick det i kriget i Venezuela? - I övrigt verkar aktioner mot fettsugning vara intressanta för yngre aktivister. 

I berättelsen märker man knappast att vi teknologiskt är ett antal år framåt i tiden, med förändringar som borde slå igenom på hur människor tänker och agerar. (Det är det där med den teknisk-vetenskapliga revolutionen som jag tjatar om ibland och som var intressant för Marx, men som senare blivit märkligt ointressant för de flesta radikaler av vänstertyp.) I en tänkt tidningsintervju får en ledare för Rörelsen lägga ut texten om hur man tänker sig göra om samhället. Att uttrycka idéer i romantext kan vara knepigt, men då fungerar det att formulera dem i intervjuform i stället, med frågor och svar. Den grundparoll som finns och som antas hålla allt det andra samman är alltså Alla människors lika värde. Rörelsen vill inte skapa en ny människa som kan förverkliga den parollen därför att …:

… hon är redan här! Hon har funnits en längre tid men vi har inte lärt känna henne. Vi bär henne inom oss. Hon föddes samma dag som den ekonomiska utvecklingen nådde en nivå där alla verkliga behov var tillfredsställda, den dag då endast de skapade behoven återstod.

Jag vet ju inte hur författaren tänkt, men jag ser klara kopplingar till såväl klassiska tankar framförda av Marx och Engels som till modern forskning om hur människor uppträder och hur den mänskliga hjärnan fungerar. Att fungera i grupp och uppskatta ärlighet, ömsesidighet och jämlikhet är inkodat som möjligheter i våra hjärnor. Hur vi utnyttjar dessa möjligheter beror bland annat av den tekniska och ekonomiska nivån vi har omkring oss. Författaren noterar det men det är återigen ett motiv som ganska fort susar förbi. (Annars hade det kanske blivit en teknisk manual för socialism och inte en roman - balansgång som är svår?)

Det ekonomiska programmet hos Rörelsen handlar om jämlika inkomster, planerad och minskad konsumtion, sänkt arbetstid. SPEK är namnet, Självplanerad Ekonomi. Den beskrivs som ”en folkligt kontrollerad beställningsekonomi”, men utan någon bruksanvisning. Jag undrar om inte en del av förklaringen kan finnas i min gamla bloggpost om morotspåsen och streckkoden – man använder smarta datorprogram för att se till att rätt grejor kommer vid rätt tillfälle, mot en bakgrund av politiska beslut om vad som är ”rätt”? Det torde fungera med dagens tillgängliga teknik, år 2017 måste program och datorer och kommunikationsnät vara oerhört mycket mer avancerade och användbara för en demokratisk planekonomi.

Rörelsen verkar vara bra på möten och fester, men har man inte lite tråkiga artister: Wiehe och Thåström? Enda skälet till att det inte är Birgit Nilsson och Jussi Björling är väl att dessa icke mer äro med oss, men eftersom detta sker i Göteborg kunde man väl åtminstone släpa upp de ålderstigna resterna av Spotnicks på scenen, om de nu kan förväntas vara vid liv 2017 och känner för att dra några låtar?

Varför 2017 förresten? För att det passar bra som jubileumsår för oktoberrevolutionen 1917? - Hur som helst, en bra roman kan fungera som en sorts sociologisk modell eller laboratorium. Författaren kan utan att orsaka personskador sätta in verkliga eller påhittade människor i sammanhang som är mer eller mindre påhittade. Människor, miljöer och tankar får stöta samman och så ser man vad som händer. Sedan kommer uppgiften att falla på betraktaren att avgöra: verkar detta trovärdigt? Eller om vi tar i det här fallet: kan det vara möjligt att de människor som finns idag, med de möjligheter som finns idag och som kan förväntas finnas om några år, kan utföra den avgörande stöten och slå det gamla vacklande kapitalistiska samhället överända? - Så långt kommer vi inte i boken, utopin finns fortfarande runtom hörnet, men vi börjar faktiskt se litegrann runt hörnet nu …

Sammanfattningsvis: samhällets utveckling har gjort stora förändringar såväl (livs)nödvändiga som möjliga, socialdemokraterna är en stoppkloss, en negativ kraft, kanske en rörelse för jämlikhet till vänster som socialdemokratin är lösningen. Jag föreslår att boken sätts i händerna på ett större antal av det socialdemokratiska fotfolket, för studier, bot och bättring – om man inte med de ”små, små stegen” vill fortsätta ut i glömskans mörker! Och så kan man ju fråga några människor i den brokiga floran som antas skapa Rörelsen vad de tycker på en gång. Kaj Raving i Nybro har ju fått boken, så vi kan nog förvänta oss en del synpunkter från honom.

Jag pekade på att mycket i kringhistorien runt vad som händer 2017 passeras väldigt snabbt och skissartat. En diskussion inom och utom den socialdemokratiska rörelsen skulle kunna fylla i med detaljer. Men det brådskar. Tiden stannar inte och väntar på de senfärdiga. Make history or be history!

Wall Street, apor och små barn

Jag undrar om det inte kan bli en tradition att primatforskaren (apforskaren) Frans de Waal kommer fram och kommenterar stora händelser där vi kan studera hur många människor reagerar. I alla fall gjorde han det i samband med de stora hjälpinsatserna efter jordbävningen på Haiti som förklarades med hjälp av ap-psykologi. Nu handlar det om "ockupera Wall Street"-rörelsen som tycks sprida sig över världen. Rubriken på hans artikel är "Apor går med i Wall Street-protesterna", vilket ju inte stämmer (inte ännu i alla fall). Fast det vore ju roligt om det började klättra gorillor på skyskraporna och kasta ner bananskal på börshajarna!

de Waal beskriver en del experiment och observationer där apor visat empati och hjälpt varandra, men också hur man kan skapa ilska hos dem genom att fördela resurser på ett ojämlikt sätt. När "VD-apan" får förmåner blir den andra apan arg, och det är väl det som händer på Wall Street (höll på att skriva fel - Waal Street) nu. Folk är helt enkelt förbannade på den lilla gruppen som flyter ovanpå och skiter i hur resten har det. De rika gynnarna lever i permanent högkonjunktur hur det än går för landet i övrigt, för resten blir hotet om fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet etc. allt värre, och de reagerar på det, alldeles som den lilla missgynnade apan gjorde.

Tidigare har de Waal hävdat att empati hos människor och hos vissa ap-arter är något som är ärvt från våra gemensamma förfäder. Vi har hårdkodade instruktioner i våra hjärnor som åtminstone gör språk, empati och samarbete möjliga - även om det ibland inte fungerar, vilket vi tyvärr vet. Empati och samarbete kan göra ett tvärt slut vid det som vi upplever vara den egna gruppens yttre gräns. Men han lyfter hypotesen att de här förmågorna kan vara några hundra miljoner år gamla:

Given that the latest empathy research also includes dogs, elephants, and even rodents, the underlying brain circuitry is thought to be a mammalian universal, which would make it two-hundred million years old. This explains why empathy, at least with in-group members, is automatic and anything but fragile.

En annan, mer renodlad forskningsartikel jag fick syn på, hävdar att man kan spåra uppfattning om rättvisa och altruistisk fördelning hos femtonmånaders barn. Detta är egenskaper som är viktiga för att människor skall kunna samarbeta i stor skala, med andra ord så är de nödvändiga för att samhällen över huvud taget skall kunna uppstå. Frågan, som väl inte går att besvara helt ut ännu, är hur mycket av de här egenskaperna som redan hunnit bli inlärda och hur mycket som kommer av de möjligheter till olika sorters agerande som redan finns i barnens hjärnor. - Mer forskning kommer nog.

Tänk om allt hänger ihop?

Början på världsrevolutionen?

Paradigm-skifte på Wall Street och annorstädes?

Sålunda talade den slovenske filosofen Zizek för någon dag sedan på Wall Street, utskrivet på kampanjens hemsida.

They tell you we are dreamers. The true dreamers are those who think things can go on indefinitely the way they are. We are not dreamers. We are awakening from a dream which is tuning into a nightmare. We are not destroying anything. We are only witnessing how the system is destroying itself. We all know the classic scenes from cartoons. The cart reaches a precipice. But it goes on walking. Ignoring the fact that there is nothing beneath. Only when it looks down and notices it, it falls down. This is what we are doing here. We are telling the guys there on Wall Street – Hey, look down!

Nu är det eländigt i Sverige. Det vedervärdiga socialdemokratiska partiet vrider sig i självförvållade plågor.

Det är inte en partiledare som står och svajar just nu, utan ett helt parti som är i gungning. För det handlar som sagt inte bara om Håkan Juholt.
Det handlar om Socialdemokraternas hundra tusen medlemmar. De som tar politik på stort allvar, som går på stadsdelsmöten, sitter i byggnadsnämnder och kokar kaffe till torgmötena. De som tar av sin fritid för att jobba för ökad rättvisa.

Man kan väl lika gärna säga att det är hundra tusen medlemmar som saknar ryggrad (och av vilket en del förmodligen själva ägnar sig åt mer eller mindre korrupta aktiviteter) och som inte hållit måttet. Det är deras fel att det är Juholts bostadsbidrag som står överst på dagordningen, inte den enorma kris som nu sköljer fram över världen - kriser som innehåller såväl fruktansvärda faror som enorma möjligheter. De har inte hållit efter ledningen utan låtit den segla iväg.

Detta är inte världsrevolutionen som pågår nu, men vi ser en samling av kriser och folkligt motstånd som kan leda fram till väldigt stora förändringar ganska snart. Då gör de pinsamma socialdemokraterna bort sig igen och låter ledarklickarna jönsa omkring! Jaja, jag vet att de har media emot sig och är påpassade, men det faktum att man är påpassad är inte ett argument för att uppföra sig illa. Och även om man inte är påpassad så är det inget argument för att uppträda respektlöst och svekfullt mot partimedlemmar och sympatistörer, och alla de som verkligen behöver ett starkt politiskt stöd. SAP gör sig helt enkelt obehövligt i kampen för ett anständigt samhälle.

Lena Sommestad som det ofta är värt att lyssna till skriver om hur oron tilltar:

Klyftorna ökar. Tilliten minskar.
Så darrar också Sverige i en tid, när Europa går mot social och politisk kris.

Finansminister Anders Borg har tvärsäkert styrt Sverige mot ojämlikhet och social konflikt, till synes klok som en uggla. Borg är samtidigt höken i Europa, där han hejar på sina kolleger att spara mer, och ännu mer. Var ska detta sluta?
Europas finansministrar kan allt om effektiva marknader och smarta incitament. Men de tycks inte ha lärt mycket av den ekonomiska historien, eller av sociologin och psykologin. Varken människor eller samhällen tål vilka incitament som helst. En dag brister väven.

Tyvärr kan inte Europas finansministrar regler och metoder för en fungerande nationalekonomi.

I Marx' tradition kan man säga att inget konstigt egentligen sker, det är samhällets produktiva bas som har kommit i konflikt med ägandeförhållandena och den ideologiska överbyggnaden. I varje klassamhälle är den härskande klassens tankar de dominerande tankarna, men det finns ju andra tankar också. När samhällets funktioner råkar i olag och härskarna blir osäkra tränger de andra tankarna sig fram. Till och med en del gynnare inom den härskande klassen börjar inse att Marx hade en del att komma med (och kanske de funderar över hur de skall kunna hoppa över till ett nytt vinnande lag vid rätt tillfälle!).


Nåja, protestvågen mot storkapitalet verkar bli väldigt utspridd över vår Jord. Saxade den här annonsen från Nemokrati:

Men den 15 oktober har du möjlighet att göra din röst hörd,
Demonstrationer för demokrati kommer att äga rum iStockholm på Sergels torg 12:00-18:00 och i Göteborg, på Järntorget kl 13:00-17:00  samt i många andra svenska städer, och naturligtvis även, i Europa och resten av världen.